Gårdagkvällen i ord

Efter att ha beträtt röda mattan och uppvisat biljetten, fick vi tillträde till fördrinken. Någon sorts rekord i antalet deltagare sattes tydligen, och det var trångt om saligheten. Det är en salig, sanslös blandning människor som möts på denna gala - folkmusikanter, jazznördar, synth-killar och -tjejer, hårdrockare och dragspelare. Årets klädfärg var svart - supertrist, tycker jag, som i och för sig inte bidrog med någon färgklick själv. Klädsel kavaj är det ingen som tar särskilt hårt på - här återfinns både jeans och flanellskjorta.

Efter förminglet, när alla ska hälsa på alla, blev vi slussade över till Hovet för att inta våra middagsplatser. Jag och min dejt blev placerade vid bord 53, allra längst bort på parkett, så långt från scenen som det bara var möjligt. Oh, well - det finns ju jumbotron... Dessutom kunde man smita ifrån och pudra näsan och feströka hur mycket man ville utan att störa direktsändningen.

God mat, lax till förrätt och chevrekyckling till huvudrätt. Glass med hjortron till dessert. När kycklingen serverades fick jag en liten deja-vu-känsla; förra gången det åts kyckling på en grammisgala, var det flera av besökarna som var övertygade om att vi blev drogade på något vis, eftersom många blev väldigt konstiga efter middagen, det utbröt slagsmål och folk somnade på toaletterna.

Tack och lov inträffade inget dylikt igen. Maten var förvånansvärt god och servitörerna cirklade runt borden som ettriga myror. Jag hade en f d eurovisionsschlager-vinnare, Per, till bordet. Dom där guldskorna hade han dock plockat av sig för länge, länge sedan. Eller som brodern uttryckte det under prisutdelningen: "...för 20 kilo... förlåt, år... sedan".

Povel Ramel fick stående ovationer; alla hyllade honom. Han är cool och det var kul att han kom för att ta emot sitt pris.

Efter middagen släpptes betalande publik in. Grammisgala i all ära, men att direktsända den i tv har jag inte riktigt förstått nöjet med. Och att betala dyra pengar för att sitta på läktaren och bevittna den, skulle jag inte göra. Den är långdragen och blir rätt seg efter en stund.

När kamerorna slockat gjorde "branschen" det den är allra bäst på. Festade och röjde! Själv var jag klok nog att inte följa med in till stan för vidare festiviteter. Klockan hann ändå blir tre innan vi blev utkastade. Den där tiominuterspromenaden jag tog hem, var skön...

Fullast på festen: Vi bekantade oss med varandra för första gången på P3 Guld-galan, men då var Anders på hemmaplan och höll sig städad och skötsam. Inte den här gången. När han tackade för priset var han redan i fin form, och det blev inte bättre... En "Fullast på festen-Grammis" får han.

Gladast på festen: Timo, även han poppojk från Göteborg. Han var glad redan på den festen. Vad är det med dom där musikaliska spolingarna från Götet? Alla är glada och trevliga! "Jag ska k****a hela Sverige" sa han med ett stort leende när han refererade till sin kommande platta i september, någongång. Om han menade bokstavligen eller bildligt är jag osäker på, men kramades gjorde han, flera gånger...

Sämst klädda: Patrik, Patrik, Patrik! Vad tänkte du på med den skjortan och den slipsen... Jag gillar dig, men klädvalet var inte vackert!

Bäst klädda: Det var mycket svart och svårt att hitta någon som stod ut. Jag är dessutom ingen mode-guru och vägrar uttala mig i saken.

Gårdagkvällen i bilder

Förra året var den gul. I år var den röd. Och upphälld i betydligt fler glas.

Min Grammisdejt och Anders.

Förmingel.

Sällskapet vid bord 53. En prisutdelande brödraskara, en nyutnämnd Globe Arenas-chef och en formgivare. Bland andra.

Förrätten. Lax.

Nominerade rappare Ison & Fille med skivbolagsrepresentant, Taro.

Champagnen stod plötsligt på bordet och bubblade.

Vår flinka servitris. Många var dom...

Grammisdekoren var fin.

Stefan och Peter från Stockholms bästa skivaffär.

Ett gäng popstjärnor, forna kolleger och branschvänner.

Det var trångt i Annexet.

Rock-Mia, skivbolagskollega, är alltid lika glad och trevlig.

Popstjärne-Markus och vackra Ulrica.

David körde dubbelpipigt, både Ramlösa och öl. Helgardering. Dessutom firade han sin artist som kammade hem två Grammisar.

Jon från Melody Club.

Min grammisdejt och supergoe Marcus från min gamla arbetsplats.

Det snurrar på

Lyckats ta mig ur sängen. Känner mig förvånansvärt pigg, med tanke på att jag och min Grammisdejt delade på en flaska Taittinger under gårdagens middag och att jag sedan stannade kvar tills dom kastade ut oss klockan 3. En liten rapport kommer, när jag lyckats samla ihop mig.

Idag släpps min artists skiva och reaktionerna på landets tidningar är blandade. Antingen hatar man den och förstår inte vitsen, eftersom hon ligger så nära originalet i både text och utformning. Eller också gillar man det och tycker att det känns äkta.

En mycket trevlig recension hittade jag i NT. Trevlig för att t o m jag omnämns: ..."Det är mycket C a U just nu. Hon är med i varje lekprogram värt namnet. Hon måste ha en begåvad agent..."

