Straffad

Sur och grinig - det straffar sig tydligen på en gång.
Jag kände av det redan imorse när jag vaknade. Lite sträv i halsen och ungefär som om jag rökt två paket cigaretter kvällen innan. Har hållit mig på fötter hyfsat hela dagen, men när vi kom hem strax efter fyra, rammades jag med full kraft. Ont i halsen, feber och det brinner någon slags eld i mina öron.
Näe!

Nytt ord, snabbt!

Jag hör nyhetsinslaget om att en av tio svenskar är förföljda. Det kallas för stalking och uttalas i nyhetsinslaget precis så. På svenska - stalking. Alltså inte med engelskt uttal - "stå'king".
Herregud! Nu måste vi komma på ett nytt, bättre ord här, kvickt som ögat.
Vad är det för fel på gammal hederlig förföljelse?

Creepy

Män runt 60, som hela tiden har en tendens att glida över i bebisspråk när de pratar med en, får det att krypa i hela kroppen på mig och knyta näven hårt i byxfickan. Särskilt den här tiden i månaden...

Den stora kärleken

Den stora, ja; rent av den största, men ändå lilla kärleken var trött idag...

Stackars, stackars Teemu

Efter silver- och guldyra på Medborgarplatsen (sa just till min sambo att det var tur att vi inte köpte den där lägenheten i somras, den som låg nästan mitt på torget...) känns det nästan lite tråkigt att OS är över. Och jag gillar inte ens vinter-olympiader; dom har för mycket kläder på sig... *fnissar lite sexistiskt*
En som säkert också deppar lite idag är mannen på bilden här bredvid. Han är faktiskt den snyggaste finne jag vet. Frågan är om det gör honom gladare en dag som denna (eller någon annan dag?). Bilden är fräckt lånad/stulen från www.kolumbus.fi.

Hjältar

Hockeyhjältarna - och jag ser till min glädje att det både är dam- och herrkronorna - ska firas kl 17:00 på Medborgarplatsen.
Och jag är en stor, jäkla idiot som jobbar på Söder och tog bilen till jobbet imorse...

Rädd

Sambon spelar innebandy och själv sitter jag här och bloggar, betalar räkningar och äter en sen middag, bestående av avocadosallad dränkt i pås-dressing (den där pulverformiga i påse, som man blandar med vatten och olja - Grekisk, skitgod!).
Upptäckte för en stund sedan att det lyste i sovrummet och jag skulle bara gå in och släcka. Tvärstannade i dörren med hjärtat i halsgropen. Någon ligger i sängen! Dom där två mikrosekunderna innan jag fattar att det är Körsbärsblomman (som tyst, tyst smugit sig ut från sitt rum och bäddat ner sig i vår säng) höll på att ge mig min första hjärtattack. Scary...

Härlig helg

Vilken helg!
Lördag bjöd på långlunch med vin (hur ofta händer det?) i ytterst trevligt och pratglatt gäng. Undrar hur många lördagslunchgäster som satt och himlade med ögonen över vår röstvolym... Galet trevligt var det i alla fall och klockan hann bli sen kväll innan jag var hemma. Väl hemmavid löste jag i princip av sambon, som skulle iväg och kolla ett av sina band nere på stan. Tur var väl det, för jag undrar om hans näsa skulle klarat av min vin- och vitlöksbestrukna andedräkt någon längre tid. Det var knappt så jag själv gjorde det...

Idag har jag och sambo haft väninne- med barnbesök. Har försökt konversera artigt, sett till att Elliott spottat ut kattmaten han stoppat in i munnen, samtidigt som vi hållit stenkoll på hockeymatchen. Glädjen stod bokstavligen högt i tak när slutsignalen gick och vi dansade krigsdans i vardagsrummet. Jag älskar hockey och tycker att det här definitivt var den bästa guldmedaljen detta OS.

Ska avsluta den här härliga helgen på ett mindre härligt sätt.
Dags att betala räkningarna. Gulp.

Skånsk stad (?)

Hon lämnar en inte direkt oberörd. Hon ser fantastiskt bra ut. Intagande. Hennes läppar är illröda (fast någon borde tipsa henne om att det finns kyssäkta läppstift som håller för kaffedrickning...). Mycket fina halsband, ringar och annat bling-bling och ett armband som jag kastade många lystna blickar på (för att inte tala om den italienska kaninpälsjackan...). Hon har (för en gångs skull) en ball, klädsam frisyr och långa, smala, vackra händer som aldrig är still och som ser väldigt mjuka ut. Hon har ett högt och mycket glatt skratt. Hon är stundtals otroligt flummig och "space'ad" men mycket mer ödmjuk än vad jag väntat mig. Då och då iklär hon sig en roll och agerar tysk skollärarinna, iransk caféägarinna eller klurig gävletös. Jag har alltid haft lite svårt för denna kvinna, men man är ju inte sämre än att man kan ändra sig...

Lite kuriosa också: det är faktiskt hon som plåtat omslagsbilden till pojkvännens senaste album.

