Lovsång?

Lovprisningar och sånger i all ära, men när kommer den där berömda skatteåterbäringen, egentligen?
Såg fram emot den redan till midsommar, men den lilla insättningen uteblev. Nu står hoppet till augusti, men kanske jag blir lika besviken igen? Kanske är det så att jag tyvärr måste vänta ända till december, eftersom jag är egen företagare? Trots att jag inte deklarerar som det förrän nästa år...

Lovsång

Prisa gud!
Nu kom Ikea-katalogen.

Choklad

Det är andra gången inom loppet av en vecka som vi gör chokladbollar.
Känns inte riktigt som det går ihop med den där spanska solsemestern som väntar.
Undrar om det finns vasskantade stränder mellan Malaga och Marbella? Eller något annat klädsamt att gömma sig i?

Väder

Ute på stan, cykelburna, hela eftermiddagen och tidig kväll.
Vädret är otroligt konstigt: ena stunden är det sol och varmt, minuten senare drar mörka moln in och det börjar ösregna. Sådär har det hållit på hela eftermiddagen - ömsom sol, ömsom störtregn. När vi cyklade hem, var himlen full av moln i olika grå nyanser, och det såg... konstigt... ut. Nästan lite olycksbådande...

Städpatrullen

Inget går upp mot lite städning en lördagförmiddag. Hela familjen hjälper till. Lilla Körsbärsblomman moppar badrumsgolvet och hallen enbart iklädd flip-flops och ett stort leende. Jag moppar resten medan Liten Söt Sambo dammsuger den vidrigt dammiga undervåningen och viker kläder. Inga allvarligare olyckor, förutom ett par "nära-halkdöden-upplevelser". Dessutom har jag varit nära att penetrera trumhinnan med moppens teleskophandtag, som inte varit tillräckligt hårt fastvridet och gett vika när jag lagt kroppstyngden på den. Två gånger till och med. Uppenbarligen är det svårt att lära gamla hundar sitta...

Snart tar jag bilen för ett besök på stora stadens tivoli. Ingen förlustelse privat, här handlar det om jobb. Min artist ska medverka i Sommarkrysset och jag vill se repetitionerna och överlämna lite pressklipp och hälsa på nyfödingen, som jag ännu inte träffat.

Bilkörning under påverkan

Fått besked att en bekant kört bil med en hel massa promille för mycket i kroppen. Låt mig säga så här: Jag är inte förvånad; det var nog mer eller mindre väntat att det skulle hända (vad vet jag, det kanske t o m hänt tidigare, utan att polisen ingripit).
Jag har ingen som helst respekt för folk som kör bil med alkohol i kroppen. Den här gången var det bara rena turen att ingen kom till skada. Jag blir genuint jävla arg. Sök hjälp, för helvete! Ett idiotbeslut taget på fyllan - "fan, jag vill hem fort, jag orkar inte vänta på taxi, har inte råd" - och sen sitter du där, med ett liv på ditt samvete och resten av ditt eget totalförstört.
Det är inte utan att jag önskar att det blir fängelsedom, socialutredning och hela paketet.

Dödsruna

Media har en dödsrune-bank. Fix och färdiga minnesprogram och dödsrunor över stora, kända svenskar som kan förväntas vara nära att kasta in handduken. Antar att det är praktiskt; media idag hänger ju onekligen på låset när det händer och sker - det gäller att vara först.

Dumt

Sol, äntligen sol! Tog dagen ledigt och for med ett par andra barn och deras far till närbeläget bad. Nu sitter jag här med en brinnande vänsteraxel. Ryggen, fejjan och bröstet är inte så pjåkiga, dom heller...
Jag är dum i huvudet. Supernoga med att smeta in barnen med solskyddsfaktor 320, men struntar i mig själv.

Om att pilla

Det fingras och pillas mycket på kroppen just nu. Lilla Körsbärsblomman utforskar människokroppens alla håligheter och gömmor, så pass mycket att kroppens håligheter och gömmor ibland blir irriterade och röda.
Emellanåt får Gammelmamman ta på sig myndighetsrösten och påpeka: "Pilla inte så mycket! Det är därför det kliar och svider sen!". Varpå det lilla grynet säger, med lätt irriterad röst: "Men mamma, jag pillar inte för att det kliar, jag pillar för att det är skönt!".