Ibland slår dom verkligen huvudet på spiken, dom där recensenterna... ;-)

Inne på tredje veckan utan min fina, röda mobiltelefon. Och äntligen har den kommit från lagning. Eller rättare; jag får en ny ersättningstelefon, eftersom felet på den gamla tydligen var av graverande art. Hade tänkte hämta den innan Grammis (den är ju både telefon och kamera i ett, smidig och bra att ha på dylika tillställningar) men eftersom det är ny telefon, måste den ju laddas i flera timmar innan användning. Så det blir till att släpa med sig den klumpiga digitalkameran om det ska bli några bilder.

Nu - in i nederbörden! Därefter smeta-smeta, kleta, kladda, pudra, dra in, pusha upp och en liten lätt avslutande... ja, vad kan vi hitta på för att förgylla kalaset? En dusch glitterspray i det svarta igelkottshåret?

Titta nu på TV! Jag lovar att vinka. Om ni ser någon i en svartblommig tunika med röda kanter runt v-ringningen och ett dumt flin i ansiktet, då är det jag.

Medan ni väntar på årets rapport - här kan man läsa mitt lilla referat om förra årets gala!

Flyt

Vid hämtning av Lilla Körsbärsblomman på dagis, var glädjen ovanligt stor när jag kom. Hon kom till och med springande mot mig ute på gården. Den glädjen var dock inte ämnad mig, visade det sig; hon hade just fått veta att hon ska få följa med allra bästaste bästisen hem ett par timmar imorgon och det var det hon glädjestrålande kom och berättade.

Efter lite stoj och snökastning i den stora snöhögen utanför dagis, åkte vi hem. När jag lastade ur vagnen ur bilen, upptäckte jag att glasögonen, som jag lagt uppe på vagnens tygtak, var borta. Inte så konstigt; när man fäller ihop vagnen är det en naturlig reaktion att saker med lite glatt yta glider ur. Letade lite förstrött och oinspirerat i bilen och dess närhet, eftersom jag redan fattat att dom måste ramlat ur redan vid inlastningen i bilen, vid dagis. Eftersom jag blir mer och mer beroende av dom där glasögonen och ser allt sämre utan, så lastade vi in oss i bilen igen, för att åtminstone göra ett försök att hitta brillorna. Jag såg framför mig hur de låg vid trottoaren, med knäckta bågar och krossade glas och hoppet var inte särskilt stort att hitta dem i brukbart skick.

Men. Ibland måste t o m en sån slarver som jag ha lite tur. Dom låg där, precis där jag parkerat bilen vid hämtningen. Oskadda.

Ibland har jag turen på min sida.

Alla dessa galor

Här sitter jag som en fågelholk och inser att jag faktiskt visst kommer att gå på Grammisgalan i år. Den känns inte fullt lika "hajpad" och eftertraktad i år, eftersom jag ställt in mig på att inte gå, men när nu möjligheten bjuds, kommer det självklart att bli jättekul. Och jag kan promota mig själv under trevliga former (om jag inte tullar för mycket på det där bubbelvattnet).
Tack för inbjudan, Sari!

Krig - en kul grej?

Hörde på Ekonyheterna nyss, om den nya insatsstyrkan, Nordic Battle Group. Man hade intervjuat en av killarna som sökt, och jag hoppas verkligen att inställningen bland de sökande inte genomgående ser ut som hans. "De flesta gör det för äventyrets skull...", "...Det är en kul grej..." "...men jag känner att det här kan bli ganska kul...".

Det skrämmer mig att någon kan referera till krig som "en kul grej".

Kroppsspråk

Har en hel massa funderingar kring artisten och hennes framträdande i det där jättelika TV-evenemanget i februari.
Ena sekunden vill jag att hon ska tona ner sitt yviga kroppsspråk och försöka göra ett ganska sansat uppträdande, som inte skrämmer slag på TV-tittaren. I nästa sekund tänker jag att det ju faktiskt är sån hon är, och att sätta sådana tankar i huvudet på henne, skulle göra att det bara blir konstlat och tillgjort. "Javisst ja, jag fick ju inte himla med ögonen och sätta händerna i ansiktet! Fan, nu gjorde jag det ändå!". Och så blir det bara pannkaka av allt istället.
Nej, det är nog bäst att låta henne köra sitt race, au naturelle. Ingen styling eller konstgjord glättighet, här inte. Det blir säkert skitbra!

Promotion och marknadsföring

Det är bråda dagar. Morgonen började hyfsat smidigt med frukost och dagislämning. Därefter hann jag nästan hela vägen till kontoret, där jag (mer och mer sällan) spenderar mina dagar, innan jag upptäckte att mobiltelefonen låg kvar på byrån hemma i hallen. Det var bara att vända och åka hem. Min mobiltelefon är mitt (arbets)liv! Sen orkade jag inte ta mig fram genom snödrivor och slasket i trafiken en gång till, utan bestämde att jobba hemifrån istället. Det funkar ju bra det också. Jag är så glad att jag sa "nej, tack" till kvinnan som ville ha hjälp med sitt debutalbum före jul. Jag hade gått under, och troligen skaffat mig en ovän för livet.

Den hyperaktuella artisten skall mötas upp för ett live-TV-framträdande i ny TV-kanal kl 15:30. Jag kommer att agera promotor/barnvakt. Det är ju i alla fall något jag (förhoppningsvis) kan...

