Till er alla

Gott Nytt År!

Dofter

Varje gång jag duschar blir jag så himla fikasugen.
Anledningen är en av årets julklappar. Det är en bodylotion, inköpt i Tallinn, som doftar kakor. Alltså sådana där stora, fika-kakor bakade med choklad och sirap. Det är nästan så att jag måste äta upp mig.

Bara, bara jag del 534

Stegen som Tomten kom med i år finns numera i hemmet. Så bra, tänkte jag och skulle byta glödlampor lite här och där. Vid första bytesstället - köket - fick jag helt plötsligt lampor, lamphållare och sladdar i händerna. Det visade sig att hålet som lampanordningsmackapären suttit fästad i, hade liksom ätit upp sig själv på något vis.

Så glad Liten Söt Sambo ska bli när han kommer hem.
Det är ändå ganska charmigt med en lampa som hänger lite på trekvart, som en discokula...

Något gammalt, något spytt

Dottern vaknade vid 7 och låg och jämrade sig fram till 8. Ena sekunden bad hon om vatten, äppeljuice på sked eller Alvedon. Vis av erfarenhet och fobisk som en lättskrämd liten mus, gick jag och hämtade en hink och ställde i greppvänlig närhet. Och jajamensan, efter att ha gått upp och tittat på "Häxan Surtant" ett par minuter, blev hon jättestirrig, klagade på ont i magen och ont i halsen och sen kom det kräks. I hinken, tack och lov, eftersom hon är en väldrillad ung dam. Och jag behöll mitt lugn och jag är faktiskt lite stolt över mig själv. Hon fick ur sig vattnet och äppeljuicen och rörde inte en min, fällde inte en tår. Hon verkar inte tycka det är ett dugg jobbigt.
Efter en stunds vilande i puffen på golvet, frågade hon med ett leende om hon kunde få en macka och lite att dricka. Två mackor och en halv flaska utspädd äppeljuice senare, verkar livet ha återgått till det normala.

Ett litet steg för mänskligheten men ett stort kliv för en kräkfobisk tönt.

Skräckfilm

Spielbergs "Hajen". Den håller än, trots att den är till åren kommen.
Ja, jävlar i havet...

Öronbedövande

Vi bor bredvid en gångtunnel. Tunneln går under Nynäsvägen. Så här i "smällar-tider" är det ungarnas främsta kvällsnöje att kasta in smällare i tunneln. Även om jag är otroligt rädd för smällare (kan bero på att jag fick en smällare upp i jackärmen en nyårsafton för ett femtontal år sedan) så klagar jag inte, så länge smällarna är av typen ettöres (oj, här märktes det att jag är född för typ etthundra år sedan!).
Ikväll har man tydligen tävlat i vem som kan slänga in värsta smällaren i tunneln. Det har smällt som om man försökt spränga bort fundamenten, och gått rundgång, fönstren har skallrat och någon har förmodligen gjort i brallan på väg hem från jobbet.

Ge fan i att sälja smällare till underåriga, säger jag!

Julfeeling

Man pyntar.
Man städar.
Man shoppar.
Man drabbas av den årliga julstressen, men försöker ändå tindra lite vackert med dom ljusblå så gott det går.
Och så kommer den då, äntligen.
Julen.

