Om att brinna

Ibland tycker jag att lever ett så futtigt, trivialt liv (särskilt tycker jag det, märker jag, när jag har mens...). Jag har inga speciella intressen, ingen hobby (blogga, räknas det?), inget jag brinner för. Jag har aldrig varit någon drömmare, har aldrig satt upp några mål i livet. Bara lunkat på, framåt i sakta mak. Omkring mig ser jag människor med visioner, drömmar, planer, kall. Och jag, jag känner mig trist, och önskar att jag hittade något som jag kunde vurma och brinna för. SOS Barnbyar, värna om delfinerna, rädda regnskogen, strida för att lokala parkleken får vara kvar... Visst, jag försöker. Jag har varit medlem i Världsnaturfonden och även lättat på plånboken till allehanda välgörande ändamål men djupare än så har aldrig mitt engagemang varit. Istället lyssnar jag, storögt, hängivet och beundrande, på människor i min närhet som tar strid för katter, barn, grönområden, världsfreden. Och gör ingenting.

Ett solskens-mail

Jag fick ett mail från en dam på ett företag i England. Hon bad om hjälp med ett par adresser och telefonnummer, och jag försökte så gott jag kunde. Fick ett mail tillbaka med ett "tack från ett soligt London, hör av dig till mig om jag kan hjälpa dig med något, någongång". Tittade ut på den grå himlen utanför, mailade och bad henne försöka göra något åt vårt miserabla väder, och fick följande i retur:

Hello Birgitta,
As the song goes, even Roman Emperors couldn't control the weather, but I 'll see what I can do. We have been spoilt over the last couple of weeks, one of the sunniest June's on record, but there is a severe water shortage in the UK.
Have a great weekend & thanks again
Christine

Så, blir det sol så vet ni vem ni ska tacka!

Jag visste det!

Jag bara visste att Anders Wendin, a k a Moneybrother, skulle vara världens bästa sommarpratare! Lyssnade live, så jag missade lite snack här och där, men det jag hörde, gjorde att jag kommer att lyssna om igen - imorgon på jobbet. Ni andra som har tid och lust, kan lyssna här!
Jag älskar Moneybrother!

Listor (inkl en uppdatering)

Hur kommer det sig att vi älskar att göra listor? Är det en typiskt svensk företeelse, eller något som förekommer över hela världen? T o m kvällstidningarna inser att det här med listor är något som säljer. Det görs braskande löpsedlar med olika list-teman och med slutklämmen - "hela listan". Själv gör jag listor över både det ena och det andra: inköpslistor, att-göra-listor, böcker jag läst, killar jag legat med (inkl betyg)... Skämt åsido: jag har roat mig med att göra en lista över (utländska) platser jag besökt. Någon globetrotter av stora mått är jag definitivt inte; listan blir som följer och den är helt oordnad i tidsföljd (jag minns helt enkelt inte årtalen):

