Godnatt

Dagens glädje

Upptäckte, när jag gick från jobbet runt 16:15, att det fortfarande var hyfsat ljust ute. Snart, snart är det vår...

Utmaning från en snigel

"Du skall göra upp en lista på fem konstiga ovanor eller egenheter du har och sedan utmana fem andra bloggare att göra det samma och fortsätta kedjan. Längst ner i det här inlägget finns en lista över vilka jag utmanar, jag kommer även att gå in på deras bloggar och meddela att de är utmanade."

Eeeeeh - bara fem?

Okej, here it goes:

1) Ni som följt min blogg känner troligen till min synnerligen irriterande vana att flytta runt saker på olika ställen, när jag från början hade tänkt att städa och "plocka undan"... I detta hem har prylarna liksom inga fasta punkter i tillvaron. Dammsugaren kan helt plötsligt få för sig att stå en trappa ner, tandborsten fick fötter och gick in och ställde sig i badrumsskåpet. Och så vidare.

2) Jag är troligen den klantigaste individ du någonsin mött (har sett liknande drag hos Batbut som skulle kunna bräcka mig, men jag tror inte det är möjligt. Kanske är vi släkt?). Kan det gå fel, då går det fel. Borra ett hål; det blir (minst) två. Sy upp byxor betyder att man behöver köpa nya byxor. Och så vidare.

3) Min väninna Å har berättat för mig om en konstig vana jag har, att alltid kika på henne i ögonvrån. Jag liksom kastar en jättesnabb blick åt sidan och tittar på henne (och möjligen i andra situationer, vad vet jag?), utan att vrida på huvudet. Känns som en något paranoid handling...

4) Jag brer (nästan) alltid smöret på baksidan av det hårda brödet.

5) Jag är helt galen i skräckfilm! Har sett så mycket horror movies i mina dar, så att ni skulle baxna. Inte undra på att man är som man är.

Så! Bäst jag slutar innan man framstår som totalt vrickad...

Den här utmaningen har florerat runt bland de flesta av bloggarna jag besöker, så därför låter jag den stanna här. Men ta upp stafettpinnen om du känner för att föra den vidare...

Ytterligare glädjeämne

Jag har ju nästan glömt det -
om en vecka, sju dagar, är det Grammisgala!

Glädjeämnen

Innan jag lägsnade av mig för dagen från mitt arbete igår, kastade jag iväg ett nödrop till den jag har bäst och mest kontakt med, här på kontoret. En sån som det är så lätt att prata med och berätta saker för. En klippa. Berättade att jag är trött på negativa vibbar och bittra människor och hur det påverkar mig. Skrev att han är den (ende) som är bra på att ge positiv energi av de jag omger mig med på dagarna, och att han är saknad när han är borta (vilket han varit i en vecka).

Och kan man bli annat än glad av ett svar som det här?

"Darling!!
Vad go du är! Det är inge´ bra med negativa vibbar. Det är bättre att ladda med + . Det är för lätt att bränna av massor av energi som annars kan användas på ett bättre vis. (Säger jag som ibland också är jävligt negativ….fast det stannar oftast innanför skallbenet på mig. Och då lider jag ju bara själv). Men byt för HELVETE inte jobb!! Och låt mig åtminstone få veta om du har några sådana planer. DU BEHÖVS!! Särskilt som även du är en stark sprudlande glädjekälla, som gör att man blir på gott humör. Man måste skaka av sig allt mutter och surättika, för man mår bara taskigt själv. Det är inte lätt i alla lägen, eftersom denna substans ofta tar överhand. Man har ju många gånger egna problem att brottas med. Så känner jag. Fan vad lätt det är att skriva och säga så….sedan ska man ju leva upp till det x-så. Keep swingin’ eller som huvudpersonen i en viss film sa varje morgon när han gjorde sig klar för dagen och skulle ut i verkligheten ”It’s show time folks”. Men så arbetade han också i underhållningsbranschen.
Ujujuj vad många ord det blev. Hoppas du fattar vad jag skriver.
Varma + hälsningar
Din gamla kära dynamo"

Nu är det jag som rycker upp mig och försöker ta mig ur den här negativa spiralen! Jag har så mycket att glädjas åt, varje dag!

Andra glädjeämnen igår:
- Jag blir glad av att se pappas vilja att göra min bror gott, genom att tålmodigt, utan minsta klagomål, sitta i kö nästan en och en halv timme på banken.
- Jag blir glad varenda gång jag tittar på mitt barn.
- Jag blir glad när min Lille Söte Sambo kommer hem, något salongsberusad och glad som ett litet barn, med en skrynklig papperslapp i handen. "Titta, det är Ronnie Petterssons autograf!" (för dig som inte vet, spelar Ronnie hockey i Djurgår'n).

Dåligt umgänge

Åh, vad det är påtagligt märkbart hur min omgivning påverkar mig. Ett par av mina arbetskamrater är är deppiga, nedstämda, bittra och går mest omkring och muttrar och surar. Inte bra för kameleonten Biggis, som genast börjar frekventera arbetsförmedlingens utlagda lediga jobb och anmäler sig på eniros jobbsök.

Nå'n får baske mig skärpa sig, för så här kan vi inte ha det!

