Tid - en bristvara

Så lite tid, så mycket i omloppsbana runt planeten Gammelmamma just nu. Vill blogga, men hinner helt enkelt inte.

Möten, förhandlingar, offertlämningar. Återstår att se om jag gjort ett förtroendeingivande och proffsigt intryck. Om det är så, är våren och försommaren helt plötsligt fulltecknad.

Tidigt, tidigt imorgon bitti sitter jag på ett tåg till Karlstad. Den där staden där sola' alltid skiner. Imorgon kl 12 vet jag i alla fall att den kommer att skina lite extra, när staden förgylls av en liten tillställning på ett hotell i staden. Ett litet antal musiker ska presentera "årets uppsittning", som jag även detta år får äran att (på mitt vis) vara delaktig i.

Jösses flickor!

Någon sorts propp drogs ur den här veckan, jobbmässigt sett. Helt plötsligt fullkomligt drösar det in förfrågningar och roliga uppdrag.
Så pass många att Gammelmamman och hennes företag sneglar mot expandering. Jag funderar på att ta in ytterligare en person i företaget, åtminstone för en tid, nu när arbetsbelastningen blir långt över förväntan. En extremt företagsam och skicklig kvinna som aldrig tidigare arbetat i branschen, men hon har reptilhjärna och är ypperligt intelligent och har superkoll på det mesta.

Jösses! Här satt jag för några dagar sedan och trodde att det skulle bli en segdragen vår. Jag hade fel.

"...se till att de får mat då och då så de inte dör..."

Ja, jösses...
Jag läser. Och jag baxnar. Och blir jävligt förbannad.
Skulle du låta din dotter spela det här spelet?

Hur fan ska vi någonsin återfå sundare värderingar om kropp och själ, när starka påtryckare fortsätter mata våra ungar med att det bara är yta, vikt och plast som betyder något?

Liten Söt Sambo och jag har just sett filmen Michael Clayton, med George Clooney i huvudrollen.
Jag hört en del om den, att den ska vara helt fantastisk, men inte läst några recensioner eller ens förstått vad filmen handlar om, vilket kan vara ganska befriande skapar sällan stora förväntningar. Ibland undviker jag t o m att läsa texten på baksidan av DVD-fodralet för att slippa alltför avslöjande detaljer om handlingen.

Konklusion:
Clooney är skitbra.
Filmen är skitbra.
Kvinnan i filmen, Tilda Swinton, är skitbra.

Se den. Verkligen.

Eric och hans svänggäng

Hamnade av en slump framför SVT's kortfilmsserie "Med vänlig hälsning". Har inte sett det tidigare avsnittet men vanligtvis brukar jag tycka att SVT gör bra kultur- och nöjesporträtt. Både roligt och trevligt skulle det då bli att titta på 15 minuter med herr G*a*d*d. Min väninna och kollega i branschen, tillika gift med den man som Eric åt lunch med i programmet, satt säkert och jublade under programmet. Femton minuters gratisreklam med skivaktuell artist på bästa sändningstid är ju inte direkt något att klaga över...

Fast klaga måste jag nog göra i alla fall. Såhär skriver man i presentationen av programserien:
"Filmarna XX och YY på ZZ har tillsammans skapat sex stycken högst personliga porträtt av några av Sveriges mest spännande kulturpersonligheter".

Personligt? Absolut.
Spännande? Definitivt inte!

Varför valde man att framställa honom som en trist, tråkig, trött och lite halvtöntig dussinmusiker? Efter 6-7 minuter hade jag börjat skruva på mig och gäspa.

Nej, jag väljer istället att se och lyssna på hans senaste singel "Tvåhundratusen". Den svänger ett gäng!

Ja det är tisdag morgon

Liten Söt Sambo har repat sig. Det är åtminstone vad jag tror. Han ligger fortfarande raklång i soffan och ser lite blek ut. Något ropande efter Ulrik har inte skett sedan lunchtid igår. Han verkar dock inte speciellt road av att samtala överhuvud taget, så jag låter honom vara. Koncentrerar mig på jobbet.

Själv mår jag prima, och Lilla Körsbärsblomman fick åka pulka till dagis. Det kändes inte som dagens roligaste projekt att försöka gräva fram bilen. Den får töa fram till våren.