Julafton är, från det man slår upp dom shopping- och stress-svullna ögonen, en veritabel orgie i mat och (ibland) onödiga julklappar. Vi spenderade julafton i Liten Söt Sambos föräldrahem, och jag hade turen att få med mig min mor och hennes make dit, så jag slapp tack och lov det där extra stressmomentet att flänga ut till Ingarö framemot 8-tiden. Klockan 3 är det Ank-tradition på TV, och innan herr Feldtreich och Benjamin Syrsa hunnit blåsa ut ljusen, är det allmän kallelse till julbordet. Det äts äggålaxåsillåskinkaåkorvåköttbullarådoppigrytanålutfiskåenhelmassa annat. Sen dukas det av i flygande fläng. Då kommer farfar på att han måste gå till kiosken och missar självklart Tomtens ankomst. Den här gången kom Tomten med en stor stege över axeln - det såg lite lustigt ut men det var vad vi hade önskat oss... Sen delas det ut klappar till ungefär 15 personer och tro inte att man sitter en och en och öppnar sin klapp i tur och ordning. Nej, nej, här flyger det paket genom rummet och det prasslas med papper och utropas "åh", "ah" "oh" och möjligen "eh?" och ungarna blir skelögda, eftersom dom matas med paket från höger och vänster. Det hela är över på 30 minuter, sen ska kaffet drickas. Innan sista kaksmulan har slickats ur mungipan ringer färdtjänst på dörren och gammelfarmor fraktas hem. Halv nio rycker Liten Söt Sambo i kjolen på mig och vill åka hem. "Jag är helt slut", säger han men jag vet att han bara vill hem till lugnet och TV-spelet han fick i julklapp av mig (Guitar Hero 2 - skitkul!). Mamma och svärmor kan knappt slita sig från varandra och jag ber om ursäkt, för att jag märker att dom gärna hade pratat vidare, men nu går skjutsen mot Ingarö.

Och efter tre timmars intensivt TV-spelande (till och med jag spelade, och jag gillar inte TV-spel) är det över. Halv två stapplar jag isäng, med värkande ögon. Dagen efter känns nästan som en helt vanlig dag, utan minsta julkänsla.

It feels so... over.
12 timmar, och sen är det över. Sen är julen förbi.
Är det verkligen värt det? Eller är det själva resan som är grejen?

En uppmaning i juletid

...och God Jul...

önskar Gammelmamma B*i*g*g*i*s alla som lyckats hitta hit!

Slutpartajat

Hur kul det än är att springa på lokal och leka att man är 25 igen, så är det faen inte värt det dagen efter, när man ska vara vuxen, ansvarstagande och stor igen. Nu får det faktiskt vara lugnt ett tag (måste ju ladda för den där galna galan i Göteborg den 20:e januari...).

På glögg-galej

Glöggfest var det sagt.
En orgie i sprit blev det.

Riktigt så illa var det väl inte men det känns i huvudet att det blev blött och sent.

Förstår inte riktigt varför vi hamnade på Stureplan. Jag gillar inte Stureplan!
Men in halkade vi, fyra glada musikbranschmänniskor - två konsertbokare, en singer/songwriter och jag - på SpyBar klockan tolv på natten. En av de glada musikbranschmänniskorna, som var aningen lite gladare än oss andra, fick, ungefär 10 minuter senare, beskedet att han inte längre var önskvärd i lokalen, så vi eskorterade honom och oss därifrån. Ingen var gladare än jag. Om SpyBar tycker jag inte. Heller.
Istället hamnade vi på O-Baren och jag skriver inga hyllningsdikter till det stället heller. Det pumpades tysk retro-techno på övervåningen och att försöka fortsätta dom trevliga diskussioner vi haft tidigare på kvällen, var omöjligt. Strax före halv två insåg jag att jag inte skulle bli så mycket snyggare, så jag satte mig i en taxi och åkte hem.

Så speciellt snygg är jag inte idag. Heller.

Julklapp; den lilla extra

På väg till arbetet lyssnade jag på P5. De sände ett litet inslag om Nelson Mandelas julklappar. Julklappar han får från beundrare runt om i hela världen; stora som små, rika som fattiga.
Det var särskilt en julklapp som jag blev oerhört fascinerad av och som jag skulle vilja se med egna ögon:
En bibel skriven helt i miniatyrskrift - på en enda sida.
Den är ju inte skriven i någon speciellt stor skrift från början. Och många sidor tjock är den.
Fatta vilken stor sida det måste vara!

Däst

Trots att det var sagt att vi inte skulle äta något julbord på företaget där jag jobbar, sitter jag här nu, med magen full av köttbullar, prinskorv, sill och lax. En jultallrik har just inmundigats, och jag känner att jag måste upprepa det jag skrev som slutkläm häromdagen.

Palt-koma.

Ctrl alt delete

Julledighets-koman har mig redan i ett fast grepp.

Det enda jag hittills lyckats prestera är en totalt intetsägande pressrelease om min melodifestival- och albumaktuella artist. Den har just skickats iväg till nära 700 mediamänniskor runt om i Sverige. Man kan ju alltid hoppas att dom befinner sig i samma läge som jag. Hjärnan är liksom... (mer än vanligt) bortkopplad. Det enda jag kan tänka på nu är vilka jag lyckats glömma bort att köpa julklappar till.

