Så möttes vi

Året var 2001, juni månad närmade sig slutet.
Jag hade just berättat för min dåvarande pojkvän sedan 8 år, att jag inte var säker på att han var mannen för mig. Anledningarna var många. Han ville definitivt inte ha barn, något han sagt från dag 1 i vårt förhållande. Som tjej rycker man självklart på axlarna åt sånt snack, "jamen, han kommer att ändra sig, såklart", men den här gången hade jag fallit för Mannen Med Principer.
Samtalsämnet barn kom på tal med jämna mellanrum, gärna när det var lite halvtaskigt mellan oss. "Ja, om du vill ha barn, tycker jag att du ska göra slut, för jag har liksom inte ändrat mig". Precis som om han egentligen ville bryta upp men inte vågade.
Jag stod just i begrepp att fylla 40 det året och vaknade plötsligt upp en morgon och insåg att livet höll på att rinna ifrån mig. Jag var fast i ett förhållande jag allt som oftast inte ville vara i, med en något dominant kille som inte hade några ambitioner att ta "nästa steg", en kille som levde livet, tog dagen som den kom och inte kändes särskilt stabil. Ett par gånger ute på krogen hittade jag honom i intima situationer med andra tjejer och jag var inte sämre, jag. Vi var helt enkelt inte bra för varandra.

Jag bröt upp, han åkte två veckor till USA och jag skulle använda tiden att flytta tillbaka till min lilla lägenhet söder om Söder (bara att jag hade den kvar vittnar ju onekligen om att vårt förhållande var dömt från början).

Jag packade, jag grät och jag undrade i en veckas tid om jag gjorde rätt som gjorde slut.

På fredagen bestämde jag mig att gå ut. Hängde en del på Kvarnen på den tiden, och just den här fredagkvällen var inget undantag. Efter någon öl eller två på Bröderna Olson gick jag dit. Träffade bekanta, och bekantas bekanta och helt plötsligt stod han där. En tvärhand hög, med långt, blont hår i hästsvans. Han pratade. Oavbrutet. Och jag bjöd honom på White Russian. Och han pratade. Och jag lyssnade. Och skrattade. Och blev så överraskad över att denne lille Duracell-kanin, som jag på avstånd kände till sen tidigare genom jobbet, visade intresse för tjejer. För mig. Jag kände honom bara som en arbetsmyra, som inte ens såg åt brudar.

Mig såg han åt. Och jag åt honom. När Kvarnen stängde den kvällen, åkte vi till lägenheten jag då bodde i, den där flyttkartongerna stod staplade på varandra och ordet "separation" stod målat med osynligt bläck på väggen. Jag gjorde något som kan ha varit världens starkaste gin & tonic åt honom, vi tittade på filmen The Cell och han stannade kvar, sov i sängen som jag under åtta år delat med en annan.

Och här är han.
Kvar i mitt liv.
Just nu ligger han och Lilla Körsbärsblomman i rispuffen och spelar Ap-Buzz.
Han är kärlek.
Dom är kärlek.
Vi är kärlek.

Om du vill - berätta gärna hur ni möttes.
Lägg en länk i kommentarsfältet, så ilar jag till din blogg!

Påsar under ögonen

Oerhörda vuxenpoäng på helgen.
Har varit på både dop och födelsedagskalas och helt avstått alkoholen. Har känt mig lite trött och (sett) sliten (ut) i veckan och som bekant blir man inte mindre trött och sliten av att sitta och sippa vin. Så jag lät bli. Framemot midnatt kändes det rätt skönt att sätta sig bakom ratten och köra bil hem.

Har dessutom uppmärksammat att ögonen blir mindre påsiga av att rengöras med ögonmakeup-lotion istället för två och vatten. Men det kanske finns billigare varianter än Clinique?

Tröttma

I veckan har jag mötts av blicken från en trött, medelålders kvinna i spegeln. Hon har rynkor runt ögonen och frisyren ser allt annat än välskött ut. Det kan inte vara jag. Jag känner mig varken trött (förutom igår, då jag somnade kl 9) eller medelålders.

Jag hoppas på förbättring till veckan. På torsdag ska jag till frissan. Då ryker det sista röda i kalufsen samt någon centimeter på längden. Och i helgen kanske jag hinner sova ut och vila.

Klädsel: kavaj

En liten, liten indikation på att mitt företag börjar gå bra, är rangen på de artister jag får att jobba med.
Nöjda kunder leder till lite större projekt, med en annan sorts artister.
Ytterligare ett tecken är att jag nu beviljats audiens hos det stora produktionsbolaget för ett möte, där jag får presentera mina projekt för hösten, vintern och våren och höra om de kommande nöjes- och underhållningsproduktionerna som är på gång.

Shit, jag kanske borde införskaffa mig dräkt och knytblus?

Körsbäret uppdaterar

Det tog inte lång stund innan Esther Williams somnade i sin ömme faders armar.
Innan hann hon uppdatera sin blogg, i alla fall.