Dialekt och adrenalin

Trevlig släppfest, med skön och rätt ovanlig musikalisk underhållning.
En artist och ett "riktigt" piano. Sköna harmonier och toner som inte följer något utstakat mönster, framfört med lite darr på rösten. I början pga nervositet - det är ju inte varje dag man har släppfest för vänner och bekanta - men sedan ett mer stabilt och säkert vibrato.

Trevligt var det också att helt plötsligt höra en hel hoper människor prata norrländska. The Artist Formerly Known As Tjärran kommer ursprungligen från Piteå, och så även flertalet av gästerna på tillställningen. Jag gillar den norrländska dialekten. Den känns så... vänlig på något vis.

Mindre vänlig var jag, när jag - två pruttar hög - mellan två låtar, stegade fram till en rätt påstruken kille som stod och försökte överrösta musiken och impa på två tjejer i baren. Tror inte att dom hörde till det inbjudna sällskapet och han stod och gjorde sig lustig över situationen: "Jamen, va'fan, han är ju ingen Bob Dylan...", "här har han sina '15 minutes of fame'...". På mindre, intima konserter som inte har volymen uppskruvad på tio, tycker jag att det är så respektlöst att stå och prata högljutt medan någon spelar. Prata gärna men stå inte mitt framför scenen och gör det. Nåväl, eftersom han blev mer och mer högljudd och folk började titta lite irriterat på honom, kunde jag inte hålla mig längre. "Snälla, kan inte ni gå någon annanstans och prata?". "Åh, förlåt, vi ska tagga ner!", blev svaret och efter ett par minuter gick dom.

Det konstigaste var min reaktion efteråt. Jag fick flera tacksamma blickar från folk runtomkring, men när jag stod på min plats igen, skakade mina knän och jag hade hjärtklappning. Av att säga till någon att vara tyst!

Shit, vad det är jobbigt att vara en räddhågsen, mesig liten fis ibland...

Självcensur

Sitter hemma och väntar på digital-TV-installatör som aldrig kommer.
I ungefär en halvtimme har jag suttit och skrivit på ett inlägg, som jag till slut märkte blev alldeles för privat och utlämnande. Jag vill verkligen skriva om Människor Jag Mött Som Berört Mig. Men vissa människor har berört mig alldeles extra speciellt och jag upptäcker att de fortfarande berör mig, mentalt.

Dessutom blev det på tok för snuskigt... *rodnar*

Galen groda

Med bestämda steg klev vi in i en skivbutik nära oss. När butiken äntligen var tom på folk (det var den i och för sig när vi kom, ingen köper skivor över disk längre, men det lät bra), smög jag fram till kassan med Körsbärsblomman framför mig som en mänsklig sköld. Jag väste tyst ur ena mungipan mot den ointresserade killen bakom disken:
"Det här bär mig emot något fruktansvärt, men har ni den där samlingsplattan med Crazy Frog"?

Man vet ju aldrig vad sådana frågor kan få för konsekvenser.

Media-giljotinen smörjs

Ojojoj! Måhända kommer huvuden att börja rulla.
Dagens artikel i DN är väldigt graverande och mycket obekväm för många (media)människor. Jag tycker inte om elitistiska människor, folk som tycker sig stå över andra. Elaka människor är för det mesta inte roliga. Och det här är lite för elakt för min smak, för att det ens ska vara roligt.

Och hur kan man förresten i denna elitklubb vara så naiva, att man tror att en mailinglista är "ett slutet rum"?

Det ska bli intressant att se hur det går med Bardens medverkan i årets Melodifestival...

********
Något senare: Oj, vilka proportioner det tog. Och vilken sandlåda det blev, särskilt i bloggland. Kolla knuff.se om du vill hänga med i debatten. Själv orkar jag inte bli upprörd, och är inte ens speciellt förvånad.

Släpp-fest

Nej, det är inget pruttparty det handlar om.
Det handlar om en artist som vill fira att han släpper en skiva. Jag har skrivit om honom här. Plattan är just släppt; en osedvanligt trevlig bekantskap, och imorgon, torsdag 23 februari kl 19:00 ska det firas lite stillsamt på ett ställe här på Söders höjder. En officiell inbjudan finns här. Kom om du vill, du med.

PS: För många år sedan hade jag en tecknad serie-strip (jag tror det var Hagbard Handfaste). En kille står vid en klippavsats med en (vinyl)skiva i handen. På andra bilden lämnar skivan hans grepp och faller ner i avgrunden. Tredje bilden har kommentaren: "Jaha, då har man släppt en skiva...".
Den är rolig och jag önskar att jag hade haft den kvar. Den hade kunnat bli en kul släpp-present.

"Jag kan flyga, jag är inte rädd"

Jag har ätit kyckling till lunch.
"Living on the edge of danger"...