Bloggfri zon

Det är helt utan dåligt samvete som jag gjort helgen till bloggfri zon.
Åtminstone den här helgen. Den ägnades istället åt samvaro med familjen. Mysigt.
Lille Söte Sambo skippade till och med både ishockey och viktigt releaseparty på lördagen och för det får han både en stjärna i himlen och ett kors i taket. Kanske, kanske att något av det jag tjatat, tjatat och tjatat om, har gått in? Att hans trötthet beror på att han aldrig någonsin låter kroppen vila. Han är ständigt aktiv med jobb, idrott och kvällsaktiviteter. Det är jag som är tretton år äldre, men många gånger kan man tro att det är han som börjar närma sig femtio.

Idag skulle jag följa med min far till banken. En liten transaktion skulle genomföras, som skulle göra min bror glad och något mindre ekonomiskt lidande. Ingen gigantisk summa pengar, men tillräckligt för att han ska klara livhanken och ge honom lite andrum och (oväntad) glädje i tillvaron igen.
Klockan sex imorse ringde telefonen och jag visste direkt vad det var frågan om. Pappa har fått kalla fötter och tar den enkla vägen ut. "Jag är sjuk, du får inte komma idag". Exakt så som han hanterat jobbiga situationer de senaste två-tre åren. T ex har han ställt in två eller tre utlandsresor samma dag som han skulle åka, eftersom han plötsligt, ojdå!, blivit hemskt sjuk...

En ny vecka har börjat.

Uppdaterad, 10:00:
Samtal med Hemtjänst-tjejen. Pappa verkar efter lite övertalning redo för ett bankbesök ändå...

Inte bara sur och elak

Jag kan vara snäll också:
Fick just reda på att min käre, käre kollega Robert snart fyller 60.
Sextio! Det trodde jag aldrig! Hade tippat på 50 eller strax över - högst!
Antar att det är hans över 30 år i rockbranschen som hållit honom ung.
Eller också hade han kanske sett ytterligare 10 år yngre ut, om han i n t e jobbat med rock'n'roll så länge...

Familjen Addams

En två meter lång man, som ser nästan exakt ut som betjänten Lurch i familjen Addams, rör sig just nu i våra lokaler. Det enda som skiljer honom från Lurch, är att han ler, konstant och hela tiden. Vad han än säger och vilket budskap han än förmedlar.
Ett leende som ibland får hans ansikte att likna en döskalle. Brrrr!

Ja, jag vet - jag ÄR surig den här veckan. Sorry...

Sur vecka

Ibland önskar jag att pengar inte fanns. Pengar och prylar är upprinnelsen till så mycket bråk och förbittring i våra liv. Ibland önskar jag att jag kunde utbrista "minimalist, javisst!". Den här tråkiga, sura veckan är ett levande, fortfarande pågående, bevis på att det bara är strunt att ha prylar och pengar:

Man får sura mail från budgivare och auktions-sajter:
"Vi har blivit kontaktade av medlemmar som har uppmärksammat oss på att ni har valt att avsluta affären i förtid genom att göra ett tillägg till auktionen. Vi måste dock informera er om att detta strider mot såväl våra villkor som gällande lagar.
Om man lägger upp en auktion på Tradera så har man förbundit sig att sälja den till högstbjudande. Vi rekommenderar att ni kontaktar er budgivare som har det vinnande budet och utreder situationen".

Jag är ingen oärlig människa. Jag agerade i god tro och vad jag trodde att jag hade rätt till, så länge prylen var i min ägo. Jag har sedan flera dagar tillbaka kontaktat den högstbjudande och apparaten är på väg till honom. End of f***ing story!

Skickade ett jättesurt mail till Tradera, där jag avslutade med att de kunde hälsa de upprörda medlemmarna att de sett mig på Tradera för sista gången - i fortsättningen gör jag upp mina affärer öga mot öga. Dessutom bad jag dem svara på vad man har för rätt att ångra en utlagd auktion, som det kommit bud på och vad som händer om en vara går sönder eller blir stulen efter budgivningens början.
Säkert står allt det här i villkoren, som jag självklart borde ha lusläst...

Min bror och jag är dessutom sedan två veckor tydligen ovänner, efter ett samtal min taktlöse bror hade med mig, och där jag framförde min åsikt, som inte riktigt överensstämde med hans. Det handlade självklart om pengar. Via min far har han uttryckt att han inte vill prata med mig och att jag kan fara och flyga. Det spelar ingen roll om jag ringt hemifrån, från mobilen eller jobbet. Han svarar inte i telefon. Men idag lyckades jag få tag i honom, genom att lura hans nummerpresentatör (tack telia för den fina tjänsten som finns att tillgå!) och han svarade. Vi redde mer eller mindre ut situationen men jag vet att han fortfarande sitter på sin kammare och misstänker mig för att försöka lura honom på något vis.

Kan inte den här veckan bara ta slut?

Dagens glädjeämne är, förutom att Lille Söte Sambon kom hem (i halvkoma, men ändå...) att jag varit och lånat Grammis-outfiten av min väninna. Komplett med bijouterier och allt. Hon har grym smak och jag kommer att känna mig superfin!
Om den här sura smaken i munnen går över...

Nu får det vara slut!

Nu vill jag inte vara ensam vuxen i familjen längre!
Kom hem, Lille Söte Sambo!

Gräsänka en dag till

Det var ju tänkt att sötsambon skulle komma hem ikväll.
Nu blir han kvar nere i Cannes en dag till, eftersom dom ¤^´*&%?*! danska piloterna lagt ner arbetet och strejkar vilt. Jag ville ju att han skulle komma heeeeeeeem... Och va' lessen vår dotter ska bli...