Nu blir det lunch; därefter mer koma.
Palt-koma.

Skönheter

Dåförtiden

Har just roat (eller möjligen oroat) mig med att läsa mina allra tidigaste blogginlägg. Inser att jag blivit en mer allvarsam dam, allteftersom tiden gått.
Då och då skrev jag inlägg som jag nu, så här i backspegeln, tycker var rätt roliga. Nuförtiden känns jag inte ett dugg skoj.

Det kanske är som dom säger, att det var bättre förr?

Skärpning, tack!

Men jag saaaaa ju att jag är en blödig, gråtmild liten fis!

På vägen till dagishämtning hörde jag Frans (lillsnubben med Zlatan-låten) senaste musikaliska alster; en juldänga på bredaste malmöitiska.

När han klämde i med "...granen smycka, i ögonen syns lycka..." - då var det kört.

Men cheezus!
Skärpning!

Nisse, ny bekantskap

För några dagar sedan la jag ut en bild på utsikten utanför mitt fönster (nu höll jag återigen på att skriva 'utskiten', precis jag höll på att göra första gången!).
På bilden syns en backe. Just i denna stund står en vit bil (kan vara en audi) parkerad i samma backe, och under bilen verkar det bo en ganska ordentligt stor råtta. Den springer fram och tillbaka under bilen, verkar samla på sig saker som ligger där i backen bland löven, och sen - snabbt - in under bilen igen.
Den är så pass stor att man skulle kunna ta den för en liten förrymd iller. Men det är ingen iller. Det är en medelstor, svart råtta.

När mina kompisar kom från lunchen nyss berättade dom glatt att dom hade hälsat på den. Numera går den under benämningen Nisse.

Min bil står parkerad ganska nära Nisses (tillfälliga?) bostad.
Undrar om jag inte ska ta och hälsa på honom när jag går hem?

All reklam är bra reklam?

Igår fick jag se resultatet av den mailintervju jag gjorde med en branschtidning i höstas. Det var så jobbigt och lite pinsamt att se sig själv på en halvsida i tidningen, så jag vågade inte läsa artikeln. Tänk om jag sa nåt dumt?

I väntan på något gott

Nu är det bara några ynka minuter kvar.
Vadå julafton?
Hallå - Prison Break!

På övervåningen ligger en stor hög med ovikt tvätt. Den ropar på mig. Det har den gjort i flera dagar nu. Ropar den på Liten Söt Sambo, får den ropa jäkligt högt. Han befinner sig på julbordsmiddag med jobbet. Jag bara säger det; stackars Ulriksdals Värdshus! Ett tiotal hårdrockare jämnar säkert stället med marken just nu.

Liten Söt Sambo erkände för mig att han blev väldigt rörd när Fyrtioåringen ställde sig upp under middagen och berättade om frieriet. "Jag fick gåshud över hela kroppen!". Så liten, så hård och ändå så skör... Honom tycker jag om.

Något jag inte tyckte om var filmen "Varannan vecka" (ja, det blev ett tvärt kast, jag vet) som jag såg igår. Den kändes liksom... kall på något vis. Jag gillade inte en enda av karaktärerna och Måns såg jäkligt vissen ut. Det roligaste med filmen var att flera scener spelades in på bakgården där jag jobbade förut. Ja, alltså, jag jobbade ju inte på bakgården, men... äh!

Nu hörde jag den den tvätten kalla på mig igen.
Bit ihop, Gammelmamman. Bit ihop.

Fira fyrtio

Det som i lördags från början 'bara' var tänkt som en fyrtioårsskiva med en kär vän, visade sig istället bli ett riktigt kärlekskalas. En kvart innan gästerna anlände friade nämligen hennes pojkvän. Hon var fortfarande rätt omtumlad när när fördrinken intogs. Hon berättade att när han började yra om "...nu har vi varit tillsammans i sex år..." så trodde hon att han tänkte göra slut.
Så firandet av fyrtioåringen kom liksom av sig och fokus hamnade istället på frieriet och det kommande bröllopet. Smart drag, om man vill få folk att glömma bort ens ålder...