Nedläggningshot

Det är inte bara skivbranschen som lever med kniven mot strupen.
Hotellbranschen har det inte heller så lätt.
Hotell Lydmar, mitt i smeten vid Stureplan, är nedläggningshotat.
Ett personligt inslag i en, i övrigt, rätt opersonlig omgivning.
Under mina år i skivbranschen, har flera ar våra artister bott här. De har alla fascinerats av deN personliga och trevliga atmosfären. Det faktum att man kan välja sin egen hissmusik (!) har varit en ständig källa till förnöjsamhet, särskilt efter ett glas öl eller två. Ett hotell som inte bara är ett hotell, utan som bjudit på en mängd musikaliska upplevelser genom åren.

Behöver Stockholm verkligen fler kontor i innerstan?

Vill du protestera mot nedläggningen, gör du det här!

Ojdå

Tänk så det kan gå.
Hittade Grammis-bilderna jag tog på Hammerfall-pojkarna i forumet på deras hemsida. "Titta vad jag hittade när jag surfade runt lite", bidrog något tjoigt litet fan och la upp dom jättefula fyllebilderna, när det halsas både det ena och det andra.
Nu sitter jag och väntar, tänk om jag blir uppringd av någon elak artistadvokat, eller nå't?

Sorry, Oscar och Anders - en digitalkamera i händerna på mig och så slutar det så här...

Tabubelagt

Jag är ledsen, vissa anser att man inte får skämta om sån't här. Men jag blev faktiskt lite full i skratt när Radio Stockholm meddelade att, vem det nu var, troligtvis inte kommer att kunna delta i kommande Paralympics, "på grund av skada".
Jag trodde det liksom var en förutsättning för att få vara med...

Fy mig!

Blogg-koma

Vad ska jag klämma ur mig som skulle kunna vara av intresse för eventuella läsare av denna blogg? Jag har ingen som helst inspiration och saknar blogg-virke.
Någon som skulle kunna vara intresserad av att höra om att jag blev sådär fjortonårsrund under fötterna i fredags, som man blev för 10-15 år sedan, när man var hyfsat "med i matchen".
Vem skulle vilja höra om mitt onda, lätt förtvinade huvud dagen efter, det där onda huvudet som kändes som en kort, tjock och slingrande larv som just höll på att förpuppas, och som krävde två Ipren och en hel massa vätska för att hamna på plats igen. Gärningen att kliva ur sängen klockan 11 kändes som en kandidat till något fint och hedervärt pris.
Nej, jag tror att jag hoppar över det.

Kalla mig Clouseau

Det börjar sakta men säkert gå upp ett ljus, allt börjar falla på plats.
Låt mig berätta:
I samband med vår inventering i början av året, hittade vi flera stora lagerdiffar. Trots att vi finkammade kontoret och grovlagrets alla vinklar och vrår, hittade vi inte speciellt många av de saknade CD-skivorna. Nu fattar jag var de har tagit vägen. Någon har de senaste tre åren smugit omkring i våra lokaler och norpat skivor. Det har skett omärkligt, synnerligen professionellt och med en precision och planläggning á lá Prison Break. Jag undrar vilken utgivning som hänger runt halsen på våra guldmedaljörer? Troligen samlingsplattan "Golden Days" med Kinks, Animals och Manfred Mann.

Tack Carreca, för din ögonöppnare.

Inkomstbringande poesi

En känd, kvinnlig, något exhibitionistisk "multiartist" jobbar just nu med en "diktskiva", som ska tonsättas med specialkomponerad musik av hennes rockande och kritikerhyllade pojkvän.
Kanhända kan den plattan dra in några kronor till företaget? Vi får se hur det blir.

Att värna om dom små

Min kära vän Kattkärringen har gott om katter. Sist jag var hemma hos henne var dom tio. Minst. Jag tror att dom förökar sig genom delning. Jag vet inte om det är den här lavinartade, extremt lokala ökningen av kattbeståndet som har fått henne att starta den här föreningen. Ett mycket berömvärt initiativ måste jag dock tillstå att det är, och de har redan börjat få välförtjänt uppmärksamhet.

Heja Katt-kärringen! Och nu blir det reklam:

--------
Nu är vi registrerade som en ideell förening. Vi genomförde vår andra kampanj i helgen (Alby): totalt kastrerades, id-märktes samt vaccinerades 34 missar.

Bli gärna medlem då vi finansierar oss via bostadsföretag, medlemsavgifter samt sponsorer. Hemsidan är inte riktigt färdig ännu men förhoppningsvis den här veckan.

Bankgiro 5787-8035 Stockholms Kattkastreringsgrupp, medlemsavgift 200 kronor. Skriv gärna namn, adress och email.

www.stockholmskattkastreringsgrupp.se

Vi kommer initialt fokusera på katter med ägare, och har redan genomfört två kampanjer tillsammans med Botkyrkabyggen, för att så småningom ta tag i hemlösa katter. Vi har ett projekt påtänkt när det gäller hemlösa katter men det kräver stort samarbete mellan katthem, noggrann planering för att allt ska flyta på bra under själva kampanjen samt självfallet pengar. Vi hoppas att det första projektet med hemlösa katter kan genomföras under 2006.

En kastrerad katt bidrar inte till oönskade kattungar.
En okastrerad hona kan få upp till 120 kattungar under sin livstid. En okastrerad honkatt och hankatt och deras avkommor, med två kullar per år, och med 2,8 överlevande bebisar, kan få 11 606 077 katter på nio år [1]!

