Spindlar i badrummet

Men vad är det för liten fläck på badrumsmattan? Däruppe till vänster? Det kan väl inte vara... gulp...

Hade jag varit Shaggy eller Scooby-Doo (favoriterna nummer ett i familjen, alltid), hade jag skrikit "Iiiiik!". Lilla Körsbärsblomman är inte helt omedveten om min spindelskräck. Hon älskar att skrämma mig, genom att placera den här lilla plastiga rackaren lite här och där i lägenheten. I kaffekoppen på morgonen, i sängen eller i badrummet.

Vi har en liten lustigkurre i familjen.

Om att mota olle i grind

Har jag sagt att jag älskar mina grannar?
Rotade runt i kryddhyllan och hittade inga vitpepparkorn. Ve och fasa! Slängde iväg ett SMS till grannen (jag vill ju inte ringa på och sprida bacillerna...). Efter fem minuter rasslade det till i brevinkastet, strax därefter ringde telefonen. "Jag droppade ett paket vitpepparkorn i brevlådan". Han var lika angelägen som jag om att inte ses öga mot öga...

Magkörare i repris

Jaha. Idag fick vi en önskerepris på det här scenariot:
http://gammelmamman.blogspot.com/search?q=magk%C3%B6rare. Det är bara drygt två veckor sedan sist.

Det hela skedde efter övernattning hemma hos väninnan, Kattkärringen. Vi spenderade en mycket trevlig lördag i hennes och katternas sällskap, med god mat och mycket surr. Imorse var Lillskruttan svår att få liv i. Hon sov och sov och var allmänt hängig och runt lunchtid var det alltså dags igen. Och precis som förra gången var hon pigg som en mört direkt efteråt, och tryckte i sig tre ägg, tre mackor och 2 glas o'boy. Det är ju nästan så att man undrar om det verkligen är Galna Kräksjukan... Förra gången blev jag ju själv sjuk, så då var det ingen tvekan, men den här gången...

Kattkärringen påpekade mitt fobi-beteende - hur hela jag förändras när det finns illamående omkring mig, hur jag går in i det hon kallar "Zonen". Jag blir stirrig och pratar hela tiden om det, frågar hela tiden Blomman hur hon mår och om hon behöver kräkas. Nog är det så. Visst blir jag stirrig och får lite hjärtklappning, men det blir mindre och mindre för varje gång. Nu kan jag till och med titta på henne och hålla undan hennes hår. Dessutom vill jag faktiskt hålla koll på henne och rycka fram med hinken när det krävs. Jag ser direkt (och det är typiskt fobi-beteende, det fattar jag ju) när hon börjar andas snabbare, grimasera och ge ljud ifrån sig.

Det blir till att stanna hemma från skola och jobb imorgon, även om det finns vissa i omgivningen som säger att hon visst kan gå. Jag har inga inplanerade möten imorgon, så jag håller mig till principen "kräkfri i två dygn" (även om det bara blir ett och ett halvt om hon går på tisdag). Jag har ingen lust att vara orsaken till första kräksjukeepidemin i klassen.

Spindelkvinnan

Min kräkfobi må ha stagnerat för att kanske t o m ha blivit aningen bättre. Det är däremot mer än vad man kan säga om min arachnofobi. Idag såg jag en riktig sån där dra-åt-helvete-stor spindel ute i min kära väninnas carport och jag vill aldrig, aldrig någonsin se den igen. Jag kunde inte ens förmå mig till att fotografera den. Den satt där på väggen; stor, svart och stilla och gav mig svettiga händer och ett bultande hjärta. Hade den rört sig hade jag skitit på mig.

Lilla Körsbärsblomman är inte märkt av mina rädslor. Hon stod 30 cm ifrån och blåste på den.

Jag börjar fortfarande flåsandas när jag tänker på den...

Magkörare, igen

Det var ingen matförgiftning.
Lilla Körsbärsblomman hängde sig just över hinken, som stått bredvid henne hela morgonen.
Nu håller vi tummarna för att Liten Söt Sambo inte ska drabbas. Jag tror, av olika anledningar, att risken är ganska stor...

Dags igen

Har haft en skön och ganska slapp påsk, som haft födelsedagskalas, rumsbyte och middag med vänner på agendan. Mysigt var det, ända tills imorse. När jag kom upp i köket hörde jag Liten Söt Sambo vråla tarmarna ur sig inne på toaletten (vad är det som gör att killar l-å-t-e-r så mycket när dom spyr?). I lördags var vi hembjudna till goda vänner, vars tvååriga dotter gjorde likadant samma morgon. Dom trodde att det berodde på allt påskgodis hon ätit, eftersom det bara hände en gång, men nu börjar jag ana att det kanske trots allt var en liten, liten bacill det handlade om. Den där vidriga, hemska, äckliga bacillen som jag inte, inte, inte vill ha i mitt hus.

Liten Söt kom just flåsande och stånkande upp för trappan (han har nedervåningen för sig själv idag). Dags igen. Åh, vad jag önskar att vi hade haft två toaletter i det här läget.

Idag tänker jag bara goda, friska, snälla tankar.
Och håller tummarna att varken jag eller Lilla Körsbärsblomman drabbas.

