Så funkar det!

Promotor: "Hej, vill ni göra en intervju med en grupp jag jobbar med? Dom är jättebra och har fått jättefina recensioner!".
Månadstidningen NN: "Nej, vi är inte intresserade! Men det klart, om ni vill köpa en halvsidesannons för xxx kronor, så kanske vi kan tänka om...".

Häpen

Tycker mig ha nämnt ett flertal gånger att jag är förlovad med en arbetsnarkoman. Jag skulle till och med kunna skriva det med stor begynnelsebokstav och fetad stil - Arbetsnarkoman. Slår man i lexikon, möter man hans trötta nuna på sidan 12, ungefär. Därför blev jag alldeles extra mjuk i hjärtat av kärlek, när han ringde mig på jobbet strax före 8: "Vi stannar hemma idag, Körsbärsblomman och jag".
Anledningen är att han under idrottsligt utövande skadat ett revben eller två, och imorse värkte det så mycket att han knappt kunde andas (med en anstrykning av lätt manlig överdrift, ska tilläggas). Dylika skador har aldrig hindrat denne Arbetsnarkoman från att arbeta tidigare, så jag hoppas att dom där fyra dagarna ensam med vår söt-unge gav honom mersmak...

Klappa till eller bara klappa?

Har klappat mig själv för bröstet och fått höra så mycket goda, snälla ord den senaste tiden. Självkänslan har varit mer eller mindre på topp. Därför borde jag inte känna att jag tar i för mycket, när jag skickar iväg min offert idag. Men det känner jag. Trots att den inte alls är överdriven eller saltad, snarare tvärtom.

Nu mailar jag iväg den.
Så får det väl bli ett flatgarv rakt upp i ansiktet...

Inte mer, tack

Tack. Jag har fattat nu.
Det är vinter. Då kommer det snö. Jag har förstått.
Nu vill jag ha vår!

Tji fick vi...

Trodde någonstans att övergången till digital-TV skulle göra att man fick bättre kvalitet på sändningarna.

Varje gång vi sätter igång boxen låter TV'n som om högtalarna i den sprack vid inflyttningsfesten. När boxen är av = perfekt ljud.
Nu kan vi dessutom, om vi koncentrerar oss, läsa textremsorna från någon annan film, samtidigt som vi t ex tittar på Prison Break.

Å andra sidan kan det vara något galet med TV'n.
Färgerna börjar bli orimligt grälla...

Bara ett exempel

Vill bara ge ett litet men talande exempel på hur skriverierna under dom här dagarna har fabricerats:

"Artisterna rasar"!
Så brukar det ju stå titt som tätt med stora, svarta rubriker i kvällspressen.
I det här fallet publicerades det ett par bilder på bl a min artist, som satt med öppen mun och såg sur ut, precis som en av medtävlarna. De "rasade" mot den där kontroversiella låten och tyckte att det var röstfiske och snudd på fusk.
Sanningen var att bilden/bilderna tagits vid ett helt annat tillfälle under veckan och att artisten i själva verket sagt att "alla får väl ta till vilka knep dom vill, det handlar ju bara om fantasi och kreativitet, och jag tyckte att skärmarna var roliga". Ingenting av det stod, utan man hade vinklat till det med egen, negativt vinklad text och använt ganska neutrala artist-kommentarer för att få det till att dom "rasat".

Helgen i korta ord

Så var det över. Nu känns det nästan lite tomt.
Det har varit en fantastisk erfarenhet; jag har lärt mig en hel massa, särskilt om skvallermedias hunger efter skandaler och hur de försöker hetsa artisterna mot varandra att göra negativa uttalanden. Och att de hittar på. Massor. Mycket av det som stått i tidningarna är rena fabrikationerna, ihopklipp av bilder och citat från andra tillfällen och saker som aldrig yttrats. Vidrigt!

Efterfesten blev ganska röjig, har jag fått höra. Själv orkade jag faktiskt inte delta så länge. Jag var så spänd och nervös och pirrig under direktsändningen, så när det var över kände jag mig helt urlakad. Stannade under middagen och försökte tränga mig fram till buffébordet och få något i magen och satt med C och familjen en stund. Eftersom döttrarna kom upp dagen till ära, ville dom ju mysa och umgås, så C gick med barnen upp på rummet vid halv ett. Jag stannade en timme till efter det, men eftersom jag skulle köra bil runt 12-tiden dagen efter, fick det vara nog sen.

Och nu återgår (arbets)livet till det normala igen.

Helgen i bilder

Första dagen. Torr-rep (repetitioner utan kamera). C får lite panik när hon inte riktigt vet åt vilket håll hon ska gå...

Torsdagens presskonferens. Många var dom...


S D-F's låtskrivare, herr Hallström i en fajt med C's låtskrivare, Mattias under middagen i Gävle stadshus.

C's låtskrivare i djupt samspråk.

På TV4 Gävle gjordes en ganska uppsluppen och fnissig intervju på fredagen. Verona och hennes presstjej pratar med C.

Sarah, Sanna och Caroline.

Caroline petar tänderna medan Andreas fascinerat tittar på. Han var trött och kom sist av alla till intervjun, just in time...

En del fniss blev det...