Konstiga karlar och konsert

Konsert igår. Pip i öronen idag. Man måste ha nåt fel i huvet om man glömmer öronpropparna. Om inte annat får man fel i öronen dagen efter. Öron som man redan hade fel i från början. Läge för amputation?

Konsertupplevelsen igår förstördes av en mystisk snubbe som smög runt i min närhet hela kvällen. Jag gick ensam, eftersom det var jobbrelaterat och min kollega som lovat följa med bangade. Satt och pratade med killarna i bandet en stund, men när dom började dra av sig tröjorna, ta fram kajalpennorna och mumma armhålorna kände jag att jag nog borde lägsna av mig. Och då helt plötsligt var han där. Den mystiske mannen. Flera gånger strök han omkring där jag stod, han gick med uppdragna axlar, och såg... mystisk ut. Han kom aldrig fram och försökte prata, han bara strök omkring och ställde sig tre steg bakom mig och stirrade alternativt sneglade. Jag såg att han strök runt i lokalen och gjorde samma sak med flera andra tjejer, så jag antar att han var ute efter ett ragg. Men herregud! Agera inte som en massmördare som söker sitt femte offer. Var rakryggad och kom fram och snacka istället! Ett sånt där beteende kan ju skrämma slag på vem som helst! Åtminstone på mig. Jag var till slut tvungen att gå fram till en vakt och påtala att 'den där killen därborta, han är jättekonstig, får jag stå här en stund och prata'? Jovisst fick jag, och vakten hade noterat honom och sa med ett snett leende att "han söker nog bara". Mmm, och om han inte slutar, så kommer jag att söka mig till närmsta utgång, tänkte jag.
Men stannade kvar. Och fick äntligen se [ett av de andra banden jag jobbar med] live. De spelade inför en krympande skara fredagsfirare på ett amerikanskt hamburgerhak med skitdåligt ljud, så förutsättningarna var ju inte de bästa. Men de rockade järnet och det vore roligt att se dem i händerna på en något mer engagerad och flerhövdad publik.

Ny bekantskap

Ny upptäckt i det dom kallar bloggosfären.
Kul!

Om vänner och andra stackare

Någon stjäl mina pengar! Så fort jag går utanför dörren verkar dom sugas in i nåt stort, svart, kommershål i spenderar-rymden! Jag får sluta gå ut, så enkelt är det.

Har upptäckt att det finns gott om snälla, rara och hjälpsamma människor omkring mig. Vänner som hjälper till med än det ena, än det andra. Har jag fastnat i något i "proffessionen" (som Hasse Alfredsson uttryckt det), kommer en rask vän rusande - "lugn, lugn, jag fixar det, det går att ordna!" - och ställer allt tillrätta i ett nafs, när vi behöver åka och storhandla utan barn (det går otroligt fort utan någon som helt plötsligt måste gå på toa eller peta på precis varenda vara!), kan vi bara langa in Körsbärsblomman hos vänner; "visst, kom över med henne bara, inga problem!".
Själv känns det som om det var länge sedan jag gjorde något vänligt för en vän, men jag hoppas att det inte är så. Eller också har jag inte vänner kvar längre, för att jag är en ohjälpsam och tråkig typ. Vad vet jag?

Dagens visor är härmed utsedda: Av någon anledning är det "Oh boy, oh boy, oh boy" med Lasse (tack Mimmi!) Dahlquist och "Time" med Madonna som gäller just nu. När det gäller den äldre slagdängan kan jag tyvärr bara refrängen, men den har jag blivit ombedd att sjunga om och om och om och om igen, hela dagen. Stackars barn.

Onekligen lite mer för pengarna

Ibland är ord liksom... överflödiga...

