Väder och sånt

Vädret är viktigt på semestern. Därför blev jag väldigt glad när jag vaknade och upptäckte att väderprognosen från igår inte stämde alls. Klockan halv ett.

Cheezus, I'm too old for this shit.
Eller möjligen för o-finsk.

Nu är det bara fyra ynka dagar kvar innan hemresan på fredag. Dom kommer att bli lugna och fina. Och förhoppningsvis soliga.

Men vänta lite nu...

...Molnigt och regn?
På spanska solkusten?!

Vi har blivit vänligt upplysta om: "The weather forecast says clouds and showers". Precis som idag.

Jaja. Skål, ta mig fan!

Om att landa

Jag gillar absolut inte att flyga. Eller rättare sagt, det är start och landning som jag tycker är jobbigt. Och luftgropar. Såna gillar jag definitivt inte. En gång flög jag från London och vi blev tvungna att landa i ett riktigt regn- och åskväder. Då var det ordentligt bumpigt och skakigt och bumpig och skakig var jag också.

Landningen i Malaga förra fredagen var också en mardröm för någon som är flygrädd, som jag. Det skakade. Vi hamnade i den ena luftgropen efter den andra. Liten Söt Sambo var den som checkade in oss på Arlanda, och jag vet inte riktigt varför han placerade mig ensam i en tresätesrad vid fönstret, med honom själv och Lilla Körsbärsblomman på raden bakom. Måhända var det en preventiv åtgärd, eftersom jag hörde dem sitta och fnissa bakom mig, samtidigt som jag satt med hjärtat i halsgropen och pulsen rusande. "Åååh, vad det kittlar i magen!" skrattade Blomman. Pappa fyllde i: "Jaaa, det är precis som på Gröna Lund!".
Till slut var jag så rädd så att jag satte fingrarna i öronen, intog brace position och blundade.

Ja, jag vet. Jag är en riktig hare. Och ner kom vi ju. Helskinnade.

Och här sitter jag nu. På vår stora altan och blickar ut över havet mot Gibraltar. Solen är på väg ner bakom hotellkomplexet till höger om mig.Vi har just tagit ett kvällsdopp, efter att ha spenderat hela dagen i ett stort shoppingcenter i Fuengirola, 15 kilometer härifrån. Det hade nämligen utlovats regn och våra beachplaner gick i stöpet. Något regn blev det inte. Man kanske inte ska lyssna på amatör-meterologer. Från Finland.

Kvällen i bilder

Fanatiker

Jag har två fanatiker i familjen. En som bara, bara, bara målar blommor. Och en som upptäckt golf. Som ett par gånger om dagen går ner till det där stället där man köper en massa vita små bollar, som man sen ska slå iväg så långt man kan. Killen kommer knappt ur sängen på mornarna. Men han kopplar i alla fall av.

Lilla Körsbärsblomman orkar inte vara vid poolen. Det räcker tydligen med en och en halv timme om dagen. Sen ska det målas blommor. Rosor. Prästkragar. Förgätmigej. Vackert blir det.

Själv orkar jag inte heller vara vid poolen idag. Jag har ont i håret. Det var "girls night out" igår och vi gjorde Fuengirola osäkert. Jag vill aldrig mer dricka en Sambuca shot i hela mitt liv.

Semester

Sol. Värme. Bad.
Vi bor i en andelslägenhet ganska precis mitt emellan Malaga och Marbella. Området heter Cala Honda. Här huserar många engelmän, finnar och norrmän.
Lägenheten snett under oss ägs av ett brittiskt par. Kvinnan måste härstamma från helvetet. Hon är "president" för hela hotellkomplexet och hur hon har blivit det undrar jag. Ingen gillar henne. Redan förra året retade hon gallfeber på oss, eftersom hon klagade jämt, hela tiden, på allt.
Hon styr och ställer med hela handen. Ja, med båda, förresten. Polisen springer här titt som tätt, för att hon 1) tror att någon stulit hennes handdukar. 2) För att hon tycker att några väsnas för mycket. Barnen får inte väsnas och springa vid poolen. Man får inte sitta för långt ut på sin lilla gräsplätt vid lägenheten, utan ska hålla sig under markiserna.
Vid nästa styrelsemöte i november, kommer hon enhälligt att röstas bort. Våra grannar hann spendera 15 minuter i sin lägenhet, innan de blev hyssjade. Herregud, säger jag bara!