Sarah börjar bli nervös men är glad ändå...


Sanna och Verona väntar på sin tur...

Glatt poserande utanför TV-studion. Min artist är kycklingen i mitten...

Frukost...

Smink...

En puss innan stundens allvar...

Blåsarna var inte sämre än att dom också kunde...

Min f d chef i samspråk med sitt ex, faktiskt...

Nerverna börjar göra sig påminda i logen strax innan direktsändningen.

Men visst hanns det med att posera lite...

Så även herr C...

...och den före detta chefen igen...

Andreas och hans gäng laddar inför direktsändningen. Och det gick ju bra...

Kaoset i Green Room efter sändning...

Och äntligen, äntligen fick mor och dotter träffa varandra.. Och en liten, tjock herre i sina bästa år ler lite finurligt vid sidan om...

Sista dagen

Vaknade och kände mig som en pufform i ansiktet. Svullna ögon och stopp i näsan, fast jag inte är förkyld. Jag kan inte bo borta på hotell, hotell gör konstiga sker med min kropp...
Trött i kroppen av att vara på helspänn hela tiden.
Genrepet igår gick bra. Vi lyckades hitta ett par silverstrumpbyxor som klipptes till och blev ett par boxer-silver-shorts till C. Klänningen är nämligen väldigt, väldigt kort och avslöjar ibland lite för mycket.
Genrepet inför publik gick bra.
Det är oerhört svårtippat.
Nu är det bara att vänta och se.
Ödet ligger i svenska folkets händer.

Oj, nu blev det ödesmättat...

Dag 3

Nu börjar det pirra ordentligt...

Kommunen hade stor festivitet på Stadshuset igår kväll. Nästan alla var där; media, artister, kommunalfolk och såna som jag. Arrangemanget var väldigt påkostat. Herrar och damer i kläder från andra sekler, gycklare, jonglörer och akrobater. God mat, dryck och trevligt sällskap. Efteråt umgicks vi i hotellbaren och det slutade med att jag förevisade mitt partytrick (att sjunga Lilla Snigel med stängd mun) för ett par storögda åhörare. Ja, jesus...

Sent blev det, men det var oerhört trevligt och gemytligt. Lite trött är jag, eftersom jag nannade kudden ungefär halv tre. Sånt kan man ju inte tänka på just nu. Upp halv 8, väcka artist och bege sig till TV-studio för en mycket fnissig och rolig intervju med nästan alla deltagarna. Det är några stycken som är lite trötta idag... Just nu sitter Söt-andreas och gör en telefonare i en soffa här intill och det är lite sömniga ögon på honom.

Strax äver vi lunch och klockan 2 är det dags för nya kamerarep igen och därefter startar det första genrepet med publik. Nu smäller det snart. Gulp.

Dag 2

Kvällen blev lugn och sansad. Vi åt asiatisk middag och tog en skål för att artisten behåller sin bronsplats på albumlistan. Vid en promenad på stan kom en äldre dam fram och kramade om henne och förklarade sin kärlek. Hennes fans finns verkligen i alla åldrar...

Alla är väldigt lugna, städade och inställda på att det är jobb som gäller.
Själv vaknade jag klockan 7, när den mentala dagisklockan ringde i huvudet.
Dusch och frukost och sen på med arbetsoverallen igen.
Idag väntar ytterligare kamerarep men därefter är det ganska lugnt, vilket känns bra. En liten, liten spirande förkylning verkar vara i antågande i sällskapet och vi gör allt för att kurera, vila och ta det lugnt.
Till kvällen väntar middag och mingel i Stadshuset. Har fått förvarningar om att media kommer att vara på plats och att dom har stoooora, stora öron. Med tanke på gårdagen har vi lärt oss en nyttig läxa och vaktar våra tungor. Det är lätt att bli paranoid. Skönt också att märka att trots att artisterna är konkurrenter i tävlingen, så håller dom varandra om ryggen och är otroligt snälla mot varandra och oss.

Nu kööör vi!

Vidriga kvällspressen

Så var vi här i Gävle.
Och redan imorgon kommer man troligen att kunna läsa om min artist på löpsedlarna (eller möjligen på en specifik, vidrig kvällstidnings löpsedel).
Min kära, goa artist är en ärlig och rätt öppenhjärtig människa. Det, i händerna på en journalist som bara har löpsedlar och lösnummerförsäljning för ögonen, blir inte alltid helt rätt. Har spenderat hela eftermiddagen med att försöka ändra felciteringar och medvetna snedvinklingar. Vi lär troligen ha en helsida imorgon, och jag, som aldrig behövts tampas med dessa skvallertidningsskribenter, inser plötsligt - skvallerpressen skriver vad skvallerpressen vill... Vidrigt.

Clear for takeoff

Varit på intervju med C på Dramaten. Teatermänniskor ÄR verkligen speciella...
Har bokat intervjuer.
Har hämtat alla scenkläder.
Har printat schemat.
Har packat.
Fixat och trixat.

Nu är det snart klart.

Imorgon far vi.

Frågan är hur mycket bloggeri jag hinner med.
Har inte riktigt hunnit gå kursen i hur man bloggar på mobilen.

