Tjong

Ute på jobb hela dagen. Intervjuer för både radio, TV och web-press. Plåtning. Fullspikat schema. Artister som pratar oavbrutet. Artister som ammar. Runt 18-tiden var det klart.

Och så - TJONG I BALLONGEN - tog livet plötsligt en helt annan riktning.

Jag tar en liten paus, för att samla tankarna, men var så säkra. Jag återkommer.

Ett herrans liv

Har hållit igång sen halv 8 imorse. Klockan 10 började vår årliga städning av gården, tillsammans med de övriga medlemmarna i föreningen. Bra uppslutning och det var jättetrevligt, men satan så jobbigt (och då slipade och betsade jag bara utemöblerna)! Lilla Körsbärsblomman blev kompis och bundis med grannens två tjejer, 4 och 6 år. De har inte träffats speciellt många gånger, eftersom de är varannanveckas-barn. men de spenderade hela för- och eftermiddagen ihop; först hos oss, med bad och bus, och senare hos dem, med middag och Bolibompa.


Eftersom jag druckit mängder med kaffe under städdagen och var allmänt uppjagad, passade jag på att åka till SvT med ett bud, handla lite och fortsätta städningen inomhus när jag kom tillbaka. Halv 9 avslutade jag med en dusch och nu är jag så trött så att kroppen liksom bara surrar...

Vad Liten Söt Sambo gjort?
Gått på golfkurs 9-13 och tittat på fotboll...
(Fast okej, han är möjligen förlåten eftersom han oljade in dom nybetsade utemöblerna och dessutom lagade världens i särklass godaste middagsmat).

Imorgon blir det en heldag "på stan", intervjuer och fotosession. En av mina artister släpper en singel i dagarna; en duett med en f d Fame Factory-deltagare. Ett digert schema väntar. Ratta in Mix Megapol kl 07:00 i arla morgonstund, vetja!

Menop aus

Den fortsätter gäcka mig, den där.
När jag insett att jag räknat fel på en vecka och trott att den var på gång, kändes allt normalt igen. Men den vill inte. Den håller sig undan.

Men opaus

Hrm.
Ryktet om min menopaus är betydligt överdrivet.
Jag hade bara tagit fel på vecka.

I väntan på en tunnelbana, del 2

Dom äckliga gubbarna samlas i parti och minut på tunnelbanan i Stockholm, vad det verkar. På vägen hem idag kom ett aggressivt fyllo in i vagnen. Det var trångt, han ville fram och började färden med att agera bowlingklot med sina medresenärer. Därefter började han höja rösten, högre och högre, peka finger och kalla folk - med fördel kvinnor och tjejer - "slinkor", "horor" och "lata svartskallar". Glåporden formligen haglade. Noterade en tatuerad yngling som satt ganska nära honom - rakat huvud och tatueringar - som började blänga mot fyllskallen, något som denne märkte efter ett tag. Jag tror att blicken från denne unge man tog ner honom på jorden, han verkade faktiskt bli lite rädd och dämpade sig en stund. När han närmade sig sin hållplats, satte han igång igen, liksom för att sätta punkt.

När jag och den unge herrn gick av vid samma hållplats, la jag en hand på hans axel, log och sa: "jag tror att din blick fick tyst på honom en stund". Vi bytte ett par meningar om att "faktiskt, fyllo eller inte - man får inte vara hur jävla otrevlig som helst" och sen skildes våra vägar.

Såna där gubbar gör mig skakig i benen.
Såna där gubbar vill jag inte ha att göra med efter en stressig dag på jobbet.

I väntan på en tunnelbana

På väg hem från jobbet, i väntan på rätt tunnelbana, kom en man och satte sig bredvid mig på perrongen. Så fort jag såg honom fick jag en "dålig" känsla; varför vet jag inte. Han såg helt vanlig ut, en medelålders man med ett ganska alldagligt utseende, ett jag inte ens minns nu men han hade tics. Det var inte det som framkallade den där dåliga känslan, det bara var något med uttrycket i hans ansikte. Han satt där bredvid mig och ryckte med huvudet, upp och ner, fram och tillbaka. Jag såg honom i ögonvrån, medan jag intensivt stirrade rakt fram. Jag vände på huvudet och tittade åt andra hållet och gjorde allt för att inte verka kontaktsökande.

