Gammelmamman tycker till

Det är för djävligt att en populär presidentkandidat utgör ett så pass stort hot för vissa människor, att han riskerar att mördas. Att man pratar om honom att följa i JFK's och MLK's tragiska fotspår. Jag förstår inte.

Hur kan man kunna jobba som försvarsadvokat och sova gott om nätterna? Jag förstår inte.

Tycker inte om hur det resoneras i samband med det senaste offret för ungdomsvåldet; killen som knivskars till döds och dumpades utanför ett sjukhus för att sedan dö av skadorna. "När en kille på Kungsholmen dör, får dom uppmärksamhet till och med av statsministern...".
Har killen blivit dödad för att att mördarna vill ha uppmärksamhet, för att bli omskrivna i tidningen och få helsidor? Självklart fattar jag ju vad dom menar, men det låter så... korkat. Nu kommer en antivåldsmanifestation att hållas och det första den intervjuade kvinnan som (jag tror) är en av medarrangörerna, nämner, vid frågan om vilka som skall medverka, är "artister som ska uppträda". Som om det viktigaste är underhållningen. Sådana galor och manifestationer kan man arrangera för undvika att sånt här händer, för att engagera och förebygga.

Min artist är i Varberg och skriver låtar och, har jag blivit förtäljd, försöker ha ihjäl småbarn. Ett litet snedsteg, och så föll han rakt ner i en barnvagn. Han var förkrossad, och hoppades att barnet inte var detsamma. Krossad, alltså.

Höll på att glömma: förra veckans rysligaste rys var i måndags, på galapremiären av den där stora, svenska filmen. Scenen där den unga flickan slickar blod från golvet och tittar upp i kameran och plötsligt har ett annat ansikte (som någon sa till mig var Suz4nne Reut3rs): då reste sig min kropps samtliga hårstrån unisont, från de längst ut på tårna och ända upp på hjässan. Såna rysningar får man tack och lov inte varje dag. Äckligt, samtidigt som det var en mycket fascinerande känsla.

Under tiden leker Lilla Körsbärsblomman hemma hos sin pojkvän. Jag hoppas dom fnittrar lika hysteriskt som förra gången... (Och precis i samma ögonblick som jag skrev det, kom ett SMS: "dom leker och fnittrar...".)

Kul med killen

Min Liten Söt Sambo är en trött typ. Till och med tröttare än jag.
Ikväll somnade han runt halv 8-blecket. Före sin dotter.
I fredags var han av en helt annan sort. Då var han en alert, pigg och röjig Liten Söt Sambo.
Och kul hade vi!

Bråttom

Det snurrar. Både i och utanför huvudet.
Dagarna rusar. Tankarna rusar.
Trots att jag varit på jobbet strax efter sju på mornarna både måndag och tisdag, känns det som om jag inte hinner med. Hur fan prioriterar jag egentligen? Ofta brukar det bli bättre av att sätta sig ner och göra en prio-ordningslista, så det är vad jag ska roa mig med ikväll, när jag tankat mys och gos. Liten Söt Sambo är på spelning; jag har inte ens koll på var och med vilket band. Jag hoppas kunna tanka lite mys med honom på fredag, då mormor sitter barnvakt och vi båda har jobbgrejer, som vi hoppas kunna länka ihop på något vis.
Det tror jag faktiskt att vi båda kan behöva.
Just nu varken han eller jag någon idealpartner.

Så möttes vi

Året var 2001, juni månad närmade sig slutet.
Jag hade just berättat för min dåvarande pojkvän sedan 8 år, att jag inte var säker på att han var mannen för mig. Anledningarna var många. Han ville definitivt inte ha barn, något han sagt från dag 1 i vårt förhållande. Som tjej rycker man självklart på axlarna åt sånt snack, "jamen, han kommer att ändra sig, såklart", men den här gången hade jag fallit för Mannen Med Principer.
Samtalsämnet barn kom på tal med jämna mellanrum, gärna när det var lite halvtaskigt mellan oss. "Ja, om du vill ha barn, tycker jag att du ska göra slut, för jag har liksom inte ändrat mig". Precis som om han egentligen ville bryta upp men inte vågade.
Jag stod just i begrepp att fylla 40 det året och vaknade plötsligt upp en morgon och insåg att livet höll på att rinna ifrån mig. Jag var fast i ett förhållande jag allt som oftast inte ville vara i, med en något dominant kille som inte hade några ambitioner att ta "nästa steg", en kille som levde livet, tog dagen som den kom och inte kändes särskilt stabil. Ett par gånger ute på krogen hittade jag honom i intima situationer med andra tjejer och jag var inte sämre, jag. Vi var helt enkelt inte bra för varandra.