Men annars kan ni ju läsa
här eller
här
under tiden...

Pirrigt som tusan, men oj va' kul det ska bli!

Klädvisning

Tillbaka i (arbets)sadeln igen, efter helgens vedermödor. Än kan jag tydligen inte säga att faran är över, eftersom någon i min närhet sagt att inkubationstiden kan vara upp till hela fem dagar. Jag fortsätter min pepparkur och hoppas på det allra bästa. Lilla Damen är i alla fall pigg, kurant och på dagis igen.

Klarat av morgonens intervjuer (RIX MorronZoo och en månadstidning). Dessutom fick jag vara med när artisten provade sin festivalklänning.

Den går i 60-talsanda, har hög hals och är glittrigt silvrig och jag får möjligen stryk nu när jag publicerar den här... Den är sydd av designern som gör mycket kläder åt Let's Dance'arna och just nu minns jag faktiskt inte hans namn. Den kommer att kompletteras med ett mycket speciellt smycke. Och stövlarna... Jag bara säger det. Stövlarna. Dom kommer garanterat att bli omskrivna. Vansinniga... Men väldigt mycket hon. Hoppas bara att hon kan stå på dom...

På väg från klädprovningen blev C dagens hjältinna. Hon förhindrade nämligen att jag körde på en kille på ett övergångsställe. Det var väldigt, väldigt nära, kan jag avslöja. Killen gick dock för rött ljus och det, i kombination med att den ouppmärksamma föraren (jag, alltså) var i livligt samspråk med min passagerare gjorde att det höll på att gå illa. Tack gode någon, för att det inte gjorde det.

Silikon

Funderar lite över fröken Gynning och hennes senaste bröstoperation. Enligt intervjuerna fattar hon inte själv varför hon opererade in silikon i brösten från första början. Visst, hon är en förebild och det är bra att hon visar att allt inte hänger på storleken på brösten.
Samtidigt kan jag inte låta bli att vara lite... fundersam. För nu är hon ju där hon velat vara, hon har tagit sig dit hon vill och får uppmärksamhet riktad på andra ställen än urringningen.
Frågan är om hon hade låtit implantaten vara kvar, om hon fortfarande hade varit på jakt efter jobb i mediasvängen?

Jag? En schlager-brutta?

Lite extra glad och festlig lördag i huset, eftersom kräkdimman verkar har lagt sig.

Medan barn och sambo tittade på King Kong på undervåningen, intog jag soffan på övre plan.

Stackars Magnus! Det går inte riktigt hans väg i dessa sammanhang. Låten var ganska trist, så jag är inte speciellt förvånad att han åkte. Nannes låt kändes ganska tam och Andra Chansen var rätt.

Idolkillarna (för det är dom väl båda?) är duktiga och det syns att dom har vana från direktsänd TV. Både Måns och Sebastian har sug i blicken, men (med risk för att sticka ut hakan lite) är dom inte lite väl fjolliga?

Roligast:
- i presentationen, när Kristian med förbundna ögon matar Måns.
- på finlandsbåten, när Kristian intervjuar kaptenen som säger: "jag är nog ingen brudmagnet" och Kristian replikerar: "det är inte vad jag har fått indikationer på, från personalen...".

Kuriosa:
Visste du att Peter Kvint, som skrivit Sebastians låt också varit popartist? För länge sedan var han med i ett band som hette Farbror Blå. Sångaren i det bandet hette Andreas, och han är numera mest känd för att dubba Kalle Anka och göra olika röster i barnfilmsproduktioner...

Lurad av kapten Blåtand

Kollade funktionaliteten av bluetooth'en imorse. Status quo. Efter ungefär 20 sekunders användning löd budskapet 'Din bluetooth är frånkopplad'.

Lite senare åkte jag iväg för att lämna in den hos min återförsäljare. När jag slog på den i butiken för att visa att den bara kopplar ifrån hela tiden, fläskade den på med ett riktigt brett hånleende. Och har fungerat sedan dess...

Faran över?

Inga fler attacker. Hon fick till och med i sig en halv macka innan hon somnade.
Natten har varit lugn, på alla fronter. Till frukost åt hon en stor tallrik flingor och rågmacka med messmör.

Det är helt fantastiskt hur snabbt ungar repar sig.

Oh, no!

Just när jag var på väg genom grindarna på dagis, ringde Liten Söt Sambo. Personalen på dagis hade just ringt honom och sagt att Lilla Körsbärsblomman hade kräkts. Rejält.

När jag kom verkade hon hyfsat med i matchen igen, men overallen och vantarna var nerspydda. Tur att hon gjorde det ute, så att bacillerna eventuellt inte spred sig till precis alla på avdelningen.
Hem snabbt och nu ligger hon och sover i soffan.

Snälle, gode någon.
Jag vill inte behöva ränna runt mellan intervjuerna och sitta på parkett i Gävle med en spyhink i högsta hugg...

Uuuuuäck!

Uppdaterad - liten, liten stund senare:
Precis när jag skrivit ovanstående, och var på väg upp för att ta dom där obligatoriska tio vitpepparkornen, hände det igen. Jag hann tack och lov fram med hinken, men jag riktigt kände hur dom där äckliga bacillerna rasslade och kryllade in i näsan på mig. Så nu är det bara att vänta och se om jag är så där immun som jag trodde...
Paniiiiiik!