Badbrudar

Gissa vem som efter simskolan tog sina första, riktiga simtag i stora poolen i eftermiddags?
På vinst och förlust skippade hon armpuffarna och vi gav oss ut på djupt vatten.
Och till sin stora förvåning flöt hon.
Dom riktiga arm- och bentagen blandades ju upp med lite hundsim, men hon börjar fatta principen. Och hon är inte rädd.
Hon var så stolt och glad; hoppade från bassängkanten, simmade och simmade.
Själv låg jag bredvid i vattnet och nästan grinade.

Ett stort ögonblick för en femåring och hennes morsa...

Schlager

Schlager. För eller emot?
Jobbar med två artister just nu, som står i valet och kvalet att skicka in bidrag. Ingen av dem är dum; dom inser uppmärksamhetsvärdet och släpper du platta vill du självklart att folk ska få veta om det. Försöker nu, allt vad jag kan, att få den ena att helt låta bli och den andre att hellre göra det i egenskap av låtskrivare, utan att själv medverka som artist (möjligen i kören eller som gitarrist). Andra i artisternas omgivning tycker förmodligen att jag är totalt dum i huvudet och att jag ska vara tyst.

Jag vet definitivt var jag själv står i frågan.

Och du, då? För eller emot?

Damen med Rösten

En producent jag nyligen lärt känna, är före detta med Fr0ken Ur.
Livet som gift med henne kunde ibland te sig lite... udda. När man ringde till SJ fick man frun i örat. När man ringde banken, var hon där igen.
Han berättade om en episod, som jag tyckte var särskilt rolig.
Den när han ringde sin fru för att berätta att han just stod i begrepp att göra ett uttag från barnens sparkonto, för att köpa något, vad det nu var. Hon frågade "hur mycket?" och han nämnde summan. Strax efteråt skulle han ringa till banken för att föra över pengarna till sitt konto, och får sin speaker-fru i örat igen, som automat-frågar: "hur mycket pengar vill du föra över?". Han hinner bli lite irriterad, och tänka "men det har jag ju redan sagt!" innan han inser att hon är inspelad...

Studioarbete

Gjorde ett besök i studion under eftermiddagen. Här var mycket olika talangfulla människor samlade för att skapa kommande mästerverk.

Lennart vid spakarna. Då kan det inte bli annat än magiskt. Den här killen vet vad han pysslar med...

...liksom mannen med den det spretiga, svarta håret, den schyssta profilen och den ill-lila skjortan.

Th3 Duk3 0f H0nk är en mästare på keyboard...


...och den tatuerade damen har en pipa som heter duga. Mannen i kostym är en ny förmåga i skivbranschen. Till vardags pysslar han med affärsjuridik, men tvekar inte att ge sig i kast med att starta skivbolag, "bara för att det är så roligt!".

S4r4 vilar upp sig efter dagens sånginsats. Hon har fått en ordentlig nytändning i och med samarbetet med mannen med den lila skjortan och det låter sååå bra!

H0nken i samspråk med herr Sv3n Zetter6erg, magisk bluesman som lägger munspelspålägg som en gud. Dessutom härmar han Kopparbergsdialekt ("dialekten mellan Kopparbergs bryggeri och Spendrups, det är alkoholens fel att dom pratar så fult...") så att man kiknar av garv.

Lennart lägger sista handen vid musiken och sedan fick vi höra resultatet. "J0rdmu5t".

Författaren till ovanstående stycke sitter till vänster. Ingen låtskrivare, men väl lyriker som firar 30-årsjubileum nästa år.

Det blir mycket garv och fniss under arbetets gång.

"...kör den där första tagningen Svenne satte, den var klockren...".

Alla nöjda. Alla glada.
Det färdiga resultatet, på plast, hör vi framemot vårkanten.

Post party syndrome

Vojne, vojne.
Huvudet har varit tungt och inte helt korrekt påskruvat idag.
Det blev ett mycket trevligt kalas - trevligt folk, en del djupsnack om livet (ibland får jag för mig att det döljer sig tragiska händelser och trauman i v a r e n d a människas liv) och mycket garv. Halv två gav jag upp och ramlade isäng. Födelsedagsbarnet stöp kvart i fem.

Nu väntar en hektisk arbetsvecka, igen. Imorgon ska jag iväg till studion för att övervaka kvällstidningsintervju med artist och duettpartner, därefter på möte för att träffa den där kunden jag inte kunde säga nej till. Kvällen slutar troligen på Södr4 Te4terns höstkickoff - och då kommer jag säkert ha haft ytterligare en sån där dag när jag inte har fått någonting gjort.

Partay

Ojojoj. Det är knappt jag tror det är sant. Det är lördag och jag gick ur sängen klockan 7.
Det är en stor dag idag. Eller rättare, den stora dagen var i torsdags men det är idag han firar den.

Liten Söt Sambo har födelsedagskalas och klockan 14 invaderas lägenheten av en hel hög människor. Släkt, vänner och bekanta.

Nu ska Gammelmamman äta frukost och sedan ska vi baka.
Med risk för att vi halv två blir tvungna att uppsöka närmsta bageri.
Eller akutmottagning.

Artistiskt frieri

Jag är glad över att få jobba med kreativa, skapande människor.
Det gör även mig till en kreativ, glad och skapande person.