Bjuder er på en liten lektion i marknadsföring, hämtad från min inkorg idag. Det är ju ändå fredag...


Låt oss reda ut begreppen en gång för alla.
Folk frågar ofta vad marknadsföring är. Så här funkar det:

Du är tjej och ser en snygg kille på en fest. Du går fram till honom och säger: "Jag är fantastisk i sängen". Det är direkt marknadsföring.

Du är på fest med massa kompisar och ser en snygg kille. En av dina kompisar går fram till honom, pekar på dig och säger: "Hon är fantastisk i sängen". Det är annonsering.

Du ser en snygg kille på ett party. Du går fram till honom, får hans telefonnummer. Nästa dag ringer du och säger: "Hej, jag är fantastisk i sängen". Det är telefonförsäljning.

Du ser en kille på en fest, slätar till klänningen. Du går fram till honom, häller upp en drink åt honom. Frågar: "Får jag?" Lutar dig fram, låter dina bröst nudda hans arm, rättar till hans slips och säger: "Bara så du vet, jag är fantastisk i sängen". Det är Public Relations.

Du är på en fest, ser en snygg kille. Han kommer fram till dig och säger: "Jag har hört att du är fantastisk i sängen." Det är tecken på ett starkt varumärke. (Brand Recognition)

Du är på en fest och ser en snygg kille. Han gillar dig men du övertygar honom att gå hem med din kompis istället. Det är representation.

Din kompis kan inte tillfredsställa honom så hon ringer dig. Det är teknisk support.

En kille kommer in på en fest. Han blickar ut över rummet och inser att han vill ha alla brudar, så han ställer sig på bordet och skriker: "Jag är fantastisk i sängen!!!" Det är spam.

Halka

Häromdagen satt jag och kollegerna och tittade fascinerat upp i backen utanför fönstret, på bilarna som, många gånger förgäves, försökte ta sig upp för den snöhala backen.
Idag sitter jag här igen, och av vad jag hittills sett, kommer vi att kunna njuta av samma vardagsunderhållning igen. (När man sen sitter där själv, i någon annan backe, någon annanstans i stan, garvar man inte fullt lika mycket.)
Imorse körde jag bil i mina nyinköpta stövlar.
Det är otroligt läskigt med nya, hala stövlar, snö och bilkörning. När sulorna liksom bara halkar runt på bromspedalen när man försöker bromsa in.
Det är nog läge att uppsöka närmsta skomakare, innan Olyckan är framme.

...och ego-boost för artisten...

Igår hölls det en relativt kort och intensiv releasetillställning för Artisten. Mötte upp artist, man, gitarrist, restaurantägare, manager och festfixare och fick bevittna hur mycket mat denna späda lilla kropp kan rymma. Man har ju hört det där med att äta för två när man är gravid. I det här fallet... Jojo, hon gav just det uttrycket ett ansikte...

Efter den bejublade korta spelningen (i vimlet såg jag 69-åriga jazzjournalissan från SvD, en hel massa designermänniskor och en viss herr B*i*l*l*g*r*e*n, men inte många mediamänniskor) hade en kvinna i 50-55-årsåldern kommit fram till artistens man. Hon grät faktiskt när hon berömde henne: "det är så äkta, och hon gör det så fantastiskt bra!".

Tänk att musik kan locka fram så mycket känslor...

Ego-boost

Det här artistprojektet har inte bara gett mig extremt mycket arbete. Det har gett en rejäl kick för mitt ego också.
Artisten är supernöjd; hon har minst ett par intervjuer om dagen och syns överallt (förutom i radio, som av någon anledning valt att rata förstasingeln). På lördag är hon med i tre (!) TV-program samma kväll. Jag för beröm överallt ifrån; manager, vänner, skivbolag, säljarna på skivbolaget har aldrig någonsin sett en sån lång lista över genomförda och kommande grejer i media. Nu är tjejen på väg att upptäckas i Norge också, och en resa dit för oss två är planerad till den 12 februari.
Och jag tackar. Och jag bockar och bugar. Och jag inser att det här faktiskt måste vara något av det bästa som kan hända en som startat ett nytt företag. Det handlar inte om att jag är bättre än någon annan. Det handlar om att jag haft turen att få möjlighet att jobba med en bra platta, med en artist som media verkat längtat efter att lyfta fram.

Hallå hybris, don't show your ugly face here!

Avdelningen 'Dumstrut på!'

För ett par månader sedan slängde jag ett par uttjänta vinterkängor. Mitt enda par vinterkängor, visade det sig.
Man har ju inte behövt snöra på sig vinterkängorna särskilt frekvent den här vintern, det har mest blivit gympadojor och stövlar med mer eller mindre hög klack. Tankarna på vinterkängor har varit långt borta, i något annat land.
Imorse var det inte speciellt varmt och mysigt att dra på sig dom där vita Puma-dojjorna och halka fram till bilen.
Ibland tänker man liksom inte längre än näsan räcker.

Åh, vilket party (igen)?

Den där baksmällan som aldrig kom igår, kom idag.
Fast den var nog mer mental.
Eller också var det så att dagen inte riktigt blev som jag planerat.