Meh!

Det är så konstigt.
Jag kommenterar och gör nya inlägg men inget syns i min blogg.
Kan det vara så att t o m min nya dator har semesterstängt?

Färskvara

Äter nykokt färsk majskolv till lunch. Med mycket smör.
Minns när jag var liten. Pappa var anställd på en handelsträdgård i Sörmland och här fanns tunnland på tunnland med färska grönsaker och frukt. Jag minns hur jag smög runt i hallonlanden; hallonbuskarna var nästan dubbelt så höga som jag och bjöd underbar lycka för gom och smaklökar. Jordgubbslanden fick ofta påhälsning och att palla glasäpplen och gråpäron ledde till både ett välsmakande mellanmål och spänning.
Och så var det majsen. Majslandet var inte särskilt stort och att palla där sågs inte med blida ögon. Trots det smög vi dit med jämna mellanrum och bröt av en kolv eller två. Snabbt smet vi undan och tuggade i oss av den råa majsen. En måltid som snarare gav magknip än mättnadskänsla.

Minns hur vi pratade med prästen i samband med pappas begravning förra året. En mycket klarsynt och vänlig man, som tog sig tid att lyssna och analysera. Som förstod och insåg att familjebanden inte varit helt fria från knutar, men som ändå såg glädjen i våra ögon när vi pratade om våra frukt- och grönsaksstunder.

Sverige - semesterstängt!

Varför ska jag jobba, när ingen annan gör det?

Oerhört irriterande och tidskrävande är det, att ringa runt till tidningar och andra redaktioner för att prata en hel harang med en människa, och sedan sitta och vänta på någon uppföljning eller reaktion. När den uteblir, ringer jag självklart igen, bara för att få reda på att personen gått på semester, utan att lämna ärendet vidare till ev vikarie. Och så får man dra hela harangen igen...

Fast jag antar att det är det jag har betalt för...

Dagens bild - stolsdyna

Film-tajm

Efter att ha sett regidebuten, Passion of Christ (som jag tyckte var på tok för blodig), var jag rätt skeptisk när vi matade in Mel Gibsons Apocalypto i DVD-spelaren.

Visst. Den var lite onödigt blodig och rå också, bitvis, men riktigt, riktigt sevärd. Kanske lite förutsägbar emellanåt, men spänningen höll i sig, från början till slut. Gillade den.

Uppdaterad: Förresten, nr jag tänker efter tror jag inte The Passion of Christ var hans regidebut. Hans regissörsdebut skedde visst med Braveheart, om jag inte är helt ute och cyklar.

Om att vilja gömma sig

Nu känns det sådär igen.
Som om man bara vill ta sig lilla familj och dra sig undan omvärlden, söka skydd i någon stor grotta i skogen, och gömma sig. Skydda dem från omvärldens växande ondska och all världens elände.

Men det slutar väl bara med att man slår ihjäl varandra.

Skämt åsido: Vad är det egentligen som händer med oss? När tappade vi respekten för människolivet? Varje dag läser jag om kvinnor och män som dödas. Vad får en människa att bli så arg, att man kliver över gränsen och tar en annan människas liv? Håller vi på att bli spritt, språngande galna, allihop?

Lyxig loge

Innan jag förstod att det faktiskt finns ett projekt med det här namnet, trodde jag att logen var ämnad för Dogge...

Ba ba ba ba ba ba ba ba ba ba ba ba ba ba ba ba - Batman!

Artisten som var uppe i ottan och gjorde morgon-TV i fredags, har en son på åtta år.
Artisten påstår ändå att det är artistens alldeles egna strumpor...

Lågvarv

Torrt.
Snustorrt.
Bloggtorkan har satt in med full kraft.
Trots att jag har datorn tillgänglig vid min sida dygnet runt nuförtiden.

Känner mig lite urlakad i övrigt också. Inte utan att man längtar lite efter den där semestern som hägrar, i mitten av augusti.