Pizza till frukost

Nu duggar sjukdomarna tätt i familjen. Liten Söt Sambo snörvlar, snorar, suckar och nyser men går till jobbet varje morgon ändå.
Och klockan 4 imorse vaknade Lilla Körsbärsblomman och la en pizza i sängen, min säng. Nu ligger hon däckad i rispuffen framför TV'n med lite lätt feber. Och jag hoppas, hoppas att det inte blir värre, eftersom vi ska åka till fjälls på söndag.

Är dessutom lite stolt över att jag hanterade hela kräksituationen själv (LSS vaknade knappt, bara vred lite på sig där han sov - i soffan) utan att få det minsta panik. Men stanken sitter fortfarande kvar i näsan...

Om att känna sig ful

Dysmorfofobi.
Vilken otroligt jobbig fobi, eller rättare sagt sjukdom, att vara drabbad av (till skillnad från alla andra fobier som är så enkla och lättsamma???).
Fyrans dokumentär om de tre dysmorfofobikerna (det är inte bara en jobbig sjukdom, den är ett rent helvete att uttala också) hamnade jag mitt i, men såg den till slutet. Tjejen, hon som faktiskt verkade ta sig ur sjukdomen - så vacker, och så smart. En otrolig prestation att ta sig ur ett personligt helvete, dessutom bevakad av en kamera flera timmar om dygnet.

Och precis som speakern avslutade - hur många finns det inte därute som bär på samma sjukdom?

Neeeej!

Fick just en SMS från väninnan:
"Nu har F (hennes dotter) spytt ner hela vardagsrummet!".
Ikväll känns det lite shaky att vara ensam hemma med Lilla Körsbäret (Liten Söt Sambo är på julbord). Tänk om det bryter ut här också...? ("om jag blev sjuk i fredags... inkubationstid...?").

Jävla, jävla, jävla förbannade fobi!
Jag fullkomligt hatar att ödsla negativ fobi-energi på "om-det-kanske-händer"-saker, men jag kan verkligen inte låta bli.

Kognitivt

För oss som lider av emetofobi är det jättejobbigt i dessa Galna Kräksjuke-tider, det har jag tjatat om till leda. Att den är i full blom, kan jag som (också) sagt konstatera när jag ser sökningar i min bloggstatistik.

Vissa tjatar om kognitiv terapi som bästa lösning på problemet. Jag kanske ska ta jobb som barnflicka hos den här (stackars) familjen?
http://www.aftonbladet.se/kropphalsa/article1355628.ab

Uppkastning

Strax efter sex imorse kräktes Lilla Körsbärsblomman. En liten, liten session som mest bara bestod av det lilla vatten hon drack 30 sekunder innan. Eftersom jag alltid är förberedd på det värsta, stod hinken praktiskt placerad utanför sovrumsdörren så det var bara att kasta sig efter den, och voila! - ingen olycka i sängen. Och jag fick inte ens panik; hjärtat bara bultade lite, lite extra.

Nu ligger den lilla, bleka sötungen i sin rispuff, piper ynkligt och mår illa. Hinken står bredvid och hon dricker vatten medelst sked. Och jag lider med henne.

En stilla bön

Snälla, goa Galna-Kräksjukebaciller, hör min bön!

Eftersom ni nu har börjat härja runt på mitt barns förskola - kan ni vara söta och rara och hålla er borta från mig och min familj? Tänk på mina fobier!
Och om det är av nöden tvunget att drabba oss, se till att göra det typ måndag-torsdag eller efter söndag den här veckan. När Liten Söt Sambo åker till Tyskland är det kräksjukeförbud i familjen. Basta!

Nojig

Ser en oroväckande tendens bland sökorden som gör att man hamnar på min blogg. Orden 'huskur', 'vitpepparkorn' och 'vinterkräksjuka' börjar dyka upp titt som tätt.

Dessutom sprids den där filmen på programledaren som spyr i direktsändning som en löpeld på nätet. Jag vägrar, vägrar, vägrar titta.

Just när man trodde det var över...

Körsbärsblommans bästa kompis' lillasyrra fick vks inatt.
Om bästa kompisen får det, lär Körsbäret få det. Igen.
Jag bara hoppas att det inte bryter ut på dagis igen - att dom kräks på varandra.
Fasansfulla tanke.

Nu ska jag äta lunch.
Om jag kan...

Oh, no!

Just när jag var på väg genom grindarna på dagis, ringde Liten Söt Sambo. Personalen på dagis hade just ringt honom och sagt att Lilla Körsbärsblomman hade kräkts. Rejält.

När jag kom verkade hon hyfsat med i matchen igen, men overallen och vantarna var nerspydda. Tur att hon gjorde det ute, så att bacillerna eventuellt inte spred sig till precis alla på avdelningen.
Hem snabbt och nu ligger hon och sover i soffan.

Snälle, gode någon.
Jag vill inte behöva ränna runt mellan intervjuerna och sitta på parkett i Gävle med en spyhink i högsta hugg...

Uuuuuäck!

Uppdaterad - liten, liten stund senare:
Precis när jag skrivit ovanstående, och var på väg upp för att ta dom där obligatoriska tio vitpepparkornen, hände det igen. Jag hann tack och lov fram med hinken, men jag riktigt kände hur dom där äckliga bacillerna rasslade och kryllade in i näsan på mig. Så nu är det bara att vänta och se om jag är så där immun som jag trodde...
Paniiiiiik!