BIGGIS BEVISTELSER - hela listan
Norge - sommaren innan jag fick barn åkte jag, Johan och kompis Helene och vandrade med i norska motsvarigheten till Love Parade. Techno-lastbilsparad genom Oslos gator och folk höga på både det ena och det andra... Det var första gången jag såg människor sitta på krogen och dra i sig kokain, en inte helt igenom trevlig upplevelse.
Danmark - Köpenhamn har jag genom jobbet bevistat ett flertal gånger. Farmor bodde dessutom på Själland, i en liten mysig småstad som heter Slagelse, där vi varit flera gången.
Finland - Lepolamppi hette stället. Aktiviteten var en kickoff för skivbolaget. På restaurangen fick man välja, antingen kaffe eller efterrätt. Inte båda delarna. Det kallar jag service...
Turkiet - Marmaris. Dålig mat, dålig service. En asfull pojkvän som under tidiga morgontimmen spydde från balkongen. Stackars de eventuella hotellgäster som åt frukost på sin balkong den morgonen...
Spanien - Mallorca. Så mycket mer än det turistkaos jag hört så mycket om. Åker gärna tillbaka.
Spanien - Alicante, Torre de la Horedada. Liten by/stad vid kusten, där vi lånade ett hus i september förra året. Här köper européerna hus och tillbringar delar av året. Dock inte när vi var där. Det var stendött. Varmt, stendött och alldeles underbart. Här, på pation, såg jag den största spindel jag någonsin sett (förutom på Skansens terrarium).
Spanien - Ibiza. En bara en utan två gånger. Mycket dans, brännblåsor på bröstet och hårt festande. Jag blev jättekär i Håkan med de stora sammetsögonen.
USA - Seattle. Urhärlig stad och vackra omgivningar. Passade på att besöka det lilla cafét där Agent Cooper åt sin körsbärspaj i Twin Peaks...
Grekland - Rhodos. Fjärilsdalen är vansinnigt vacker. Jag blev kär i Benke (tror jag han hette?)
Grekland - Lefkas. Det regnade. Och regnade. Och regnade. Jag var gravid och kunde inte ens dränka den sorgen i sprit.
England - London. Flera gånger. Via jobbet och privat. Älskar London. Här har mycket hänt. Shopping, festande, konserter. En gång somnade jag på Hammersmith Odeon under en konsert med Paul Young och Zucchero...
Israel - Eilat, Jerusalem. Jag har badat i Döda Havet, sett det gigantiska berget Masada, vandrat på Golgata och sjungit "Silent Night" med ett gäng norska turister, på platsen där Jesus sägs ha fötts. Jag är så icke-troende man kan bli, men det var en häftig upplevelse!
Frankrike - Paris. Mässa/jobb. Hade en liten kortvarig, hemlig affär (vänsterprassel, jo man tackar!) med en av resenärerna. Han hette Tony.
Franska rivieran - S:t Tropez. Jag och ytterligare en vän blir bjudna på en överraskningstripp till St Tropez av min, dåförtiden, onödigt välbetalda, väninna. Glamour! Den första vi stöter på i hotellobbyn är Colm Meaney, och på en restaurant vi åt satt Angelica Houston. Efter att ha slocknat tidigt första kvällen, vaknar vi, totalt livrädda, av att det dundrar omkring oss. Bombanfall? Nej, S:t Tropez firar någon sorts årsdag eller karneval, eller nåt...
Kanarieöarna - Playa del Ingles. Party, party, party. Blev kär i Fredrik.
Estland - Tallinn. Ett år innan Estonia sjönk befann jag mig ombord på detta skepp. Väl i Tallinn irrade vi omkring i hamnområdet och befann oss plötsligt utanför ett ruckligt hus. Där stod flera vräkiga bilar parkerade utanför och där stod även en storväxt man, med ett grovkalibrigt gevär i händerna. Gissa om vi skyndsamt hastade därifrån...
Förenade Arabemiraten - Dubai och Sharjah. Dubais guldkvarter, ojojoj!

Hittade dessutom en lite rolig länk på ämnet.
create your own visited country map

Var har du varit? Se det som en utmaning, alla ni på min favoritlista!

Låg

Nere. Låg. Uppförsbacke. Ebb. Mensig.
Det mesta suger. Jobbet. Geist-torsk. Vill sluta här, och börja på mitt nya. Hittar ingen inspiration, varken i jobbet eller hemma. Jag vet att det går över så snart mensen är slut, men åh, vilken vågdal man går ner i under tiden... Tror dessutom att det var något mer än just mens den här gången. Tredje dagen fick jag en ordentlig blödning och ont i magen (inga fler detaljer, tack).
Jag har inte ens någon blogg-inspiration.

Frågor kräva svar...

...och här kommer mina... För den som orkar...