En av mina musiker just nu, är en rackarns charmig typ som ger mig nya infallsvinklar och breddar mitt musikaliska perspektiv på många sätt. Det är en kille i min egen ålder, som jag tror och hoppas kanske kommer att ta sig ut från sin relativa anonymitet och in i de svenska vardagsrummen ganska snart. Om inte annat så i början av nästa år.

Han är inte bara musiker. Han har en svada som skulle göra en ståuppare lång i ansiktet. Det den killen inte kan och vet om musik är inte värt att veta. Och så gillar han B0wie. Bara en sån sak. Vi pratar med varandra flera gånger om dagen, och han blir nästan alltid lika glad, eftersom jag nästan alltid har positiva nyheter. Vi pratar om en kille som som släppt ett gäng skivor, utan att egentligen gjort något marknadsföringsmässigt kring någon av dem. Den killen är glad om så bara en liten amatörradiostation i Örkelljunga spelar hans låtar.
Igår stod vi på Mosebackes terass och diggade till D4g V4g. Han var lycklig som ett litet barn.

Hade jag inte varit upptagen (och även han) hade jag nog fan friat.

Testing, testing

Hittade ett ganska roligt test när jag surfade runt bland de bokutmanade. Du hittar en länk till testet hos Mossfolk .


Enligt detta 41 frågor långa test är det det här som är jag:

Tystlåtna, vänliga och samvetsgranna. Pålitliga. Sätter oftast andras behov framför sina egna. Stabila och praktiskt lagda. Värdesätter trygghet och traditioner. Välutvecklat sinne för form och funktion. Uppmärksamma på detaljer i det sociala samspelet. Extremt lyhörda för andras känslor. Vill vara till nytta för andra.

Körsbärsblomman uppdaterar

Jorå, s'att...
Nu har Körsbäret lagt ut snygga, fina bilder från vårt Skansenbesök. Och återigen, ber om ursäkt för brukandet av exkrement-vokabulär.

Dessa satans cyklister

Jag vill minnas att jag har skrivit något om det förut, men va' fan händer med människor när dom grenslar en cykelsadel?! Jag ber om ursäkt, men jag blir så in i helvete förbannad varje gång jag cyklar till jobbet, för att folk blir ta mig fan dumma i huvudet när dom sätter sig på en cykel!

Jag vet. Vi leker en lek. Vi kör om varandra. Alla samtidigt.
Särskilt inträffar detta fenomen vid rödljus eller andra ställen, där cyklister stannar upp och klumpar ihop sig. När det blir grönt igen, sätter alla igång och trampar järnet. Alla ska fram; fort fort och först. Minsta lilla feltramp så är det kört. För många människor.

Jag vet. Vi leker en annan lek. Vi kör om andra cyklister på det smalaste stället på hela gatan.
Varför i hela helvetet måste man köra om någon på exakt just det ställe där vägen är som smalast, eller när man måste väja för en stolpe? Eller ännu bättre, medan man, d v s jag, är på väg att själv köra om en cyklist... Då! Då väljer idiotiska cykelmänniskor som verkar planera sin cykelresa med aschlet att göra en omkörning.

Ibland blir jag fan så trött på människor att jag bara vill säga fula ord hela, hela, hela tiden...

Utmaning från Åsiktskanonen

Fick en utmaning från Åsiktskanonen. Den handlar om böcker och det är ju sådant jag försöker hinna med mellan varven. Så, håll till godo!

Vilken bok läste du senast?
Islossning av Barbara Voors.

Vilken bok läser du nu?
Heartstopper av Joy Fielding.

Är det övervägande manliga eller kvinnliga författare i din bokhylla?
På senare år har kvinnorna skapat en märkbar ökning i hyllan. Fast jag tror att det egentligen varit ganska jämt fördelat.

När du läser en bok, räknar du ner hur många sidor som är kvar, eller tänker “nu har jag kommit en fjärdedel”, “en tredjedel”, “hurra! hälften!” osv?
Med förtjusning (om jag läser en dålig bok) eller förskräckelse (om jag läser en bra) kan jag ibland notera att jag börjar närma mig slutet.

Hur väljer du vilka böcker du vill läsa? Ex omslag, tips från vänner, recensioner, topplistor, bloggar osv?
Sedan många, många år är jag medlem i Bonniers Bokklubb. Där hittar jag det jag vill läsa. Jag får också inspiration från vänner och bekanta, i viss mån även bloggar och topplistor.

När blir en bok för lång?
Så fort den är tråkig, förutsägbar, klyschig eller dåligt översatt.

Läser du lika gärna på engelska (om det är originalspråket) som på svenska?
Jag har en tendens att tappa intresset om jag inte helt förstår det jag läser. Jag är rätt haj på engelska, men är inget vandrande engelska-lexikon. Därför läser jag hellre den svenska versionen. Men kan få krupp om den är dåligt översatt.

Vilken bok blev du senast berörd/inspirerad av?
Oj, det var ett tag sedan jag läste något som rörde vid mig djupt. Bestående minnen under mitt läs-liv är "En bön för Owen Meany" av John Irving och "Strändernas musik" av Pat Conroy. Jag grät mig igenom slutet av "En bön..." och i princip igenom hela "Strändernas...". Böcker av Joyce Carol Oates får mig också att tänka efter och känna mycket.