Nåväl. Bortsett från det är allt fina fisken. Det är varmt, soligt och vått i poolen. Och jag har hunnit bli lite käckt solbränd om kinderna. Liten Söt Sambo har bränt både axlar och bröst. Lilla Körsbärsblomman bor i polen och har just lärt sig doppa huvudet.

Stängt för semester

Nu gör vi det igen.
Klockan 04.00 kommer vår skjuss och hämtar upp oss. Vi kommer att vara en trött familj. Trött men glad att det äntligen, äntligen, äntligen är semester. Katterna och lägenheten ses efter av polis-grannens syster, som ska bo här.

Hej så long så länge!

Flashback grande

Oj! Nu blev jag helt stum!
Helt plötsligt kom hela barndomen tillbaka, från 5-12 år.

I det här huset är jag uppväxt.
Så mycket minnen kom med ens rusande mot mig, utan att jag riktigt var beredd.

Det utan fönster är garaget.
Fönstret bredvid trappen och altanen är badrummet.
Ovanför ligger vinden.
Alla fönster sitter på andra sidan huset. Köket, mellanrummet och vardagsrummet.

Sugen på att kika på fler bilder? Det kan du göra på http://www.fjellskafte.com/ - klicka in på "Torp" och Trädgårdsmästarbostaden.

Själv ska jag nog gå och grina en stund, känns det som...

Vettiga mammor - och mindre vettiga

När jag ser Lilla Körsbärsblomma glatt skutta omkring på sin mormors gräsmatta, höra henne ropa "Mamma, vi ska spela maddmenton!", vara ute och rassla runt i lekstugan ena sekunden för att i nästa ögonblick rusa fram till regnvattentunnan och fylla på vattenkannan - då önskar jag att jag bodde i ett stort hus ute på landet.

Tyvärr skulle den där skimrande önskedrömmen inte vara skimrande särskilt länge. Efter några år skulle färgen flaga, stuprännorna slamma igen och gräset växa mot oanade höjder.

Tur att det finns mormödrar med bättre vett.

Innan barnhämtning

Lilla Körsbärsblomman har spenderat natten och dagen hos mormor.
Jag försöker jobba och samtidigt förbereda inför resan.
Således kan jag kan nu bocka av i kanten för "färga håret" (nu är det svart igen) och "slänga en jäkla massa bråte på återvinningsstationen".
Kan även bocka av "diverse fakturering" och "intervjukoordinering".
Imorgon återstår att klara av "massivt mailutskick", "födelsedagskalas medelst kräftätning" samt "ansökan om bygglov". Och lite annat.

Nu - mot pusskalaset!

Askungen

Den där Paul Potts. Jag undrar hur det egentligen ligger till med den fantastiska askungesagan.
Inte bara har han ett otrevligt klingande namn. Jag börjar undra om inte grejen är fejk, också...

Jag menar inte att HAN är fejk. Killen kan sjunga, inte tu tal om den saken.
Men. Vi snackar reklam-tv-kanal. TV-tid går att köpa - av stora multinationella skivbolag som har råd. Vi snackar om amatörer som tävlar, och bland amatörerna sticker han onekligen ut och kan skåpa ut i vem som helst.

Ponera att det är så här:
Ett skivbolag ser hans potential. Ser till att han påbörjar inspelningen av en skiva (för den blev klar snabbare än snabbt efter vinsten...). Ser till att han blir anmäld till tävlingen. Sen är det bara att håva in - killen blir geniförklarad, hyllad som en riktig hjälte, en som tog sig från sitt bittra mobilförsäljningsjobb rakt upp i toppen...

Jag unnar honom allt gott. Det är trevligt med människor med vackra röster.
Men jag undrar om man verkligen ska svälja hela det där Askunge-upplägget...

O-coolt

Jag är sur. Vill pissa på vissa människor. Som bara förstör för det höga nöjets skull, för att impa på polarna; få garva lite rått och tycka att man är jävligt cool i tre sekunder.

Varför är det kul att sparka alternativt slita loss en stupränna på ett bostadshus? Det kostar oss bara en massa pengar och extrajobb när vi ska ringa runt till hantverkare och få det lagat.

Innan jag åker på semester ska jag kolla upp om den där jäkla mini-affären har näringstillstånd för att ha öppet till midnatt. Det har han fan i mig inte haft förut. Tror inte närpolisen kan göra något åt saken, men man kanske kan tipsa om drogförsäljningen och försäljningen av cigarretter till underåriga.