Om att träffa bloggare

Det är kul att träffa bloggare IRL. Nu blir det ännu lättare. Titta här!
Se till att ordna en liten träff i Hufvudstaden snart, så syns vi - det finns alltid luckor att fylla mellan "Save as draft" och "Publish"...

Gott med Gouda

Vår handelsresande i skivor har just kommit tillbaka från en tripp till Göteborg. Till tio-fikat skar han upp och bjöd på ett par bitar av en specialimporterad, vällagrad Gouda-ost från en butik i Götet.

Nu sitter jag här och gråter. Vår handelsresande har gått hem. Med sig tog han osten.
Den var vanvettig god! Jag dräglar nästan när jag tänker på hur den smakade. Hur det liksom knastrade när man tuggade på den...

Ååååh!
Ge mig mera Gouda!

Mitt (arbets)liv, del 4

The story of my arbetsliv fortsätter. Jag har ju inget bättre för mig ikväll...

Efter dom där 5 åren på sjukhuset, som läkarsekreterare, fann jag det för gott att lägga av, annars var risken stor att bli för evigt hypokondrisk. Nöjesbranschen hade redan då börjat locka, och jag sökte och fick ett jobb på en "jingelfirma", som gjorde reklam-spotar och dessutom drev ett "music library", d v s man specialkomponerade musik som såldes till produktions- och filmbolag. De hade ett litet vindskontor centralt i Stockholm och en studio på Söder, och i det där vindskontoret satt jag ensam flera gånger i veckan och försökte mig på enklare bokföring och allmänna sekreterargöromål.
VD'n var tjej, ett par år yngre än jag och gift med ägaren av företaget. Dessutom var hon Bitchen från Helvetet. Vi funkade inte alls ihop. Hon gnällde på allt jag gjorde, hon hade snipmun och surögon varje gång hon kom till kontoret och ganska snart började jag vantrivas ordentligt. Allt var värdelöst: att nästan alltid behöva sitta ensam på kontoret (och när man inte var det, var tystnaden ändå total), knappt ha något att göra och dessutom försöka sig på bokföring - jag ljuger inte om jag säger att det är det hemskaste jobb jag haft.
Så egentligen var det ganska skönt när hon tre månader senare berättade nyheten att hon inte tänkte göra min anställning permanent.
Efter att ha känt mig chockad och värdelös ett par dagar (det är ju inte varje dag man (jag) får sparken), traskade jag ett par trappor ner i huset. Där låg nämligen det jag tror var ett av Stockholms första bemanningsföretag. Dagen efter att jag arbetat min sista dag på musikföretaget, började jag ett nytt jobb.

Om prylar som inte funkar

Jag och elektroniska prylar verkar inte funka ihop.
När jag, glad i hågen, var på väg att hämta ut min lilla, lilla gummituta, upptäckte jag att hela blue-tooth'en verkar ha lagt av. (Dessutom laddar batteriet i min "nya" telefon ur på en halv dag, men det är kanske en annan historia?)

Så vad ska jag ha den jä*la tutan till nu?

Den överkäcka killen i min återförsäljarbutik börjar känna igen mig, min telefon och min sura nuna vid det här laget. Imorgon, när jag har inköpskvittot med mig, kommer han att få träffa mig igen.

Ibland önskar jag att jag hade ett jobb där jag kunde vara utan mobiltelefon...

Om gummi

Eftersom jag är tjej kan jag göra två, eller rent av ännu fler, saker samtidigt. Så när jag kör bil, kan jag faktiskt tala i telefon också. Ännu bättre går det när jag skaffat mig blåtand till mobilen. Då kan jag hålla båda händerna på ratten och tala vänligt, alternativt ovänligt om nöden så kräver, rakt ut i luften. Blåtanden är av den sorten man stoppar in i örat, och den lilla hörsnäckan är skyddad av en liten, liten gummituta. Eller ska vara.
Min lilla, lilla gummituta har ramlat av. Nu får jag stoppa in den vasskantade lilla öronsnäckan rakt in i örat och riskerar att skada vitala delar där inne varje gång jag gör det.
Det är en liten sak, den där gummitutan. Och den är rackarns svår att få tag i, har det visat sig. Jag har varit inne i varenda telebutik jag kunnat uppbåda, och dom bara skrattar åt mig när jag talar om vad jag behöver. "Dom där finns inte att få tag i någonstans!"Jag har ringt SonyEricsson och bönat och bett om att få en hemskickad, men näe: "du måste kontakta din återförsäljare".
Och nu, äntligen! Spenderade förmiddagen med att ringa runt till lite olika butiker och heureka: Teliabutiken på Kungsgatan hade flera stycken! Trots att det visade sig att dom små rackarna är otäckt dyra (nittio kronor per tuta) har jag bett dem lägga undan ett par stycken.
Snart kan jag ringa riskfritt igen, utan att riskera att få skavsår i öronen.

Förkväll blev sen kväll

TV 4 "Förkvälls" Wall of Fame

Efter en synnerligen trevlig men alldeles för kort lunch bar det av mot nya äventyr med artisten. Om jag börjar känna mig sliten, hur ska inte hon känna sig?