Kan du lämna en bok som du tycker är tråkig? Isåfall, när ger du upp?
Det kan jag definitivt. Senast skedde det med Per Hagmans "Livet ska vara en schlager". Den var så där tråkigt pretentiös-klyschig. Då går det bort!

Vilken genre är överrepresenterad i din bokhylla, och vilken finns inte alls?
Överrepresenterad är definitivt spännings-genren - thriller, deckare, övernaturligt. Ett tag köpte jag allt Stephen King skrev, tills jag upptäckte vilken ordbajsare han egentligen är. I min hylla finns inga eller få böcker om religion eller politik.

Rekommendera 5 författare:
Rasande svårt men Barbara Voors (så länge hon inte är så krystad som hon var i Islossning), Giles Blunt, Joyce Carol Oates, Majgull Axelsson. Det jag läst av Håkan Nesser är bra, och en extra eloge till Hans-Eric Hellberg som skrev böckerna "Puss" och "Kram", som var helt fantastiska när jag läste dem på 70-talet. Det var nästan något av förbjuden läsning, det var ungdomserotik på hög nivå. Jag minns att jag läste och njöt samtidigt som jag satt med blossande kinder. En guidning in i puberteten, definitivt!

Skansen

För mig som emetofob är det en självklarhet att barnet skall vara kräkfri två dygn, ja, eller i alla fall ett och ett halvt, innan hon återgår till skolverksamhet. Aj, aj kapten, yes sir! Inte sprida elaka baciller omkring sig så här i inledningsfasen av terminen...

Därför har vi spenderat dagen på Skansen. Hela dagen. Jag, som gick upp kvart över fem imorse kommer att stupa isäng vilken sekund som helst...

Skansen-akvariet verkar ha haft otur med snattare och ficktjuvar på sista tiden. De visar gärna vad som händer om man inte kan hålla fingrarna i styr.

Om att röra på påkarna

För lite drygt en vecka sedan såg det ut så här:

Imorse klockan 05:59 såg det ut så här.

Jag börjar få in rutinen ordentligt nu. Det är inga problem att gå upp (oh, well - en sanning med en liiiten modifikation kanske) på mornarna, även om det är tidigt, tidigt. Dom där extrakilona jag la på mig på semestern är borta nu. Kanske något extra också.

Viljan att röra på sig finns där. Jag har till och med börjat fundera på att ta tag i simningen igen och till den kommande födelsedagen ligger ett par hantlar högt på önskelistan.

Att ta steget fullt ut och pallra mig iväg till ett gym, känns däremot inte lockande. Den biten klarade jag av, med råge, när jag var dryga tjugo. Jag tränade styrketräning fyra-fem dagar i veckan - jag var helt besatt (och, måste jag erkänna, ruggigt vältränad). Men den där besattheten har gjort att jag idag har fått en lätt avsmak för skivstänger, bänkpress och svettiga gym. Hela styrketränings-grejen i slutet av 80- och början på 90-talet var äcklig; jag tränade på ett gym där flera tävlande bodybuilders späkte sig och det var inte direkt gröt och grönsaker som formade deras kroppar. I killarnas omklädningsrum hittades kanyler och tomma pillerburkar. Några av dem stoppade i sig piller som var avsedda för djur. En kille jag dejtade ett tag, en vanlig kille som styrketränade för att komma i bättre form, köpte anabola steroider för att påskynda resultatet och blev dum i huvudet som följd.

Det är bra att ta hand om den, men att bli extremfixerad av sin kropp är inget att rekommendera.

Körsbärsblommans fotoblogg

Så. Nu är den uppe.
Jag tar inget ansvar för användande av ord såsom kiss och bajs i bloggen. Även om dom kommer från mina fingertoppar, är dom hennes och inte mina.

Körsbärsblommans fotoblogg.

Om att mota olle i grind

Har jag sagt att jag älskar mina grannar?
Rotade runt i kryddhyllan och hittade inga vitpepparkorn. Ve och fasa! Slängde iväg ett SMS till grannen (jag vill ju inte ringa på och sprida bacillerna...). Efter fem minuter rasslade det till i brevinkastet, strax därefter ringde telefonen. "Jag droppade ett paket vitpepparkorn i brevlådan". Han var lika angelägen som jag om att inte ses öga mot öga...

Magkörare i repris

Jaha. Idag fick vi en önskerepris på det här scenariot:
http://gammelmamman.blogspot.com/search?q=magk%C3%B6rare. Det är bara drygt två veckor sedan sist.

Det hela skedde efter övernattning hemma hos väninnan, Kattkärringen. Vi spenderade en mycket trevlig lördag i hennes och katternas sällskap, med god mat och mycket surr. Imorse var Lillskruttan svår att få liv i. Hon sov och sov och var allmänt hängig och runt lunchtid var det alltså dags igen. Och precis som förra gången var hon pigg som en mört direkt efteråt, och tryckte i sig tre ägg, tre mackor och 2 glas o'boy. Det är ju nästan så att man undrar om det verkligen är Galna Kräksjukan... Förra gången blev jag ju själv sjuk, så då var det ingen tvekan, men den här gången...