Kastrering innebär ett antal positiva effekter för både katten och matte/husse. Katten mår bättre, blir lugnare och mer lekfull. Katten löper mindre risk att bli överkörd, eftersom utekatter inte går lika långt hemifrån.

Katten kan, om den överlever, bidra till en ökning av den förvildade kattstammen som redan är ett samhällsproblem. Det finns en stor risk att en hemlös katt lider eftersom den ofta svälter ihjäl. Om du inte ser efter katten och den orsakar problem riskerar den att bli omhändertagen och i värsta fall avlivad av polisen eller jägare [2]. Därför är det viktigt att du kastrerar, vaccinerar och id-märker din katt. Du får heller inte överge katten genom att "släppa ut” den i det fria.

Du som kattägare slipper strilande och illaluktande urin från hankatter, får en mysigare katt - mer kelig och lekfull, slipper höra evigt jamande men framförallt behöver du inte ha dåligt samvete för att oönskade kattungar ska bli till. Du slipper eventuell cancer hos honan som kan framkallas av p-piller.

Hur många de hemlösa katterna är i Sverige är oklart. Det sägs att det bara i och omkring Stockholms stad finns ca 20 000 hemlösa katter. Andra uppgifter talar om att det finns mellan 100 000 och 1 miljon hemlösa och förvildade katter i landet. Snart har vi samma situation som i andra, varmare länder och som många förfasar sig över. [3] Många av dessa katter lever i misär på grund av svält och kyla, detta kan de flesta katthem i Sverige vittna om.
-----
[1] Spray USA
[2] Lagen om tillsyn över katter och hunder samt hittegodslagen
[3] Motion 2005/06:MJ372

Goda råd till kattägare

Som kattägare bör du undvika att klä dig i byxor med snörning vid vristen.
Eller jo, föralldel gör det, om du vill:
- känna dig eftertraktad. Du har garanterat minst två katter vid dina fötter för varje steg du tar
- ha en billig fylla. Du snubblar runt totalt okontrollerat i lägenheten
- bli sjukskriven. Du utsätter dig för risken att få en arm-, ben- eller höftledsfraktur
- lära ditt barn en något mindre rumsren vokabulär (att glänsa med på dagis)

Kast med liten (snö)boll

På väg till dagis passerade jag med bilen under en gångbro. "Smack" sa det, och så smällde en stenhård issnöboll rakt in i vindrutan. Instinktivt duckade jag och skrek till. Som tur var hade jag ingen bil vare sig framför, bakom eller vid sidan av mig. Är osäker på om jag vinglade till på vägen, men skraj som f-n blev jag. Och sen blev jag förbannad. Skitarg. Det hade lika gärna kunnat hända något riktigt otäckt. Min första tanke, när jag hämtat mig från chocken, var att vända bilen och åka tillbaka och leta reda på snorungen som kastat och ta honom/henne hårt i örat. Men jag var redan sen till dagis, och ville inte låta lillsnörpan vänta. Så jag ringde till Radio Stockholm och bad dem gå ut med en liten varning, ifall snöbollsmarodörerna fortfarande stod kvar. "Jag har någon jag kan skicka ut", sa trafikrapportören och man hörde riktigt hur han gnuggade händerna över att kanske kunna ta dom på bar gärning.
Och lite skakig i benen var jag fortfarande när jag klev innanför dörrarna på dagis.

Att slösa arbetskraft

Sedan början av december har jag jobbat intensivt med ett av de band vi distribuerar. De har fått hyfsad uppmärksamhet i media; fått en del fina recensioner och både synts och hörts här och där. På en spelning för någon vecka sedan var det totalt utsålt och folk fick vända i dörren, eftersom stället inte tog in fler. De påstår själva att mitt arbete gett bra resultat, och att de får besökare (troligen mest mediafolk) på hemsidan varje dag som skriver om hur mycket de tycker om skivan.
En titt i våra register visar att plattan till dags dato har sålt fem (5!) ex.
Hur är det ens möjligt?!
Varför ska det vara så jäkla svårt att samordna sina trupper inom ett företag, och sträva mot samma mål? Det känns så oerhört frustrerande att jobba aschlet av sig med något, som sedan resulterar i detta. Varför ska jag ens anstränga mig och försöka nå ut med våra band, när det inte genererar någon försäljning?
Jag måste nog ventilera lite med min chef idag.

All work and no play

Träffade som hastigast en kär vän idag. Vet att hon jobbar, pluggar och dessutom gör en hel del ideellt arbete på den extremt limiterade fritid hon har. För att tynga henne än mer har jag nu dessutom försett henne med jobb, och efter att ha träffat henne får det mig att vilja ta tillbaka det där jobbet. Jag är lite rädd för att hon tar på sig för mycket och inte tar hand om sig själv. Slarvar med maten, röker för mycket, jobbar sent och sover dåligt.

Jag önskar att vi kunde ses mer.
Och göra andra saker än att jobba.

