Man On Fire

Jag är ingen större fan av Denzel Washington, men jag tror aldrig jag har sett honom göra en starkare roll. Återigen har jag sett en film som jag knappt hört talas om tidigare, men som tog andan ur mig. Jag har gråtit, en hel massa. Och jag är glad att jag inte bor i Mexico.

Man On Fire - se den!

Barnfri - vara eller inte vara

Svärmor vill att lilla Söta Körsbärsblomman bor hos sin farmor och farfar en vecka i sommar, när dagis är stängt. Hon kommer då visserligen att vara bara 20 minuters bilresa ifrån oss, men bo hos farmor en hel vecka i stöten. Utan oss, mamma och pappa som hon älskar. Och vi som älskar henne! Det låter totalt omänskligt! Klarar man av det som snart fyraåring? Och är det möjligt att stå ut som förälder?

No more Blunt

Som trogna läsare säkert minns är jag inte särdeles förtjust i herr James Blunt. Därför är jag idag ytterst nöjd när jag läser följande.
Äntligen någon som fattat!
Snälla svenska radiostationer, följ detta lysande exempel och ge plats åt andra!

Mamma ratas

”Kommer pappa och hämtar mig på dagis?”
”Nej, idag är det min tur!”
”Jag vill att pappa ska hämta mig!”
”Varför då?”
”För jag ÄLSKAR min pappa!”

Musikaliska anekdoter, del 423

Det vandrande klassiska uppslagsverket på företaget, drog denna lilla story på fikat nyss:
Den världsberömde dirigenten Esa-Pekka Salonen var i stan för stor konsert. På genrepet, inför publik, kom Den Store Dirigenten in på scen med skjortan stående som en strut ut genom gylfen, som han glömt stänga.
Han blev mycket skyndsamt uppmärksammad på detta, och vände sig snabbt från publiken och började fumla med gylfen. De stålblåhåriga damerna i publiken drog förfärat efter andan: "Vad håller Han på med!?". Efter att försökt i en halv minut inser han att situationen är ohållbar; the show must go on, och the show must go on med skjortan stående som en strut genom gylfen. Efteråt lär han ha sagt att han aldrig någonsin dirigerat en så glad och uppsluppen orkester...

Missöden och klavertramp. Händer även den bäste.

Gäsp

Ännu en sån där låååång arbetsdag, en som påbörjades klockan 3 imorse och som fortfarande inte är slut. Nu går jag på ren vilja, Red Bull och Wrigleys Extra Melon Flavour. Tuggar och tuggar, frenetiskt för att hålla mig vaken.
Denna dag var artistbesöket kvinnligt och utländskt, en "native American" från New York, en kvinna som jag under dagen hörts jämföras med både Alicia Keys och Anita Baker. Oerhört sympatisk och trevlig var hon, och hennes följeslagare, keyboardisten tillika maken sedan 12 år tillbaka, Aaron. Och en underbar röst, även om jag inte är helt förtjust i när det wailas alltför mycket.
Dessutom har hon en mycket fascinerande bakgrund, och ett stort engagemang för sina indianska rötter och en stor vilja att bevara de indianska traditionerna.
Dagens roligaste anekdot var när hon berättade om en av deras spelningar, dit trummisen hade tagit med sig sin treårige son. Inför spelningen placerades sonen på golvet nedanför scenen så att pappan kunde ha uppsikt över honom. Spelningen börjar och efter ett par låtar hör Martha hur trummorna börjar sacka; det går långsammare och långsammare och hon börjar självklart undra: "what the heck is happening?!". Hon kastar en blick bakom sig och ser trummisen spela trummor med ena handen, medan den andra handen är upptagen med att knäppa upp sonens byxor för att sedan låta honom kissa i en kopp...
Dessutom tyckte jag det var hysteriskt roligt när dom berättade om ett live-tv-framträdande dom nyligen gjorde, där Aarons stol, i slutet av låten, gick sönder och han plötsligt blev 40 centimeter kortare vid sitt keyboard...

Vill inte!

Slås av hur otroligt olika barn är när det handlar om sinnelag och beteende.
Jag har under de senaste två veckorna märkt att lilltjejen här hemma har gått in i en fas av en en hel massa: "kan själv!", "nej! neeeeeeeeej!!" och "vill inte!". Försöker ta det med ro, försöker sätta gränser där det behövs och allt det där som man ska göra som Bra Förälder, men som det ibland bara blir pannkaka av.
Så i helgen har vi umgåtts med vänner som har en son, som verkar ha befunnit sig i denna trotsålder ända sedan han klämdes ut. Inte så att han är odräglig; tvärtom är han en jättesöt liten kille, men med oerhört bestämda åsikter och som ständigt är i farten. Varje gång dom har varit här har det alltid slutat med att han stått och ätit kattmat, druckit katternas vatten, farit runt som en glad liten tok, spelat gitarr och inte varit still i mer än 10 sekunder i stöten.
När de lämnade oss efter middagen var jag helt slut och Lilla Körsbärsblommans trotsperiod känns plötsligt inte alls svår.