1. Berätta om ögonblicket när du kom underfund med att du skulle skriva? Tror det var i 7:an, även om jag skrivit väldigt mycket ända sedan jag lärde mig hur man gör. Fick bra betyg på ett par uppsatsskrivningar, och det sporrade mig att skriva vidare.
2. Berätta om det ögonblick, när du insåg att du inte var världens centrum. Förstår inte frågan... :-)
3. Vad hade du för åsikt om bloggar, exakt en månad innan du själv började blogga? Visste inte speciellt mycket, och hade varken tid eller lust att ta reda på mer. Nu har jag, konstigt nog, hur mycket tid som helst.
4. Hur känner du idag när du läser ditt första blogginlägg? Mitt första blogginlägg finns inte kvar. Jag raderade en hel blogg (eller var det två?) innan jag började om på nytt.
5. Känner du att du hittade en fungerande gräns för hur privat du vill vara i din blogg? Eller tänjs den gränsen hela tiden? Ja, jag hittade nog en gräns ganska fort. Fast jag är och tassar på den gränsen lite grann hela tiden.
6. Skulle du kunna tänka dig att överge allt annat skrivande och bara skriva blogg, om din blogg rent teoretiskt blev lika läst? Lika läst som vilket annat skrivande?
7. Om din blogg bara skulle läsas av fem personer i världen, vilka skulle det vara? Min pappa, som jag aldrig träffat. Min dotter. Min mormor. Min morfar. Sen tog det stopp, jag kan inte komma på någon mer.
8. Händer det att du står inför frågan: Ska jag skriva om dett i bloggen eller i en artikel eller roman? Eftersom bloggen är mitt enda uttrycksmedel, så är svaret ganska enkelt.
9. I vilken utsträckning tänker du på vad du skrivit i din blogg och på vad du ska skriva härnäst? Jag har så mycket som jag vill ha ur mig, så jag tänker en hel del på vad jag ska skriva. Dock funderar jag inte speciellt mycket över det jag skrivit.
10. Vad tycker din närstående om att du har börjat blogga? Inte så många vet; knappt ens sambon. Och han bryr sig inte speciellt. Förutom när jag sitter för länge framför datorn...
11. Tror du att du fortfarande skriver blogg om 2 år? Den som lever får se...
12. Hur tror du att din blogg har förändrats om två år? Den har fått fler inlägg...?
13. Hur många bloggar besöker du kontinuerligt? Nämn fem och förklara varför. Samtliga i min lista besöker jag dagligen. De var de första jag "föll" för; de fascinerar, roar, berör och det känns som om jag fått nya vänner, nästan.
14. Skulle det vara svårt att sluta blogga nu? Alldeles fasligt svårt. Jag har ju precis börjat...

Vad är oddsen?

Ibland händer det konstiga saker...
Stod just och tog en paus från arbetet ute i rökrutan. Där ute stod en man som jag bara flyktigt sett i huset. Vi började småprata lite, sådär som man gör ibland. Om vädret, midsommar och jag frågade honom i förbifarten var han firat midsommar. "Strax utanför Katrineholm, Flen..." svarade han. "Jaha, i mina gamla hemtrakter", svarade jag glatt. Jag har bott i en liten håla utanför Katrineholm, som ingen känner till. Fjellskäfte, heter det". Han började fnissa. "Tänk att det faktiskt var där vi var", sa han.
Vad är oddsen för att något sånt ska hända?
Ibland händer det konstiga saker...

En midsommarnatts mardröm

Midsommar är över för den här gången. Och jag vill inte ens tänka på hur det hade kunnat sluta...

Den två timmar långa båtresan till slutdestination Edö gick förträffligt bra. Det mumsades medhavd massäck, vinkades till båtar och pekades på fiskmåsar. Solen strålade. Vi blev mottagna vid båtbryggan av våra värdar och installerade oss i vårt lilla gästrum. Sedan var det bara att sätta igång med bestyren. Johan och Michelle härjade omkring på gräsmattan. Det var egentligen dags för sovstund, men hur får man en uppvarvad liten tjej att slagga in, när det pågår full aktivitet runt om? Johan försökte lägga henne i det lilla medhavda soltältet på gräsmattan, och började bära ut bord för midsommarlunchen. Jag skrubbade färskpotatis med värdinnan. Efter en stund kommer Johan in och jag frågar var Michelle är. "Jag trodde faktiskt hon var här med er", svarar Johan och sedan utspelas det som bara förekommer i ens värsta mardrömmar. Hon var borta! Efter ungefär 10 sekunders irrande hit och dit på den stora tomten, börjar min panik. Jag springer hit och dit, helt ostrukturerat och tappar helt begrepp och sans. Ropar, skriker, gråter. Hon är borta, min lilla skrutta, jag kommer aldrig att få se henne igen... Tack och lov att någon hade koll. Vår värd försvinner iväg, medan jag ylar omkring runt huset och bara skriker. Efter någon minut skriker någon: "Vi har hittat henne!". Vattnet! Det är en gåta för mig, fortfarande, att jag inte gick ner till vattnet för att leta allra först. Hon hade knatat iväg, 50 meter, och stod nere vid strandkanten och kastade sten. Jag kan fortfarande inte tänka på det; vad som kunde ha hänt, om... Jag lovar att vi höll ett vakande öga på henne resten av helgen. Och förmanade, kramade och pussade... Jag ber till högre makter att jag aldrig, aldrig, aldrig någonsin ska få behöva uppleva den där mardrömskänslan igen.