Surkärring är jag idag!

Boostar mitt ego

Det är spännande att få samtal från människor man inte känner, som säger "Jag har hört ditt namn nämnas och sett det i diverse sammanhang, skulle du vara intresserad av ett uppdrag?". Någonstans betyder det att lilla, lilla jag syns och finns.

Söndagsnotering

Cykeltur. Bio. Litet vattenkrig hemma på gården.
Det blir sängen tidigt ikväll. Jag är trött som en... jag vet inte vad.
Dagis har stängt i två dagar, måndag och tisdag, så imorgon blir det sovmorgon.

Bra saker - och mindre bra

Bra sak:
Umgås gärna 8 timmar i trevligt sällskap och lite mat och dryck.
Och prata. Och prata. Och garva. Få en liten tår i ögat. Och babbla lite till.

Mindre bra sak:
Fotvandra inte en och en halv timme i höga, smala kilklackade skor.
Det ger dig garanterat ömma vrister och en fetstor blödande blåsa på stortån.

Dagens siesta-bild

Om gamla hundar och det där att lära dem sitta

Försöker tvinga mig själv att börja använda datorns kalender.
Boka in möten, skriva in "att göra"-saker med ettor och nollor istället för med bokstäver.
Min bruna, inbundna Journal 2007 ligger bredvid mig på bordet och blänger misstänksamt på mig. "Men jag då!?", anklagar den mig. "Har jag förverkat mitt existensberättigande nu?".

Det är svårt att lära en gammal, loppig byracka sitta. Jag tycker om att släpa omkring på min Journal 200X och dra upp den i tid och otid; ögna igenom mina nedklottrade mötesbokningar och små att-göra-anteckningar i respektive dags kolumn. Vissa noteringar är gjorda med svart bläckpenna, andra blå. En del saker är överstrukna, här och där står saker nedklottrat, som jag inte för mitt liv kan komma ihåg vad de handlar om, eller telefonnummer som jag inte har den blekaste vem de går till.
Nu ska jag försöka lära mig själv att enbart använda mitt bärbara lilla underverk; släpa med mig den i tid och otid och baxa upp den för att kolla om jag kan ha ett möte eller något annat livsviktigt inbokat just den dagen...
Det fattar ju vem som helst att, med min bana som Jerusalems och andra storstäders (och även mindre bygders och utrymmens) förstörare, så kommer ju den här stackarn att ha en livslängd på ungefär två månader.
Och jag kommer troligtvis att sitta här, med en Journal 2008, nästa år.

Du skall icke stjäla

Läser artiklarna om hur besökare och patienter blir bestulna på sjukhus och vårdinrättningar.
Återigen blir jag jävligt upprörd över hur lite respekt vi har för andra människors värde - deras saker och deras liv.

Även om det inte var i lika stor skala, så är det här något som drabbat även vår familj. Ungefär vid den här tiden förra året, när pappa dog och jag fortfarande var bortrest - klev två representanter från bolaget som utrustat honom med övervakningslarm, in i hans lägenhet. Syftet var att hämta övervakningslarmet (vilket min bror i ett svagt ögonblick, 35 mil därifrån lovat att de fick, i vanliga fall får de inte göra något sådant utan att en anhörig är med). Problemet var bara att de också fick med sig en hel skål, full med växelpengar, som pappa hade stående i bokhyllan.

När jag kom hem och blev varse det här, blev jag skitförbannad. Hur fan har man mage att stjäla, och dessutom från en nyss avliden människa!? Det handlade om allra högst 500 kronor, som de två delade på, samtidigt som de höll varandra bakom ryggen och intygade att de inte tagit något från lägenheten, förutom överfallslarm och därtill hörande utrustning.
Ganska snart visade det sig ju också, att ord stod mot ord och hur skulle jag kunna bevisa att ingen annan än jag och min bror varit inne i lägenheten? Femhundra kronor är inte värt att bråka om när man har annat som tynger och fundera över.

Just det att man utnyttjar människors svåra stunder, när man inte har totalkoll på sitt liv, sina saker och sin omgivning - det är det som är så ruttet.

Resultat

Känns som om jag måste slå mig lite för bröstet.
Lite försiktigt, utan att knäcka några revben.
Mest bara för att peppa mig själv.

Veckans lokaltidning har två av mina artister på framsidan.
Och totalt tre helsidor inne i tidningen.