Förbättring

Magen mår bättre. Det kanske var ett besök på Junibacken som behövdes. Dottern var överlycklig, uppspelt och utmattad efteråt, och jag blev ett par hundra fattigare och dessutom begåvades jag med en p-böter på 425,--. Vi råkade stanna ett par timmar längre än beräknat... När man får p-böter på en p-plats ångrar man att man stoppade i pengar från början. Eller att man inte la i mer pengar...

Inte bra

Urk. Hela natten har den värkt och levt rövare, min stackars mage. Och framemot småtimmarna var det bara att staka ut snitslad bana mellan sängen och toan. Tack och lov inget "uppvägen", även om det var såå nära imorse. Kroppen öppnade upp varenda por och kallsvetten låg som dagg över hela mig och det drog i käkarna, vattnades i munnen och nästan svartnade för ögonen. Men inget kräk. Jag knep envist ihop munnen och det värsta gav sig.
Har klämt i mig nästan en hel liter blåbärssoppa i någon slags naiv tro att det ska gå över. Nu sitter jag här på jobbet (var tvungen att åka in en liten stund) med en otålig liten snärta bredvid mig som tjatar, tjatar och tjatar om Junibacken, som jag lovade henne igår morse. Frågan är om jag pallar. Jag har redan hintat om att dom kanske har stängt (snygg nödlösning, skyll på nån annan bara!) men att ligga hemma, och göra absolut ingenting, med en lika otålig och dessutom grinig liten snärta, känns inte heller speciellt lockande.

Jag har en plan

Idag har vi varit och fikat och ätit hos kompisar, där herrn i familjen jobbar på Skatteverket. Har fått bra tips och råd, även om jag tyckte att jag hade rätt bra koll på det mesta. Han kommer onekligen att bli en källa att ösa visdom ur.
Sitter här och kämpar med min affärsplan. Och med en mage som de senaste timmarna har gjort uppror. Inatt kanske det blir till att sova med kräkpåse bredvid sängen...

Läkare/musiker utan gränser

Ringde just en av "våra" artister på mobilen. En kvinna svarade och jag frågade efter den jag sökte. "Ja, han är lite upptagen av en operation här...", varvid jag var beredd att bara lämna ett meddelande men hon fortsatte: "...men jag kan se om jag kan hålla upp telefonen...". Så, mitt under ett kirurgiskt ingrepp fick jag alltså byta ett par ord. Man kan ju hoppas att det inte var något avancerat ingrepp...

Outad

Jag är outad. Det är officiellt. Steget är taget.
Kollegerna kommer in, en efter en, och säger grattis och lycka till.

Första känslan säger: "Shit, hur fan ska jag greja det här?!"

Andra känslan säger: "Sluta mesa dig! Köööör!"

Det pirrar. Det pirrar ordentligt i magen.
Och jag tror inte det är maginfluensa.

Kontroversiella band

Det finns kontroversiella band. Och så finns det KONTROVERSIELLA BAND. Som gör allt för att chocka och skapa uppmärksamhet. Minns att jag talade om en bild, som troligen kommer att skapa lite rabalder. Plattan är ute nu, och jag bjuder er bilden här. Och tro mig, det är inget för dig som lätt blir upprörd...

Seg, trött och hungrig.
Arbetsdagen närmar sig sitt slut. Om jag inte är härifrån innan klockan halv 8 låser dom grindarna, och jag kommer inte ut med min bil. Har ingen lust att spendera natten på ett unket lager/kontor.
Morgondagen spenderas i hemmet. Har inte hört något från Liten Söt Sambo, som löste av mig vid lunchtid för att assistera med kräkhinken, men inget hände under tiden jag var hemma och hon satte i sig både nyponsoppa och Digestivekex. Vi får se hur natten förflyter. Gulp.

Konsert och kräkkalas

Söndag och ute på lokal med jobbet. Eller, jobbet fick faktiskt mestadels sköta sig självt (vilket gick oerhört bra vad jag kunde döma av applåderna) eftersom jag satt i ett angränsande rum och babblade med två trevliga bloggande töser. Mycket oseriöst babbel blev det men en hel del seriöst också, ett par öl och jag såg någon som slurpade i sig en GT (inga namn, inga namn!). Efter uppbrottet var det så meningen att jag skulle gå in och i alla fall lite snyggt försöka avsluta det jag var där för att göra, d v s representera arbetet, men det sattes det ganska snart stopp för. Mitt under ett intensivt "terapi-samtal" med en artist, kommer ett SMS: "Hon spydde nu...".