Jag bröt upp, han åkte två veckor till USA och jag skulle använda tiden att flytta tillbaka till min lilla lägenhet söder om Söder (bara att jag hade den kvar vittnar ju onekligen om att vårt förhållande var dömt från början).

Jag packade, jag grät och jag undrade i en veckas tid om jag gjorde rätt som gjorde slut.

På fredagen bestämde jag mig att gå ut. Hängde en del på Kvarnen på den tiden, och just den här fredagkvällen var inget undantag. Efter någon öl eller två på Bröderna Olson gick jag dit. Träffade bekanta, och bekantas bekanta och helt plötsligt stod han där. En tvärhand hög, med långt, blont hår i hästsvans. Han pratade. Oavbrutet. Och jag bjöd honom på White Russian. Och han pratade. Och jag lyssnade. Och skrattade. Och blev så överraskad över att denne lille Duracell-kanin, som jag på avstånd kände till sen tidigare genom jobbet, visade intresse för tjejer. För mig. Jag kände honom bara som en arbetsmyra, som inte ens såg åt brudar.

Mig såg han åt. Och jag åt honom. När Kvarnen stängde den kvällen, åkte vi till lägenheten jag då bodde i, den där flyttkartongerna stod staplade på varandra och ordet "separation" stod målat med osynligt bläck på väggen. Jag gjorde något som kan ha varit världens starkaste gin & tonic åt honom, vi tittade på filmen The Cell och han stannade kvar, sov i sängen som jag under åtta år delat med en annan.

Och här är han.
Kvar i mitt liv.
Just nu ligger han och Lilla Körsbärsblomman i rispuffen och spelar Ap-Buzz.
Han är kärlek.
Dom är kärlek.
Vi är kärlek.

Om du vill - berätta gärna hur ni möttes.
Lägg en länk i kommentarsfältet, så ilar jag till din blogg!

Partay

Ojojoj. Det är knappt jag tror det är sant. Det är lördag och jag gick ur sängen klockan 7.
Det är en stor dag idag. Eller rättare, den stora dagen var i torsdags men det är idag han firar den.

Liten Söt Sambo har födelsedagskalas och klockan 14 invaderas lägenheten av en hel hög människor. Släkt, vänner och bekanta.

Nu ska Gammelmamman äta frukost och sedan ska vi baka.
Med risk för att vi halv två blir tvungna att uppsöka närmsta bageri.
Eller akutmottagning.

Förlovningen bruten

Vaknade härom morgonen av att det kliade som %¤)/"#* under förlovningsringen.
Nu har jag flyttat över ringen till höger hands ringfinger. Där den satt tidigare har jag en röd, irriterad och kliande kopia. Har smort in fingret med Dactacort, så nu är området dessutom torrt och liksom sprucket.

Det finns ju självklart en hel massa man skulle kunna säga om det inträffade. Jag bara hoppas att det inte är ett tecken på att något håller på att gå galet i vårt förhållande...

Kort lycka

Jag kan ha Liten Söt Sambos jeans. Dom sitter jättebra. Inte för tajt, inte för säckigt. Till och med längden är perfekt.

På många sätt är det bra att ha en kort pojkvän.
T ex kan man låna hans jeans när man är trött på sina egna.
Dessutom behöver man inte be om att få en puss - man bara tar den!