Kattkärringen påpekade mitt fobi-beteende - hur hela jag förändras när det finns illamående omkring mig, hur jag går in i det hon kallar "Zonen". Jag blir stirrig och pratar hela tiden om det, frågar hela tiden Blomman hur hon mår och om hon behöver kräkas. Nog är det så. Visst blir jag stirrig och får lite hjärtklappning, men det blir mindre och mindre för varje gång. Nu kan jag till och med titta på henne och hålla undan hennes hår. Dessutom vill jag faktiskt hålla koll på henne och rycka fram med hinken när det krävs. Jag ser direkt (och det är typiskt fobi-beteende, det fattar jag ju) när hon börjar andas snabbare, grimasera och ge ljud ifrån sig.

Det blir till att stanna hemma från skola och jobb imorgon, även om det finns vissa i omgivningen som säger att hon visst kan gå. Jag har inga inplanerade möten imorgon, så jag håller mig till principen "kräkfri i två dygn" (även om det bara blir ett och ett halvt om hon går på tisdag). Jag har ingen lust att vara orsaken till första kräksjukeepidemin i klassen.

Face the fact, jag är en tant

Avslutade inskolningsveckan med samtal med en av pedagogerna. Allt har gått jättebra, hon tyckte det verkade vara en bra sammansatt, homogen och harmonisk grupp barn. När jag nämnde att Lilla Körsbärsblomman är en rätt blyg och tillbakadragen tjej, höjdes ett förvånat ögonbryn. Av det märktes inte ett spår, tydligen. Det gör mig glad och inser att det har hänt en hel del med den här lilla tjejen.

Barnet själv trivs som fisken i vattnet. När jag kom dit till samtalet idag, satt hon och spelade spel med en av klasskompisarna. Föräldern före mig hade dragit lite över tiden, så jag satte mig med spelarna en stund. Efter en stunds konversation lutade sig spelkompisen förtroligt fram till mig och sa lite försiktigt: "Jag trodde att du var hennes mormor!".

Jag vet att jag såg extra trött ut imorse när jag tittade mig i spegeln.
Nu fick jag det skrivet på näsan ordentligt, av en spontan och ärlig sexåring.
Nu ska jag gråta en liten stund och beställa tid hos närmaste plastikkirurg.

Fotoblogg

Liten Söt Sambo och jag har pratat om att ge Lilla Körsbärsblomman hans gamla digitalkamera, som ligger oanvänd i en hylla. Hon gillar ju bilder och springer ofta omkring med en Superhjältarna-kamera hon fått (utan film) och "luft-plåtar". LSS föreslog t o m att hon kunde starta en egen blogg.

Så, vem vet. Snart kanske den ligger uppe.
Lilla Körsbärsblommans fotoblogg.

Lycka

Bloggen går på halvfart medan jag själv är mer speedad än någonsin.
Dagarna och livet rusar i hundranittio men jag har god styrfart och känner mig fri, levande och tillfreds med det mesta. Livets små problem består av en cykel med punka (som nu faktiskt t o m är lagad), en trasig tvättmaskin och ett för tillfället gravt ostädat hem. Jag kan inte klaga. Jag ska inte ens klaga.

Det enda tråkiga med en lycklig tillvaro, är att bloggen blir så ytlig, trist och innehållslös. Den fyller sitt syfte bättre när man känner sig deppig och behöver ventilera.

Man kanske skulle gå en trappa ner, till Liten Söt Sambo, och starta ett gräl eller nåt?

Skandaler

Underbart!
Vi har stora planer för en av höstens kommande skivsläpp. Den kommer att bli omtalad som "skandalskivan" om allt går i lås. Jag är superpeppad. Dessutom kommer det att bli ett grymt releaseparty...

Om hämtning och lämning

Lilla Blomman har kompis som sover över.
Hon har längtat i över en vecka.
Nu sitter dom båda två i ett badkar fyllt med vatten och Barbiedockor...

Tanken var att imorgon bitti först köra Blomman till skolan och därefter kompisen till dagis. När vi hämtade henne på dagis efter lunch, satt en stor lapp på dagisdörren. "Imorgon är förskolan stängd pga planeringsdag". Oj. Det hade inte jag räknat med. Jag har möten och jobb inplanerat imorgon förmiddag. Och det hade inte kompisens lätt förvirrade pappa heller tänkt på. Dom är på konferens ute på landet, både mamman och pappan.

Nåväl. Det har löst sig. Jag flyttar fram mitt möte en halvtimme och möter upp barnets farmor för avlämning strax innan. Men gissa om barnets mamma var vansinnigt skitsur på sin make? Han är den som lämnat och hämtat på dagis hela veckan, och den som borde ha sett dom stora lapparna med stängningsinformationen...

Inskolning

Inskolningen går finfint, Lilla Körsbärsblomman gråter åtminstone inte över att behöva gå dit.
Idag är första gången som hela barngruppen träffas. Tjugofyra barn som ska samsas på liten yta och guidas i förskoleverksamheten av tre unga förskollärare (jag tror ingen av dom är över trettio).