Ketchupeffekten kallas det. Först kommer inget, sen kommer inget och sen kommer all skit på en gång. För att råga måttet ordentligt har jag ett möte med kommunen inbokat, för att (äntligen) diskutera min fars färdtjänstansökan.
Snacka om byråkratkvarn! Först krävs ett läkarintyg, vilket krävde två besök och ett antal samtal för att få. Sen ska ansökan skickas till kommunen, som OCKSÅ ska träffa den som söker, för att avgöra hur det står till, både psykiskt och fysiskt. SEN ska ansökan skickas vidare till Färdtjänstinstansen, och där kan den bli liggande i 3-4 veckor till.

Man kan bli matt för mindre.

Men ge mig kraft!

Tänk att det alltid ska hållas på...
Killen som vann Tradera-auktionen bråkar. Han hänvisar till Traderas regler om att man förbinder sig att sälja till den som har högsta budet, vilket Tradera också intygar är fallet när jag pratar med dem i telefon. Han kan t o m ta det till tingsrätten om han vill jävlas riktigt ordentligt. Via mail håller han en avmätt och kort ton och "emotser leveransinformation och betalningsanvisning".

Jag fattar att han har rätten på sin sida. Det är antagligen bara att bita i det sura äpplet. Ska försöka ta en snyfthistoria med honom i telefon. Surgubbe!

Ja, ja

Mötte Jacob Hård från TV-sporten på väg till bilen imorse. Han bor i våra kvarter. Han smålog när han tittade på lilla körsbärsblomman, som lite trött vandrade vid min sida. Efteråt fattade jag att det där leendet nog inte kom för att han tyckte att hon var alldeles bedårande och söt. Tror att det mer var Djurgårdsmössan han flinade åt.
Ja, ja. Sportdårar...

Imorse pinkade en av katterna, Diablo, i handfatet i badrummet.
Ja, ja. Jag ska byta kattsand i lådan...

Just tittat på Peo hos Virtanen. Det blev inte den snaskiga intervju med frossande i död och knark, som jag fasade att det skulle bli när jag bokade in honom. Tyckte faktiskt att Fredrik skötte det ganska snyggt och gjorde en bra intervju. Peo har en fullständigt förkrossande stockholmsdialekt - blandas numera med jönköpingska - (om än något hes idag) och är en grym marknadsförare och PR-strateg.

Själv lyssnade jag endast med ett halvt öra på Noice när jag var yngre. Då hade jag redan halkat in på Bowie och tyngre punkprylar. Men "En kväll i tunnelbanan" var ändå rätt 'trallvänlig'. Sveriges första pojkband - jo, man tackar!

Smygare

Ibland brukar jag roa mig med att titta igenom lite blogg-besöksstatistik. Det är ofta rätt underhållande att se hur folk hittat hit. Och när sökningen enbart innehåller mitt smeknamn, då blir jag mer än lovligt nyfiken. Det innebär troligen att det är någon som känner (till) mig, som har gjort sökningen och sedan smugit runt här.

Vilka är ni egentligen, era smygare? *flinar*

Samvete

Man kan få dåligt samvete för en hel massa saker.
Att man inte träffar sina vänner, föräldrar eller sin släkt tillräckligt ofta.
Att man inte hinner besöka, läsa och kommentera de bloggar man brukar bevista.
Att man gör av med en massa pengar.
Att det inte fanns tid att läsa godnattsaga för sin dotter, för att kvällen blev sen.

Och så kan man ha dåligt samvete för totala idiotgrejer, som andra, vanliga, icke-idiotiska människor, inte skulle ägna en tanke.

För någon vecka sedan satte jag in en annons på Tradera om en ministereo som jag ville sälja. Anbudstiden går ut imorgon och det har kommit in ett hyfsat antal bud och slutbudet låg nu på 800. Så ikväll kom en kompis över och hälsade på, och hon berättade att en vän till henne letade efter en liten stereo. Snabbt ringdes vännen upp och affären clearades hastigt och lustigt. Tusen kronor får jag för stereon, vilket var priset jag hade tänkt mig från början. Jag hastade till datorn och skrev i min beskrivning på Tradera att objektet var sålt. Fick lite senare ett mail från killen som bjudit högst, som frågade vad jag menade. Jag mailade tillbaka och berättade hur det var - att en bekant till mig köpt den på stående fot.

Och nu sitter jag här med ett totalt idiotiskt, och fullkomligt onödigt, dåligt samvete. Jag känner mig som om jag lurats...

Jag måste troligen genomgå en Liten Sinnesundersökning...

Va?

Jag börjar inse att jag hör sämre och sämre. Och jag börjar fatta varför. Jag har tinnitus. Inte så konstigt, egentligen, med tanke på att jag jobbat i musikbranschen i snart 20 år (oh, gosh va' länge!) och plågat mina stackars öron med den ena trumhinnemördande konserten efter den andra. Aldrig någonsin har jag varit så smart att jag pluggat in ett par öronproppar; nej, nej - det mesta skydd jag haft är väl möjligen vaxproppar.