Utsikt från ett kontorsfönster

Den lilla behändiga kameran i min mobil har, ända sedan jag köpte den, inte behagat funka.
Kan möjligen bero på att jag lider av någon form av slapphands-syndrom, och har tappat den i golvet en och en miljard gånger, men det kan vi ju tala tyst om.
Ett par gånger har jag varit på The Phonehouse och försökt lämna in den för lagning, men båda gångerna har jag gått därifrån missnöjd. Missnöjd dels med servicen (det tar fördjävligt lång tid att få hjälp!) och dessutom missnöjd med beskedet att jag måste lämna ifrån mig mobilen minst 4-6 arbetsdagar för att få den lagad. Visst, lånetelefon kan jag få under tiden, men mitt SIM-kort är fullt och de flesta nyare telefonnummer är lagrade i telefonminnet. Jojomensan, man kan gå hem och ladda ner alla kontakter på sin dator som en backup, men när någonsin orkar man hålla på med sånt, jag bara frågar?
Eftersom jag inte klarar mig utan min kära mobiltelefon i jobbet, så har jag gått här. Med en mobilfunktion som inte funktionerar.
Förrän nu, helt plötsligt. Antagligen har jag tappat den i golvet så många gånger nu, att det där glappet (eller vad det nu var som gjorde att den inte funkade) har slutat vara ett glapp.

Så, därför - voila:

Dagens utsikt!

Inne eller ute

Nåväl.
Någonstans i världen - eller kanske i 'jymden', det verkar ju vara en omåttligt trendig plats just nu - är det säkert väldigt rätt, modernt och chict att vara så här charmigt blåsvart och rynkig under ögonen.

Någonstans är jag säkert väldigt inne just nu.

Uppvarvad

Åh, det känns som om hela jag är i spinn!
Svärisarna har varit på besök och levererat det sista som återstod för att kunna börja bygga garderober och vägg på undervåningen. Spinn-känslan beror på att det pratas väldigt mycket vid sådana besök. Och gärna i munnen på varandra. Under tiden som den ene pratar om något, kan den andra helt plötsligt bryta in och börja prata om något helt annat, och till slut vet man inte riktigt vem man ska lyssna på. Samtidigt ska en fyraåring underhållas, pizza beställas och kaffe bryggas.
Liten Söt Sambo väljer den enkla vägen och har slocknat i soffan bakom mig.
Själv var jag idiotisk nog att dricka kaffe.
Efter 19:00 är det nog det dummaste man kan göra en vardagkväll.

Vi får se vad Åsa Larsson kan göra åt saken.

Tårfyllt

Morgonen började med tårar. Redan kvart i 8 rullade dom nerför kinderna.
Jag är en blödig liten fjärt, som kan grina vid dom mest besynnerliga tillfällen. TV-reklam, radioprogram, i kassan på Ica - you name it. Händer det något hjärteknipande, ledsamt eller vackert - då vädrar mina tårkanaler morgonluft och vrider på kranarna.
Något direkt besynnerligt tillfälle var det inte i morse.
Det var bara ungefär 60 små härliga barn, iklädda luciakronor, vita särkar, pepparkaksuniformer och tomtedräkter, som gick luciatåg för alla föräldrarna på förskolan.

Snyft!

Veckans one-liner

Såg Beck-filmen "Flickan i jordkällaren" igår.
Det har varit på tok för lite Micke P på sistone.

Sarkasmen fullkomligt dröp om honom i vissa sekvenser, särskilt när Martin Beck och Gunvald förhör det dryga paret på herrgården.

Bästa one-linern den här veckan är hämtad från besöket hos en misstänkt:
- Misstänkt: Du måste ha husrannsakan! Har du husrannsakan?
- Gunvald: Jag har kort stubin!

Ilamående

Idag, strax innan jag skulle gå hem, runt halvtvå-tiden, inträffade en vidrigt äcklig, kräkframkallande, "nu-vänder-jag-ut-och-in-på-magen"-händelse. Utan att gå in på alltför närgångna detaljer, kan avslöjas att händelsen innefattade ett toalettbesök och stopp i avloppet.

Hur jag än försöker förtränga, så kan jag inte få bort den där synen från mitt inre. Om en liten stund ska jag äta (*hulkar hjälplöst*) och det kommer troligen inte att bli någon större portion för min del idag (*hulkar igen*).

Kom på att jag borde skölja av gympadojorna, också...

Extraarbete

Blev nyss klar med ett stort utskick till månadspress. Plockat, packat, adressetiketterat och frankerat. På vägen ut till postsäcken kom jag ihåg att min kollega mumlat något om att mina kontaktuppgifter skulle läggas in i biografin som gick med utskicket.