Det kändes lite underligt vid första träffen i måndags, att ingen av de lärare vi träffade i våras var kvar. Tre helt nya ansikten mötte oss. Det visade sig att en av dem blivit erbjuden en lärartjänst strax innan sommaren, en är sjukskriven på obestämd tid och en var redan i våras vikarie. Lite oroväckande tycker jag, jag har ingen lust att ha min dotter på en förskola där personalomsättningen är hög. Vi får se hur det går.
Fritidspersonalen verkar skitbra - en av föräldrarna hade t o m sökt till den här avdelningen för att hon var så förtjust i en av dem, och tyckte att han var "helt fantastisk" med barnen.

Lilla Körsbärsblomman är tyvärr inte sån att hon kommer hemrusande och berättar: "idag gjorde vi si och imorgon ska vi göra så", eller "jag lekte jättemycket med XX". Jag får försöka så gott det går att pumpa henne på information om lekkamrater och vad dom pysslat med under dagen. Hon är onekligen sin pappas flicka. Hon gillar inte att prata känslor. När det drar ihop sig till "känslo-snack" säger hon antingen ingenting, drar hellre en vits eller säger något roligt, för att leda in samtalet på annat. Jag tror inte att hon på något vis mår dåligt, det är bara sådan hon är. Jag försöker vara uppmärksam på hur hon mår och hur hon känner och tar upp saker jag tycker behöver ventileras. Försöker göra det på ett sätt så att det inte ska uppfattas som tjat eller något jobbigt. Jag vill ju att hon ska kunna prata med mig - om allt.

Jobb

Hjälp.
Tokigt mycket är det nu.
Idag var det Liten Söt Sambos tur att skola in, d v s lämna kl 09:30 och hämta två timmar senare. Han hann golfa, han. Själv har jag ilat fram och tillbaka mellan möten och studsat som en liten gummiboll mellan bildskärm och mobiltelefon. Nu åker jag hem och dör. Eller nåt.

Kändisdilemma

Kära Åsa,
Om du är trött på kändistillvaron och "alla dessa fester" - kryssa för "nej tack" i OSA-rutan.
Dessutom är kanske yrket som TV-doktor inte det allra bästa valet om du vill fortsätta vara anonym...

http://www.aftonbladet.se/nojesliv/tv/article3055499.ab

Filmtajm

Jag böjer mig och sällar mig till hyllningskören.

Den är faktiskt så bra som "dom" säger.

Och Heath Ledger gör en genomdemonisk, fascinerande tolkning av onde, onde The Joker.

En annan fascinerande ond och vidrig pojke kan ses i "The Assassination of Jesse James by the Coward Robert Ford". Casey Afflek gestaltar Robert Ford och man hatar honom från första stund. Måhända var jag lite för trött för denna ganska långsamma (och långa) film, men både Afflek och Pitt var strålande.

Söndag i sängen

Lugnet råder i hemmet. Det är sport, vikning av tvätt, tv-spel och lek med Barbie och det har pågått hela dagen. Varför gå ut och försöka hitta på något bara för sakens skull? Dessutom hänger regnet tungt i luften.

Imorgon börjar inskolningen i sexårsverksamheten. Ungarna är så många så dom är uppdelade i två grupper för inskolningen. Lilla Körsbärsblomman har eftermiddagspasset 13-15. Hon är förväntansfull och pirrig. Så även jag. Och jag har häcken full av "jag borde...".

Till skogs

Arvika var en väldigt trevlig och mysig liten stad.
Efter att ha tittat runt i sporthallen, dit kvällens konsert flyttats, ätit lunch på stadshotellet och hälsat på mina m0pedister, tog vi en promenad genom grönområden och parker. Vi kikade på gamla hus med gräs på taket, fågeldammar och konsthallar. Under promenaden tittade jag ner på marken och utbrast: "titta, en liten groda!". Det var det inte. Det var en hoppande insekt med vingar. Åååh, jag är så stolt över mina biologiska kunskaper... Suck!

Och så träffades vi då igen. Vackra, begåvade Gagga. Vänliga, gästfria Gagga, hennes ärade äkta hälft och så dagens födelsedagsbarn. Lite vin och massor med prat hann vi med innan vi tillsammans begav oss tillbaka till sporthallen.
Spelningen jag såg förra året var mer uppsluppen och i en betydligt vackrare miljö. En sporthall inbjuder inte till spontandans och allsångskörer. Men gänget bjöd ändå på en fantastisk konsert som lyfte ordentligt efter paus. Un0 bjöd på oväntad egen stand-up mellan låtarna; han berättade om hur han för några år sedan vaknade upp mitt i natten, med ett tryck över bröstet, kippande efter luft. När han öppnade ögonen satt hans då treårige son på hans bröst och höll för hans mun och näsa, och utbrister: "Pappa! Sluta knarka!".

Efter lite kort artistmingel och positiva ordalag om spelningen, blev det så färd till Gagga-skogen. Där bullades det upp med paj, sallad, dryck och sötsaker och så tog det vid där vi avbröt för konsert. Mycket snack blev det innan vi till slut insåg att även mycket trevliga sammankomster måste ha ett slut. Särskilt om man måste gå upp strax efter sju dagen efter och man tittar på klockan och ser att den är 03:00.