Det betades av en bandad intervju för en kommersiell radiostation och därefter transport till Centralen och Förkväll-studion. Sång och kort intervju. Let's Dance-stjärnor och pokerproffs som övriga gäster. Kom hem för lite mys med Lilla Körsbärsblomman, som inte är helt van vid att Gammelmamman är borta så mycket, så det blev en hel del gos och kramar.
Liten Söt Sambo fick sin Alla Hjärtans-uppvaktning redan igår (Laphroig 10 år, tax free är ju kanooon!) och eftersom han inte heller glömt bort mig, fick han min välsignelse att gå iväg på release-kalas med jobbet. Eftersom jag börjar känna mig lätt utarbetad, borde jag ha somnat med Blomman, men det gick tyvärr inte för sig.
Men nu, nu får det f*n i mig vara nog. Nu tar jag med mig katten som vilar på min arm (jag tror det är Shrek, för hans huvud väger inte så mycket) och kryper ner i sängen.

Borta bra men hemma bäst

Äntligen hemma igen.
Flygresan hem gick fint, den också, även om det var lite gropigt en stund. Frågade mitt resesällskap om hon hade märkt på mig, att jag är flygrädd, om jag inte sagt något. Hennes svar blev nej, så jag mörkar tydligen ganska bra. Bra att veta. Då behöver jag inte säga något till den jag reser med nästa gång, och så kanske det går över - för alltid - sen...
Incheckningen var oerhört grundlig. En yttepytteskvätt desinfektionsgelé omhändertogs och både C och jag fick ta av oss våra skor, eftersom det pep om dom. C berättade om någon som t o m fått dra ner brallorna bakom oss.
Konstigt att vi inte behövde genomgå samma procedur på vägen dit. Vi hade ju ändå samma stövlar på oss då. Dessutom hade jag en 250 ml flaska med hudlotion med mig, både dit och hem, som släpptes igenom utan problem. Det är ju bra med bestämmelser, och jag är glad att man gör ordentliga säkerhetskontroller, men borde dom inte vara lika ordentliga överallt?

Lilla Körsbärsblomman ville vara vaken när jag kom hem (hon hade hört rykten om presenter). När jag öppnade porten kändes det nästan som om jag ville dra ut på det på något konstigt, masochistiskt vis. Vänta bara liiiite, liiiite till innan jag öppnar dörren in till lägenheten, bara för att verkligen känna hur jag längtat som en galning och få suga lite på den där härliga känslan att höra små barnfötter komma rusande över golvet och någon ropar med ljus röst: "Maaaaammmma!". Då vill jag nästan gråta av lycka.

En svensk kameramobil i Oslo

Man skulle kunna tro att det är en norgehistoria, men det är faktiskt inget skämt. Jag tar så här dåliga bilder...

Just det här vykortsföretaget kanske ska fundera en stund innan de försöker sig på en sverige-etablering...

Hotellets utsikt åt vänster...

...och samma hotells utsikt åt höger.

Vælførættat værv (många norska tecken blev det)

Dagen blev lång men nu ær den slut. TV-inspelningen med det norska husbandet gick strålande. Ett gæng oerhørt drillade och duktiga musiker. Men "det hade behøvts lite mer knark i musiken", sa artisten. Med det menade hon att hon gærna velat få till ett lite skitigare, ruffigare rock'n'rollsound. Men man kan inte få allt, och trots allt vænder sig programmet till en mer mogen publik, som kanske skulle sætta i halsen om det læt lite mer oslipat.
Det ær ganska roligt att åka till ett grannland och upptæcka att musikbranschen inte ær speciellt stor, hær heller. En av de førsta vi møtte i det norska TV-huset, var en kvinna i produktionsledningen, som jag jobbade med i slutet av 80-talet, på det Stora Skivbolaget. Lite senare døk ænnu ett bekant norskt ansikte upp, från Roskildefestivalen.

Så, efter att ha varit med och spelat in ett program som listade och hyllade Norges 15 størsta kvinnliga divor, bjuder jag hærmed godnatt.
Imorgon ær en annan dag.

Utomlands

Framme i Norge.
Flygresan gick bra, æven om jag fick lite hicka, nær boardingen blev førsenad pga "tekniska problem"... Flygturen i sig gick smidigt. Det var trångt, men resan gick t o m under timmen, så det kændes vældigt smidigt. Artisten ær glad och vældigt gravid. Kissar en gång i kvarten och såg ut som Michael Jackson på planet. Jag ær tyværr orsaken till detta, eftersom jag råkade næmna ordet 'munskydd'. Det vore ju inte så kul om hon insjuknade i någon elakartad virussjukdom, såhær veckan innan det smæller... Vi fick oss ett och annat fnissanfall, i alla fall och det højdes sækert ett och annat øgonbryn. Kvinnan vid incheckningen ønskade artisten stort lycka till infør det som komma skall om en och en halv vecka. Det kallas røstfiske... :-)
Det ær egentligen lustigt att så många sett henne i det dær programmet, som fått så dålig kritik och sægs ha så låga tittarsiffror. Det var också det framtrædandet som gjorde att vi sitter hær just nu. En av de norska programledarna hade sett henne, och blivit helt betagen.
Klockan fyra blir vi hæmtade i taxi før vidare transport till tv-huset. Tittar ni på norsk tv ska ni bænka er den 24:e (fast då antar jag att ni tittar på annat...). Det gør åtminstone jag...