Det var bara att svepa den sista skvätten öl, försöka dämpa sin snabbt uppblossande kräkfobi och kasta sig i en taxi. Det värsta var avklarat när jag kom hem. Det var moppat, städat torkat och tillsnyggat och Blomman hade hämtat sig från den värsta chocken. Visst kom det mera kräks efter någon timme, men det var bara vatten och det grejade hon, stora tjejen, att göra i en hink utan att "spilla" en droppe eller ens fälla en tår. För att ha en mamma med tok-kräkfobi är hon grymt lugn och cool.

Lördagsgodis

Så blev det lördag och ledigt. Härligt. Dock ingen rast och ingen ro, i vår strävan att upptäcka Stockholms alla köpcentrum, har turen den här gången kommit till Täby Centrum, dit vi snart styr färden.

Tycker att "Da Vinci-koden" har fått aningen oförtjänst dålig kritik (även om jag klippte lite oroväckande med ögonen ett par gånger). Tror att det mer handlar om att filmen följer boken så väl; har man läst den finns liksom inga överraskningar och man vet hela tiden vad som komma skall. Paret vi gick med hade inte läst boken och de tyckte filmen var jättebra; spännande och intressant. Och jag förstår inte varför man måste haka upp sig på Tom Hanks frisyr i en recension. Och vad var egentligen felet med den? Tyckte han såg ovanligt bra ut, även om Tom Hanks inte kan gestalta många andra karaktärer än just Tom Hanks. Men det hänger ju inte direkt på frisyren. Dessutom är jag lite fascinerad av konspirationsteorier och slutscenen är, just av den anledningen, grym!

Ikväll väntar återigen umgänge med gårdagens biosällskap, den här gången får barnen självklart vara med. Hockey-VM, Schlager-EM och tacos. Med andra ord en helkväll.

Kan själv!

Resultat efter lunchen, att suga på över helgen:

Fr o m 1 september 2006 kan jag titulera mig egen företagare. Åtminstone på halvtid, till en början. Stannar på halvtid kvar på nuvarande position och nyttjar lokal o dyl även för egna företagandet. Märker jag att jag får vanvettigt mycket uppdrag och vill köra själv till 100%, avslutar jag bara påbörjade projekt och kör igång helt själv.

Ja jävlar!

Friday, bloody Friday

Dåligt humör.
Dålig nattsömn, bara ett par timmars törnrosaslummer innan det var dags att slå upp dom isblå.
Sur på sambo, som idag, eller åtminstone inte just nu, förtjänar att kallas vare sig Liten eller Söt. Bara dum.
Grus i ögonen, ögon som jag på ren trots sminkat svartare än vanligt. Tror knappt jag skrämmer någon ändå. Möjligen kan någon studsa till över den där brysk-rynkan mellan ögonbrynen eller dom nedåtgående mungiporna. Nyss kom "Han Som Snackar Barnspråk" in genom dörrarna och tittade in på mitt rum, och stämde glatt och käckt upp med "Godmorgon, godmorgon..." (på barnspråksbrytning, så klart!), refrängen till Sigge Fürst' gamla succéprogram Frukostklubben (ja, jag är faktiskt så gammal!). Jag kan inte svära på det, men jag tror faktiskt att jag morrade...

Ikväll ska vi se "Da Vinci-koden". Med tanke på fysiskt och psykiskt status idag i kombination med vad jag hört och sett om filmen, är risken stor att jag somnar.

Uppladdning

Finns ingen bättre uppladdning än ett regelrätt inomhus-vattenkrig före en schlagerdrabbning!
Heja Lordi!

En skopa ovett

Min far verkar ha det jobbigt för tillfället. Allt är fel och jobbigt. Han påstår att det springer folk hos honom stup i kvarten, som han inte vill ha där. Och han vill inte åka på dagverksamhet.
Det tar han sedan ut över mig (och, kan jag tänka mig, killarna och tjejerna från hemtjänsten, stackarna!). Nyss fick jag mig en ordentlig avhyvling och en telefonlur slängd i örat, för att jag vägrar köpa mer Treo till honom (han fick en förpackning med tre rör för drygt en vecka sedan). "Det här ska jag minsann ta upp med din bror, hur du styr mig!"

Suck, säger jag. Stor suck.

Nyskalad

Jag fortsätter envist med att skala av mig håret, kort kort. Och varje gång får jag tjata: "du får gärna ta lite mer i nacken, det gör inget!". Jag förstår inte tjusningen med hockeyfrilla. Har jag extremkort hår uppepå huvet, vill jag inte ha långt hår i nacken. Fram med trimmern, bara!
Men den här grå-tinningarnas-charm-looken (ska sanningen fram sitter den där icke särdeles tjusiga charmen numera över hela håret) måste väck - snabbt!