När tunnelbanan kom klev jag tacksamt ombord och väl innanför dörrarna var han glömd. Tills en kvinna knackade mig på axeln och sa "Du såg att det var en äcklig gubbe som tittade på dig därborta?!"

För det första blev jag rätt ställd och generad (läs: pionröd i ansiktet). För det andra började jag urskuldra honom och ta honom i försvar: "det är inte säkert att han...". Samtidigt blev jag väldigt glad, glad att någon ser. Att veta att man inte är ensam.

Jag borde ha sagt tack men så långt tänkte jag inte ens.
Så. Tack.

Solo

Liten Söt Sambo lät trött när han ringde. Det utlovade hotellrummet i S:t Petersburg lyste med sin frånvaro och nu satt han och bandet han reser med i en bil på väg till flygplatsen i Finland. Ingen av dem har duschat sedan i lördags morse. I beaktande bör då tas att bandet gett två spelningar, som säkert inte var helt svettfria. Sex timmar kommer resan att ta. Det är bara att hoppas att de kommer fram helskinnade.
Lilla Körsbärsblomman har varit ömsom glad (när hon fått leka med jämnåriga) ömsom nedstämd hela helgen. När svackorna kommer snyftar hon: "det är inget roligt utan pappa!".

Ska jag erkänna tycker jag detsamma.

Kom och försvann

Menopaus.
Den kom på besök i ett par timmar i fredags och lördags. Sedan försvann den, utan att ens göra något försök att komma tillbaka. Jaja. Vi ska väl alla (kvinnor) den vägen vandra. Jag trodde bara inte att det var min tid just nu... Det känns lite sorgligt att det verkar vara över snart. Så... definitivt. Så... gammalt.

On tour

Liten Söt Sambo är i Ryssland. I skrivande stund torde han sitta på en buss (eller var det ett tåg?) på väg mellan Moskva och S:t Petersburg.

Jag bara känner på mig att ryssarna älskar min fästman.

Tandfén

Det är en oerhört fascinerande känsla att känna med tungan på den bakersta (heter det verkligen så?) tanden i överkäken. Ytan som tungan känner över är helt slät, platt och blank.

Etapp 1 hos bryggbyggaren är avklarad.

Dagens bubbel

Något har hänt med min mage. Den bubblar, fnyser och fräser åt mig. Den låter som när sista vattnet rinner ut, när man tömmer badkaret. Högt.
Satt på ett möte häromdagen och självklart började magen prata, högt och tydligt. Till slut gav artisten mig en påse Samarin och såg förstående på mig. Stress, mycket jobb och en hel massa koffein är nog ganska taskigt mot tarmarna. Lägg därtill (igår) en fantastiskt oxfilépasta, ett smäktande rödvin och Hellacopters releaseparty.
Egentligen är man nog dum i huvudet.

Musikaliska anekdoter, del 781

Sångaren i Whitesnake, David Coverdale, vet hur man ska leva ut som RockStar. Eller visste, kanske jag ska säga. Jag kan inte svära på att denna skröna är med sanningen överensstämmande idag.
Innan varje spelning intar Mr Coverdale sin tron i logen. Ja, en tron. En sån där som kungar sitter på. När det är dags att inleda konserten, kommer två personer in och strör rosenblad framför honom, på hans väg fram mot scenen.

Kungligt!