Non professional

Med artist på stort evenemang i storstan. Maken till dåligt arrangerad tillställning har jag aldrig stött på, åtminstone vad gällde den musikaliska delen. Redan invigningen var storligen försenad, och min artist blev avbruten efter andra låten, trots att hon hade 15 minuter till sitt förfogande och blivit lovad att få göra tre. Ljudet var skitdåligt och det lät nästan som om det var med flit. Det tjusiga diplomet artisten fick efteråt, hade helt fel efternamn.

Tur att jag inte slagit på någon stor trumma när det gäller marknadsföringen av framträdandet till media.

Otroligt dåligt och oproffsigt! Numera har min svarta lista fått ett par namn i tillägg.

Saker som skrämmer

På allvar - de senaste veckorna har jag flera gånger undrat vad som händer med mitt minne och mitt huvud?

Låt mig exemplifiera:
Jag träffar en gammal bekant, som jag inte träffat på mycket länge. Vi ses över en mycket trevlig och platglad lunch. Nu, någon månad senare, kan jag knappt komma ihåg vad han berättade...

Folk i min omgivning; min Lilla Söta Sambo, mina vänner och annat löst folk kan berätta saker för mig som jag två dagar senare totalt har glömt att jag hört. Det där bröllopet den 8 augusti nästa år t ex - som bortblåst!

Jag tror och hoppas att jag vet vad det beror på, varför jag glömmer. Jag lyssnar inte med båda öronen. Hela hjärnan är inte inkopplad. Ena halvan lyssnar, och den andra pysslar med andra saker: inköpslista för kvällsmiddagen, dagishämtning, jobb.

Eller också håller jag på att bli... förtidssenil...

Eller är jag bara totalt ointresserad av vad folk har att säga?

Det enda som jag har

Gick upp 03:15 imorse. Det hade ju inte varit så farligt, om jag inte hade somnat 02:00. Det var lögn i helvete att somna. Brukar kunna somna som en klubbad... någonting... om jag läser men eftersom "Män som hatar kvinnor" var inne på upplösningen, funkade inte det heller. Så det var bara att kliva upp efter en timmes sömn och se glad ut.

Anledningen var denna:
Den här visan är faktiskt något av det vackraste jag hört, jag gråter nästan varje gång jag hör den.

Den 2 augusti får jag säkert höra den i Hagfors, när turnén börjar.

Oh, no!

Inser det nu. Vad har jag gjort!? "Hur ska det gå? Hur ska dom klara sig?" (det kursiva är väldigt internt, det är ett kortkort citat från en Lindeman-sketch som fortsätter "....ni förstår, Atlanten ligger ju där... Men så vände vinden och dom blåste tillbaks igen". Jag tror det är Gasten Lindeman - ifall ni undrade... fast mest tror jag ni undrar, efter den här konstiga utvecklingen av blogginlägget, vilken konstifik människa jag är...)

Införskaffandet av bärbar dator och trådlös bredbandsuppkoppling kommer att ta död på vårt förhållande. För när ska vi nu ha tid att prata med varandra, när båda sitter vid varsin dator och jobbar?

Tänkte'nte på de'...

Så funkar det

Det är inte alltid trevligt att ha trådlös uppkoppling.
Sitter i soffan och tittar på Bolibompa med barnen (vi har liten kompis på besök).
Eva Funck ger en ingående beskrivning av maginfluensa, komplett med spyhink och allt.

Det finns gränser

Det finns tydligen gränser för vad jag är kapabel till.
Inga problem att installera trådlöst bredband. Det gick, som en annan bloggare skulle uttryckt det: "askalas!". Men när det kom till att försöka skapa ett litet nätverk mellan våra datorer, då gick jag bet.

Nåväl. Var sak har sin tid, antar jag. Jag lever dessutom ihop med en hårdrockare, ingen nätverksexpert. Så vi får väl kalla in expertis.

Gammelmamman goes modern

Första inlägget med bärbara datorn och den mobila uppkopplingen.
Jo, man tackar! Här va're högteknologiskt värre!