Börja om från början, börja om på nytt...

Suck.

Tråkigheter

Tråkiga nyheter nådde oss igår.
Svärmor, som hostat och hostat och hostat i flera veckors tid, har varit på lungröntgen. Svaret kom igår. "Bilden visar ett utseende som vid KOL". Fy fan, säger jag bara. Ja, hon är storrökare (en sån där som vaknar röksugen på natten och måste gå upp och röka) och ja, hon har nu drastiskt dragit ner på rökningen. Införskaffat nikotin-sugtabletter och -plåster. Vi får se hur det hela utvecklar sig. Det halva paket Marlboro Light jag hade liggande i min handväska, knycklade jag resolut och bestämt ihop och slängde direkt efter telefonsamtalet.

"...nu ska Fuglesang lägga sig i luftslussen och sova i åtta timmar..."
Önskar det vore jag. Jag behöver också sova.

Blues om snö

Det blåser. Det är grått och ruggigt. Himlen är smutsgrå, som skitig nysnö.
Spretiga, svarta trädgrenar vajar och vrider sig i vinden, träden svajar. Nedanför ett av hyreshusen här utanför lyser gräsmattan osannolikt och overkligt grön.

Jag trodde aldrig att jag skulle säga det, men jag vill ha snö!
Ett tjockt, fluffigt, vitt täcke som kan lägga sig över allt det här bruna, smutsiga och lysa upp tillvaron lite.

Livliga lördagens avslut

Uppe i varv. Lite svårt att landa.
Det har varit en lång dag, kryddad både med det ena och det andra.

Startade med shopping. Handlade smycken, bl a ett mycket vackert halsband med stel silverlänk som är löjligt läckert. Nu måste jag bara vara rädd om det. Stengolven vi, fläckvis, har här hemma, är inte snälla mot smycken i glas. Batbut, du gör fantastiskt vackra saker, bara så att du vet!

60-årsfirandet lämnar vi därhän. Det blev väl ungefär som väntat. När vi övriga (utom jag då, som körde bil) hade druckit vår första öl, hade födelsedagsbarnet hävt i sig fyra. Han är ändå en rätt skön snubbe som inte hymlar med att han dricker alldeles för mycket, men jag kan inte låta bli att tycka det är lite tragiskt. Fast egentligen ska jag nog inte uttala mig överhuvudtaget, för jag känner honom inte speciellt väl. Skit samma, vi lämnar det. Nu.

Artisten smyckar sig före sändning. Extremt snyggt halsband, eller hur?

Efter ölhinkandet var det rätt skönt att sätta sig i bilen och hämta upp en som inte var ett dugg full eller ens det minsta alkoholpåverkad. Iväg var det till TV-huset för att låta min söta artist medverka som hemlig gäst i den där sport-Peters talkshow i SvT. Det var rätt avslappnad stämning hela vägen; artisten är ju en lättsam typ som brukar bryta de flesta isar. Strax innan direktsändning fick hon en stor maska på strumpbyxan, och den stackars researchern fick rusa iväg och panikinförskaffa nagellack.

Den hemliga gästen är redo att lämna det hemliga rummet och träda in i det offentliga...

Kändes som om det gick bra; programmet hade stylats om en del från förra gången. Borta var de svajiga kameraåkningarna som gjorde en åksjuk och tempot kändes lugnare. Ända tills min artist klev in i bilden, förstås... Det var grymt kul att se hur de båda tjejerna mer eller mindre tog över. Själv fick jag mig en släng av sleven också, när min artist sa att jag drillat henne ordentligt: "min PR-kvinna har sagt åt mig: 'säger du inget om plattan vid varje intervjutillfälle, kommer jag och drar dig i håret'".

Va va va?! Skulle det vara jag, det?

Repris söndag i Ettan kl 13:55. Missa inte! Eller varför inte klicka här och titta - 18:20 in i programmet dyker den hemliga gästen (med sitt fantastiska halssmycke!) upp!

Livlig lördag

Liten Söt Sambo är Liten och Söt idag. Och hyfsat pigg. Plus till honom att han försöker, trots allt. Jag gillar honom.