Nu tar kroppen hämnd. Jag har mer och mer börjat uppfatta att det piper i öronen på mig när det är tyst omkring mig. Inget jag lider av men något jag börjat uppfatta på senare tid. Annars har detta mest drabbat mig genom att jag var och varannan mening måste fråga "va?", när någon pratar med mig. Räkna inte med svar på tilltal om du står mer än 3 meter ifrån mig. Prata inte bortvänd från mig, för då får du inget svar. Ruskigt irriterande kan detta vara, både för mig själv och folk i min närhet. Och ibland säger jag "va?", fastän jag hört exakt vad som sagts, men det går liksom på rutin.

Hursa?

Så fel men så kul 2

Kom på en annan kul anka:
Det Stora Skivbolaget jag jobbade på på 80- och 90-talet gjorde en jättefin annons i någon glassig musiktidning, i samband med släppet av Macy Grays debutplatta. Bra skiva, bra artist men mindre bra annonstext. När man skulle beskriva hennes musik stod det nämligen något så här: "...en snygg blandning mellan soul, pop och fuck".

Så fel men så kul

Fick ett nyhetsbrev från musikindustrin.nu:
"Nu på fredag arrangeras en jubileumskonsert på Nybrokajen 11 i Stockholm med anledning av W A Mozarts 250-årsdag på initiativ av konsertpianisten Johan Westre. Förutom pianomusik bjuds det under kvällen också på tråkkvartett, klarinett och sång."

Det var väl det jag visste, det ÄR tråkigt med klassisk musik!

Allergi

Dottern och jag tog ett långt bad tillsammans i förmiddags. Virade en handduk runt skallen och det blöta håret. När jag tog bort den, stod håret som vanligt rätt upp och jag fick följande kommentar:
"Mamma, är du allergisk i håret"?

Duktig idiot

Söndag kväll. Jag har:
a) vikt tvätt
b) tvättat lite mer
c) städat badrummet (och höll på att få en hjärtattack på kuppen, när lillgrisen smög in, en halvtimme efter att jag lagt henne för kvällen).

När man är gräsänka, är det nästan skönt när det är måndag igen.
Fast man nästan skäms när man skriver/säger det.

Hånskratt

Startade bilen efter besöket hos pappa.
"Plopp", sa det och så satt jag där med transpondern i knät.

Någon som är förvånad? Det var ju jag som hade satt fast den...

Först satte jag fast den så att det inte gick vinkla backspegeln.
Det var bara att slita loss transpondern från rutan igen, och fästa den på ett bättre sätt. Rutan blev ju varm ordentligt under färden men isade sen igen inuti medan den stod parkerad. Med reducerad fästkraft blev resultatet som ovan. Tror dessutom att jag tryckte så hårt att jag förvärrade stenskottet och sprickan som sitter lite lägligt där transponder-helvetet ska sitta.

Snart säljer jag den här bilen...

Transponder-montering

Hur fan gör man?
"Temperaturen på transpondern och vindrutan får inte understiga 15 grader vid montering".
Okej - det är nästan minus tio grader ute och min bil står därute någonstans, under ett berg av snö. Jag har inget garage och jag har ingen förlängningssladd som är typ 10 mil lång, så att jag kan blåsa vindrutan varm med hårtorken. Imorgon ska jag troligen ut på en biltur till min pappa, en resa som tar max 20 minuter. Det kommer inte att spela någon roll om jag har fläkten inställd på bastu, vindrutan kommer troligtvis bara upp i runt nollan.
Dessutom måste jag, när vintern är över, byta vindruta på min bil eftersom jag har lyckats få två (2) stenskott på den nu. Monterar dom snälla gubbarna/gummorna på glasverksta'n fast transpondern igen?

Det är mest bara skit med bilar, tycker jag.

Ambitioner

Ambitionerna är alltid skyhöga när jag blir gräsänka. Den här gången hade jag tänkt:
a) städa ur det gigantiska skåpet i badrummet
b) vika tvätt
c) plocka undan leksakerna som ligger spridda som höstlöv i lägenheten

Hur det slutade? Ja, jag sitter ju här - och om en stund kommer jag att förpassa mig till soffan och glutta lite på P3 Guld-galan (en liten försmak av Grammis...) och jag har gjort varken a, b eller c. Nåväl, jag har fram till och med onsdag på mig. Andan kanske faller på, någongång.

Dotter med hockeyintresse

Dottern var med sin pappa på ishockeymatch i veckan. Hon är, liksom sin far (och sin mor också, för den delen), stort och hängivet Djurgårds-fan. Redan som knapp tvååring kunde hon sjunga "Klockan slår, klockan slår, Djurgår'n gjorde mål!" och göra vågen.
På matchen senast gick munnen på henne, i ett. "Vad gör dom nu, pappa?", "Vad är det där, pappa?". Och pappa förklarade och undervisade i hockeytermer. Efter en stund blev en spelare utvisad, och skickades till utvisningsbåset. "Varför får han sitta där, pappa?". "Han gjorde något dumt", förklarade pappa. Lite senare passerade ett par poliser förbi och pappa pekar och säger: "Titta, där går ett par poliser!", varpå körsbärsblomman med stora ögon undrar: "Ska dom hämta han som gjorde nå't dumt nu?".

Imorgon åker sambo/pappa till Cannes. Jag och vår dotter går på hockeymatch i Globen.

Expressen Fredag

Inte nog med att han en gång i tiden fick strålande kritik för en egen skiva. Idag är han med i Expressen Fredag också. Han jag lever med, han är snart en riktig megakändis (även om det det här fallet är på bekostnad av andra). Om du råkar ha tidningen i närheten, kolla in reportaget om In Flames (fotot togs medan jag bloggade så här) och se om ni kan hitta honom. Han är liten, men naggande god och inte nämnd med namn i artikeln.