Bortamatch

Perfekt helg. Bio med Liten Söt Sambo och Lilla Körsbärsblomman på lördagen: Natt på muséet, med svenskt tal. Åtminstone bitvis. Något med det tekniska gjorde att det blev pro- och epilog med engelskt tal. Dottern tyckte cowboysaren var bäst, spelad av Owen Wilson. Han har en näsa som ser ut som en snopp. Stackars Owen.

På kvällen kom dotterns bästis och hennes föräldrar över. Det blev Melodifestival-tittande och mat och dryck och Buzz, ett Playstation-frågespel som är rätt roligt. Och för första gången skulle bästisen sova över själv, något som barnen längtat efter precis hela dagen. Självklart kunde ingen av tjejerna sova, så klockan halv ett (!) la jag mig bredvid dem i vår säng, tills dom somnade. Och jag. En timme senare blev jag väckt av LSS, bara för att finna att gästerna var på väg hem. Trevlig värdinna!?
Underbart att se de två tjejerna ränna runt i lägenheten, ena sekunden iklädda prinsessklänningar och kronor, bara för att andra sekunden vara nakenfisar. Imorse, efter frukosten fick dom bada. I bästisens hem finns inget badkar, och det är ett måste att bada nästan varje gång hon kommer hit. Halv åtta slockade Lilla Körsbäret. Nu får jag inte se henne (eller hennes pappa) på två dagar. Längtar redan.

PMS grande

Usel dag.
Första dan på 'den där veckan' och äckligt, vidrigt lättirriterad.
Höll på att sabba en direktsänd radiointervju genom att nästan komma försent.
Resten av dagen gick i samma anda. Ett par telefonsamtal som resulterade i ett negativt energiflöde och smågnagande irritation. Molvärk i magen och en känsla av allmän ofräschhet. Var tionde minut vill jag ge någon en smäll på käften. Vet att det ger sig om nån dag eller så men åh, vad jag hatar att ha mens!

Om barn som blir föräldrar

Jag känner en man. Han har en dotter. Hon är 15 år. Igår fick mannen och hans fru beskedet. Dottern är gravid.

I åttonde månaden.

Ingen, inte ens dottern själv, har vetat (fast jag hävdar med bestämdhet att det kallas 'förträngning'). 'Hon har ju alltid varit lite mullig', som den blivande morfadern uttryckte det.
För dryga halvåret sedan var hon illa ute; hamnade i fel sällskap, skolkade mycket, hängde på stan och sov borta flera nätter i veckan. Familjen känns inte helt stabil och hennes agerande har hela tiden känts som rena protester mot det hon har omkring sig i hemmet. Nu är hon dock på bana igen och skötsammare än någonsin.
Och så nu, det här. Jag hör tragiken i det han berättar, men jag hör också det tragiska i hur han berättar det och vad han säger. Och någonstans förstår jag hennes flykt, hennes protest.
Så många unga tjejer och killar som går där ute och mår dåligt. Bara för att vi inte ser, inte lyssnar, inte bryr oss. Det måste vara vidrigt att växa upp idag.

Nu går jag och lägger mig - nära, nära min sovande dotter. Den där mjuka, varma armen och handen som smyger sig runt nacken ger lindring mot såna här tankar.

Om att bita på naglarna

Det är så sällan jag går på bio nuförtiden.
Bio är fortfarande en totalupplevelse för mig. Det är härligt att bulla upp med popcornen, drickan och sen sitta där - bra ljud, bra bild och mycket rörlig bild för pengarna.
Inte alltid lyckas man pricka in en film man gillar, men den här gången gick det. Martin Scorseses "The Departed" var våldsamt bra. Våldsam i samma anda som Pulp Fiction. Känslokalla karaktärer och skådespelare som gör sin roll så vidrigt bra. Till och med slätstrukne Matt Damon gör sin karaktär riktigt trovärdig. Och Leonardo DiCaprio får återigen bevisa att han, sitt 'babyface'-yttre till trots, är en riktigt bra aktör. En riktig två-och-en-halvtimmes nagelbitare!

Skrytvarning

Fick ett mail från chefredaktören på branschtidningen:

"Grymt stort GRATTIS till bronsmedaljen ;o) på Hitlistan denna vecka!
SUVERÄNT!!!!!!"

Så.
Ibland kan det vara skönt att få skriiiiika ut att man faktiskt själv är lite nöjd med det jobb man gjort. Nu ska jag sluta slå mig för bröstet. Trots allt är det musiken och artisten det handlar om. Det är hon som gjort grovgörat, juh! Jag såg bara till att ni blev medvetna om det.

Och det är kul att se att det faktiskt finns folk som köper skivor fortfarande, i dessa nedladdningstider.