Hjälp!

Nu ligger man risigt till. Dessutom verkar jag ha bytt kön...
Gjorde en liten, lagom egotrippad, Google-sökning på mitt smeknamn, och döm om min förvåning när följande braskande nyhet slog emot mig:

"Biggis en otroligt snäll hane med ett SUPER temperament som jag är mycket stolt
över. Biggis kommer kastreras till hösten!!! ..."

Satan i gatan! Man ligger pyrt till... Nåväl, jag får uppleva sommaren i alla fall... Tur att man lyckades få till åtminstone en liten avkomma innan det var dags att plocka fram saxen...

Bortrest eller inte bortrest

Läste på den eminenta bloggen Hedgehog in a Storm: Ska man verkligen skriva i sin blogg att man kommer att vara bortrest? Som sagt, finns det folk som har varit så jävliga att dom har gjort inbrott hos dom som drabbades av tsunami-katastrofen, så kanske det finns dom som sitter och håller koll på bloggarna och deras förehavanden? Man kan aldrig vara nog så försiktig... Själv har jag spionkameror, överfallslarm, kamphundar, gillrade fällor överallt i min lägenhet, och man vet aldrig var man har mig...
Ha en superhärlig midsommar på er, allihop! Wherever you are...

Blogg-frågor från Mamselamsen

Nu fick jag något att bita i. Tack Mamselamsen!
Orkar någon läsa allt det här? :-)