Lilla Söta Körsbärsblomman uppvisade tendens till dålig mage imorse (något som visade sig vara falskt alarm), och för att vara på den allra säkraste sidan, fick hon vara med mig, eftersom jag ändå tänkt jobba hemifrån idag. Hennes glädje var stor, men falnade något när hon insåg att hon skulle bli tvungen att kuska runt med morsan på olika uppdrag i stan.
Det stora utskicket av min artists skiva till radio fick jag eminent hjälp med (etikettklistring och frankering med föredömligt resultat) och därefter lockade lunch. "Sen får du välja, mamma! Vill du gå till parken eller vill du gå till Tågmuséet?". Tyvärr valde jag ett alternativ som hon inte hade någon aning om existerade överhuvudtaget, och hon fick snällt följa med och inspektera lokalen för morgondagens festivitet. För jo, det är festivitet på gång igen. Farmor får komma och spendera kvällen i Körsbärsblommans sällskap (en kväll som varar i högst tre timmar, eftersom hon slocknar (inte farmor, förhoppningsvis) som ett släckt ljus på kvällarna), medan mamma förlustar sig på artistens releasekalas.

Fast fullt lika festsugen är jag inte den här gången...

Åh, vilket party!

Jag må vara 40+ men i själ och hjärta kommer jag alltid att vara tonåring. Och en kul fest i musikbranschen, är en riktigt KUL FEST. En sån där som det pratas om i flera veckor efteråt.

Det började lite trevande; det kändes inte helt skönt att vara själv och mingla runt på förfesten, bland skivbolagsjättarna, P3-folket och artisterna. Men efter en stund hittade jag det ena bekanta ansiktet efter det andra, och när jag blivit introducerad för och skakat hand med coole, snygge Brett Anderson (från Suede) blev det bara bättre och bättre.
Själva galan, ledd av en superduktig och stundtals riktigt rolig Howlin' Pelle från The Hives, såg jag från en balkong högst uppe nära Storans tak, och fick se artist efter artist uppträda live, och göra det så himla bra! Mando Diao (som rättvist vann Guldmicken för Bästa Liveband) inledde med en rockrökare som kröntes med en nära femtiohövdad kör på slutet. Anna Ternheim tillsammans med Max Peezay var grymma, Timbuktu och Laleh var också skitbra. Dom enda som jag var lite besviken på, var faktiskt The Ark, som framförde nya singeln. Har aldrig sett dom live, men hade liksom väntat mig... något bättre.

Efteråt drog Festen igång. Fick höra en f d kollega, extremt flygrädd sådan, som flugit till Göteborg i ovädret på morgonen, bara för att få vända och åka tillbaka till Arlanda igen, eftersom det inte gick att landa. Väl på Arlanda hade de hamnat i en jättestark jetström från ett annat plan och landningen blev en riktig mardröm. Jag är glad att jag valde tåget...

Hamnade i samspråk med sångaren, Anders, från det nominerade göteborgska hårdrockbandet som Liten Söt Sambo allt som oftast brukar hänga med. Jag beklagade att de inte fick det pris jag tyckte att de borde fått, och framförde en hälsning från Sambon. Under kvällen språkade vi sen med jämna mellanrum, och varje gång jag stötta ihop med honom, blev han just bjuden på en öl av något fan.

Stämningen var hög och dansen och minglandet fortsatte långt, långt in på småtimmarna. Stötte ihop med många damer och herrar som jag inte träffat på länge och tiden bara flög. När klockan var fem, och jag just berättat för den lokale stjärnreportern att jag har en Liten Söt Sambo och faktiskt är "hands off", insåg jag att jag faktiskt var tvungen att gå och lägga mig om jag skulle hinna med det där tåget som avgick kl 10:02 från Göteborgs central i förmiddags.

Jag hann. Och här sitter jag nu. Trött men glad och full av nya, roliga minnen. Har dessutom upptäckt att jag figurerar och omnämns som "vän kvinna" i den lokala stjärnreporterns blogg...
Och att jag inte ska gå på Grammisgalan i år, gör absolut ingenting. Den här festen var bättre än (nästan) alla dom grammisgalor jag varit på. Det enda jag saknar nu är Liten Söt Sambo, som just meddelat att han går iklädd t-shirt på gatorna i Cannes. Grisen!

På onsdag sänds galan i SvT - den är värd att titta på.

Up, up and away

Lilla Körsbärsblomman har inte spytt på flera dagar. Jag gläds åt detta faktum.
Imorgon bitti, tidigt tidigt innan någon har vaknat, lyfter Liten Söt Sambo mot Cannes. Själv ska jag också fara åstad, fast inte fullt lika långt. Jag tar trygga tåget och tuffar ner till Göteborg, där jag ska bevista en glad tillställning.
En glad mormor kommer och tar hand om Körsbäret (och katterna) över dagen och natten, så jag lämnar Hufvudstaden i lugn och trygg förvissning om att de båda kommer att ha det fina fisken.

En bärbar dator hade ju suttit fint på tåget. Jag kommer istället ägna mig åt att anlägga lösnaglar. Om jag inte träffar på någon som jag känner, förstås. Vi är några stycken som ska dit...

Måhända kommer jag tillbaka, fulladdad med bloggvirke.

Om den ädla konsten att skaffa sig (mail)ovänner

Igår, vid ett hastigt besök på kontoret, försökte jag skicka iväg ett pressmeddelande, som bara vägra att lämna utkorgen. Idag fick jag, via telefon, hjälp så att det gick iväg. När jag för en stund sedan checkade min mailbox, hade jag fått en hel drös mail från sura mediamänniskor, som hade fått samma mail från mig, ungefär åtta gånger.