Love at first sight

Hade ett par timmar att fördriva innan läkarbesöket idag. Vad passar bättre, än att gå till ett ställe fullt av ungar och sprida smittan vidare?
Lilla Körsbärsblomman lekte som besatt, och till en början ville hon gärna att jag eller pappa skulle vara med och leka, som stöd och trygg punkt bland alla härjande ungar.
Efter en stund kom en söt, snaggad kille i hennes ålder och sökte vår kontakt. Han började prata med oss och Körsbärets blyghet släppte efter en stund.
Jag försvann iväg en stund och när jag kom tillbaka hade dom presenterat sig för varandra. Sedan verkade det som om dom fann varandra riktigt ordentligt, det kändes nästan som om det var kärlek vid första ögonkastet. Han sökte hela tiden vår kontakt, och Körsbärsblomman var inte nödbedd. När han gick för att ta en tugga av sin korv vid sitt bord utan att LK såg det, stack hon helt sonika iväg och letade efter honom.
När jag försäkrat mig om att dom funkade ihop, avlägsnade jag mig lite snyggt och på håll kunde jag sedan betrakta, hur dom gick åt sidan och satte sig vid sidan av alla aktiviteter och pratade med varandra. Det såg jättemysigt ut!
Strax därefter var vi tvungna att gå och hon såg ut som ett åskmoln när hon blev hämtad av sin pappa...

Jobb 24/7

Körsbärets lilla temp håller envist i sig. Pendlar mellan 37.4 och 37.8 och jag hör att hon börjar bli nästäppt och lite rosslig i halsen. Antar att det här kommer att hålla i sig hela veckan.
Själv är hon fortfarande skönt nöjd över att vara hemma, även om hon deppar över att missa simskolan imorgon. Jag å min sida, biter ihop, vårdar och servar och försöker sköta mina göromål så gott det går på dagarna och får lite avlastning när Liten Söt Sambo kommer hem kring lunch om dagarna. När den lilla sjuklingen somnat, sitter vi i varsin soffa och tar igen det jobb som gått förlorat under dagen.

Det kallar jag äkta romantik...

Alla hjärtar varandra

Att min lille söte känsloanalfabet, min emotionellt utvecklingsstörde Lille Söte Sambo ens bryr sig om en dag som denna, är smått överraskande. Därför kan jag t o m bli riktigt glad över ett sånt här litet vykort, som damp ner i min mailbox nyss.

Ute ur dimman

Apstadiet börjar ge sig.
Hälften av dagen spenderades halvliggande, halvdöd, halvvarm i soffan; resten av den spenderades på 'damrummet'. Det var ju tur, för då fick jag ju titta länge, länge på de nya badrumsmattorna, duschdraperiet och handdukarna. Och medan jag låg där i soffan kunde jag beundra den nya, fina mattan i vardagsrummet. Är det jul, så är det...
Liten ExtraSöt Sambo kom hem tidigt och tog hand om markservicen, grävde fram koltabletterna och serverade avslagen cola.

Rapport från karantänen

Lillkorven må ha en väldigt lindrig variant av vattkoppor; ett lätt räknat antal koppor och ingen feber, men natten var hemsk. Vissa koppor sätter sig där dom inte borde sitta, och orsakar enorm klåda, sveda och smärta. Efter att ha varit vaken halva natten (orsakat av att Gammelmamman tvingade henne att sova sent på eftermiddagen), sov hon riktigt uruselt; det sved och kliade så att hon låg och ryckte som besatt. Efter en stor dos Alvedon slocknade hon av ren utmattning och sov till 9 imorse. Nästan mest hjärtskärande var att se hennes pappa, som låg bredvid henne och grät, för att han såg sitt barn lida. Åh, min tuffa hårdrock-snubbe - han är faktiskt den finaste och underbaraste kille jag vet!

Häpen

Tycker mig ha nämnt ett flertal gånger att jag är förlovad med en arbetsnarkoman. Jag skulle till och med kunna skriva det med stor begynnelsebokstav och fetad stil - Arbetsnarkoman. Slår man i lexikon, möter man hans trötta nuna på sidan 12, ungefär. Därför blev jag alldeles extra mjuk i hjärtat av kärlek, när han ringde mig på jobbet strax före 8: "Vi stannar hemma idag, Körsbärsblomman och jag".
Anledningen är att han under idrottsligt utövande skadat ett revben eller två, och imorse värkte det så mycket att han knappt kunde andas (med en anstrykning av lätt manlig överdrift, ska tilläggas). Dylika skador har aldrig hindrat denne Arbetsnarkoman från att arbeta tidigare, så jag hoppas att dom där fyra dagarna ensam med vår söt-unge gav honom mersmak...