Sådär. Nu var det sagt. Nu kan jag fortsätta leva som en vanlig människa igen.

Tummen mitt i

Det ljuder ljuv musik från nedervåningen. Borrmaskin. Skruvdragare.
Den ljuva musiken blandas då och då med högljudda stön, diverse fula ord och tunga suckar.

Min Lilla Söta Sambo är definitivt inte ämnad för att fixa och dona, sådär som Ernst, Mattias, Johnny eller Martin.
Men åh, vad jag älskar honom för att han försöker.

Artbestämning

Lilla Körsbärsblomman badar. Med sig i badet har hon "kill-Barbie'n" och "tjej-Barbie'n". Tjej-Barbie'n får schampoo och balsam, när Lilla Körsbärsblomman får det. Efteråt drar hon dockan i håret och konstaterar:

- Mamma, titta på Barbie'n. Hon tappar hår.
Det är en sån där "Tapp-hår-Barbie"...

Siesta

Just nu, i en rispuff nära mig...

Gula faran

Mannen på den gula mopeden - Uno - som rullar fram där i värmlandsskogarna, påstod nyss i radiointervjun att det är det roligaste han gjort.

Jo, man tackar.

Tillgänglighet

Så.
Under dagen har ett av dom där höstprojekten säkrats, vilket ger mig åtminstone en liten inkomst under september, oktober och november. Ett projekt som jag känner för, av en duktig, erfaren musiker; en platta som jag tror och hoppas det kan bli något av.

Imorgon kommer jag att låta dem jag känner därute i skivvärlden veta att jag är tillgänglig.
Så får vi se vad det leder till...

Det räcker nu

Jag har sagt det förut. Nu börjar jag bli jävligt trött på skrikande, kaxiga målbrottsbråkstakar, fulla småungar och trimmade mopeder som kör fram och tillbaka utanför fönstret halva natten. Sure, långt där bak i minnenas dammiga vrår, kan jag vagt komma ihåg hur det var att vara ung och lyckligt ovetande om världen utanför min egen tonårssfär. Men va' fan - finns det ingen lag på hur länge en liten kvartersbutik får ha öppet?

Söndagskvälls-funderingar

Med hjälp av mer eller mindre tvång, har Lilla Körsbärsblomman äntligen somnat; inkrupen i sitt påslakan, som en sovsäck. Imorgon väntar dagis, efter fyra veckors hemmavaro. Ingenting hon direkt jublar över, men jag har sagt att tiden fram till Spanien-resan kommer att gå så mycket fortare. Två morgnar i rad har hennes första ord varit: "Mamma, hur lång tid är det kvar tills vi åker till Spanien?". Vi har börjat sätta nedräkningskryss i almanackan, så att hon ska se hur antalet dagar krymper. Vi längtar, hela familjen.

Och jag börjar dessutom längta efter att det ska droppa in lite arbetsförfrågningar för hösten. Visst, jag har att göra men ett eller ett par uppdrag till är nödvändigt för att gå runt.

Oh well, det löser sig säkert. Det brukar det göra.

Ack Värmeland du (bild)sköna

Ett lyxhotell med inredning av modernaste snitt...

Dessa fantastiskt sköna och inbjudande sängar, fick njuta av våra kroppar i drygt 3 timmar.


Vi imponerades storligen av den moderna armaturen...

...för att inte tala om minibaren...

Den lantliga hagforska idyllen var fullkomlig.

Klockan 19 var det showtime! En minut i sju började folket applådera uppmanande...

Kanske mopparna byts ut till dom när inför nästa år?

Det ligger förväntan i luften. Hur ska det låta?


En helt fantastisk spellokal!

Så drar det igång. Publiken är med från början och under spelningens gång blev det till och med logdans...

Trubaduren drar sin skröna om 'Bob Dajlan' och framför senare låten som återigen fick mig att börja gråta... Jäkla lipsill!

Extranummer som innehöll sedvanlig rap, som framfördes med fara för livet. Han hann inte hämta luft...

Ladu-detalj.

Turnépappan visar upp ytterligare ett par tjusiga strumpor, samt ett par för kvällen nyinförskaffade skodon.

Som tur var, slapp vi åka tvåhjuling hem.

Ack Värmeland du sköna...

Den lilla trippen till Hagfors är avklarad nu, liksom premiärspelningen på samma ort. Det är näst intill omöjligt att sammanfatta så mycket intensiva intryck i en kortfattad blogg, så det blir en lång version.