Och jajust, imorgon äter jag lunch med chefen.

Det börjar dra ihop sig

Imorgon kommer min chef hem från Aten. Innan veckan är slut måste jag prata med honom om mina kan-själv-planer. Peppar mig själv med att det kommer att gå alldeles lysande; att han tycker att det är ett bra förslag som vi båda i förlängningen kan vinna på. En sån där tjusig "win-win-situation" som man så fint talar om. Under tiden fortsätter jag jobba, traggla, tjata på journalister, registrera, göra radiouppföljningar och äta stabbiga luncher. Söders mastigaste, matigaste luncher får man garanterat på Vendetta på Södermannagatan. Det räcker inte med EN doggybag där, du behöver en resväska om du vill ta resterna med dig hem.

Att läsa andra

Under lunchen halkade samtalet in på "övernaturligheter": spådomar, föraningar, förebud om händelser och hur ens undermedvetna funkar. Det visade sig att mina två manliga kolleger båda var djupt fascinerade av sånt, den ene spår själv i tarotkort och går, eller åtminstone gjorde förr, ofta för att spå sig. Själv pendlar jag mellan total skepsism och fascination, någonstans har jag ändå en tro på att de energier vi utstrålar kan uppfattas av vissa människor, som har lätt för att "läsa av" andra. Nu, när jag står inför ett stort steg i livet, är jag faktiskt lite sugen på att bli spådd.

Gjort

Så.
Nu är det gjort.
Nu har jag gjort vad jag har kunnat.

Jag, en ettåring

Hurra, hurra!
Grattis till mig. Jag har bloggat i precis ett år idag.
Ett speciellt grattis till Sandra också, som var den första att posta en kommentar hos mig. Roligt att du hänger kvar!
Och alla ni andra som också envisas med att komma tillbaka och läsa - dag efter dag. Ni kommer med råd, tips, glada tillrop eller bara en liten kommentar: Jag vill bara säga TACK! Responsen är halva grejen med att blogga.

Varsågoda - det är bara att hugga in på tårtan nu!

Mödrar

Jag älskar min mamma! Efter vår exklusiva Korv Stroganoff-middag ringde hon och frågade: "Tror du Lilla Körsbärsblomman vill följa med mig på Tekniska Muséet på onsdag? Jag vill gärna träffa henne och jag har kollat... " osv osv.
Om hon ville? Jotack, hon vill hemskt gärna och vill gärna ta med sig sin dinosauriesamling och ha på sig sin nyinköpta Törnrosaklänning.

Om att veta

Efter lördagens middag med vänner, vet jag saker om människor i min närhet. Jag träffar kvinnan i familjen varje eftermiddag, vi ler mot varandra och säger hej när vi hämtar våra barn på förskolan. Nu vet jag saker om henne och hennes familj som jag helst önskar att jag aldrig fått veta. Under middagssamtalets gång börjar jag av beskrivningen mer och mer fatta vem det handlade om och jag får en klump i halsen, och en likadan i magen. Vill inte veta, vill inte höra, hur ska jag kunna gå omkring och veta, utan att göra något?
Efter lördagens middag med vänner, anar jag dessutom saker om vännerna, som inte heller känns speciellt lustigt.

Maktlös.

Omkast

Ena sekunden är jag beklämd över att det inte finns någon tolerans mot de äldre i samhället; och definitivt inte mot de som är lätt sjukliga. Väldigt sällan visar någon hänsyn; det knuffas, trängs och suckas så fort man hamnar i kölvattnet på någon som inte tar sig fram tillräckligt snabbt. Dagens tillvaro är anpassad för dig som är mobil, rörlig och lätt stressad. Är du gammal och skröplig ska du hålla dig framför din TV-apparat och motion skaffar du dig genom att fylla i din Bingolotto-bricka.
Andra sekunden är jag tvungen att räkna "ett-två-tre..." och bita mig i tungan för att inte skrika rakt ut och klappa till min pappa när jag är med honom "ute bland folk". Idag har vi varit i två köpcentrum, och han har pendlat mellan läge sur, grinig, vresig, otålig gubbe och hyfsat talbar och vettig att ha i sin direkta närhet. Själv pendlar jag mellan hopp, förtvivlan och ibland kostar jag på mig ett snett, halvhjärtat leende. Och tystnad. Vi skiljs åt efter tre timmar. Han är trött, andfådd och vill vila; jag räknar minuterna till jag är hemma igen.