Filmsnack

Tillbaka i sadeln igen. Har suttit här på jobbet se'n klockan 7 imorse och behöver rensa ur skallen med lite ytligt pladder.

Har kopplat av med två filmer i helgen och faktiskt lyckats hålla mig vaken genom båda.
Den ena var "Gisslan" med Bruce Willis och den som känner mig, bör här redan förvånat ha höjt ett ögonbryn eller två. Sämste skådespelare alla kategorier, i mitt tycke, har nämligen länge varit nämnde Willis. Jag klarar inte av killar som får roller, där de krystar ur sig one-liners genom precis hela filmen, och dessutom ser så där lagom dryga och överlägsna ut medan de gör det. Men sen gjorde han "Sjätte sinnet", och jag var beredd att omvärdera honom en smula. Sedan dess har jag klämt en och annan Willis-rulle genom åren, och jag har blivit tvungen att hitta någon annan till hans "sämste"-plats. Har ännu inte hittat någon som fyller ut hans urvuxna kläder, även om både Antonio Banderas och Matt Damon är inne och sniffar på reviret. Nåväl, "Gisslan" var hyfsat sevärd, men roligast var nästan att jag satt och försökte klura ur var jag sett killen som spelade psykopat-mördar-gisslantagaren förut, tills jag kom på att han var en spitting image av Martin Carlsson, hårdrockskribent på Expressen.

Lördagsfilmen hette "Head In The Clouds" och utspelar sig i Paris under andra världskriget. Charlize Theron gör ytterligare en suverän rolltolkning, den här gången på temat "förutbestämda öden" och "var inte för snar att döma någon". Sevärd. Och Stuart Townsend är en pudding.

Sedär, en liten Mini-Filmkrönika... Eller som Orvar Säfström uttryckte sig, backstage på Roskildefestivalen 2000, medan vi diskuterade livets allvar kring en fickplunta: "Snicksnack Bamseplutt!".

Naturhistoria

Vilket underbart ställe för barn! För första gången fick M och hennes bästa kompis F (som fick följa med för att avlasta föräldrarna en stund; en sjuk och en som fick ta hand om sjuklingen och F's fem månader gamla lillasyster) gå på museum. Närmare bestämt Naturhistoriska Riksmuséet. Det var kanon! Vetenskap och naturhistoria, uppstoppade och några levande djur, fiskar och dinosaurieskelett (som skrämde skiten ur lilla körsbärsblomman till en början). Dåtid, nutid och framtid. Helt klart värt ett besök och det blir fler gånger.

Just när vi skulle gå, ropade dom ut en efterlysning i högtalarna. "Lilla Belinda, 1,5 år, har försvunnit. Hon är klädd i rosa snickarkjol. Kom med henne till informationen om ni hittar henne". Åh, fy, så vidrigt! När dom ropar ut såna saker tycker jag att det borde vara ett krav att dom ropar ut när barnet är återfunnet igen. Om inte så för att lindra ångesten hos såna som mig. Hoppas, hoppas allt gick bra, till slut...

Personlig eller privat?

Ibland blir jag nästan lite nojig att jag avslöjar alltför mycket om mig själv här på bloggen.
Men så tänker jag på allt det där som har hänt och händer - hur jag tänker, känner och agerar, som jag inte skriver om. Och då försvinner den nojiga känslan. Jag har ju bara skrapat på ytan...

Fredagsmys

Det är så skönt med fredagar. Det är skönt att unna sig att softa eller t o m somna i soffan efter en taco-middag, medan lillsmulan och hennes pappa småpratar lite om dagen som gått. Knapra lite på en ostbåge och sippa lite på passionsfruktläsken. Slänga ett öga på den pampiga OS-invigningen. Småblogga lite. Släppa en fis... Nej, nu går det överstyr. Sorry. Man får inte bli hur "fredagsmysig" som helst...

Anställningsintervjun? Ja, vad vet jag. Killen kom en timme försent (satt fast i ett kundmöte på Lidingö) så jag var rätt stressad när han väl kom. Vi pratade mest om vad han gjorde, han frågade inte mig speciellt många frågor. Han var väldigt ung (25), men verkar ambitiös och rutinerad. Han är scenograf och behöver en "agent" som ska funka som kundbokare, bollplank och lite allt-i-allo. Alltså ungefär vad jag gör idag, men riktat mot eventbyråer, produktionsbolag och större företag. Det enda kruxet är lönesättningen. Jag, som är så gammal, behöver en fast inkomst varje månad. Här var det "en grundlön och 20% provision" på det han drar in. Mycket mer än så hann vi inte orda om saken, innan jag var tvungen att gå. Han kommer att ringa mig nästa vecka. Well, vi får se. Jag är inte i paniskt behov av att byta jobb på stört. Kanhända kan jag t o m förhandla till mig en deltid med bibehållen lön på det nuvarande stället, i samband med en eventuell flytt.
Vi får se.
Nu är det faktiskt helg.