Inte så många

Few, fewer, fewest heter det ju på engelska.
Men vad heter det på svenska? Få, färre.... Färst?
Det är sån't jag undrar ibland.

Ola Magnell har tydligen myntat ett dialektalt uttryck för "unplugged": oi.
Det är sån't jag tycker är roligt ibland.

Ur led är tiden - och Östen

Igår lyssnade jag på en ny skiva som vi ska distribuera. En skiva med en skånsk vissångerska, och på ett av spåren medverkar Östen Warnebring med sitt karaktäristiska klarinettspel. Då mindes jag hur jag som liten hörde hans musik hemma. "Östen med rösten", hur ofta tänker man på honom egentligen? Jag gör det åtminstone väldigt, väldigt sällan.

Senare på kvällen läste jag på text-TV att han gått ur tiden. Beklagligt.

En liten Östen-anekdot bjöd en av mina kolleger på imorse:
Östen var mitt uppe i en skivinspelning och avslutade dagens hårda jobb med middag på restaurant med sin producent. Det slumpade sig så att det just den här kvällen arrangerades en look-a-like-tävling på stället, och av en ännu större slump var en av dem man skulle likna just Östen Warnebring. Östen flinade mot sin producent och sa "fan, jag ställer upp i den här tävlingen! Jag kammar luggen åt andra hållet, och får jag låna dina glasögon?!". Östen smög in på herrarnas och kammade till sig och satte på sig de lånade glasögonen, äntrade scenen och mimade till någon klämmig Warnebring-melodi.

Han kom trea i tävlingen...

Sex måsten

- klippa mig
- göra en helkroppsfettsugning
- spruta in botox
- sola solarium
- inventera garderoben
- skaffa barnvakt

JAG/VI SKA GÅ PÅ GRAMMIS-GALA DEN 7 FEBRUARI!

Kul men kort

Spenderade ett par timmar på Börsen ikväll, där EMA Telstar hade "minifestival" för bokningsbolag och arrangörer. 16 band visade upp sig, körde en låt var inför en kräsen och inte speciellt uppsluppen publik. Såg bl a Hardcore Superstar (gäsp), Kristian Anttila (gillade), Erik Gadd opluggad (kastratsång), Max Peezay, Hello Saferide. Hade kunnat bli en riktigt trevlig kväll om jag inte tagit bilen. När jag stod och satte på mig jackan för att gå hem, stötte jag ihop med den här killen - ett kärt återseende och det var tråkigt att jag var tvungen att gå.
Främsta anledningen till Börsenbesöket var tjejerna ovan. Vi har just signat världens coolaste rockband! Världen bör göra sig redo för norrlandsbrudarna i Soak The Sin. Shit, va' bra det lät!

Nu är det jul igen

Man blir så glad. Samtidigt som man blir alldeles mjuk och lite hålig i hjärtat. Lite snörpig i halsen. Texter som träffar så rätt in i skallen på en. Plura och Håkan som gör Fairytale of New York kan få en att vilja ha jul, hela tiden, året om. Åtminstone i stereon. "Nåt gammalt, nåt nytt..." snurrar på repeat i mitt arbetsrum och kommer att göra så. Hela dan!

Håkan Hellström. Jag är din för evigt!

Måndag hela veckan

Äntligen har måndagar blivit bra dagar! Jag är helt torsk på "Prison Break"! Och, blandat med spännande underhållning, är väl lite ögongodis aldrig fel? Finns den som DVD-box? Jag vill se hela härligheten! (Och då pratar jag om serien och inget annat, era snuskhumrar!)

(Oj, nu kanske jag var sexistisk?)

Efter jobbet

Jag skulle kunna döda för dom här helt underbara kvällsstunderna:
När man har jobbat som en iller på uppåttjack hela dagen - hjärnan har snurrat på högvarv och arbetsuppgifterna har stått som spön i backen, telefonen har ringt och det har knappt ens funnits tid att pudra näsan.
Så blir klockan halv fem och man sätter sig i bilen och kör, den numera ganska bilglesa, vägen till dagis och hämtar sitt lilla skrutt, som sitter där och pusslar/spelar spel/käkar frukt och som möter en med orden: "jag vill inte gå hem". Tänk att sen tillagandet av en simpel korvgryta (korv, lök, krossade tomater och matlagningsgrädde) kan bli till något magiskt! Pepparkaksformarna åker fram, korven antar formen av Musse Pigg, stjärnor, halvmånar och Nalle Puh och blir genast mycket aptitligare... Allt ackompanjerat av samma meningar: "jag vill göra, mamma" eller "jag kan själv"! Och att möta glädjen och stoltheten i hennes ögon när man säger att hon faktiskt lagat nästan hela middagen själv...

Aldrig någonsin har jag upplevt en sådan kärlek!

Om dom där med snopp

Jag gillar killar. Det är inget jag sticker under stol med. En och annan har figurerat i mitt liv. Det har funkat bra och/eller mindre bra. Jag har jagat några. Ett par har jagat mig. Jag har gjort snedsteg och vänsterprasslat, jag har haft ett och kanske t o m två one-night-stands. Men vad är det med mig och äldre män?
Jag gillar alltså killar. Killarna i mitt liv har alltid varit yngre än jag. Sedan drygt fyra år tillbaka lever jag dessutom ihop med en tretton år yngre kille - min hårdrocks-hjälte...
Jag och äldre killar funkar inte ihop. Jag vet inte varför. Vet bara att jag inte attraheras av äldre män.