Hej domstol

Ungefär två gånger i månaden har vi "repertoarmöte" på jobbet. Då samlas fem gubbar och en gumma, d v s jag, för att lyssna igenom demos och skivor som droppat in sedan sist, och som söker distribution. Därefter ger vi tummen upp alternativt sågar jämns med fotknölarna. Ibland händer det att vi skrattar elakt och rått och fäller elaka kommentarer som säkerligen skulle fått artisten ifråga att falla i gråt. För hur det nu än är; det är ju faktiskt deras livsverk vi sitter och lyssnar på; något som de kämpat och slitit med i flera månader, ibland år, av sitt liv, för att få ur sig och förvandlat till ettor och nollor på en platsbit. Jag kan avslöja att man inte får många sekunder på sig att försöka imponera heller. Vi sitter som den värsta Idol-jury och säger bu eller bä efter ungefär 30 sekunder. Sen är det vidare till nästa. Därför har jag ett litet råd till dig, om du någonsin funderar på att ge ut en skiva eller skicka en demo till ett skiv- eller distributionsbolag: Gå ut stenhårt! Lägg det allra bästa du har gjort först på plattan, för det är där du döms, rätt av och på en gång. Ty snara att döma är vi, vi som jobbar i musikbranschen...

Mediafrosseri

Har medvetet valt att inte läsa någonting som skrivs om det fruktansvärda som Bobby blivit utsatt för. Det betyder inte att jag inte bryr mig - jag klarar helt enkelt inte av kvällstidningarnas frosserier i vidriga, lösryckta citat från rättegången. Jag blir så fruktansvärt ledsen och mår så dåligt över vad vuxna människor är i stånd att göra mot barn. Det finns så mycket i världen som får får mig att tappa tron på människan och vår roll och vårt agerande som ansvarstagare, vårdare och trygghetsskapare.

Var snälla mot varandra!

Handarbete

Roade mig med att borsta och kamma två håriga ettåringar häromdagen. Varför jag ens började vet jag inte, men det kan ha haft något att göra med att jag granskade våra sängkläder lite mer ingående, och förvånat insåg att den där duniga ytan faktiskt gick att borsta bort.
Av det jag plockade ur borsten hade jag lätt, om jag varit lite slängd i handarbetets ädla konst, kunnat tillverka en kofta.
Eller virka en tredje katt...

Saker som irriterar

Det finns så mycket saker, som man kan irritera sig på när man inte har andra, större världsligheter att bry sig om. Små bagateller, som gör en sådär lagom smågalen och irriterad. Här följer ett urval över det som kan göra mig på dåligt humör:

* I rulltrappan: Folk som kliver av rullbandet och sedan bara tvärstannar. "Vart var det vi skulle gå nu...?" Kom inte och klaga sen, när du får mig som ryggsäck sekunden senare. Vik hädan!

* På cykelbanan: Cyklister som ligger bakom och trycker och stressar upp en, bara för att vänta till det mest idiotiska stället på cykelbanan för en omkörning. Gärna där det är trångt eller där man riskerar att vingla ut i fullt trafikerad gata om man kör fler än en i bredd.

* I mobiltelefonen: Folk som aldrig svarar i sin mobiltelefon, utan först måste gå igenom den där telefonboken dom har inprogrammerad i hjärnan. "Vem kan det vara?, undrar vad dom vill?". Lägg därtill en extremt irriterande och hög telefonsignal så är irritationsmomentet fulltecknat. Svara bara, eller slå av telefonjä***ln!

* På gångbanan: Folk som vinglar fram och tillbaka i gångbanan, utan att ha förtärt alkoholhaltiga drycker. Som vacklar än åt höger, än åt vänster. Har jag bråttom, vill jag gå rakt fram. Fort!

Se där, en liten lista du behöver lära dig inför eventuellt stundande möte med en Biggis. Måste jag säga att jag flera gånger om dagen själv utför dessa små irritationsmoment?

Man lär så länge man (har en) lever

Tänk att det väldigt sällan blir så som man har tänkt eller planerat.

Igår skrev jag ett glatt inlägg om att det funkar så bra att sova utan blöja. Jo, jag klarar mig än så länge utan dylik, men när jag smög ner i sängen någon timme senare, hittade jag en liten Körsbärsblomma som badade i en pöl av kiss. Där fick jag fikon, liksom...

Idag har jag haft en semesterdag, som jag lite raskt drog upp riktlinjerna för imorse. Lämning på dagis och tillbaka för lite fix och trix, plock och städ i lägenheten innan det skulle bli en skön cykeltur till stan för en snabb lunch och därefter besök på Stockholms Nyföretagarcentrum.