Om att insistera

Igår undrade jag förvånat vad man tänkte på.
Idag är jag stum av beundran över att någon fattade beslutet, och höll fast vid det, trots att det säkert höjdes en och annan upprörd stämma.

Läs mer om taxin med det söndersågade taket här.

Flygdilemma

På måndag-tisdag åker jag till Norge.
Med flyg.
Jag gillar inte att flyga och har redan börjat noja, såklart. Jag hör vagt den där duktige föredragshållaren från way, way back - "sluta slösa energi på att oroa er för saker som ni inte har någon som helst möjlighet att påverka!". Biter ihop: "jag kan flyga, jag är inte rädd!". Tur att resan bara tar en timme.
Svälj.

Sist, och faktiskt också först, jag var i Oslo var mitt under graviditeten 2002. Medbjuden av Liten Söt Sambo i jobbet och i sällskap med god väninna. Anledningen till besöket var att vi skulle se Love Parade, där LSS hade medverkande dj's och artister (han jobbade dåförtiden på annat skivbolag, inte fullt lika hårdrockande). Det första som hände var att jag fick min handväska stulen, efter ungefär 10 minuter. En handväska som mirakulöst nog återfanns någon timme senare, visserligen länsad på kontanter och mobiltelefon, men fortfarande innehållande kredit- och körkort. Tjuvarna hade t o m mage att svara i mobilen när jag ringde...
Under besöket i den norska huvudstaden såg jag för första gången någon dra i sig kokain öppet på krogen. Kan förresten inte påstå att jag sett någon göra det i skymundan på krogen, heller. När jag tänker efter, tror jag faktiskt inte att jag sett någon ta kokain, någongång, överhuvudtaget.
Nåväl. Det var inte det jag ville ha sagt.
Paraden var avslutad och vi hade följt med de norska bolagsrepresentanterna till en trendig liten klubb mitt i stan, och hamnade i närheten av det snortande sällskapet. Jag höll på att tappa hakan, när de helt öppet satt och delade upp dom vita linjerna på bordet. Drinkar och champagne flödade.
Jag minns fortfarande stämningen; den var - läskig. Det kändes väldigt obehagligt att sitta där. Agressiviteten och oberäkneligheten hängde tung i luften och jag vågade inte titta på någon, med risk för att bli indragen i någons drogparanoia. Det var en lättnad att gå därifrån.

Så, mitt första möte med Oslo var inte speciellt angenämt. Låt oss hoppas på bättre tider den här gången!

På radio

Jag, och för all del den här bloggen, lever, andas och t o m drömmer om jobbet med artisten just nu. Jag höll på att be eventuella läsare ha överseende med det, men det är ju faktiskt min blogg. Jag skriver vad jag vill. Och ju närmare Gävle vi kommer, desto värre lär det bli. Imorse var hon gäst i Morgonpasset i P3, och jag är så glad över att de nästan helt lyckades undvika att ställa frågorna, som ställts de senaste tretusen gångerna. Försöker få henne att variera svaren också, i radiointervjuer känns både frågorna, och svaren, som om man hört dem om och om igen.
Annars är jag mest konfunderad över den där taxibilen som dom pratade om i sändningen. Taxin hade varit i närheten av en olycksplats, och två av de inblandade i olyckan hade hoppat in i taxin för att värma sig. När Räddningstjänsten kom till platsen, svetsade de (eller vad det nu är det heter, när dom öppnar upp den som bilen som en sardinburk) upp taket för att ta ut de som satt där inne. Jag bara undrar hur man tänkte, liksom...

Krusidull-fri

Försöker sy ihop artistens kommande veckor. Försöker hålla koll på biljetter till genrep och direktsändning, hotellrum och lite norska flygbiljetter däremellan. Min mobiltelefon ringer hela tiden, det är reportrar, tv-produktionsledare och radioproducenter som står i kö för att få höra artisten uttala sig om än det ena, än det andra. Gallrar nu. Det känns inte roligt när det står i recensioner av plattan: "det känns som om NN är desperat efter uppmärksamhet...". Så uppfattar jag nämligen inte saken. Det känns mer som om det är media, som länge letat efter någon som hon. Någon som säger vad hon tycker, utan krusiduller.

Tabletters effekter

En kollega har fått ny medicin utskriven för sina neurologiska ryggbesvär (men som tydligen också kan tas mot epilepsi - inte schizofreni, som han själv sa från början). En medicin som kan orsaka både nedstämdhet eller ökad upprymdhet. Låter väldigt konstigt i mina öron men troligen handlar det väl om att den är stämningsförstärkande. Vad vet jag, tack och lov är jag ingen läkare. (Och jag säger 'tack och lov' å de patienters vägnar, som slipper bli behandlade av mig och inte för att jag på något vis ringaktar doktorer.)