Grymt pinsamt.

Fyra sanna och en falsk - the true story

1) Jag har blivit tagen för pojke
Svar: Den är sann. När jag var 16-17 år, skulle jag gå på bio med min bästa kompis. Iklädda collegejackor och jeans och båda (om jag minns rätt) med rätt kortklippt hår fick vi frågan av biljettförsäljaren: "Och hur gamla är herrarna, då!?". Tack för den!

2) Jag har en tatuering
Svar: Jag har en näspiercing, och jag har hål i öronen, flera stycken till och med. Men någon tatuering har jag inte. Och inte tänker jag skaffa någon heller. Däremot kan jag upplysningsvis berätta att min mamma har en (som hon inte är speciellt stolt över).

3) Jag har haft en flört med pojkvännen till en av Sveriges mest kända sångerskor
Svar: Jajamensan! Flera, flera år innan Lena Ph kom in i bilden, hade jag en liten fling med hennes käre pojkvän, Martin. En oerhört sympatisk och trevlig grabb.

4) Jag har krockat under en körlektion
Svar: Jupp. Fast det var inte mitt fel! Vid ett rödlyse, ser jag och den mycket förvånade bilskolelärarinnan, hur bilen framför oss helt plötsligt lägger i backen och backar rakt in i oss. Hon såg oss inte...

5) Jag har träffat Michael Jackson
Svar: Jojo. Det har jag faktiskt. Allt om detta bizarra möte kan läsas här.

Så, jag ber att få gratulera Christina W, den galna Kattkärringen (som egentligen är utom tävlan eftersom hon har sett min kropp), Batbut och Jenny! Ni slog huvet på spiken!

Fyra sanna och en falsk

Finns det någon som verkligen mäktade sig igenom nedanstående hemskt tråkiga bloggenkät? Då är den här roligare:

En är falsk, vilken ska bort?

1) Jag har blivit tagen för pojke
2) Jag har en tatuering
3) Jag har haft en flört med pojkvännen till en av Sveriges mest kända sångerskor
4) Jag har krockat under en körlektion
5) Jag har träffat Michael Jackson

Den som gissar rätt slipper kräksjukan. Eller något annat fint pris.

Bloggenkät

1. Hur länge har du bloggat? I drygt ett och ett halvt år.

2. Hur såg din bild av bloggar och bloggare ut, en månad innan du själv började blogga? Visste knappt vad en blogg var, hade hört ordet i några sammanhang men det var inget jag reflekterade närmare över, eller något som tilldrog sig mitt intresse.

3. Vilken var den första blogg du förälskade dig i? Förälskad är nog inte det ord jag vill använda. De allra första bloggar jag hittade var guld-Mamselamsen (som startade i samma veva som jag själv) och Rensa-huvet-Sandra. De två har jag fortfarande på min favoritlista. Tillsammans med mååånga andra.

4. Hur känner du inför dina första blogginlägg, när du såhär i efterhand läser dem?
Axelryckning. Jo, dom hänger med. Där står inget jag ångrar eller något jag skulle skriva annorlunda. Känner kanske att jag var lite mer lättsam i början. Jag har blivit bitter, cynisk och mer ironisk. *flinar*

5. Hur många bloggar återvänder du till regelbundet, som läsare? Det varierar, beroende på tid. Men det handlar kanske om 10-15 stycken som jag regelbundet läser (eller försöker läsa ikapp).

6. Av de bloggar du läser, hur många procent är dagboksbloggar och hur många är ämnesbloggar? Övervägande dagboksbloggar, 90% kanske. Några är mediabloggar som jag följer för jobbets skull men i övrigt ger de inte mycket.

7. Nämn en bloggare (obs: länka) som verkar väldigt olik dig, vars blogg du tycker om. Svårt. Jag tycker de flesta av de bloggar jag besöker är olika mig - tack och lov!

8. Nämn en bloggare (obs: länka) som verkar väldigt lik dig, vars blogg du tycker om. Batbut. Vi är lika klantiga, båda två *flinar igen*

10. Tycker folk som känner dig att du är dig själv i din blogg? Inte många i min bekantskapskrets känner till att jag bloggar, vilket jag tycker är skönt. Jag har fått nå'n kommentar om att jag gnäller mer än vad jag gör 'privat'.
Men det är ju det som är skönt. Att få gnälla av sig.

11. Har du hittat en fungerande gräns för hur privat du vill vara i din blogg, eller tänjs den gränsen hela tiden? Jag var mer privat tidigare. Jag har blivit mer restriktiv.

12. Nämn några saker som du aldrig bloggar om, och varför. Jag bloggar nog mer eller mindre om det mesta. Däremot skulle jag t ex aldrig blogga om eventuella trassel i förhållandet.

13. I vilken utsträckning bloggar du för att få bekräftelse, tror du? Mycket mer i början. Det är eggande, trevligt och roligt att få kommentarer. Det är det fortfarande, men inte fullt lika nödvändigt för bekräftelsen längre.

14. Tror du att man kan lära känna en person genom att läsa hennes/hans blogg? Nej, det tror, och hoppas, jag inte.

15. Har du träffat folk IRL (in real life) efter att ha fått kontakt med dem via bloggen? Jajamensan, flera gånger. Lika trevligt varje gång och det ger mersmak.

16. Tror du att det kan vara skadligt för vissa personer att blogga? Alldeles säkert. Själv var jag helt besatt ett tag, och det påverkade jobbet lite grand.