Författardrömmar

När man bara har en femåring och en dator och två katter som umgänge en dag (jag har knappt sett röken av Liten Söt, och så länge han ropar på Ulrik vill jag inte veta av honom), funderar man en del. På stort. På smått. Som att pulkor så lätt går sönder när man drar dem genom gångtunnlar. Som att det fladdrar så skönt i håret när man susar nerför backen. Och så dom där orden. Dom sex, som jag skrev om här nedanför.

Inuti mig finns en hel massa ord som jag skulle vilja fästa på papper. Jag har alltid tyckt om en bra historia, en skön bok, en underbar berättelse. Jag började en gång på en bok, ett naivt och rätt misslyckat försök på 100 sidor, ungefär. En skräckroman, om en svart man bosatt strax utanför Stockholm. Han inser plötsligt att han är Utvald. Han är utvald att bli en ny Josef, han kommer att avla en pånyttfödd Jesus. Mannen är amerikan från början och under Vietnam-kriget blev han av med sitt ena ben. Ett ben som plötsligt, efter ett möte med en mystisk främling, börjar växa ut igen... Jag fnissar lite generat när jag skriver det här. Jag hade storyn mer ellerl mindre klar för mig och jag vet inte varför den aldrig blev klar. Det kom säkert någon snubbe eller ett party emellan... Den ligger på en diskett, en sån där floppy disc. Jag har den kvar men den funkar inte i någon dator, varken Mac eller PC. Vart de utskrivna sidorna tagit vägen har jag ingen aning om. Några flyttar kom emellan.

Nu är det min egen historia, min egen uppväxt som ligger och pockar på uppmärksamhet. Inget övernaturligt. Jag vill skriva historien om hur min mor, genom en mans avskyvärda handling, blir med barn. Med mig. Om hur jag föds och växer upp, en period i fosterhem, och en period med mina morföräldrar. Om hur jag sedan växer upp, med en extremt dominant och stundtals aggressiv och oberäknelig adoptivfar, som kuvar inte bara mig utan även min mamma. Hur jag, när jag är 12, plötsligt får veta att denne man inte är min pappa, något som delges mig i vredesmod och jag ska ha jävligt klart för mig att min riktige far var den elakaste i världen. Mer och mer har jag fått veta om min riktige far, ju närmre min mamma och jag kommit varandra genom åren. En historia som skrämmer, som fascinerar mig och som finns här inom mig, och som jag tänker på nästan varje dag. Måhända bidar den sin tid. Min mor är ju egentligen den som borde skriva, jag vet att hon skulle kunna. Men om hon inte gör det... Den dagen jag tar mig tid...

Romanen om ditt liv - på sex ord

Läser i Expressen om chefredaktören för en amerikansk nättidskrift, som anordnade en tävling, där uppgiften var att skriva en självbiografi, på enbart sex ord. Han hade bl a inspirerats av Ernest Hemingway, som en gång i tiden skrev en sexordsbiografi med orden "For sale: baby shoes, never worn". Sex små ord, som rymmer så mycket: smärta och kärlek, längtan och sorg. 15.000 amerikaner deltog i tävlingen, och nu har chefredaktören gett ut en bok med de 800 bästa biografierna.

Försöker koppla bort kräkångesttankar och funderar istället över vilka sex ord som skulle kunna sammanfatta mitt liv.
"Liten på jorden, stor i orden"?
"Den Heliga Birgitta - sanningen om Gammelmamman"?
"Tummen mitt i handen - Gammelmammans missar"?
"Kokbok för köksanalfabeter, stans bästa takeaways"?

Hm. Inspirationen är inte på topp.
En tur till pulkabacken kanske gör susen?

Fundera lite, du med. Över dina sex ord.

Dags igen

Har haft en skön och ganska slapp påsk, som haft födelsedagskalas, rumsbyte och middag med vänner på agendan. Mysigt var det, ända tills imorse. När jag kom upp i köket hörde jag Liten Söt Sambo vråla tarmarna ur sig inne på toaletten (vad är det som gör att killar l-å-t-e-r så mycket när dom spyr?). I lördags var vi hembjudna till goda vänner, vars tvååriga dotter gjorde likadant samma morgon. Dom trodde att det berodde på allt påskgodis hon ätit, eftersom det bara hände en gång, men nu börjar jag ana att det kanske trots allt var en liten, liten bacill det handlade om. Den där vidriga, hemska, äckliga bacillen som jag inte, inte, inte vill ha i mitt hus.