I den aktuella kollegans fall handlar det om förstärkning av det glada sinnelaget. Vi fnissade alldeles jättemycket medan coleslaw'n och de röda bönorna flög genom lunchhaket.
Det började med en diskussion om Grammisgalan, om prisutdelaren som sa fel om mottagaren av det klassiska priset: "Erik Olssons kammarkör". (Dessutom var det felstavat på plaketten - ensemble hade stavats ensamble.) Vi ifrågasatte om hela kören tidigare arbetat i fastighetsbranschen, dom har det ju lite kör-igt.
Vi skrattade lite åt det, och halkade sen in på särskrivning. 'Feta får ost' och 'mörk hårig sjuk sköterska' höll vi på att garva läppen av oss åt. Därefter vinglade vi in på sidospåret att det svenska språket är ganska ovanligt, eftersom vi hela tiden kan bilda nya ord.
- Javisst, sa jag. Det var ett barn som nyligen kom på ett ord för att lysa med ficklampa: 'fickla'. Helt suveränt.
- Jag kan lysa med min frånvaro, sa kamrern.
- Nej, det heter vabba, genmälde den tablettknaprande kollegan.

Säga vad man vill om jobbet, men vi har i alla fall kul på lunchen.

Helg, sköna helg

Åh, så mycket aktivitet som klämts in under dessa två dagar. Känner mig nöjd. Varför vet jag inte riktigt. Det är skönt att slappa också, och kan göra en precis lika nöjd. Tekniska muséet, melodifestivaltittning med väninna (Liten Söt Sambo tvärvägrade och satt på undervåningen och surade framför datorn hela programmet), sjukhusvisit och restaurantbesök har avverkats. Sötsambon har lyckats komma iväg på lite hockey också, som avrundning. Jag och Blomman rundar av med lite Doktor Mugg...

Slapp tack och lov följa med min artist till Nyhetsmorgon på Fyran imorse. Hon hade gott sällskap av sin gitarrist, och jag kan föreställa mig hur hon högg in på frukostbuffén. Hon gjorde bra ifrån sig, trots att hon är dunderförkyld men ljussättningen var det gräsligaste jag sett på länge. Någon ville uppenbarligen få henne att se ut som om hon legat i solarium de tre senaste veckorna, non stop.

Det är inte utan att det börjar pirra lite nervöst i kroppen inför den 24:e...
Innan kommer det dock att pirra av annan anledning. Hon och jag flyger till Norge den 12:e för att medverka i NRK's motsvarighet till "Folktoppen".
Genombrott i grannlandet kan vara förestående.

Dagens bästa

Unnade mig en halvdag, bara för mig själv.
Utan mobiltelefon.
Utan datorn.
Utan mailen.

En halvdag på Stockholm Day Spa, där jag fick användning för de två presentkort jag fick i julklapp. Sån't ska jag härmed önska mig varenda gång jag fyller år eller på annat sätt skall uppvaktas.

Inledde med en, som vanligt, alldeles strålande god sushilunch på Hattori. Det visade sig att min kockvän skulle på galej på kvällen. Krogen är nominerad av Nöjesguiden till en av Stockholms tre bästa krogar, och det bara efter 4 månaders öppethållande. Hoppas dom grejar det!
Därefter travade jag med lagom mätt mage till Stockholm Day Spa på Åhléns, där en snäll tjej tog hand om mina fötter. Det tvagades, filades, peelades, smörjdes och lackades. Fötterna kändes nästan fluffiga efteråt. Hann med en yttepytteliten power nap under fotbadet; var på väg in i dregel-stadiet när terapeuten kom tillbaka för att fortsätta behandlingen. Skönt.

Därefter var det dags för ansiktsbehandling, en riktig lyxvariant. 80 minuter med rengöring, peeling, mask, massage och ordentlig insmörjning. Det var också helt underbart och krävde en liten power nap, det också. Det enda som inte var helt acceptabelt, var klämningen av pormaskar. VARFÖR måste dom ta i så in i h-vete? Det gör ont, ont, ont! Speciellt vid näsvingarna; jag var på vippen att klappa till den långa, smala, vackra, mörkhåriga skönheten som utförde behandlingen och tänkte, som extra bonus, klappa till henne verbalt med: "säger du en gång till att min hud behöver 'fo-okt', så går jag härifrån!". Den var ju överstökad ganska snabbt dock, den där klämningen och resten var väldigt behagligt, så hon var ursäktad.

Kvällen har spenderats pussande på Liten Söt Sambo och Liten Körsbärsblomma, tuggandes på tacos, grönsaker med dip, saltlakrits och tittandes på en film "Snakes on the plane". Den rekommenderar jag inte att du ser om du lider av ormfobi.
Knappt ens annars heller, för den var rätt kass.

Retfullt

Host, host, host! Hack, hack, hack.
Hon sover, den Lilla Körsbärsblomman, men hon hostar och hostar och hostar, hela tiden. Försöker få henne att dricka, men hon vill bara sova, samtidigt som hon har hostat så länge nu, så att hon nästan gråter. Gav henne hostmedicin innan läggdags, men det har hjälpt föga. Vet alla knep - höja huvudändan på sängen, ge varm, röd dryck (faller direkt, eftersom den enda röda dryck som finns i huset är 8 år gammal glögg). Försöker truga i henne mer vatten och håller tummarna för att hon ska slippa dom där falska kruppanfallen som hon hade som barn...

Att tacka nej, igen

Fortsätter lita på min magkänsla. Hör saker som ger mig vatten på min kvarn, den där kvarnen och hjulen som redan mullrade varnande från början. Bidar min tid och undviker "the movie business", åtminstone den här gången.