Bad, bad vibes

Jag vet att jag sagt att jag ska börja tänka mer positivt, men idag har jag fått höra saker som gäller delar av mitt jobb, som fått mig att dra öronen åt mig mycket betänkligt. Alla antennspröt är på helspänn, tar in negativa signaler och varningsklockorna ringer som besatta. Ser den allra närmaste framtiden an med stor spänning...

Veckostart

Rolig helg. En hel del grillat med tillbehör. Umgänge.
Jag är glad och avslappnad.
Det är måndag och Min "att göra"-lista är avbetad.
Snart blir det lunch och Lilla Körsbärsblomman ska få leka av sig med en kompis.
Underbart!

Peptalk

Näe, nu får det ta mig f-n blir lite skärpning här!
Nu måste jag unna mig lite personlig pep talk. Bli lite mer positiv å se livet från den ljusa sidan. Imorgon är det ju faktiskt fredag. Dessutom blev jag lite glad när jag fick höra att jag kommer att få gå på bröllop i slutet av maj nästa år.
När det gäller vigslar och sånt, funderar jag på att lägga in en allvarlig stöt på LSS - visst är 080808 ett bra datum för ett bröllop? Nu när 060606 är kört, liksom. För att inte tala om 070707...

Uppdaterad:
Jag är inte bara gammal, jag börjar bli senil också. Det blir ju bröllop 080808! Tyvärr inte mitt och Liten Söt Sambos, men nära vänner har bokat detta eminenta datum och det hade jag glöööömt. Då blir det till att vänta till 090909 istället...

Low

Känns virrigt och lätt ångestladdat i huvudet. Tankarna känns som kliande, lätt irriterande myggbett och det är fel på allt.
Jag är sur över att jag är den enda i familjen som har körkort, när vi har lovat att vattna svärföräldrarnas blommor, jag är sur över att jag måste jobba, sur att jag inte har semester förrän i mitten av augusti, sur över att det kommer att bli lite kärvt ekonomiskt fram till dess, sur över att jag och sambon knappt hinner prata med varandra. Allt känns fel.

Skönt att det mesta brukar lösa sig och att det dåliga humöret brukar ge sig på bara några timmar, men just nu känns det bara pest.

Frustration

Missförstå mig rätt. Jag älskar att vara med mitt barn, det är inte det.
Men det är oerhört frustrerande att försöka jobba, samtidigt som man ska vara tålmodig och tillgänglig för en leksugen fyraochetthalvtåring. Hur ska vi klara av det här, utan att mörda varandra om någon vecka?

Otur

På fredag är det Fredag.
Fredagen den 13:e.

Vad jag kan minnas har jag aldrig personligen drabbats av otur just den dagen. Jag brukar drabbas av otur de allra flesta dagar. Och en hel massa tur också, icke att förglömma.

När jag gick på högstadiet, lånade en ytlig bekant en annan bekants mörkgröna, skitsnygga bil (en jänkare, kan ha varit en Camaro). Bilen skulle säljas ett par dagar senare och det var mycket förmaningar innan han satte sig i bilen och körde iväg.
Fredagen den trettonde.
Mmmm. Bilen blev totalkvaddad. Så även den vänskapen, åtminstone för ett par veckor.

Måndag hela veckan

Regntunga skyar.
1 miljon procents luftfuktighet.
Jag känner hur hela min kropp vill ha sol.
Lilla Körsbärsblomstret är överlycklig att dagis är stängt för sommaren (och jag är sur för att politikerna plötsligt bestämt att man, trots 4 veckors sommarstängt, ändå ska betala förskoleavgift för juli månad!). Trots detta blev hon uppsliten ur sängen tidigt imorse, eftersom jag var tvungen att hasta iväg på ett möte och hon fick följa med sin far till arbetet.
Både hon och han (en arbetsnarkoman kan inte ha barn med sig på jobbet!) såg rätt glada ut när jag kom. Liten Söt Sambo strålade extra lyckligt. Han blev inte bara glad att se sin vackra och fina sambo, han blev ännu gladare över det faktum att jag fick ta hand om resultatet efter vår dotters upplysning: "Pappa, jag är bajsnödig!". Hennes pappa gillar inte bajs...