Liten Söt kom just flåsande och stånkande upp för trappan (han har nedervåningen för sig själv idag). Dags igen. Åh, vad jag önskar att vi hade haft två toaletter i det här läget.

Idag tänker jag bara goda, friska, snälla tankar.
Och håller tummarna att varken jag eller Lilla Körsbärsblomman drabbas.

Förlovningen bruten

Vaknade härom morgonen av att det kliade som %¤)/"#* under förlovningsringen.
Nu har jag flyttat över ringen till höger hands ringfinger. Där den satt tidigare har jag en röd, irriterad och kliande kopia. Har smort in fingret med Dactacort, så nu är området dessutom torrt och liksom sprucket.

Det finns ju självklart en hel massa man skulle kunna säga om det inträffade. Jag bara hoppas att det inte är ett tecken på att något håller på att gå galet i vårt förhållande...

Oglad påsk

Åh. Känner mig som en riktigt dålig mamma idag.
Förlåt söta Körsbärsblomman.
Förlåt att jag inte orkade gå upp klockan fem imorse och rota reda på några gamla avlagda, blommiga klänningar, förkläden och hucklen. Förlåt att jag inte orkade sminka dig röd om kinder och näsa, och små söta fräkneprickar. Och glitterrouge och röda läppar.
Förlåt att jag inte lyckades gräva fram en liten korg med fejk-ägg som jag papier-machéat hela natten. Förlåt att jag inte köpte en liten häx-kvast och tillverkade en svart, tuff häx-hatt.

Kom till dagis imorse och de fantasifulla, uttänkta kreationerna var oändliga. Föräldrarna på vårt dagis är oerhört uttrycksfulla och skapande.

Jag får bara dåligt samvete.

Så fel men så kul 3

Det ÄR roligt när det blir fel.
Det ÄR roligt när man får en spellista från en svensk musik-tv-kanal, och inser att dom har adderat en video med Snopp Dogg.

Och genast gräver jag fram även den här ur mitt digra bloggarkiv.

Ont, det gör ont...

Tillbaka i vardagsträsket igen. Med dagis, jobb, jobb, trötthet och den gamla vardagliga lunken. Det går på ett litet kick, så är man där. Idag är jag oerhört utvilad och pigg, eftersom jag somnade med Lilla Körsbärsblomman igår. Fullt påklädd somnade jag och sov hela natten. Troligen ganska välbehövligt men rätt tråkigt.

Ännu tråkigare blev det på förmiddagen idag, när det var dags för det första tandläkarbesöket på 1,5 år. Inga hål hittade han, men han plockade loss en stor plastfyllning som spruckit längst bak i överkäken. Nu har jag en stor krater i munnen som bevis på att jag var en dålig tandborstare alternativt bra godisätare när jag var liten.
Eftersom amalgam snart blir förbjudet, och plastfyllning inte är något alternativ när det handlar om så stora bettytor, har jag fått tid för att tillverka en krona. Och det kommer definitivt inte att kosta en krona, blev jag varse. Min oerhört fine och rare tandläkare gav mig dock bra rabatt och lite andra betalningsalternativ och garanterade att det i alla fall inte kommer att göra ont. Funderar ändå på total sövning. Jag skojar, jag vet att inte är möjligt och knappast nödvändigt men jag bara tycker att det är så vidrigt att gå till tandläkaren. Och bli barskrapad på kuppen.

En fyra i fjällen

Dag fyra i fjällen.
Under natten ramlade det ner 2 decimeter snö från den blygrå himlen. Vi bestämde att åka till Fjätervålen, som ligger ett par mil från Idre. Dumt, dumt beslut eftersom man inte pistat backarna där. Efter första åket var man totalt slut i benen, även de med en hel massa fler skid-år i kroppen än jag tyckte att det var oerhört jobbigt.