Genom jobbet har nu en äldre man fattat tycke för mig och hela historien känns lite... Usch...

Jag har träffat denne äldre man en (1, uno, one, yxi) gång i mitt liv. Han är en hyggligt erkänd svensk kompositör och tonsättare som släppt flera skivor genom ett av våra distribuerade skivbolag. En gång i somras ringde han och bad att få köpa några av sina skivor och berättade samtidigt att han hade fått ryggskott. Min medkännande ådra gjorde sig påmind och jag bestämde att gå förbi med skivorna, istället för att posta dem, eftersom han bor precis i närheten. Jag var inte ens inne i hans lägenhet, jag stod ute i trappuppgången och vi bytte bara några hastiga ord. Det skulle jag uppenbarligen aldrig ha gjort, för efter den dagen har han med jämna mellanrum börjat ringa till kontoret.
I början tyckte jag att det var lite roligt och mina kolleger retades lite. Men han fortsätter ringa. Han vill bjuda mig på lunch, som tack för hjälpen med skivorna och han vill att jag ska lyssna på en av hans nya kompositioner. Han har uppenbarligen alkoholproblem, eller också äter han starka värktabletter, för varannan gång han ringer sluddrar han rätt ordentligt och dagen efter ringer han och har uppenbarligen glömt att han pratat med mig. Jag kan ta att han ringer på jobbet, men förra helgen ringde det hemma på fredagkvällen och där var han i luren. Och nu i lördags. Och det börjar krypa i kroppen på mig, det känns olustigt och obekvämt.

Nästa gång han ringer tänker jag vänligt men bestämt boka av den där lunchen och be honom att inte ringa mig mer. Hur jag nu ska våga det...

Fredagen den 13:e

Idag åker min kära mamma och hennes lika käre make till Thailand.
Håller en tumme att resan inte blir otursdrabbad, en dag som denna.

Kevin, nej tack

Celebrity Love Match tyckte att Kevin Spacey skulle passa mig. Jag passar på den. Tar hellre tvåan på listan: Sean Penn.

Mera humor

Roligt med en expert, som ska tala om det negativa med alkohol, som inleder varje mening med ordet "Absolut"...

Direktörs-gräsänka

Att leva ihop med en skivbolagsdirektör, som dessutom är arbetsnarkoman, har både sina för- och nackdelar. Just för tillfället överväger nackdelarna, eftersom jag och vår lilla blomsterknopp knappt sett skymten av honom den här veckan. Ikväll är han ute och daddar killarna i In Flames på en representationsmiddag på Söder. Han hade dock godheten att komma hem ett par timmar, så att vi fick njuta av hans sällskap, åtminstone till det var dags för små körsbärsblommor att gå och knyta sig. Ännu mer ensamtid närmar sig dessutom. Den årliga MIDEM-mässan i Cannes ska besökas och då blir han borta nästan en hel vecka. Bläh!

Så här sitter jag, i skenet från dataskärmen, och filosoferar lite. Ränner lite ostrukturerat mellan datorn och tvättstugan - någon tvättsugen granne hade fräckheten att "sno" åt sig vår tvätttid, eftersom vi var en timme och tio minuter sena. Funderar på att försöka hålla mig vaken fram till halvelva, så att jag kan få kasta ytterligare ett öga på Studio Virtanen och se om han blivit lite varmare i kläderna. Vet att om jag sätter mig i soffan just nu, så kommer jag att slockna på rotfläsk, och det kommer dom blöta kläderna i tvättstugan inte att tycka om.

Birgit Nilsson är död. La Nilsson. Stor sångerska som skänkt njutning till många öron runt om i världen. Stackars kvällstidningarna som blev snuvade på den nyheten... Expressens löp tyckte jag var stor humor: "Så lyckades Birgit Nilsson hålla sin död hemlig"...

Skivbolagsvärlden är en lumpen värld, som gnuggar händerna i förtjusning så fort någon stor artist trillar av pinn. När jag jobbade på Det Stora Skivbolaget började det t ex snurra dollartecken i ögonen på marknadscheferna när Roy Orbison och Jeff Porcaro (Toto) "left the building". Idag har vi dammat av hela vår Birgit Nilsson-repertoar och går ut med erbjudande till skivbutikerna...

* * * * * * * * * * *
Grammis-status: Fick ett mail från chefen (utan någon påstötning från mitt håll): "Angående Grammisgalan vill jag kolla först vad det kostar, men om det inte är alltför dyrt vill jag gärna ta med dig. Men du kan väl vara lite diskret med det, eftersom det troligen är fler som vill gå"?
26 dagar kvar.

Innan sängen

Uhä! Nu har jag jobbat framför datorn i två timmar, så orken att blogga tog just slut. Snart borde jag ha jobbat in dom där irriterande timmarna som den irriterande stämpelklockan visar att jag tydligen ligger efter med... Jag visste väl att den där mackapären skulle ge mig magsår! Den stressar mig mer än alla utskick, uppföljningar och inleveranser i världen. Fick rådet av en vän att helt enkelt strunta i att stämpla in och ut - vad kan dom göra? Kicka mig?