Musikaliska anekdoter, del 497

Inlett mitt samarbete med en artist som varit med ett tag. En rocker som snart halkar in i medelåldern. En sån där som kan snacka, för två. Och jäklar så mycket historier han har på lager. Idag har ett tre timmars möte plus lunch avverkats, och efteråt är man ordentligt snackmanglad. Historierna däremot är ganska roliga.
Idag serverades bl a en historia om hur Bobby Gillespie från Primal Scream (engelskt psykadelika-band som är kända för destruktivt rock'n'roll-leverne och ett ivrigt konsumerande av droger) åkte till Japan på turné. Första dagen där övertalar de sin PR-ansvariga att få komma in i ett heligt tempel. Väl inne, tjatar de till sig att få komma till den helige munken som sitter i templet, något som tydligen är väldigt, väldigt ovanligt att västerlänningar får. Munken har en skål bredvid sig, där man kan lägga saker som munken kan välsigna. En av medlemmarna i bandet drar ner gylfen och... ja, resten går att räkna ut...
Det tog fem timmar, sedan var japanturnén inställd och bandet fick poliseskort ut ur landet. Jag är inte helt säker men jag tror att bannlysningen av dem där gäller fortfarande...

Jag - en slarver

Det är inte bara positivt med kontor, har jag märkt. Helt plötsligt har jag en hel massa saker som skall transporteras mellan hemmet och kontoret och sedermera mellan kontoret och hemmet. Dator (ja, ja planen ÄR att lämna den på kontoret, men det är lite mycket nu...), glasögon, diverse papper, plånbok, mig själv... Många saker är det och mycket kan hända med dem längs vägen. Nätsladdar kan glömmas, plånboken kan plötsligt ligga i ett annat fack i väskan, skrivaren står kvar på kontoret när jag behöver den hemma, passerkort kan hamna i en annan jacka. Och så vidare.
Idag när jag kom hem och skulle sätta på mig glasögonen, hade den ena linsen lossnat från bågen och var puts väck. Rotade igenom handväskan, där glasögonen legat. Ingen lins. Slog en flukt i datorväskan. Nema lins. I mitt sinne såg jag dom där där berömda bevingade sedlarna fladdra stillsamt mot horisonten, och eftersom jag har ett dyrbart tandläkarbesök inbokat imorgon och en parkeringsböter på 700 kronor liggande, blev jag tung i sinnet. Sista chansen var en koll i bilen, och se på f*n. Där låg den ju!
Ibland ska väl ändå även en sån [slarvmaja] som jag ha lite tur...

Alla våra husdjur

Jobbar hemifrån, eftersom dagis stänger tidigt idag.
Även om jag har varit osedvanligt kreativ och arbetssam och fått mycket ur händerna under de korta timmar jag jobbat, inser jag hur ofantligt mycket mer effektiv jag är på ett "riktigt" kontor. Jag slipper katterna på tangentbordet, slipper se tvättkorgen som pockar på uppmärksamhet, slipper tömma diskmaskinen. Lämnar jag sedan dator på kontoret ett par dagar i veckan, kommer jag att bli en mycket mer effektiv hemmafru också.

Och på tal om städning och sånt.
Igår SMS'ade Liten Söt Sambo mig när jag var på väg hem. "Vi måste köpa myrgift". När jag kom hem förevisades jag glatt den lilla myrstigen nere på undervåningen, troligen uppkommen genom en smulig kexchoklad (dom smular nåt överdjävligt, dom där kexchokladarna!).
Sagt och gjort, myrmedel införskaffades, resterna från tidigare silverfisk-äventyr ställdes ut och hela huset dammsögs med omsorg. Nu är dom borta, och jag hoppas att dom aldrig, aldrig mer kommer tillbaka...

Och javisst, ja. Nämnde jag att Lilla Körsbärsblomman fått springmask också?

Mina tankar går till Englas mamma och pappa, och till Pernillas efterlevande.
Det är så fruktansvärt att jag går sönder.
Krama dem ni har omkring er och var rädda om varandra.

Fel i trycket

Jag, som ett par gånger av misstag signerat mina mail med "Bästa hälsningar, Birgfitta" skickade just ett SMS till Liten Söt Sambo som är på kalas. Jag är lite osäker på om jag skrev "har ni kul?" eller "har ni kuk?". Jag kanske ska ta på mig glasögonen och kolla...

Skämt åsido

Den är dags att föda. Den gravida kvinnan visas in på en förlossningssal och efter en stund kommer en läkare in.
"Har slemproppen gått?"
"Ja, men han skulle bara parkera om bilen".