Något senare ringde så pappa och spolierade dom planerna. Det var bara att sätta sig i bilen och åka över för att ge lite markservice. Och för att lyssna på samma gamla vanliga gnällvisa från min käre far. Han är orolig över att pengarna ska ta slut, han är orolig över att maten ska ta slut. Han är orolig över att inte dom rätta hemtjänstmänniskorna ska komma, han är orolig över att behöva åka på dagverksamhet. Kort sagt, han är en pain in the ass, om man inte slår dövörat till och låter honom prata av sig. Vilket han fick en stund, innan jag åkte iväg för att uträtta ett par av hans ärenden för att sedan stressa tillbaka, för att därefter stressa vidare hem för att försöka hinna med den där sköna cykelturen till stan osv.
Hans handläggare på kommunen ringde mig dessutom och påtalade att något måste göras åt hans vikt. Ett (alkohol)missbruk som verkar ha gått i träda, har ersatts av ett annat. Han äter. Äter och äter. Han verkar inte känna mättnadskänsla och ibland när hemtjänsten kommer på morgonen, kan han sitta med en microvärmd snabbmatslåda och äta som frukost. Dessutom tror jag han går upp och äter på natten, något han säkert inte ens är medveten om. Jag har tjatat både mig och honom blå i ansiktet om att han måste sluta äta så mycket, han måste försöka komma ut och promenera och han klagar själv hela tiden över hur tjock han har blivit. Och fortsätter äta.
Känns som om jag borde tagit tag i det här tidigare, och bokat läkarbesök åt honom eller nåt, men samtidigt vet jag hur han funkar. Nu inser jag ju att vi i alla fall måste försöka göra någonting.

Nyföretagarcentrum-informationen var sådär; kvinnan som informerade talade utifrån perspektivet att de som var där var ute efter att starta storföretag med export till andra länder, trots att de flesta såg ut att vara blivande enmansföretagare. Mer gräsrotsråd hade jag gärna efterlyst. Men det kanske kommer vid nästa besök. Om man behöver något.

Ett besök i lekparken hanns med, med dotter på nyinköpt cykel. Det slutade med att jag tappade bort mina nycklar i samma park (hittades tack och lov igen) och fick bära både cykel och Körsbärsblomma hem.

Det som inte dödar dig, stärker dig...

Långt Gnällspik-Biggis-inlägg; egentligen mår jag faktiskt prima! Ville bara gnälla av mig lite!

Fula, fula ord

Nyss var jag tvungen att gå ut och hämta dotterns gat-kritor som vi glömde kvar på bordet ute på gården. Med tanke på klientelet som, sent på kvällarna, tycker att det är helt ok att sitta på vår gård och tjuvröka, äta pizza och jonglera med trädgårdsmöblerna, så kändes det lite vågat att lämna kvar dom. Man vill ju inte vakna upp imorgon bitti och ha hela gården och husväggarna fulla av krit-graffitti...

Bakslag i läggeriet

Sova utan blöja går alldeles strålande. Men att somna utan sin mamma, det har inte funkat på snart två månader. Tror att det började i samband med en av sambons otaliga resor. Det var så mysigt att natta Lilla Körsbärsblomman på kvällen; vi låg och småpratade, läste eller bara snurrade hår. Efter det har den ständiga visan varit "mamma, jag vill sova med dig" eller "mamma, jag är rädd för spöken..." varje gång jag har nattat. Och jag har fallit till föga, idiotiskt nog. Följden har varit att jag, nästan varje gång det är min tur att natta, somnat strax efter åtta och vaknat med känslan av att "åh, jag som skulle ha gjort det och det...".

Men nu. Heureka, jag har funnit en lösning! Numera står en bärbar CD-spelare i sovrummet och efter sagoläsningen snurrar "Mamma Mu Bygger" som insomningssällskap. Nackdelen är att den blivit en stor favorit här hemma och går varm i CD-spelaren, och numera kan jag komma på mig själv med att gå och nynna på smash-hitar som "Tsaren av Bareis", "Jag är en vanlig kanin" och klämmer då och då i med ett "Hallå, Mamma Mu, e' de' du? Muuu".

Det gäller att utöka repertoaren. Jag funderar på att smyga in låtar med mitt senaste favvoband, Scar Symmetry, i utbudet. Men sånt kanske skulle ge men för livet?

Vidrigt i världen

Matas idag med nyheten att flickor och unga kvinnor utnyttjas sexuellt av hjälp- och biståndsarbetare i Afrika. Människor som är där för att ge dem trygghet och hjälp, utnyttjar istället sin ställning för att få utlopp för sin sexualdrift. Det är så lågt, det är så vidrigt och gör mig så jäkla förbannad! Män och kvinnor som utövar sin makt genom att sexuellt utnyttja, förnedra och psykiskt och fysiskt skända småflickor och kvinnor på det här viset borde sitta och tillverka bilplåtar i någon bunker någonstans, utan mänsklig kontakt. Så kan dom sitta där och dra i snabeln tills den ramlar av!