Jag, som är en rätt purken och osocial person till vardags, börjar känna av den ständiga närheten till 12 andra personer. Skulle det vara hemresa imorgon, skulle jag vara helt nöjd.

Utmaning från Fika Lite

Herregud, tänkte jag när den här utmaningen dök upp från en av mina favvobloggar, "Fika Lite". Jag, som knappt minns vad jag gjorde förra veckan, skulle plötsligen förkunna vad jag gjorde för 20, 15, 10 resp 5 år sedan. Det var bara att försöka ruska lite liv i de fåtal hjärnceller som fortfarande uppvisar aktivitet och sätta igång:

20 år sedan
Jag är precis nyanställd på drömjobbet; på marknadsavdelningen på ett av Sveriges största skivbolag. Med stora ögon och gapande mun insuper jag skivbranschen när den står i full blom och det fortfarande går att sälja skivor. På nära håll får jag betrakta artisterna, deras uppgång och, i vissa fall, fall. Europe, Alice Cooper, Mariah Carey, Jennifer Lopez och, till min fasa, min gamla stalker-idol Magnus Uggla, möter man titt som tätt i korridorerna.

15 år sedan
Jag jobbar kvar på skivbolaget. Något mer luttrad, cynisk och inte lika lättimponerad. Åker på skärgårdstripp med The E-Street Band, hälsar på Bruce Springsteen och Michael Jackson och bevittnar Oasis och Pearl Jams genombrott. Min dåvarande pojkvän super sig intill medvetslöshetens gräns, på Jack Daniels, med nämnda Oasis manager och somnar under vipläktaren på deras konsert på Hultsfredsfestivalen.

10 år sedan
Jag är kvar i det alltmer destruktiva förhållandet med Jack Daniels-pojkvännen och börjar inse att han troligen inte är mannen i mitt liv, såsom jag försökt intala mig. Jobbar en kortkort sejour i MTG-koncernen och inser att det är det vidrigaste jobb jag någonsin haft. Ett par månader senare är jag tillbaka i skivbranschen.

5 år sedan
Jag har börjat rota mig med mannen, nej, jag menar pojken, som kom att kallas Liten Söt Sambo. Jag har just blivit mamma till underverket som i denna blogg går under benämningen Lilla Körsbärsblomman, men i verkligheten heter något helt annat. Hon föds med akut kejsarsnitt på Södersjukhuset, efter nära två dygns förlossningsarbete. Så här i efterhand känns det nästan overkligt, och jag gissar att jag kanske genomgick en lindrig förlossningspsykos, innesluten i någon slags halvkomatös amnings- och öppnaförskole-bubbla. För fem år sedan satt jag säkert och ammade denna underbara lilla blomma, som omstörtat hela min värld och som genom sin födelse finslipat mig till den jag är idag.

Jag kastar bollen vidare. Till Batbut, Mamselamsen och Humlan. Varsågod att våndas lite... :-)

Första skiddagen

Ingen kan komma och påstå att jag har smala och smärta vader. Nej, här snackar vi bastanta prylar, som formats av hård simträning i unga år, följt av styrketräning i de inte fullt så unga. Till och med den luttrade pjäxförsäljaren för några veckor sedan, höjde lite lätt på ögonbrynen när jag berättade att jag har problem att hitta pjäxor som inte orsakar blodstockning i fötterna på mig. "Jo, det var ett par rejäla rackare, det där", sa han, lite lagom finkänsligt.

Första dagen i backen är avklarad. Förmiddagen spenderade jag med Lilla Körsbärsblomman som ömsom grät för att hon ramlade, för att det kliade under hjälmen eller för att hon ville till pappa (som åkte i de stora backarna) och ömsom klarade den lilla juniorbacken helt galant, med svängar och allt.
Efter lunch fick jag så ge mig upp i de gröna och röda backarna och bara fokusera på min egen, taffliga skidåkning. Sist jag stod på ett par utförsskidor var för tre år sedan och man har ju inte blivit yngre och smidigare, direkt. Totalt under min levnad har jag åkt utför kanske fem gånger, så jag har varken utrustning, kompetens eller modet att ta mig ner som ett proffs. Istället blir det stoooora svängar och lite flaxande med armarna men jag måste ändå säga att jag är hyfsat nöjd med mina fem åk, utan att ramla eller köra in i någon stackare som råkat befinna sig i närheten.