Lycka och olycka

Vilken fullständig omställning mina arbetsdagar genomgått! Det känns som om jag börjat på ett helt nytt jobb. Det är nästan så jag undrar hur jag egentligen skött mitt jobb tidigare...
Helt plötsligt får jag saker och ting gjorda på dagarna. Jag slipper ödsla energi på att tänka på att tömma disk- eller tvättmaskin, dammsuga eller tvätta toaletten. Jag kan koncentrera mig till 100% på att försöka göra ett bra jobb.

Det inmundigades champagne igår. Och rött vin. Och öl. Rasslade runt på Stureplan, som jag i vanliga fall håller mig långt ifrån, men det var releaseparty på ena sidan gatan och rockklubb på andra. Var klok nog att ta det lugnt med alkoholen och åka hem hyfsat tidigt, 01:20. Dagen idag har inte varit alltför tung och jobbig, även om jag känner av bubbelvattnet...

Strax innan jag lämpades av taxin, passerade vi en olycksplats. I rondellen, där krocken inträffat, stod mängder med polisbilar. En helt demolerad bil med intryckt front stod med öppen förardörr. Bredvid poliserna och bilen stod en bår. Medan den nyfikne taxichauffören sniglade sig genom rondellen, vände jag bort ansiktet. Jag såg aldrig om den gula filten täckte en kropp...

Gulp...

Ojdå. Jag fick det där återstående uppdraget, också. Dessutom mitt framför ögonen på en konkurrent väldigt, väldigt nära inpå mig.
Jag tror inte att h*n fått beskedet ännu. Vi får se om jag törs åka till kontoret imorgon...

Små samlade intryck - dag 3

Oj! Det är helt fantastiskt att ha ett kontor! Jag känner mig mycket mer effektiv och får mer gjort. Dessutom får jag Liten Söt Sambo att både lämna och hämta mer frekvent, och bara det är ju ett plus.

Det händer saker, man träffar människor och är social, som en vanlig människa.
Man kan gå till en kaffeautomat och hämta kaffe. Man kan lämna sin post till vaktmästeriet. Man kan hämta pennor och anteckningsblock. Det är helt underbart och jag är så glad att jag tog det här beslutet.

I och med att det är ett riktigt musikens och kulturens hus jag hamnat i, händer det saker hela tiden. Lunchen igår ackompanjerades av ett gäng killar och tjejer som skulle spela upp för en stipendieansökan. Helt plötsligt satt jag med en stråke i örat och en cello i salladen. En udda upplevelse. För en liten stund sedan klev en nytänd stjärna på filmhimlen in genom dörrarna för att prata med min kollega/konkurrent vägg i vägg om ett eventuellt uppdrag. Själv har jag just haft ett möte med en potentiell kund, som sedan vårt tidigare möte knorrat lite över att jag arbetade utanför stan. Att jag hux flux flyttat jobbet till en central adress inte långt ifrån hans högkvarter, var helt plötsligt väldigt positivt och bra.

Kunder, ja.
Vi ska fira ikväll, jag och mina 2 arbetskolleger/konkurrenter/kompisar. Att vi flyttat in. Och att jag just landat det största projekt jag någonsin haft. Min vår och sommar känns med ens totalt smäckfull. Imorgon får jag besked från ytterligare en kund, får jag även det uppdraget får det vara stopp sedan. Just nu är alla dom där negativa känslorna som bortblåsta. Jag flyyyyyger!

För- och nackdelar

Det är spännande tider. Nytt kontor med en mycket central och mycket förtroendeingivande adress - kom och hälsa på, vetja! (och dessutom med ofattbart billig hyra) och en eminent medhjälpare (så länge det nu varar, innan hon blommar ut och blir egen managementkonsult). Ändå kan jag inte låta bli att vara lite, lite negativ, för det är nu sån jag är, i grund och botten.