Ska man verkligen behöva pränta in i sina avkommor: "Lita aldrig någonsin på n-å-g-o-n!"?

Ack den ungdomen

Ingången till min arbetsplats ligger vägg i vägg med en dansstudio/träningslokal. När jag kom tillbaka från min lunch kunde jag redan på långt håll höra en kör av tjejröster stå och sjunga Carolas "Evighet", högt, högt. Utanför porten stod ungefär 15 tjejer i träningskläder och sjöng för full hals, ackompanjerade av en bilradio på högtalarspräckande hög volym, samtidigt som dom bara studsade av livsglädje och sprittande vår-hormoner. Flera nyfikna hade samlats längre bort på gården och undrade vad det var på gång. "Är det en konsert, eller?".
När jag passerade gruppen med lyckliga, sjungande tjejer fick jag helt plötsligt en klump i halsen och tårarna steg i ögonen, och nu sitter jag här och försöker analysera varför. Och jag erkänner: jag är en sentimental sucker, som blir glad och rörd til tårar av att se lyckliga, unga människor som visar sin livsglädje. Med risk för att låta som den medelålders tant jag är - får det mig att minnas, när jag själv stod och hoppade och dansade på den smutsiga asfalten och jag är nog en smula avundsjuk, samtidigt. Önskar att allt vore så där lätt, luftigt och soligt som det var då. När man inte behövde tänka på räkningar som hopar sig, hur man ska få tiden att räcka till, bilen som borde lämnas på service.

Eller också åt jag bara en dålig hamburgare...

Skam den som ger sig

Så var det första lilla myrsteget mot eget affärsidkande taget. Jag har bokat ett besök med Stockholms Nyföretagarcentrum för att få råd och hjälp innan starten. Samtidigt har jag slängt iväg en ansökan till ett roligt jobb, som plötsligt dök upp helt apropå. Jag har goda referenser (sa hon så där fullkomligt nonchalant och säkert...), eftersom jag jobbat tillsammans med VD'ns make tidigare.

Jag är trött och lite yr i mössan, men det hindrar inte att jag förlustar vidare. Varför sluta när man är inne i ett stim? Om en liten stund tar jag min cykel och trampar iväg till Tantogården för en liten release-spelning med en rockande skånsk läkare. Så himla praktiskt, egentligen. Om det är någon som stage-divar och slår sig illa, så finns ju doktor Möller väldigt nära till hands...

En (lång) dag i en promotion-anställds liv

Mobillarmet ringer riktigt okristligt tidigt; klockan 02:40. Sist jag tittade på dom digitala siffrorna var den 01:08. Det är bara att inse att man sovit ungefär 1.5 tim, gnugga gruset ur ögonen och hasa ur sängen.

Nu är klockan strax efter fyra. Jag och morgonens gästartister har just klivit in i TV 4 Nyhetsmorgons än så länge ganska dunkla studio. Artisten ifråga har inte ens vett att vara trött, hon är bara i full gång med att bygga upp sin nervositet. Riggning börjar kl 04:50 - snart är klockan halv fem, och trummisen saknas fortfarande...

Tjugo minuter i fem kommer han, med andan i halsen och trumsetet på ryggen. "Fattar inte varför klockan inte ringde...". Nu är det bråttom; rigga snabbt, snabbt för att hinna med ett par rep innan klockan är halv sex. Återigen måste jag säga att jag är så grymt imponerad av de proffsiga ljud- och bildmänniskorna på kanalen.

Det krävs lite fix och trix med repertoaren. För att funka i den direktsända TV-världen får låt nummer inte vara längre än 3:30 och låt nummer två får inte överstiga 3 minuter. Ännu ett skäl att göra en tv-debutant nervös och illamående...

Artisten försöker intala sig själv att det bara är en vanlig spelning. Inte ett framträdande, där 300.000 tittare inklusive familj, vänner och bekanta granskar en i extrem närbild. Under tiden fladdar det förbi partiledare, väderpresentatörer, studiovärdinnor och sportreportrar i en strid ström...

Klockan är nu halv sju. Det första framträdandet är schemalagt till kvart över åtta. Det finns gott om tid att äta frukost, vila lite, ta en cigg, dricka en kopp kaffe... Och bygga upp en kraftfull nervositet... Här är publikrummet på fyran, med en riktig fototapet...

Klockan är halv 8. Dags för sminkning, av fyrans proffsiga makeup-tjejer. Det tar längst tid att sminka tjejerna, och därför får de inta stolarna först. Tjugo minuters behandling, och man ser ut som en superstar! Önskar att jag hade fått en omgång, jag också...