Men det är dom där vaderna. Dom kommer antagligen att ha antagit dubbel storlek imorgon och eftersom dom värker något grönjävligt redan nu, vill jag inte ens tänka på hur de kommer att kännas imorgon...

Oh, well. Det finns annat att göra än att åka skidor.

Jobbet ligger tillfälligt på is (men det är nog rättare att säga 'snö'). Det är vansinnigt skönt, men inte helt vältajmat. Just nu orkar jag inte ens bekymra mig om det.

Vi drar till fjällen, fest hela kvällen

Idre fjäll. Installerade i stugbyn sedan 4-tiden. En enda gång, när vi hade ungefär 1 timme kvar, frågade Körsbäret: "Är vi framme snart"? Därefter underhöll hon oss med sångerna "Fångad av en fisvind" och "Jag bajsar" (när Martin Stenmark sjunger den, sjunger han "Jag blundar"). Om och om och om igen...

Lilla Körsbärsblomman har nu somnat framför Råttatouille, liggande på två hårda dynor från de jättefula träfåtöljerna i huset, insvept i ett stort duntäcke. Liten Söt Sambo löser Sudoku och de övriga fyra medboende bäddar och försöker lista ut hur man lättast tar sig upp i våningssängen, alternativt hur man tar sig ner, i beckmörker efter ett par glas vin.

Söta E, tack för utmaningen. Jag, som knappt minns vad jag gjorde förra veckan, får försöka suga på den där karamellen över natten.

Jante vann

Ja, det var nog Jante som fällde den avgörande rösten till den ena finalplatsen. För "häxbrännerilåten" var väl inte bättre, egentligen?
Samtidigt tyckte jag inte heller att duetten var speciellt bra. Det fanns ingen glöd, ingen kemi. Gör man en duett ska man ha ögonkontakt, det ska spraka och gnistra mellan sångarna, de ska ha "kontakt".
I det här sammanhanget ska man ha både det, och kontakt med 3 miljoner tittare via minst tre kameror. Det blir lite mycket att hålla reda på, och duettpartner sätts på skam.

Utan att ens ha sett alla låtarna, tror jag Perelli tar hem det här nu.

Skrällarnas skräll

Det skulle man väl kunna kalla en skräll, om något.
Nordman skåpar ut Androla... Ojojoj, vad säger man?

Jag tror definitivt att det var sista gången någon av dem ställer upp i Melodifestival-sammanhang.

Det gick just ett sus genom hela schlager-Sverige.

Packning

Här sitter jag som en hösäck, med nyhennat, illrött hår och med morgonrocken fortfarande svept kring kroppen.
Jag borde fara som ett yrväder genom lägenheten; städa, packa, ansa... Men vi har inte ens tagit fram resväskorna. Det enda jag har gjort är att skriva en "att-göra-lista". Har prickat av en punkt. "Färga håret".

Det är inte så att jag inte är sugen på att åka till fjällen. Det är jag. Dessutom ska det bli jättemysigt att få tillbringa en hel vecka hela familjen, vi tre tillsammans i skidbackarna. Att vi sedan blir ytterligare 10 personer; ja - the more the merrier. Hoppas jag. Men att packa och styra upp saker; jobbigt. Önskar jag hade en betjänt som jag kunde peka åt med hela handen: "Den där ska med, det där ska packas...". Förr i världen hade jag börjat packa för en vecka sedan. Nu packar jag kvällen innan. Det man glömmer, det glömmer man. Oftast glömmer man inget, ändå.

Gör ett försök att ta tag i bitarna. Fyller på kaffekoppen. Torkar och kammar håret. Borstar tänderna.

Nu kör vi!

Kort lycka

Jag kan ha Liten Söt Sambos jeans. Dom sitter jättebra. Inte för tajt, inte för säckigt. Till och med längden är perfekt.

På många sätt är det bra att ha en kort pojkvän.
T ex kan man låna hans jeans när man är trött på sina egna.
Dessutom behöver man inte be om att få en puss - man bara tar den!