- En lokalhyra ska betalas varje månad, vare sig det finns uppdrag eller ej.
- Om jag inte tar med mig lunch varje dag, blir det skitdyrt att få mat i magen.
- Det är skönare att sitta hemma och jobba.
- Det är skitjobbigt att cykla över Skanstullsbron varje eftermiddag.

Varför är jag så'n? Ibland tröttnar jag på mig själv så att jag skulle kunna... sälja mig till högstbjudande!

- Hyran är extremt låg och ska dessutom framöver delas på två. Det räcker att jag spar in på lite onödiga utgifter så har jag tjänat in det.
- Det är bara att TA MED lunch så ofta det går.
- Det är osocialt och förtvinande att sitta hemma och jobba. Dessutom kan jag sitta hemma och jobba precis när jag vill.
- Det är inte jobbigt att cykla över Skanstullsbron varje eftermiddag. Det kallas motion och det är precis vad jag skrikit efter de senaste månaderna!

Det är alltså med spännande, och en del kluvna känslor, jag ser fram emot min nya arbetssituation... Antar att det ska vara så.

Område med dåliga vibbar

Har haft vägarna ut till Hässelby under eftermiddagen. Alltid när jag kör längs Drottningholmsvägen, slås jag av hur tråkig vägen är. Rak. Full av rondeller. Köer vid rödlysen. Jättetrist omgivning, tråkiga hus. När jag kör förbi Kristineberg, får jag dåliga ex-vibbar. När jag kör förbi Stora Mossen, får jag dåliga "här-har-jag-bott-förut-och-det-var-inte-kul"-vibbar. När jag passerar Åkeshov kommer tankarna om galna män med järnspett. Vällingby ger också trötta minnen om gamla ex och Hässelby gård tillhör också kategorin gammalt boende med olustkänslor. Och nu kan jag lägga till Blackeberg till listan. Här utspelar sig "Låt den rätte komma in" och där kan man ju verkligen snacka om ångest...

Onekligen helt fel sida av stan för min del...

Skämtlynne

Lilla Körsbärsblomman: "Åh, va' skönt det var att bli av med det där som satt fast i rumpan!".
Gammelmamman: "Oj, vad var det som satt fast där?"
Lilla Körsbärsblomman: "En fis!"

Up and around

Mår bättre. Mycket bättre, rent av.
Fortfarande bor det snor i min schnuck och jag hostar lite, men det är inte samma rethosta längre. Det är gott läkekött i Gammelmamman, uppenbarligen!

Födelsedagskalas väntar under eftermiddagen.
Vi inväntar Liten Söt Sambo som gick upp klockan 7 imorse för att spela golf.
Han är f*n i mig inte riktigt klok...

Sjukare

Klockan halv tre i eftermiddags gav jag upp. Det gör jag inte ofta, men när det känns som om hela huvudet är fyllt av en slemmig sörja, det brusar i hela kroppen och man har förbrukat en halv toalettpappersrulle genom att snyta sig ungefär var femte minut - då får det fan vara nog!

Fick en och en halv timmes vila på soffan innan det var dags att hämta Blomman och faktum var att trycket i huvudet lättade lite. Vi får se om helgens vila kan kurera mig.

På måndag ska jag titta på mitt nya kontor...

Sjuk

Synd, synd, synd är det om mig.

Det fullkomligt sprutar snor ur näsan och jag har fått en härlig rethosta. Känner mig ömklig och skruttig och vill helst bara ligga på soffan och tycka synd om mig själv. Dessutom har Bredbandsbolaget knasat till det med fiberoptiken i området, så jag är tvungen att surfa mobilt.

Har tusen 'borde' och 'måste' på att-göra-listan men just ju är jag fullt sysselsatt med att försöka blåsa ut hjärnan genom näsan.

Nåväl. Det är inte ofta jag är sjuk, så det är väl synd att klaga för mycket.

Slemhinnor

Esberitox i all ära, men på en riktigt rejäl förkylning verkar det inte bita.
Idag har det sprayats avsvällande medel i Gammelmammans näsa mest hela dagen, för att kunna överleva och andas. Har inte gjort det på ett par timmar nu, och jag är så täppt så att jag måste andas med öppen mun.