Så var det äntligen dags! Det är bara att samla ihop de dallrande nervtrådarna och ta tjuren vid hornen. Först en kortkort intervju med dagens programledare, Anders. En lugn och samlad artist, som var allt annat än lugn inombords, kan jag intyga.

Nu är klockan tio och arbetsdagen för en trött, men glad tv-debutant, är över. Nöjda miner och lätta steg ut ur studion. Det är ingen som kan ana att artisten just innan livesändningen var så nervös att hon kastade upp sin frukost...

Kvinnan från Umeå som direkt efter artist-uppträdandet skrapade fram 100.000 glada kronor. Strax innan sändning får man "provskrapa" så att man vet hur det känns. Dock utan vinst, den gången.

Efter en snabb tur till kontoret för byte av promotion schema och artist, bär det av till Arlanda för att hämta nästa artist. Ibland står dom som spön i backen. Eftersom första intervjun är en direktsändning och planet från Helsingfors är försenat, blir det en snabb färd genom stan. Första stopp P4 Extra.

Den kvinnliga dragspels-virtuosen bevisar att dragspel kan vara allt annat än tjo, tjim och knätofs. Mäktigt och imponerande!

Efter direkt-sändningen är det lugna gatan. Vi vandrar vidare i det stora radiohuset, bort till studio 12 och P2's domäner. Här huserar Per och Torbjörn, och de får rå om artisten i närmare tjugo minuter för ett personligt och intimt porträtt. Både producent och intervjuare är storligen imponerade av artistens proffsighet och hennes själfulla musik.

En vanlig syn en vanlig arbetsdag - artister hinner sällan äta lunch om promotion-människan är ihärdig, därför blir det frukt och dryck i lilla magen. Ett intervjuschema med nödvändiga detaljer, en mobiltelefon och en hel massa (förhoppningsvis) bra musik!

Gissa om jag kommer att sova gott inatt!?

Något mindre major fuck-up

Problemet löst.
Vår artist, som Fyran trodde skulle medverka imorgon onsdag, kommer av förklarliga skäl inte att medverka. Utgår gör också hennes, från min sida, bokade fyran-framträdande på torsdag. Alltså, den finska dragspelsdrottningen får sova skönhetssömn dagen efter sin konsert.
Ersättare är däremot ordnad nu, så de slipper stå utan musik i morgondagens program.
Och jag måste helt plötsligt gå upp i svinottan, redan om ett par timmar måste jag kliva ur sängen, och hålla onsdagsmorgonens artist mentalt i handen.
Så nu - natti, natti!

Major fuck-up

Plats för svordomar.

Stor plats för svordomar.

Någon har missuppfattat datumet för min artists medverkan på Fyran den här veckan. Inte bra. Absolut inte alls bra.

Men artisten blir säkert glad; hon slipper ju gå upp i svinottan. Och när jag tänker efter slipper ju jag också...

Fan!

Blaj-blobb

I mitt jobb får man möjlighet att lyssna på musik som inte hörs i var mans radio, om jag säger så. Just nu snurrar tidningen Grooves promo-CD, CD #3, i min spelare, och andra hälften av den innehåller en hel massa godbitar, som t ex Howe Gelbs But I Did Not, God Damn Trios Said And Done och The Martial Arts Toothpaste.
Man blir glad av att höra ny, oupptäckt musik.

Imorgon ska jag lotsa en finsk dragspels-drottning runt i media-sverige. Missa inte att lyssna på P4 Extra kl 14:00 imorgon, eller varför inte titta på SvT's Uutiset kl 17:45. Det är vad jag kallar kontrast.

Helg, ljuva helg

Det har varit en synnerligen skön helg. Nu är den snart över, och veckan som kommer, innebär en del kvällsarbete för min del. Eftersom jag gick och la mig klockan halv fem imorse, efter en mycket trevlig Valborgskväll, är jag inte så himla sugen...

Helgens roligaste:
* Att Liten Söt Sambo kom hem från Schweiz i fredags.
* Att jag troligen redan fått mitt första uppdrag som egen företagare. Därför måste uppstartandet av enskilda firman ske redan nu på en gång. Vi får se hur det går att kombinera med ett heltidsjobb...

Helgens allra roligaste:
Vi var på Ikea idag. Jag och Körsbärsblomman tittar på barnavdelningen och jag tar fram en kartong med en lampa.
"Titta vilken fin lampa - vad står det på kartongen att den heter?"
"Ja, vad heter den?"
"Men du kan ju bokstäverna, titta vad det står!"
Dottern bokstaverar lydigt: "M-A-M-M-U-T"
"Och vad blir det?"
"Glödlampa!"
Sambon och jag skrattade så vi höll på att kissa på oss...