Dagen efter fick jag också, innan avfärd till tågstationen, äran att träffa min namne i kvigvärlden. Där låg hon, nästan som en Ferdinand under sin korkek, och idisslade i morgondiset. Jag är glad att vi äntligen fick träffas. Det var nästan magiskt. Någon varg såg jag inte skymten av, trots att jag spejade som en hök mellan trädstammarna.

Tack, söta Gagga och Bosse! Jag och mitt bihang är så tacksamma och glada över er gästfrihet. Det var så mysigt att sitta där i de vackra omgivningarna och bara njuta. Jag ska verkligen rekommendera ett "pack-stopp" på vägen nästa år...

Om att idissla

Finns det någon gräns för hur mycket man ska behöva stå ut med utan att få säga till?
Någon limit för hur länge man ska bita ihop, försöka koppla bort och bara överleva?

På tåget till Arvika i torsdags, dröjde det fram till Södertälje. Då stoppade Pappas Lilla Älskling, en bastant nioårig gentleman som satt snett mittemot oss, med enorma läppar och en vansinnigt påfrestande röst, in fyra stora tuggummin i munnen och började smaska. Han smaskade och smaskade, samtidigt som han satt böjd över sin Kalle Anka-pocket. Han använde sin tunga på det mest fascinerande vis, han jonglerade runt den stora gummiklumpen i sin ständigt halvöppna mun. Jag visste inte att en nioårig trut kunde låta så mycket. Och så länge. Två timmar senare smaskade han fortfarande. Det charmerande barnet hade både mamma och pappa med sig. Ingen av dem bad honom försöka tugga med stängd mun och sluta smaska.

Vi frågade oss om vi i det läget hade rätt att kräva att ungen skulle spotta tuggummit i närmsta papperskorg. Eller om man just bara måste stå ut?

Färghållning

Det gick!

Håret är inte helt brunt. Det röda lyser igenom, men med en ganska fin lyster. Det är inte så där blaskigt, urtvättat ljusrött som det varit tidigare.

Nu kan ni ju försöka kalla mig "hennarödfärgad kulturkärring" om ni vill!

Om jag vaknar med håret liggande kvar på kudden när jag går upp tidigt, tidigt imorgon bitti, kan ni däremot kalla mig Onkel Fester.

Hårbehandling

Okej.
Inom en halvtimme vet jag om det går att färga över hennafärgat, rött hår.
Eller om det börjar pyra, blir grönt eller helt enkelt ramlar av.

Uppdaterat, strax efteråt:
Såhär fem minuter senare är håret under plastpåsen åtminstone väldigt varmt... Gulp.

OS-tider

Från och med fredag invaderas TV av sport. Inte mig emot; friidrott och simning är stora favoriter. Fäktning och kanot är också ganska trevligt. Cykling, fotboll och kast med liten linjedomare kan jag avvara.

Skriverier om sport föder tankar om sport hos mig.
Vad hände egentligen med underbarnet, den australiensiske simmaren med de gigantiska fötterna: Ian Thorpe? Och jag minns en annan av de riktigt stora: tiokamparen Daley Thompson. Vad gör han idag?

Bärigt

http://www.aftonbladet.se/nojesliv/tv/article293178.ab

Det var visst inte bara jag som tyckte att dom är lika som bär...

Galenskaperna fortsätter

Jorå. Galen är jag nog. Halv sex imorse tog jag en rask promenad i duggregnet. Den tog nästan en timme, och jag känner både i ben och mage nu. GI-metoden funkar bra så här andra dagen. Är dock sjukt sugen på smågodis, dajm och lakritspastiller.

Lillskruttan spenderade förmiddagen hos kompisen och jag hann med både möte (ganska bortkastat, eftersom alla inte var närvarande) och ärende.

Snart väntar Arvika...

Arla morgonstund

Jag sa ju att mitt nya, nyttiga liv har börjat.
Imorse stod jag, något förvånad, vid ytterdörren 05:20, och var tillbaka innaför densamma 06:04, något mindre förvånad men aningen mer svettig efter den raska promenaden.

Idag har jag varit oerhört fokuserad på bokstäverna G och I, åtminstone vad gäller kosthållningen. Sesamstekt lax med gurksallad gjord på creme fraiche, gurka och rivet citronskal. Till och med Lilla Körsbäret käkade, även om gurksalladen byttes mot färskpotatis och skirat smör. Liten Söt kan man inte ens med hot om extremt våld tvinga i något från "havets äckelheter", så han fick äta rester.

Jag är nog inte riktigt klok.

Jag? En besserwisser?

Sista skälvande veckan innan inskolningen i sexårsverksamheten börjar. Jag jobbar lite, samtidigt som jag är ledig och försöker vara närvarande med Körsbärsblomman.
Idag spenderade vi några timmar med leksugen kompis och hennes mamma på ett lekland söder om stan. Det var riktigt trevligt att sitta och småsnacka medan barnen lekte sig trötta.
Imorgon har jag ett tidigt morgonmöte inplanerat på stan. Eftersom Liten Söt Sambo är ensam på sitt kontor, har han ingen möjlighet att vara med Blomman, inte ens för ett par timmar, något jag beklagade mig lite över inför kompisens mamma. Som på stående fot sa till mig att Blomman var välkommen över till dom, medan jag är på mitt möte. Jag accepterade tacksamt och kände mig som om jag varit ute med håven, men det var jag verkligen inte (hade planerat att ta med henne på mötet) och jag blev jätteglad över erbjudandet.