Jag är riktigt ledsen att Californication är slut (för säsongen?). Den var befriande liberal och rak för att vara amerikansk. Jag hoppas verkligen det kommer mera.

Lika som bär

Vid frukost imorse stod radion som vanligt på och skvalade "I don't feel like dancing" med Scissors Sisters. När refrängen drog igång utbrast Lilla Körsbärsblomman: "Mamma, det låter som dom där tvillingarna, dom utan hår!".

Vilket musiköra. Jag är imponerad.

Tro, hopp och en dålig film

Vet du vad jag tror?
Att min näsa är full med snor!
Just nu är Esberitox min allra, allra bästa vän och räddare i nöden. Tron kan ju försätta berg, och jag känner mig faktiskt lite bättre, efter min intensivkur.

Jag börjar också tro att min dejt med min f d svägerska aldrig, aldrig någonsin kommer att bli av. Idag är fjärde eller femte gången den planerade middagen ställs in. Sedan januari har vi med jämna mellanrum försökt boka en kväll för lite mat, potatis och samtal om våra ex, bröderna Brothers. Och varje gång händer något som gör att vi måste skjuta på det ytterligare en vecka.

Istället ägnades kvällen åt mys med och bad av smutsig Körsbärsblomma, tillagning av nytt fiskrecept (tack söta rara Batbut, det var jättegott och så enkelt att tillreda!) samt författande av ytterligare en offert. Efter ett kortvarigt besök av musiker i hemmet, åkte filmen "88 Minutes" på, med Al Pacino i huvudrollen. Halvvägs in i filmen somnade Liten Söt Sambo, strax efter började jag också tappa tråden och bege mig in i drömmarnas land. Ingen film jag vill rekommendera; den var rörig och inte alls bra. Och Al Pacino såg ut som en tant i håret.

Min första april

Ibland kan mina dagar vara otroligt intensiva. Ibland kan mina dagar se ut så här.

Klockan 06:15 sätter sig en trött Gammelmamma på ett tåg, som tar henne till Karlstad. I samma vagn sitter två av artisterna hon ska träffa senare under dagen, men klockan halv sju på morgonen är man inte speciellt social och vill helst sova, om det går. Gammelmamman tar beslutet att inte presentera mig, utan ligger lite lågt och låter tjejerna vila.

Klockan kvart i nio är Gammelmamman på plats och upprättar sitt lilla "production office" i ett rum bakom matsalen. Artisterna som ska presenteras under dagens lilla presskonferens och 'happening' börjar droppa in. Några har bott på hotellet över natten och ser lite, lite trötta och slitna ut. Det här är killar som gärna sitter och snackar över ett glas öl...

Klockan elva börjar den första intervjun och samtidigt pågår ett intensivt smugglande för att församlad media och ankommande lunchgäster inte ska se vilka artister det är som ska presenteras.

Strax efter klockan 12 presenteras hela gänget från scen och kör varsin låt. Det hela är över en halvtimme senare och då vidtar ett riktigt pusslande; vilken tidning eller radiostation ska få prata med vilken artist, och hur länge... Ibland får Gammelmamman vänligt men bestämt gå in och bryta och säga "...nu måste ni tyvärr runda av, för nu väntar...".

Klockan kvart i två hinner Gammelmamman med nöd och näppe få smaka lite av lunchbuffén, prata med arrangör och artister om hur det kändes och hur det gick. Gammelmamman kan konstatera att det hela kändes väldigt positivt och bra, och kan slappna av.

Tjugo minuter över två äntar Gammelmamman, de två artistiska tjejerna och den manlige vid namn Staffan tåget tillbaka till Stockholm. Gammelmamman hinner skicka lite mail och ringa några samtal, innan hon kan avsluta resan i trevligt samspråk med sitt resesällskap.

Om du bor i Värmland kan du knappast ha missat oss:
TV 4
Expressen
SVT, Eftersnack
P4 Drive
Nya Wermlandstidningen
Värmlands Folkblad