Inledde färden med att hämta upp resesällskapet. Hon kom bärande på packning för en dag, samt sin brudklänning. Även om det är en ära att vara specialinviterade till en turnépremiär och därpå följande middag, är det kanske inte helt passande att komma vässad till tänderna, iklädd vigselklänning. Anledningen till att den fick följa med, var att hon hade tänkt att vi skulle fotografera den på något lämpligt ställe i Hagfors, den ska nämligen säljas. Dock fick bröllopsklänningen stanna i bilen under vistelsen i Värmland.

Närmare fem timmars bilkörning senare, under en hel massa fniss, rågarv och och Justin Timberlake på repeat i CD-spelaren, var vi så framme. Jag hade printat ut en vägbeskrivning via Eniro, ända fram till hotellporten. Fel hotell, visade det sig när vi kom fram, och det var bara att ge sig ut och leta i Hagfors. Efter att ha hittat ytterligare ett par hotell - men ändå inte rätt - stötte vi av en slump ihop med ägaren till vårt hotell. En man med nästan lite löjligt klichéartad tysk brytning guidade oss så alltså till vårt krypin. Ett litet charmerande näste, som påminde lite om en militärförläggning, faktiskt. Nåväl, det visade sig att vi inte skulle spendera värst många timmar där, så det var väl egentligen sak samma...

Efter en kort uppfräschning och en pizza, tog vi oss ut till ladan, där kvällens begivenhet skulle gå av stapeln. En fantastiskt stor och vacker byggnad, som är ombyggd och nu mer liknar en träkatedral. En klockren scen för musik!

Efter en del trassel med teknik och trasiga sladdar, några inte helt färdiginrepade avslut på vissa låtar, var så spelningen över. Publiken bjöds på låtar som nästan alla känner igen, och en hel massa publikfrieri. Både publik och artister verkade ha kul.

Min käre värmländske trubadur fortsätter växa. Årets turné har fått en hel massa uppmärksamhet, så pass mycket att den gode vissångaren under middagen suckade: "Du får sluta vara så bra på ditt jobb nu!". Alla intervjuer och tidiga mornar i TV-soffor har gjort honom trött och lättirriterad, och under samma middag igår kväll, efter spelningen, bad han ett par av de närvarande om ursäkt för sitt dåliga humör. Under den här intensiva veckan innan turnén har han lyckats avverka en mängd intervjuer för både press, radio och TV. Han har aldrig varit så trött, och då har turnén inte ens dragit igång...
Samtidigt som han lite blygsamt beklagar sig, lovprisar han mig och visar verkligen sin uppskattning och ger beröm för det jag gör, och jag kan bara tacka och ta emot, och säga att han och hans musik verkligen förtjänar det.

Middagen startade sent, och för vissa av oss höll fortsättningen på väldigt, väldigt länge. Klockan var 05:24 när jag tittade på den sista gången. Tre och en halv timme senare var det bara att gå upp igen. En av årets gästmopedister, som var med till "the bitter end", kom yrvaket ner till frukosten och gav oss en avskedskram innan vi lämnade Hagfors. Han såg väldigt trött ut, och blev med ens ännu tröttare när han tittade ut på regnet, som strilade utanför fönstret.

Det halvt om halvt planerade besöket hos Gagga fick tyvärr stryka på foten. Inte ens en mor skulle vilja ha mig i sin närhet i det skick jag befinner mig i just nu. Men, skam den som ger sig! Och nu har vi ju snart en snitslad bana till de värmländska skogarna...

Flygande kryp

Sitter på ett café i Gamla Stan. Förbereder mig för ett möte om en halvtimme, med en latte och en leverpastejsmörgås. Lilla Körsbäret är installerad hos farmor över natten, eftersom hennes pappa och jag tänkte gå på bio ikväll och därefter bär det av till Värmland för min del.

Blev utsatt för ett överfall när jag klev ur bilen på Stora Nygatan. Jätteäckligt var ordet. Hela luften var full av flygmyror, de kom formligen i klungor och var överallt. På hela bilen, i håret, på och även under linnet, på kjolen, i nacken. Flydde in i en tvärgränd och hittade ett fik, där jag tog skydd. Genom det öppna fönstret ser jag hur de kryper in, de sitter i fönsternischen och väntar och det kryper i hela kroppen. Det är nästan som en skräckfilm.