God vigör

Jag mår bra. Jag mår bra. Jag mår braaa!
Och Lilla Körsbärsblomman mår också mycket bättre.

Körare

Min mage mår inte bra. Den bubblar, fräser och jäser.
Jag vill inte bli magsjuk. Det vill jag verkligen inte.

Pizza till frukost

Nu duggar sjukdomarna tätt i familjen. Liten Söt Sambo snörvlar, snorar, suckar och nyser men går till jobbet varje morgon ändå.
Och klockan 4 imorse vaknade Lilla Körsbärsblomman och la en pizza i sängen, min säng. Nu ligger hon däckad i rispuffen framför TV'n med lite lätt feber. Och jag hoppas, hoppas att det inte blir värre, eftersom vi ska åka till fjälls på söndag.

Är dessutom lite stolt över att jag hanterade hela kräksituationen själv (LSS vaknade knappt, bara vred lite på sig där han sov - i soffan) utan att få det minsta panik. Men stanken sitter fortfarande kvar i näsan...

Asgarv till frukost

Vid frukostbordet brukar mången djuplodande diskussion äga rum (om tröttman inte är för påtaglig). Så skedde imorse och beredde även plats för dagens första flin.

Lilla Körsbärsblomman och hennes ömma moder samtalade om mode, kläder och "yta". Källan till detta var reklamen som börjat dyka upp bland barnkanalerna: trådsmala barbie-liknande dockor med jääääääättelånga, smala ben där budskapet går ut på att det är viktigt att "ha koll på mode, smink och kläder". Varje gång jag hör det vidriga budskapet känner jag mig nödgad att tjata in: "Det är inte viktigt vad man har på sig eller hur man ser ut!".
Lilla Körsbäret förstår. Hon hajar. Tror jag. När jag frågar om det är viktigt vad man har på sig för kläder, skakar hon på huvudet och säger: "Man kan ju sätta på sig kläder som man tycker är fina". Försökte vidareutveckla lite och berättade vad jag själv tycker är viktigt, sett från min synvinkel. "Jag tycker att det är viktigaste är att man är hel och ren och får vara frisk och att man är snäll mot varandra" (och samtidigt som jag säger det känner jag att jag har blivit typ 300 år äldre sen jag fick barn). Och så bollar jag över frågan till henne: "Vad tycker du är viktigt?".
Varvid den Lilla Körsbärsblomman, med något illmarigt i blicken, säger: "att man kan ta order!".

Vad gör dom på dagis, egentligen!?

Glädjetårar

Just nu, någonstans i Ljusdal, sitter en vuxen man och gråter.
Han är musiker. Han och hans band släpper sin debutplatta på fredag.
Två recensioner av den har trillat in under morgonen. Båda är översvallande positiva. Och han gråter.

Lunchdate

Jotack. Det känns bättre nu. Jag tror det är safe att kränga av sig den där stjärt-hoodien jag tog på mig igår.

Åt en trevlig lunch med tillhörande skön promenad, med en bekant sedan länge. En kvinna som just fått ett skitroligt jobb på stora radiostationen på gärdet. En station hon jobbat på i många, många år. Oerhört kompetent och duktig och hon verkligen strålade över sina nya befogenheter, sitt karriärkliv. Det gläder mig och hon är verkligen, verkligen värd det.

Och om ni har vägarna ut på Djurgården någon dag: jag kan verkligen rekommendera en lunch på Etnografiska Muséet.

Dålig dag

Känner mig sänkt. "In a slow mood". Lite nedstämd, trött och låg.
Ibland känns det som om man bara vill dra stjärten över huvudet.

Kattkvinnor

Hon såg ut att ha gjort ett litet läppinsprut.
Och den där ögonmakeupen, Charlotte. Sluta genast!
Det är så lätt att det slutar illa annars.

Bergqvist gör en Persbrandt

Läser i dagens Aftonbladet om hur känd filmstjärna tar på sig superjältekläderna och hjälper till i samband med en bilolycka.
Det påminner mig om ett av de första blogginlägg jag skrev, och som handlar om hur en filmstjärnekollega till Kjell gör detsamma.

Läs om Persbrandt, the hero, här:
Persbrandt och fådda blommor.