Vill inte/vill

Jag vill inte sitta på ett unket kontor/lager.
Jag vill inte omge mig med muttrande, suriga, bittra människor.
Jag vill inte gå upp klockan sex på morgonen.
Jag vill inte åka till jobbet 06:45 för att kunna gå hem tjugo över fyra.
Jag vill inte jobba heltid.
Jag vill definitivt inte att det suriga, unkna kontoret/lagret ska flytta till Kungens Kurva.

Jag vill jobba 8:30-15.00.
Jag vill tjäna aningen lite mer än jag gör nu.
Jag vill kunna cykla till jobbet.
Jag vill kunna hämta mitt barn på dagis senast halv fyra.

Jag vill njuta av att se mitt barn växa upp och bli en klok, charmerande, personlig liten individ men hur ska jag kunna det, när jag bara måste jobba, jobba, jobba hela tiden?

Snart måste Gammelmamman gå i pension!

Mot nya utmaningar?

Imorse kom jag på det (eller faktiskt redan på galan igår) - jag har aldrig i mitt yrkesverksamma liv känt mig så ensam i en organisation. Grammisgalan har för mig varit att samla de anställda till en rolig fest. Under gårdagens fest sa min chef och jag knappt halvsju till varandra.

På fredag ska jag på en lätt improviserad arbetsintervju...

Fördrink på Tyrol.

Någonstans där i mörkret på "B-galan" spelade Shirley Clamp.

Det finns tatueringar. Och så finns det Tatueringar.

Marcus och hans killar fick två Grammisar, för Årets rockgrupp och Årets video. Här med liten söt sambo (kan diskuteras vid just det här klockslaget) och Johanna.

Går härmed emot min princip att inte visa mig på bild. Den är jag som ser äldst ut på bilden...

Hammerfall flankerar Hobbe och Calle, kolleger till Liten Söt Sambo.

...och om nu alla kan dra in magen lite...

Killarna i Hammerfall drar sig inte för att dricka giftgrönt.

Och av giftgrönt blir man så här.

Sån här festklädsel tycker jag är kul.

Snälla Tord. Har ingen talat om för dig att året är 2006?

Grammis 2006

Allmänna åsikten verkar vara, både inom branschen och i media, att detta är den sämsta Grammisgalan någonsin. Vad vet jag. Det här var bara min tredje. Fast jag instämmer delvis i kritiken - det måste väl gå att ordna så att galan hålls i en och samma lokal hela kvällen. Att skicka folk från Tyrol till Cirkus till Hasselbacken, känns inte som det smartaste upplägget i världshistorien...

Det hela började alltså på Tyrol, för det som av berörda kallades för "B-galan". Här möttes vi upp och intog den första välkomstdrinken, och tuggade på en torr lax- alternativt renkötts-wrap. Det bjöds på underhållning i form av Shirley Clamp (vansinnigt bra röst!), Jimmy Jansson, Göran Söllscher med flera. Här träffade jag bl a Lisa, som jag jobbade med på Det Stora Skivbolaget en gång i tiden. Hon jobbar numera som marknadschef på Samma Stora Skivbolag, numera hopslaget med Annat Stort Skivbolag. Vi har alltid mycket att prata om eftersom vi ses alldeles för sällan, så det var med en tår i ögat vi skildes åt för att inta våra platser för prisutdelningen.
Är det bara jag, eller visst känns Ulf Elfving lite grand som en parodi på sig själv?

15:30 gav jag upp. Det var vaaarmt på Tyrol och i sanningens namn är det ju festen man vill åt. Därför slog jag följe med Lille Söte Sambo och hans kolleger till hotellbaren på Hasselbacken, där vi förtärde en öl eller två, i glatt samspråk med fler och fler som droppade av från "B-galan". Eftersom nästa prisutdelningsrond inte skulle börja förrän kl 20, minglades det friskt. Träffade de glada flickorna från MTV, balla Tony och Joel från ZTV, en och annan hårdrockare såklart, och lite radiofolk från P3 som jag inte träffat på länge.

Klockan 20 var det då dags att inta sina platser inför TV-sändningen. Hade förnämliga platser ganska långt bak på parkett, och blev placerad bredvid söta Sandra Dahlberg (Fame Factory) och hennes lika söte pojkvän Jimmy Jansson (fast extremt putig mun hade han). Och så delades det ut priser. Och fler priser. Och så lite priser till. Men sluta nu, tänkte jag och längtade efter mingel och öl. Robyn tog emot sitt pris i någon slags karamellgrön Sagan om Ringen-utstyrsel. Laleh imponerade stort på mig genom att verka vara bright, lagom kaxig på ett ödmjukt sätt och göra sin låt "Forgive But Not Forget" på ett helt underbart sätt. Liksom Moneybrother. Kanon. Och Håkan H var söt, som vanligt. Det var väl ungefär där som jag gav upp och lämnade direktsändningen. Det är så stelt, krystat och dom där försöken att krydda med humor går helt käpprätt åt skogen. Det är för lite rock'n'roll och glam, för tillrättalagt och TV-anpassat för att bli riktigt kul.