Stackars lille Shrek har blivit tvungen att kränga på sig dumstruten/fåntratten igen. Såret efter kastreringen vill inte riktigt läka, eftersom han envisas med att slicka på det hela tiden. Det ser ut som ett litet skärsår ungefär, men det är inte infekterat. Han får ha tratteländet på sig över natten, så får vi se hur han ser ut imorgon.

Nu ska jag pussa lite på min death metal-ikon och sen är det bums i säng.

Natti, blogg-ikoner och allehanda varelser där ute!

Virren

Var tvungen att hålla mig vaken och titta på Studio Virtanen i TV 8, eftersom detta kommer att bli en exponeringsmöjlighet för våra artister (en är redan inbokad - kolla den 24 januari!).

Vad kan man säga? Premiärnerver? Dom inledande fem minuterna kändes mycket nervösa och det var mycket innantilläsning i manus. Tur att han hade en så avspänd gäst som Alexandra Rapaport; hon var en stor anledning till att han slappnade av, tror jag.
Men, Mr Motormouth - tala lite långsammare, tack. Och minspelet; var det tänkt att liknas vid Lettermans?

I det stora hela var det bra. Inte skitbra, men bra.
Men snälla, söta - byt vinjett, för guds skull! "En nyutsprungen skär" - jättebäbis!

Det är över

Tackålov. Vid tvåtiden i eftermiddags var inventeringshelvetet över! Enligt dom som varit med förr, var detta den överjävligaste inventeringen, alla kategorier. Någon - och jag nämner inga namn, men han har varit med vid flertalet inventeringar, tog fram inventeringslistorna i leverantörsordning istället för nummerordning. För er som inte har en susning om vad jag pratar om, kan jag bara upplysa om att det var, som Brasse skulle uttryckt det: FEL, FEL, FEL! Och upprinnelsen till att hela kalaset tog ungefär 3 dagar längre tid än vanligt. Så det kan gå...
Inser att jag blir tvungen att säga upp mig i lagom tid till nästa års inventering.

En sak som förresten fascinerar mig något oerhört på mitt nuvarande arbete:
Ingen törs/vill/orkar göra något eller fatta beslut i någon form, utan hänvisar hela tiden till tesen "det får chefen avgöra" eller "fråga chefen". Jag fattar inte varför det är så...

Bror på besök i stora staden. Varje gång jag pratar med honom känner jag hur det börjar krypa i hela kroppen. Egentligen är det nog tur att vi bor 35 mil ifrån varandra. Jag skulle förmodligen klösa ögonen ur honom om han bodde i min närhet.

En urmysig kväll med lillsmulan, som trallade, skrattade och skuttade omkring mest hela tiden. Bra dag på dagis, antar jag. Mindre bra dag förra veckan, dock. I torsdags blev hon biten på ryggen; en viss liten herr G hade tagit en rejäl tugga på höger skulderblad... Ingen sa något när jag hämtade henne (dom bad om ursäkt för det idag) så jag blev lite chockad när jag klädde av henne på kvällen. Han är en av dom nyinskolade, som inte riktigt trivs på dagis. Vi får se hur det utvecklar sig.

Om fem minuter börjar Prison Break.

* * * * * * * * * *
Grammis-status: Min käre, underbare, galet snälle kollega R har pushat för att jag ska få gå. Chef C frågade honom hur vi gjort tidigare år, och R sa att han varit den som gått, men att han tyckte att jag och C var dom som var berättigade att gå. Ååååå, det börjar brännas...
29 dagar kvar.

Välförättat värv

Efter att ha räknat CD-skivor hela veckan och dessutom jobbat en timme här hemma, är det inte mer än rätt och tillåtet att öppna en flaska vitt och sippa lite, medan man bloggar. Det var så länge sedan jag hann runt bland mina favvisar, läsa och kommentera.

Det är lugnt på hemmafronten. Efter att ha agerat myspappa hela veckan - hämtat, lämnat, lagat mat, nattat - tyckte sambon att det inte var mer än rätt att han fick gå på hockey och ta några öl efteråt. Det fick han.

Katterna är ovanligt stilla och lugna. Han med tratten fortsätter sin krabbgång, men vilar mest. Diablo, den större av de två, passar på att dänga till trattkillen emellanåt. Shrek är den som vanligtvis är kaxigast och bråkar mest, så - nu i underläge - är han ett hett byte för sin "storebror", som passar på att ge igen.

Roligast idag var ändå körsbärsblomman. Hon är så lillgammal ibland, så jag blir tokig! Fast det är gulligt också, men innan jag fick barn hade jag lite svårt för lillgamla (heter det så? Ser jättekonstigt ut!) barn. Nu är det bara att inse att min egen dotter är ett sådant. Eftersom vi hastade iväg till djurkliniken efter dagis, skulle det inte hinnas med att handlas kvällsmat, så jag frågade henne:
"Kan du möjligen tänka dig att äta köttbullar till middag ikväll?".
Hon funderar lite, tittar sen på mig och säger, lite eftertänksamt: "Jaaaaa, det kan jag nog". Ser ju inte speciellt roligt ut så här på pränt, men det lät himla kul.

Vid middagen förvånade hon mig igen: "Mamma, jag vill ha mer broccoli!". Herregud, vilken unge i hennes ålder gillar broccoli?

Nu lämnar jag min egen blogg för kvällen, och ger mig direkt in i ERA liv!
Beware!