17. Har du någonsin blivit sårad av någonting som skrivits till/om dig i kommentarer eller i andra bloggar? Nej. Inte vad jag kan minnas.

18. Har du själv skrivit saker du ångrar i din egen eller andras bloggar? Nej.

19. Hur ser bloggandets nackdelar ut, för dig? När man börjar ursäkta sig för att man inte hinner blogga eller kommentera hos andra. Då är det inte roligt. Jag vill blogga för min egen skull.

20. Tror du att du fortfarande bloggar om två år? Om två år har jag dragit mig tillbaka, skriver på en roman och knaprar chokladpraliner. (Haha, I wish!).

21. Tror du att bloggarna har (eller kommer att ha) någon inverkan på vår kultur, eller är de en grupp människor som mest påverkar varandra? Jag tror absolut att vi har inverkan. Det märks redan nu. Människor upptäcks genom sitt skrivande, blir erbjudna jobb. Då och då droppar det dessutom in erbjudanden från olika håll - "hej, vill du göra reklam för XXX, jag tror din blogg har läsare som...". Så visst kan bloggandet ha inverkan i kultur och media.

22. Avslutningsvis 1: Kan du sammanfatta kort vad ditt bloggskrivande har betytt för dig? Terapi. Ordbajseri. Gnäll. Glädje. Och nya bekantskaper.

Grattis. Orkade du läsa hit kan jag glädja dig med att det är slut nu.

Kognitiv terapi

Jaha, då var det dags igen.
Lilla Körsbärsblomman vaknade imorse och mådde illa. Någon timme senare spydde hon två gånger. Även den här gången verkar det vara ett kortvarigt virus (det "går" något på förskolan, barnen blir dåliga i magen och kräks lite), eftersom hon just tryckt i sig en stadig frukost.

Det positiva är att det går bättre och bättre att hantera kräkfobin. Jag är inte alls så nojig som jag brukar vara. Det kanske är bra med kognitiv beteendeterapi ändå?

Tack, fru Beckham

Och tack Jenny för att du bloggade om din frisör. Din frisör kommer hädanefter att bli min frisör.
Det var en ren fröjd att träda in i lokalen, sätta sig i stolen och bli snabbt och proffsigt friserad, och dessutom aningen 'stajlad'.
Mitt hår är numera extremt kort (ungefär 2 cm) och hänvisningen till Posh gäller nackhåret. Det är asymmetriskt tillklippt, nacken är "sneddad", och ser lite grand ut som ett kommatecken. När jag klev ut ur lokalen var jag nöjd och glad, trots att jag, till koloreringen, såg ut ungefär som en kvinnlig variant av Glenn Hysén. Av detta synes i skrivande stund inte ett spår. Och det luktar hårfärgningsvätska i hela lägenheten.

Om att klippa sig

I-landsproblem, jag vet. Men jag klämmer ur mig en blogg om det, ändå.

Jag har ingen frisör. Jag hattar runt från den ena till den andra, totalt otrogen. Hittar jag någon som klipper mig så jag blir nöjd, har hon/han slutat nästa gång det är dags att frisera kalufsen. En gång, för ett par år sedan, sköttes mitt hår regelbundet av en tjej på en salong i innerstan, men varje klippning tog ungefär 2 timmar i anspråk, eftersom hon var lika duktig på att prata som att hantera saxen. Det är oerhört trevligt att snacka bort ett par timmar, men just nu lider jag brist på tid, så hon är inget alternativ.

Idag ska jag försöka med en ny salong. En 'fellow blogger' har tipsat och jag testar. Hör mig redan urskuldra skicket på håret: "Oj, det var länge sedan jag tvättade håret!" (igår morse) och "Oj, titta! så läskigt gråhårig jag är, nu måste jag RUSA hem och färga!".
Utformning och fason på frisyren tänkte jag överlämna till tjejen som ska klippa till mig. Jag undrar hur jag kommer att se ut, om jag säger: "Jag vill inte se ut som om jag snusar, kör truck och spelar fotboll hela dagarna..."

Fördomsfull? Jag?

Talsvårigheter

En av de första roller jag såg Vincent D'Onofrio i, var snyggt läbbiga The Cell (2000, Jennifer Lopez, Vince Vaughn). Jag tänkte inte på det då, eftersom hans rollfigur var så extrem, men nu, när jag ser honom i mer normala roller är det något jag reflekterat över. Han spelar ofta ganska "långsamt", han är eftertänksam och fåordig. Nu tror jag att jag förstår varför. Han stammar.

Det är jobbigt att stamma, och det måste vara extra jobbigt för en skådespelare. Jag hade själv en period i tjugoårsåldern när jag stammade ganska mycket, och det var just när jag visste vilka ord jag ville säga, som orden inte kom ut ordentligt.
Och en skådespelare vet ju exakt vilka ord han ska säga. Hela tiden...

Tjatmamma

Gammelmamman har just hämtat Lilla Körsbärsblomman på dagis. När man inte hunnit ses på morgonen, vill man gärna tala om lite extra hur mycket man tycker om henne.

Gammelmamman: Har jag sagt att jag älskar dig idag?

Lilla Körsbärsblomman: Nej, det har du inte.

GM: Men då säger jag det nu: Jag älskar dig, jag älskar dig, jag älskar dig...

Lilla Körsbärsblomman: Men mamma...