Så jag vimlade runt lite planlöst i väntan på middagen, som serverades 21:45. Satt vid ett trist och tråkigt bord och skyndade mig att tugga i mig den något torra köttbiten (förrätten var god) och sedan cirkulera. Ungefär samtidigt bestämde sig samtliga för att det var en kul idé att försöka knöka in sig allihop i Cirkus-caféet och prata med varandra. En helt idiotisk lokal att samla så många människor i. Nu var klockan ungefär 11 och min käre hårdrockande sambo hade totalt struntat i middagen och istället tillbringat tid i baren med kunder, leverantörer och sina artister. Lätt förfriskad var hans förnamn just då, och en timme senare, klockan 12, smög han fram och ville gå hem. Det ville inte jag. Jag hade precis kommit igång, dansen hade just börjat och jag hade precis träffat Marcus, Johanna och några andra bekantingar och flamsat runt lite. Fick honom att hänga kvar i ungefär en timme till, men sedan var det kört. Han ville inte vara kvar, och så här efteråt är jag glad att jag åkte hem. Det hade kunnat bli mycket, mycket sent och jag hade kunnat vara mycket, mycket (mer) bakfull idag.

En trevlig kväll, men så speciellt upphetsande var den inte. För oss som vill mingla, träffa folk och garva lite är det ingen perfekt tillställning, eftersom man ska hålla sig på sina platser och applådera vackert i TV.

Roligast var nästan att jag fick hälsa på "Paggan" (Leif Pagrotsky). Två gånger till och med, eftersom min pojkvän "glömde" att han presenterat mig fem minuter tidigare. Bosse Sundström (Bo Kasper) ser alltid lika glad och lycklig ut när vi träffas. Och Billy Butt VAR faktiskt där. Extra roligt var också att Lille Söte Sambo's In Flames fick ta emot Regeringens Exportpris. Deras tacktal var också bra, uppläst av bandets fotograf (eftersom de själva är i USA och turnerar): "Tackar ödmjukast. Det var fan på tiden!".

En första statusrapport

Sitter på jobbet och försöker göra nytta. Det går inte så bra. Energin går mest åt till att bara försöka sitta rakt, utan att ramla av stolen.
Nåväl, riktigt så illa är det inte. Det blev inte så sent som det hade kunnat bli. Den riktiga rapporten, eventuellt med bilder (fast det blev mest hårdrocksvimmel), ska jag försöka klämma ur mig framåt kvällen. Det blir både ris och ros...

Nu börjar det bli bråttom!

Har just kastat i mig en snabb lunch. Duschen väntar. Sminkväskan står redo. Stövlarna är klackade. Feststassen är avborstad. Juvelerna är putsade. Klockan 14 ska jag vara på Tyrol för den första fördrinken. Oj, inser just att företaget får betala en taxi dit. För tänk om jag skulle stressa iväg, halka och bryta höften!? Det skulle inte se bra ut.
Plockat undan och röjt i den värsta röran här hemma. Soffan är redan bokad av en jobbarkompis till Lille Söte Sambo. Ojoj, det kan bli en sen kväll. Men oj, vad jag ska festa!

Kaotisk Nyhetsmorgon på fyran

Kände mig som om jag var den enda i världen som var tvungen att gå upp kl 02:20 imorse... Det är en så besynnerlig känsla att åka iväg och jobba klockan tre på morgonen. Passerade ett par innerstadskrogar på vägen till TV 4 och där stod det folk utanför, på väg hem. Min dag hade just börjat.

Nyhetsmorgon var aningen kaotisk för vår stackars artist. Strax innan kl 6 kom beskedet att en av programledarna just blivit akut magsjuk och måste gå hem. Helt plötsligt stod vi med ett totalomkastat schema, en artist som skulle uppträda om ungefär 20 minuter och fem personer som skulle sminkas innan dess. När studiovärdinnan för andra gången, med lätt panik i blicken, utbrast "Nu börjar det bli ordentligt bråttom!", stod artisten och flätade sitt hår... Hon fick springa uppför trapporna från logen till studion och när hon räknades in och skulle börja sjunga, flåsade hon fortfarande.
Allt gick dock bra till slut, även om jag vet att hon absolut inte var nöjd, på grund av stressen, att hon snuvades på sin intervju (tidsbrist är inte någon bra grej i direktsänd TV) och att hon hade velat göra allt bättre!

I övrigt i den direktsända TVn's värld passerade Laila Freivalds, Erik Blix, Nina Persson, tanten som vann 50.000, Lasse Anrell, Peppe Eng och diverse andra, mer eller mindre, direktsända människor revy för mina ögon.
När jag kom till jobbet halv 10, och de andra precis anlänt till kontoret, då hade jag jobbat nästan hela min arbetsdag...

Circus Freak

Idag önskar jag att jag var speciell.
Äh, förresten - jag är ju speciell redan; jag är ju Biggis! Vi börjar om.