Våra fyrbenta vänner

Hej, det är jag som är Diablo. Jag är nykastrerad, 8 månader och 4.9 kilo.
Hej, det är jag som är Shrek. Jag är nykastrerad, 8 månader och 3.9 kilo. Jag hatar min matte.

Katt i tratt

Efter dagishämtning ett hastigt besök på djurkliniken. Shreks underrede besiktigades och fick godkänt, men med rådet att hålla ögonen på honom. Huden är lite irriterad, men det såg inte ut som någon infektion. Än. Har just satt på honom "dumstruten", så att han ska låta bli att slicka sig hela tiden. Han ser rätt rolig ut där han går, baklänges som en krabba och försöker få den av sig. Stackarn. Ett par timmar bara, så kan den tas bort.

***********
Grammisstatus: Följande konversation utspelades sig på jobbet på eftermiddagen:
Chefen: Jahejdå, jag går nu. Trevlig helg!
Jag: Detsamma, vi ses på måndag.
Chefen lämnar rummet.
Jag: *ropar*: Inget om Grammis?
Chefen: *skrattar till och återvänder till dörren*: Neehej! Jag har faktiskt inte fått några papper än, så jag vet inte vad det koftar (han läspar...) i år.
Jag: Du vet att jag kommer att tjata tills jag får gå, eller hur?
Chefen *lämnar rummet*: Jag vet...
31 dagar kvar.

Skrivbordsfrukost

Inventering dag 4.
Än är det inte över. Vi tar en dag till och skriver siffror, på längden och på tvären, framlänges och baklänges. Ett par riktigt konstiga diffar, både plus och minus, har vi upptäckt, men det brukar lösa sig i slutändan.

Katterna verkar ha överlevt gårdagens ingrepp. Den ena ser lite irriterad ut därbak, men vem skulle inte vara det, efter att ha blivit av med "nötterna"? Får kolla med djurkliniken vad dom säger.

Nisse på Bingolotto gillade Iris, men "hade svårt att hitta en lucka just nu". Ja, ja. Så säger alla killar...

Har jag otur blir det en fortsättning av inventeringen även på måndag. Giv mig styrka.

***********
Grammis-status: Min lilla försynta kommentar till chefen: "Har jag inte räknat ihop till en Grammisbiljett snart?" möttes av enbart ett stort flatgarv. Kan jag tolka det som ett nej?
32 dagar kvar.

Siffersnurr

Inventering, dag 2.
Jag har skrivit varenda siffra som finns, minst förtitretusen gånger idag. Min högra tumme har tappat känseln längst uppe på fingertoppen. Samma med höger pekfinger. När jag gnuggar dom mot varandra känns det torrt och... liksom... livlöst... Urk. Dessutom har jag fått en hastig släng av fotsvamp, men jag undrar om jag kan skylla det på inventeringen.

Försökt ringa Nisse på Bingolotto. Jag vill ha med Iris där. Han bara sitter i möte. Det får bli nya försök under morgondagen, mellan de roliga sifferlekarna.

Snart, nästa vecka, börjar mitt "riktiga" arbete igen; att försöka 'breaka' artister. Ett par roliga projekt under är redan lite halvt om halvt igång.

På tal om 'breaka': vår dotter har ett nytt favorituttryck - "mamma, jag släppte en brakare!". Eller - "mamma, släppte du en brakare?". Det härstammar från julafton, och så pratar vi inte mer om det...

Imorgon blir annars både en sifferdag och en djurdag.
Först sova som en gris.
Därefter, pigg som en mört, försöka gå upp med tuppen (klockan 6).
Efter dusch och frukost mota in katterna i lånad kattbur och transportera dem till djurkliniken där de ska befrias från sina "nötter" och jag från 1.000 kronor. Och därefter hoppas vi slippa nerkissade, nytvättade kläder...

Och så kommer jag att få testa det där med biltullarna för första gången. Måste onekligen ha varit dagens stora samtalsämne, åtminstone här i 08-land.

* * * * * * * * * *
Grammis-status: Nope. Näpp. Nej. Icke.
34 dagar kvar.

Konsten att räkna skivor

Har spenderat arbetsdagen med att gå igenom hylla för hylla med skivkartonger på lagret. Varje kartong, varje skiva ska räknas. Om man blir mosig i huvudet av att fira nyår, så blir man inte mindre lös i skallen av att inventera. En grov uppskattning gör gällande att vi har ungefär 200.000 skivor i lager. Framemot fem-tiden känns det som om man inte riktigt har alla hästar i stallet...
Nu har jag en grym huvudvärk och en trolig magkatarr efter helgerna och allt småätande. Och imorgon fortsätter det.

* * * * * * * * * *
Grammis-status: Nope. Inte idag heller.
35 dagar kvar.

Nyårstrött

Nyåret firades in ordentligt, ska jag erkänna.
Vi åt hummer och inbakad oxfile, drack vin och champagne. Barnen kroknade vid halv 11-tiden, och min lillskrutta hostade sig igenom hela nyårsnatten. Stackarn. Varje gång hon hostade (och det var ungefär varannan minut) började hon gråta...
Vi vuxna skålade in det nya året och sedan spelade vi "Risk" till halv fem på nyårsdagens morgon. Mosig var bara förnamnet när det var dags att gå upp och åka pulka, fem timmar senare. Zzzznark. Den obligatoriska nyårsdagspizzan skars upp strax före fyra, och sen låg vi på soffan och jäste resten av dagen. Härligt!