Idag är det bråda timmar för mig. Först en liten tur på stan. Måhända har man turen att stöta ihop med en och annan bloggare! Därefter blir det till att fira en sextioåring. Hoppas jag slipper se honom dricka sig alltför full. Har förstått att det inte är varje dag han är nykter... Därefter rundar jag av med lite jobb. Klockan 8 ska jag hämta upp min adept, för vidare transport till TV, igen. Håll korpgluggarna öppna... Förr än ni anar drabbar hon er!

Para

Paranötter är något av det godaste (åtminstone i nötväg) jag vet.Svåra att knäcka är dom, så kan man bli annat än själaglad över att det finns färdigknäckta på påse nuförtiden. Och oooh, så nyttigt det är!

Men vissa, några få undantag är inte goda. Inte alls goda. Dom smakar som att tugga på en kombination av mögel och torkat kräks.

Inspelat och klart

Arbetsveckan är slut nu. Jag avslutade den med lite julklappsshopping, efter TV-inspelningen. Det tyckte jag att jag gjorde bra. Heja mig!

På TV-stationen verkade de allra flesta vara läskigt bakfulla. Man hade julfest igår, och vissa verkade liksom inte ha sovit så värst många timmar. Inte för att någon ens var i närheten att se så där sliten ut som en 40+ kan göra efter en blöt julfest. De allra flesta anställda ligger någonstans mellan 25-30-strecket åldersmässigt - en tjej; jättesöt, snyggt 'mejkad' som såg oförskämt fräsch ut - hade fräckheten att utbrista: "shit, jag bara sovit en timme!". Hade det varit jag, hade jag inte ens kunnat uttala dom orden.

Nåväl, inspelningen gick bra och resultatet kan man se på nämnda kanal kl 07:00 på tisdag. De flesta som jag träffade idag, sover nog fortfarande då...

Kloka ord

Om alla uppskjutnings-vakare hade läst min blogg från i onsdags, så hade dom ju fått några timmars extrasömn. Men nänä, ni skulle sitta där, och bli besvikna! Men säg inte att jag inte varnade er...

Och nu - TV-inspelning på MTV.

På tiden

Så äntligen har jag fått höra Bidraget.
Det där som gör att jag kommer att befinna mig i Gävle fyraochenhalv dag i slutet av februari. Det var ju på tiden, skulle man kunna säga.

Ett kortfattat utlåtande från den sämsta hit-picker skivbranschen har skådat följer härmed:
Nu siktar vi på en plats i 2:a Chansen.

Lucka 7

Rapport från en Förskola:

Pedagogen: "Va' e julen?"
Körsbärsblomman: "Under bilen. Dom sitter fast."

Äntligen blogga

Satte mig vid datorn en stund, och kände att jag hade tid att blogga.
Nu känner jag ett lockande och pockande behov som gör sig påmint, och jag måste, bara måste, gå på toaletten.

Aldrig får man vara glad.

Mera julklappssnack

Träffade väninna när jag hämtade på dagis. Hon utbrast spontant: "Har du köpt ett nytt halsband!? Guuu' va snyggt!".
Så nu vet jag vad jag ska köpa till henne i julklapp... Grattis, Batbut!

Skriverier

En spökskrivare. En kvinna.
Var kan man få tag i en sådan?

Lackar mot jul

Så blev det onsdag. Snart är det jul. Jag måste köpa julklappar.
Visst låter det tråkigt att säga att man 'måste'. Många gånger tror jag att julklappar är just ett måste; den och den avlägsna släktingen får inte glömmas bort, mostern som man nästan bara träffar på julafton måste också ha. Min mamma och jag har slutat köpa julklappar till varandra, det blir liksom bara att byta pengar med varandra. Istället får hon någonting då och då, när andan faller på under året och hon kan lägga all sin julklappsköparenergi på Lilla Körsbärsblomman.

Veckans största antiklimax kommer på fredag när rymdresan inte blir av. Han har liksom en förbannelse hängande över sig, den gode Christer. Förbannelsen att aldrig någonsin komma iväg...
Veckans största musikklimax är Jay-Jay Johansons "She Doesn't Live Here Anymore". Hela min kropp krullar sig när jag hör den... På ett positivt sätt, menar jag då.