GM: Men känns det inte skönt i kroppen när jag säger att jag älskar dig?

LK: Jo, det gör det. Men inte när du tjatar!

Dagens tårflöde

Bolibompasången med barnkören som sjunger "Snällsången" - "Glöm aldrig bort att vara snäll, snäll och bry dig om...". En sång som alla borde sjunga då och då. Högt och länge!

Leve snällheten!

Pucko-handen

Jag har en konstig vana. Eller ska man kanske klassificera det ett 'tic'? En sjuk pryl? (När jag tänker efter riktigt noga har jag inte bara EN konstig vana, men det är inget jag tänker gå in närmare på här...).

När jag sitter vid datorn, kör bil eller bara sitter, rakt upp och ner och gör någonting bara med högerhanden - då har jag min vänsterhand liggande i en konstig, böjd vinkel, med handflatan uppåt, i knät. Den ligger bara där. Och vilar. Den ser ut som ett dött djur, eller kanske en protes. Jag vet inte varför jag hamnar så där med handen, hela tiden. Det ser onekligen inte riktigt klokt ut. En nära vän kallar den "puckohanden" och skriker rakt ut: "neeej, Biggis, sluta! - nu har du handen så där igen!". Ett tag fick jag för mig att jag kanske legat så med handen i min mammas mage; att det är nån sån där fosterstadie-grej som skapar trygghet.
Eller också är jag bara spritt, språngande galen, helt enkelt.

Om tankar om en pappa

Det snurrar fortfarande många tankar i huvudet om pappa, om hans sjukdom och hur det slutade. Jag har så svårt att sätta ord på det. Jag känner mig... jag vet inte... beklämd? Att jag var feg som inte orkade besöka honom när han flyttats över till geriatriken, att jag var feg som valde bort att se honom en sista gång; att ta någon sorts sista farväl. Jag beundrar min bror som satt vid hans sida, matade honom och bara, ordlöst, fanns där.
Samtidigt ångrar jag inte mina val. Jag tror att jag skulle mått ännu sämre om jag handlat annorlunda. Ändå kan jag i tankarna ibland känna, föreställa mig, hur han låg där och var arg på mig. För att jag var den elaka jäveln som såg till att han hamnat där. Arg på mig för att jag inte var där, för att jag inte ställde upp när han behövde det som mest.

Om film

Jag har alltid drömt om att få jobba med film.
Nu. Kanske, kanske. Efter schlagerspektaklet skall möte hållas med en producent. Tänk att få träda in i en ny, outforskad, spännande värld...

Usel

Jag är en usel bloggare just nu. Jag antar att det lär bli värre, allteftersom vi närmar oss den där tillställningen i slutet av februari. Viljan finns, men inte tiden.

Å andra sidan är jag för tillfället mycket skötsam och energisk egen företagare. Idag fick jag ett telefonsamtal som resulterade i lunchmöte med presumptiv kund. En kund som kommer från en helt annan del av underhållningsbranschen, och som skulle kunna bredda vyerna och kontaktnätet ännu mer. Det låter spännande, men jag är inte helt på det klara med vad det var h*n ville, riktigt... Den där lunchen nästa vecka gör kanske saker och ting lite tydligare.

När Lilla Körsbärsblomman nu äntligen somnat (att låta barnet sova en stund mellan dagishämtning och Bolibompa är inte att rekommendera) har jag i hemläxa att titta på en presentations-DVD av en iransk rappare från Kanada (!) (ytterligare en presumptiv kund). Det är bara att bänka sig i soffan.

Bolibompa, förresten. Vad är det med det där programmet som gör att alla kvinnliga programledare blir på smällen? Den ena nya tjejen efter den andra träder in i handlingen, och vips! Tre-fyra månader senare börjar man ana - aha, hon har lite bylsigare kläder på sig... Är det inte en liten kula som börjar skymta...? Jag tror dom är inne på fjärde, femte eller t o m sjätte gravida programledaren nu. Vad gör dom på sina redaktionsmöten, egentligen?

Om konsten att brygga kaffe

Tänkte vara lite hygglig och sätta på tio-fikat igår. Satte igång bryggaren med tio koppar kaffe och lämnade köksregionerna. Tio minuter senare, när det var dags för det där tio-fikat, visade det sig att jag glömt att ställa kaffekannan på plats i bryggaren. Tio koppar kaffe hade skapat ett nytt, brunt hav på golvet. Kollegerna skämtade och frågade om jag ville ha mjölk till kaffet; "Visst, det är bara att hälla ut här, lite socker också?".

Nu på morgonen, när jag skulle brygga frukostkaffe till mig själv, gick det bättre. Inga olyckor. Å andra sidan är dagen inte slut än.

Huvet upp och fötterna ner, eller...

Efter en helg med badhusbad, Disneyprinsessor, svärförälderbesök, massor av fettdrypande mat och en måndag med ett intensivt studsande mellan blivande schlagerstjärnor och finska metalkillar, är jag helt urlakad och tom i skallen.
Jag hoppas att dom rapporter jag har skickat till berörda instanser stämmer, och att jag inte blandat ihop projekten. Kan bli aningen förvirrande för de inblandade - för att inte tala om för mig själv...