Stanna världen, jag vill hoppa av!

Live Earth - rädda världen!
Hela grejen känns aningen motsägelsefull. Jag undrar om det är därför artister och miljökämpar som t ex U2-Bono inte är med. Det propageras för vad vi som små människor kan göra för att spara energi och rädda miljön och världen: köp lågenergilampor. Låt inte TV-apparater och andra pryttlar stå i stand-by-läge osv.

Visst.

Hur många av dom där spotarna på scen är lågenergi?
Vad kostar det inte miljön att ha turnébussar och långtradare med backline och annan utrustning på vägarna?
Och hur många artister är med för att dom i själ och hjärta brinner för miljöfrågor? Hur många medverkar för att dom ser det som en gigantisk möjlighet att exponera sin musik för nära två miljarder människor?
Hur ställer sig arrangörerna till att artisterna i showen som gör reklam för bilar och annat som ställer till det för miljön? Frida Öhrn från Oh Laura är inbjuden till den svenska studion; jag hoppas dom tar upp frågan med henne.
Man pratar TV-historia och tittarrekord. Hur mycket energi går det inte åt att ha flera, flera miljoner TV-apparater påslagna i 22 timmar? Dessutom sänds evenemanget på webben, så X antal miljoner datorer kommer också att vara påslagna.

Mja.
Jag är skeptisk.

Ska vi påverka måste vi förändra mer radikalt.
Sluta överkonsumera. Datorer, bilar, prylar.
Ett sådant beteende skulle påverka industri och infrastruktur.
Och i slutändan miljön. Oss. Vår framtid.

Äckliga, äckliga Gammelmamman

Möjligen är detta saker ni absolut inte ville veta om mig. Men det är min blogg, jag bestämmer!
Möjligen är detta saker jag borde förvara inlåsta i "hemliga lådan" för tid och evighet, men jag är inne i någon slags bekännelse-fas i mitt bloggande (eller också är det ren och skär blogg-torka!), så - here we go:

Sedan några månader tillbaka jobbar jag hemifrån. Ofta händer det att jag har möten ute på stan, med artister, samarbetspartners eller mediamänniskor. Då brukar jag kunna kamma till mig - både bildligt och bokstavligt talat - och se ut och bete mig som en någorlunda normal människa.

Det är helt andra scener som utspelar sig när jag släntrar omkring här hemma utan att behöva lämna kontoret/hemmet.
Jag förfaller. Jag hasar omkring i pyjamasen fram till lunch. Jag struntar i att duscha, inte ens en 'raggardusch' dristar jag mig till. Om det är Liten Söt Sambo som sköter dagislämning, borstar jag inte ens tänderna. Jag går på toaletten med öppen dörr, och ibland låter jag bli att spola. Jag släpper kontrollen över kroppens annars så välkontrollerade muskler. Det kommer luft med tillhörande ljudeffekter från alla hål(l) och kanter. Det är underbart att släppa på kontrollen, även om katterna ibland blänger trött på mig.

Antar att det är sådana här dåliga vanor jag blir tvungen att lägga av med om jag skaffar mig ett kontor på stan?!

Tantsjuk

Medan Liten Söt Sambo satt framför datorn och jobbade, hamnade jag av en slump i soffan strax intill, framför filmen "Elisabethtown". En hyfsat bra film, som definitivt lyftes av Susan Sarandon (som vilken annan film som helst hon är med i, jag tycker hon är helt fantastisk!) och inte minst, mycket överraskande, Orlando Bloom. Däremot har jag aningen svårt för Kirsten Dunst, i den här rollen tycker jag hon var på gränsen till irriterande...

Och jag inser och jag erkänner: jag är tantsjuk. Jag gillar pojkar. Unga pojkar. Alltså, vi pratar inte tjugoåringar, men definitivt killar som är yngre än jag själv. Dessutom inser jag att jag föredrar en viss look. A*J är antagligen Sveriges vackraste pojke och Orlando är ju inte så tokig, han heller.
Och den där pojksjukan blir än mer tydlig och glasklar, när jag faktiskt lever ihop med en yngre man, som dessutom är väldigt lik Orlando Bloom (fast mer i rollen som Legolas).