Ser fram emot inskolningen med skräckblandad förtjusning.
Tjugosju barn, varav över hälften är killar, och hon känner ingen.

Hon börjar bli stor nu. Använder sig av stora (och något oväntade) ord som "fokusera" och "expandera".
Under det gångna året har lilla fröken dessutom utvecklats till något av en besserwisser - det kanske är bra att ha med sig när det stundar nya tider...

Spindelkvinnan

Min kräkfobi må ha stagnerat för att kanske t o m ha blivit aningen bättre. Det är däremot mer än vad man kan säga om min arachnofobi. Idag såg jag en riktig sån där dra-åt-helvete-stor spindel ute i min kära väninnas carport och jag vill aldrig, aldrig någonsin se den igen. Jag kunde inte ens förmå mig till att fotografera den. Den satt där på väggen; stor, svart och stilla och gav mig svettiga händer och ett bultande hjärta. Hade den rört sig hade jag skitit på mig.

Lilla Körsbärsblomman är inte märkt av mina rädslor. Hon stod 30 cm ifrån och blåste på den.

Jag börjar fortfarande flåsandas när jag tänker på den...

Om att få hjälp

Det är så varmt i den här lägenheten, det går inte att ha kläder på sig.
Lilla Körsbäret står bredvid mig när jag skalar en morot och kokar ett ägg åt henne.
Hon pekar på mitt lår och utbrister:

- Mamma, vad är det där?
- Det är ett sprutmärke, efter en spruta mot polio.
- Jaha, skulle Poolia hjälpa dig?

Jag skrattade hysteriskt tills hon, lätt indignerad, bad mig sluta.

Stark

Den här presterades på semestern i Danmark. Jag var först tvungen att fråga om det var någon vuxen i familjen som gjort den. Tycker den är helt fantastisk!

Ungefär 20 sekunder efter att hon hävde ur sig det hon haft i magen, stod hon med en macka i näven. Jag sa till henne att vara lite försiktig med att äta, eftersom det kanske skulle få henne att spy igen.

- Men mamma, det gör inget. Mackan är jättegod!

Själv har jag fortfarande, ett och ett halv dygn senare, svårt att få ner "riktig" mat...

Magkörare, igen

Det var ingen matförgiftning.
Lilla Körsbärsblomman hängde sig just över hinken, som stått bredvid henne hela morgonen.
Nu håller vi tummarna för att Liten Söt Sambo inte ska drabbas. Jag tror, av olika anledningar, att risken är ganska stor...

Filmtajm med eftertanke

Gräsänka som jag är, och fortfarande lite ynklig efter natten, tog jag chansen att crasha i soffan direkt när jag kom hem från jobbet.

Hamnade framför filmen "The Freedom Writers" med bl a Hillary Swank och Patrik Dempsey. Oerhört bra och gripande film, även om jag störde mig lite på den tillrättalagda och glättiga hollywoodattityden. En film som får en att tänka efter, om ord som respekt, tillit och kamp. Filmen baseras på en verklig händelse, och The Freedom Writers fortsätter i skrivande stund att kämpa för att förändra undervisningen i de amerikanska skolorna. Nyligen blev en kvinnlig amerikansk lärare, Connie Heermann, avstängd från sitt arbete efter att hon låtit sina studenter läsa boken. Ett och ett halvt år utan lön, välkommen tillbaka i tjänst september 2009 men som stolt yttrar orden: "jag tänker inte komma tillbaka förrän boken är tillåten i mitt klassrum!".

Funderade över det där missbrukade ordet 'respekt'. För mig fick respekt just ett ansikte och sin riktiga, egentliga innebörd. Respekt är att se varje människa; jag menar verkligen se varje människa, varje individ man möter, för det den just är. En människa. Se och försöka förstå, utan att döma.
Må så vara att det vilar ett naivt och lätt hollywoodifierat skimmer över ett sånt uttalande, men det bjuder jag på.

Läs mer om The Freedom Writers på deras officiella hemsida

Magkörare

Vad hände nu?
Har genomlidit någon slags maginfluensa-åkomma under nån timme igår eftermiddag och tidigt i morse. Lätt kvidande och kallsvettig kramade jag toalettstolen krampaktigt från halvfyra-tiden och försökte få bukt med det som drabbat mig. Extremt illamående, hulkande som en tok, utan minsta respons (förutom genom andra öppna håligheter på kroppen). Klockan 10 på förmiddagen var jag så stabil att jag kunde åka till jobbet. Syftet var att jag bara skulle hämta min dator och sedan åka hem igen. Men här sitter jag.

Försöker analysera vad det var som hände egentligen. Kan det ha varit mitt, under några dagar, extrema intag av pinjenötter? Eller vinet jag drack i tisdags? Kombinationen 4 plommon och ett gäng salmiakpastiller? Elakt förgiftad av tonfisksalladen jag åt igårkväll?

Hur som helst. Känner mig bättre nu, även om jag är lite matt. Att sova på badrumsgolvet gör inte direkt underverk.