Oro

Liten Söt Sambo mår inte bra och jag oroar mig. Han jobbar för mycket och jag vet att han tar på sig alldeles för mycket. Själv säger han att allt är hunky dory, att han mår kanon. Han är bara lite trött. Hela hans kropp skriker "lyssna, jag kommer att sluta funka om du inte lugnar ner dig!" men han kämpar idogt vidare. Sena kvällar, dålig sömn. Varje gång jag påtalar det, skrattar han bara. Jag vill att han ska vakna! Jag vill att han ska fatta att han håller på att bränna ut sig, innan det är försent. Tyvärr lider han av någon slags emotionell utvecklingsstörning, som gör att han inte kan prata om känslor, vilket gör att vi aldrig kan diskutera hur han känner och mår.
Jag skulle vilja att han pratar med någon som kan lära honom att säga nej. Jag skulle kunna göra vad som helst för att försöka hjälpa, få honom att inse att han inte behöver prestera och leverera precis hela tiden.

En riktig tv-kväll

En hel kväll med Fidel Castro.
Det är vad jag kallar lördagsunderhållning, det.
Fram med chipsen!

Zzzznark.

Lat lördag

Det hostande barnet verkar ha repat sig betydligt under natten. Nu är det inte den där retfulla varianten längre, utan man hör att det lossnar för varje hostning. Skönt för alla inblandade parter.

Avslappnad middag hos mor/mormor, i sällskap med tillrest bror. Liten Söt Sambo är på Sweden Rock Festivals kick-off på Nalen (jag fattar inte hur han orkar, men så är han ju också x antal år yngre än jag).
Något av det allra värstaste värsta jag vet, är folk som smackar och smaskar när dom äter. En sådan är min bror. Varje gång jag sitter vid samma matbord som han, håller jag på att kräkas. Han tuggar allt med öppen mun. Och smaskar. Och smackar. Och låter. I början tror man att han bara larvar sig för att retas, men tyvärr är det på fullaste allvar.
Och jag hulkar och biter ihop, eftersom han blir skitarg och totalförolämpad varje gång jag säger till.

Jag har, by the way, lyckats komma över hett skvaller. Jag vet namnet på en av jokrarna till Melodifestivalen. Nananana na! Men jag säger ingenting!

Nu vankas det kaffe och saffransbulle.

Host och hack

Här sitter jag, trött som en gris, men vägrar att ge mig.
I soffan snarkar Lilla Körsbärsblomman medan Liten Söt Sambo hjälper kompis att flytta (och möjligen dricka flyttöl?). Lilla Blomman har hostat och hackat sig igenom precis hela dagen, medan hon blivit runtsläpad av sin trötta mor i diverse stockholmsförorter.

Något av det bästa med att jobba som egen, är att man faktiskt inte behöver vab'a. Det är bara att låta barnet vara hemma, och så jobbar man så gott det går. I dagens fall blev det jobb först efter kl 22, när det hostande och hackande barnet äntligen lyckades somna.

Och nu är det snart min tur att däcka.
Mossa, mossa, alla män'skobarn.

Rocknostalgi

Trött och lite vimmelkantig.
Det bidde fest igår; på lokal, gu'bevars.

Att gå upp så där tidigt som jag brukar när jag ska arbeta som anställd, blev det inget av med. Dessutom har Lilla Körsbärsblomman sovit dåligt och hostat hela natten och gick knappt att få liv i imorse, så hon är ytterligare en anledning till att jag tar det lite lugnt idag. Hon får helt enkelt stanna med sin något sega mamma idag och följa med till kontoret borta vid flygplatsen och lite senare på ett par ärenden i dom södrare förorterna.

Träffade en gammal bekant igår, Mr Legendarisk Hårdrockjournalist från den stora ungdomstidningen som hade sin storhetstid för sisådär 20 år sedan. Numera driver han en sprillans ny tidning, är separerad och lever på sina rockminnen. Tillställningen igår var en rockbandstävling, där han var en av jurymedlemmarna och det kan till stor del ha varit hans förtjänst att vinnarna blev just vinnare. "Shit, dom ser ju ut som jag gjorde för 25 år sedan!"