Ja, jävlar.

Fotografering

Spenderat dagen på stan. Inte för personlig räkning, utan för att närvara vid en photo session med nybakad artist. Totalt 500 bilder (!) togs i varierande, någorlunda neutral stockholms/storstadsmiljö. Artisten är ung, hängiven och outtröttlig. Jag blev trött i benen och fick ont i huvudet - bara av att titta på...

Många professionella och fina bilder togs av erfaren fotograf, men jag undrar om inte undertecknad hittade den bästa, ändå.

Feel good

Ber om ursäkt, men jag är en sucker för halvtöntiga feel-good sportfilmer. Såna där "slå-ur-underläge-och-ta-hem-hela-skiten"-filmer.
Rocky. Million Dollar Baby. Såna filmer.
Ingen kan göra såna filmer bättre än Disney. "The Mighty Ducks" - man kan inte annat än älska den. Och nu har jag precis sett ännu en: ""Invincible".
Jag har inte speciellt mycket till övers för amerikansk fotboll, mest för att jag inte fattar ett jota, men man måste älska den här filmen
a) eftersom Mark Wahlberg är med och han blir, trots den ständigt närvarande djupa bekymmersrynkan i pannan, bara snyggare och snyggare och bättre och bättre skådis (det kan hänga ihop, det där).
b) Greg Kinnear gör ytterligare en sympatisk karaktär och är alltid bra (men får akta sig för att inte bli typecastad).
Det är en sån där där man kommer på sig med att sitta och flina hela tiden. Och, ja, ja, självklart, grina lite också...

Bästa repliken fälls av en kvinnlig bartender, som slår till en manlig gäst som säger något opassande:
- "Du, jag har växt upp med fem bröder, så jag har inga problem att slå en tjej!".

Jobb och slit

Hej. Jag heter Gammelmamman. Jag jobbar som en gnu.
Vad gör ni?

O-vänner

Jag har vänner.
Jo, det är sant!
Åtminstone ett par, tre stycken har klarat sig mer eller mindre helskinnade genom flera års vänskap med mig. Herregud, jag som plötsligt ordnar tre hål i väggen snabbare än Telia hinner säga Com Hem eller helt oförhappandes befinner mig invirad i en mötande cyklists framhjulsekrar, skulle kunna haverera vilken kompisrelation som helst. Men faktiskt, vissa finns kvar och vägrar ge sig. Vilket jag är oerhört tacksam, lycklig och glad för.
Sen finns det vissa, som söker min vänskap. Där jag känner att jag inte kan ge någonting, och inte heller kan få ut någonting av ett umgänge, om det så är bara för ett par timmar. Där vänskapen inte verkar gå ut på något annat än att vräka ur sig skvaller om grannar, släktingar och andra "vänner". Där vardagen kantas av förträngda problem som dövas med andra medel än sömn och sunt tänkande.

Det uppstår ingen ny vänskap. Jag kan inte bry mig tillräckligt, känner ingen sympati och har ingen förståelse. Kalla mig feg, men jag tar bakvägen ut.

Undrens tid är inte... osv

Fantastiskt!
Efter snart en veckas stenhård skärpning vad gäller nejsägandet från min sida, en hel massa pappa-gos samt en hel drös positiv förstärkning (jag tror det heter så, när man berömmer ett bra beteende, typ: "vad duktig du var idag när du lät bli att gnälla när jag sa..." osv) kommer resultatet. Färre konflikter, mindre gråt och gnäll vilket har gett en gladare dotter och en ännu gladare mamma.

Eller också beror det på att PMS'en är bortblåst...

Bra

Allt känns bättre.
Alla försöker.
Alla gör sitt bästa.
Humör försöker tyglas.
Små sambos försöker samsas, trots den kritiska perioden i månaden och det går fint. Lilla Körsbäret är glad och inte alltför trotsig och gnällig (och får mycket beröm för det). Vi trivs och har haft mysigt hela dagen.
Trots att vi gick upp klockan 07.00 imorse.