Idag när jag en önskan om att kunna förevisas på cirkus. Dra omkring på vägarna med hela gänget; Skäggiga damen, Starke Adolf, Bröderna Böjåvrid och Clownen Manne, elefanterna och lejonen. Vem jag önskar att jag vore? Jo, just idag, denna måndag, önskar jag att jag vore Damen utan underkropp. Ungefär i mitten av alla efterföljande månader kommer jag att blåsa liv i denna önskan igen. För ska det verkligen vara så här? Snabb, knipande, lätt knäande språngmarsch mot närmaste toalett, utrustad med en XL Super DeLuxe Maxiuppsugningsförmåga och gärna två-tre ombyten i handväskan. Cheezus! Fram till för något år sedan märkte jag knappt att det var dags. Nu känns det som om jag behöver gå och få blodtransfusioner en gång i månaden...

Det hörs stönande läten bakom min rygg. Min sambo kvider och krumbuktar sig, och släpper då och då ifrån sig ett lätt plågat kvidande stön. Nej, vi har inte TV'n inställd på Canal Plus (klockan är ju inte 24:00 än *haha*).

Vi har fått en massagefåtölj.

Elekgrön favorit - och min

Det är tack vare Blekgrön Kvinna, som jag funnit denna oas i bloggvärlden. Här hämtar jag inspiration och jag känner hur kreativiteten strömmar mot mig. Letar jag lite hittar jag säkert en bild av hur jag (inte) ska styla mig på tisdag.

Grammis-bojkott

Saxat ur Musikjournalen/P3's nyhetsbrev, fredag:
"Jazzbojkott av Grammisgalan
Den svenska skivbranschens beslut att dela upp grammisgalan i två separata galor väcker heta känslor i musiksverige. Priser som årets jazz, årets visa och årets textförfattare får inte vara med vid den direktsända tv-galan på tisdagkväll i nästa vecka, det får däremot den för i år nyinstiftade kategorin årets ringsignal. Jazzgruppen Esbjörn Svenson Trio väljer därför att helt bojkotta galan och de kommer alltså inte finnas på plats för att ta emot en grammis om dom nu skulle ta hem kategorin årets Jazz. Även Bert Karlsson är upprörd och ska bojkotta årets gala. Under tisdagkvällens ceremoni kommer det bland annat delas ut priser till årets album, årets artist samt årets låt."

Så skönt att jag slipper frottera mig med Bert!

Om debatten i övrigt - vad är egentligen viktigast? Att eventuellt få en Grammis eller synas i TV? Dessutom är det här inget nytt, det är samma upplägg varje år. Visst kan det tyckas orättvist att inte hela utdelningen sänds i TV men herregud, vem skulle orka titta på denna musikbranschens personalfest i 4-6 timmar...

Visans vän

På förmiddagen blev jag uppringd av och hade en pratstund med Alf Hambe.
Det kändes på något vis... stort.

Partay!

Fick just ett välkomstbrev och två vidhäftade biljetter.
På tisdag smäller det, bigtime!

"Välkommen till Grammisgalan!
Årets Grammisgala äger rum på Tyrol och Cirkus på Djurgården i Stockholm, med efterföljande middag på Cirkus i kombination med Hasselbacken den 7:e februari.
Bifogat finns de biljetter ni beställt. Varje person ska ha 2 biljetter; en till prisutdelningen på Tyrol och en till prisutdelningen på Cirkus. Observera att biljetterna är värdehandlingar och kan tyvärr inte ersättas om de förkommer.

14:00 Välkomstdrink serveras på Tyrol
14:45 Sittplatserna ska vara intagna
17:30 Prisutdelningen på Tyrol avslutas
18:30 Välkomstdrink serveras på Cirkus
19:30 Sittplatserna ska vara intagna
21:45 Middagen serveras i matsalen på Cirkus; bord XX

Klädsel: festklädsel."

Drinkar från kl 14:00? Lovely, man kanske kommer att göra en "Sjödin'are" innan kvällen är över. Får försöka hålla mig från att bevista Crazy Horse...

Grammis-förberedelser

Åh, det är så nära nu!
Jag har fixat outfiten (ledsen, Batbut - det blir lite för kallt med kapsylklänningen, men jag kanske kan göra en poncho av den?); det blir svart kvällen till ära.
Jag har klippt mig. Det blir också mycket svart (när jag väl fått färga bort dom gräsliga grå stråna som till 85% täcker mitt smäckra huvud), och extremkort.
De höga stövlarna är inlämnade för klackning.
I helgen ska jag investera i lite nytt smink.
Sen tror jag bestämt att jag är redo för lite galej!
Jag hoppas vara grymt trött och bakis den 8 februari.

Dagen innan Grammisgalan, på måndag, blir lite mardrömsaktig. Jag ska återigen följa en av våra artister till TV 4 Nyhetsmorgon, vilket innebär att jag måste gå upp kvart i tre på morgonen. Gulp. Tur att det finns concealer (eller vad det heter)...

Tioåringen

Den tioårige, sjuke pojken i Göteborg är fortfarande borta. Sökandet är inne på tredje dygnet nu.
Jag kan för mitt liv inte fatta hur man ens kan tänka på att lämna ett barn ensamt bilen, särskilt ett som inte mår bra!