Ja, det var ju det där med Disneyprinsessorna. Jag hade en lite syrlig blogg på gång, om att det inte är så konstigt att vi sitter så stenhårt fast i våra könsroller. Vi undrar varför det ska vara så svårt att ändra mönster och invanda roller - "varför blir tjejer så tjejiga; jag har väl aldrig...".
Men vi gör ju det, hela tiden! Vi uppmuntrar våra små prinsessor att klä sig i rosa små pralinklänningar; "för dom ääääär ju så söta!", vi är där och klär på dem kjolar och rosa klänningar, för det är ju inte så roligt när utomstående frågar den nyblivna flickfamiljen: "Och vad heter han!?".
Ibland händer det att jag sminkar mig vid frukostbordet och genast är Lilla Körsbäret där: "jag vill också sminka mig!". När vi gick till Globenarrangemanget i söndags, ville hon prompt ha lila ögonskugga (det fick hon, kan jag tyvärr berätta). Ungen är nyss fyllda fyra!

Jag hade en tämligen bra slutkläm och en ståndpunkt på gång också, men nu är jag så trött så att jag har tappat allt. Vet bara att jag tyckte att den där Disneyprinsess-föreställningen kändes aningen unken efteråt.
Fast tårar i ögonen fick jag förstås, ändå...

Schemalagd tid

Det ena infomailet efter det andra börjar droppa in i min mailbox, gällande tävlingsaktiviteten i Gävle den 24:e i nästa månad. Alldeles precis för en stund sedan kom schemat över hela upplägget onsdag-lördag. Här ska hållas torr-rep (låter nästan lite för ekivokt för min smak), presskonferenser, rep utan smink, rep med smink, rep med och utan kamera, smink- och håravstämning, genrep - många repändar att hålla repa... f'låt, reda på.

Faktiskt - det ska bli jättekul!
Och vilken skitbra merit för mig att ha varit med om...

Torsdagsmys

"Ärtsoppa var länge sedan jag åt".
Tänkte jag och värmde ärtsoppa till mig och Körsbärsblomman, och toppade det med plättar och sylt. Det var ju ändå torsdag.

Blomman ratade, som väntat, ärtsoppan men stoppade glatt i sig både plättar och lite youghurt. Insåg efter en stund att det faktiskt fanns en anledning till att det inte äts ärtsoppa så ofta i det här huset. Jag och ärtsoppa lirar inte på samma planhalva. Jag klarar mig utan ärtsoppa. Åtminstone så länge jag inte behöver ta en kortare flygtur runt stan. Utan flygplan...

Inventering och koreograf-rep

Räknar skivor så att jag får ont i ryggen. Hur nu det går till.
Extremt mycket smidigare den här gången, och det ser ut som om vi kommer att vara klara på fredag. Och inte en månad senare, som förra året. Ja, frågan är egentligen om den förra inventeringen är riktigt klar ännu...

Direkt efter siffersnurret, var det dags att sätta sig i bilen och åka med Artisten till en första koreograf-repetition, med kör och musiker. Jag och Artistens man fick agera "blåsare" (sax och trumpet) i brist på sådana. Med tanke på hur jäkla töntigt och faktiskt lite pinsam-nervöst det kändes att bara stå där, utan att vara omgiven av något annat än fyra väggar, och spela luftsaxofon, är jag oerhört glad att jag inte ska vara med på scen när det väl är dags.

Nåväl, repetitionen gick bra. Mycket luftgitarr och dito -trumpetande blev det.
Kan i lite viskande ton avslöja att scendekoren kommer att ha dragning mot ett speciellt årtionde... Hennes framträdande kommer definitivt att sticka ut - sen återstår det ju att se om det är positivt eller negativt.

När jag kom hem avslöjade en av kvällstidningarna jokrarna, på en svulstig helsida. Det visar sig att min Artist ska tävla mot en (nästan) namne, tillika en gammal bekanting till mig. Det är ju nästan lite roligt...

Inventering, igen

Så var det dags igen. Tillbaka på jobbet.
Motvilligt och fullkomligt oinspirerad. J-a-g v-i-l-l-i-n-te.
Särskilt vill jag inte inventera, men det ska vi göra nu - hela veckan.
Börja räkna skivor punkt nu. 1-2-3...
Det är ju bara att hoppas att det är lite bättre organiserat än förra gången.

Om att välja att inte se

Ett barn i min närhet.
Hon är sex år. Hennes föräldrar är "sån'a där" - lyckade, framgångsrika. Perfekta.
På ytan.

Två barn - en kille och en tjej, naturligtvis - hus, han är erkänd och respekterad i sin bransch och hon är också luttrad, framgångsrik och erfaren.
Men hur mår dom? Egentligen? Mest undrar jag hur den brådmogna, otroligt lillgamla, sexåriga tjejen känner sig, där innanför pannbenet.
Hon är gapig, hon syns och hörs hela tiden. Hon vill gärna bestämma, kallar sig stolt "chefen" och bossar runt med Lilla Körsbärsblomman och hennes kompis. Hon trashar, hon krossar chips och det ser ut som en tornado gått igång där hon drar fram. Och det märks att hon är van att få som hon vill. Dessutom har hon, ända sedan hon var liten bebbe, totalt uppfuckad dygnsrytm. Hon är vaken, med sina föräldrar, på nätterna och kan sova till elva-tolv på dagarna.
Det sjukaste är att föräldrarna inte ser, det som är så uppenbart. Tjejen mår dåligt. Och hon får fortsätta må dåligt, eftersom föräldrarna bara skrattar, ler och säger "jag förstår inte hur hon...".
Fan, till och med en idiot som jag förstår.