Vad heter du?
Biggis.
Vad är det för för på byxorna du har på dig?
Byxor? Jag har kjol, och den är svart/vit-mönstrad á lá 70-tal.
Vad lyssnar du på just nu?
Vet inte vad låten heter, med gruppen heter Johnny Boy. Nytt, svenskt, bra.
Vad gjorde du igår kväll?
Hämtade svärmors bil som vi får låna till 9 juli.
Vad var det sista du åt?
Te och en mjuk macka till frukost.
Hur är vädret hos dig just nu?
Halvklart, på väg att bli helklart.
Vem var den senaste personen du pratade med i telefon?
En herre vid namn Kim, ett typiskt jobbrelaterat samtal.
Vad det första du lägger märke till hos det andra könet?
Ögon och mun, tänder. Om han har lätt för att skratta.
Hur mår du idag?
Bara bra, tack. Hur mår du själv?
Vilken är din favoritdryck?
Är nog lite tråkig, eftersom jag inte har någon... Fast det är gott med öl...
Favoritsport?
Ishockey, alla kategorier. Dock inte lika intresserad som jag en gång var, men ett VM eller OS missar jag inte!
Hårfärg?
Mörkbrunt. Färgat. Under fejket är jag nästan helt gråhårig... Blä! Började få mina första grå hårstrån redan vid 30. Mamma är totalgrå, så jag vet vad jag har att se fram emot.
Ögonfärg?
Isblå... :-)
Soluppgång eller solnedgång?
Förr om åren absolut solnedgång, numera soluppgång.
Syskon?
Japp, en 5 år yngre lillebror. Han bor numera i Smålands mörka skogar och vi ses och hörs inte alltför ofta.
Favoritmånad?
Hmm, svårt. Sommarmånaden, får jag säga...
Favoritmat?
Sushi. En god köttbit.
Senaste filmen du såg?
Tarzan, med dottern. Den och Alladin snurrar jämt i DVD'n. För min egen del tror jag det var Ladder 49, eller något annat dåligt, eftersom jag inte minns.
Favoritdag i veckan?
Fredag. Då äter vi ostbågar, myser och kramas lite extra.
Favorithobby?
Jag har ingen. Jag hinner inte. Och orkar inte. En gång försökte jag lära mig spela trummor, men slutade efter ett par lektioner eftersom jag inte kunde på en gång... Inget tålamod?
Är du för blyg för att bjuda ut någon?
Inte nu för tiden. Hade jag fått frågan för 10-15 år sedan, hade jag svimmat.
Favoritlåt?
Det finns sååå många. Travis "Sing" - min och Johans låt, Gary Jules "Mad World" och den här, en riktig (svensk) knottrare...
Sommar eller vinter?
Absolut sommar.
Kramar eller kyssar?
Kramar.
Förhållande eller "one-night-stand"?a
Förhållande. One-night-stand-biten har jag gjort, och man bara lurar sig själv.
Choklad- eller vaniljglass?
Choklad.
Hur bor du och med vem/vilka?
Med min söta prins (själv säger han "Kungen") Johan, och vår prinsessa, 2.5 år. I onödigt stor tvåplanslägenhet strax söder om Söder i Stockholm. Och snart får vi en liten kattunge.
Vad läser du för böcker just nu?
"Rockparty! En bok om Hultsfredsfestivalen" av Stefan Malmqvist.
Hur ser din musmatta ut?
På jobbet, mörkt himmelsblå. I hemmet grå. Trist, va!?
Favoritsällskapspel?
Yatzi.
Favorit data/tv-spel?
Näe, jag gillar inte data- eller TV-spel. Har försökt mig på CSI-spelet, men blir bara frustrerad.
Kan du nudda näsan med tungan?
Jag kan nudda Johans näsa med tungan...
Kan du korsa ett öga åt gången?
Tror det. Eller så kan jag bara med det ena...
Är du romantisk?
Mer förr. Nu är jag mera krass och cynisk. Och realistisk.
Skulle du själv säga att du är lycklig?
Absolut! Men ibland glömmer man bort det... Just nu blev jag påmind. Jag är en lycklig liten skit!

Jag skickar frågorna vidare till:
- Sara Berlekom
- Cecilia/Familjeliv
- aldstarvisast/Maruschka
- och den som vill, förståss!

Memorable moments 1.1

Året är 1992. Det är varmt, mitt i sommaren. Fullt med folk överallt. Utsålt. När det är dags, delas vi in i grupper om fem personer i varje grupp, totalt 5-6 grupper. Vår grupp eskorteras av säkerhetsvakter, och vi är belamrade med olika pass som hela tiden kollas, när vi möter andra vakter. Det råder febril aktivitet runt omkring oss. Det ska ju snart börja. Ju närmare Det Allra Heligaste vi kommer, desto biffigare blir säkerhetsvakterna. Och fler. Till slut, efter en lång vandring i kulvertar och gångar, är vi framme. Vi får nervöst stå och trampa en stund utanför, innan någon därinne öppnar åt oss.
Och där är han. Jag tycker det är så pinsamt, en så totalt absurd situation, så jag törs knappast titta på honom. Det känns som att bli förevisad ett konstigt djur, eller nåt. Han har en uniformsliknande kreation i guld på sig (Mamselamsen, du skulle stortrivts!) och vi radar upp oss, för att, enligt kösystem, ta honom i hand och säga 'hello, sooo nice to meet you'. Tittar blygt upp på denne långe man och fattar den torra handen, som pryds av vita plåster på varje finger. Han ler blygt tillbaka och säger med ljus röst 'Hi!'. Därefter ställer vi oss alla tillsammans för ett 'Kodak Moment' - klick! Och sedan slussas vi snabbt ut igen, tillbaka i dom kvalmiga gångarna bakom scenen. Vi tittar på varandra, vi skrattar lite nervöst, som för att säga "Vad var det egentligen som hände?".
Ja, så gick det till - mitt möte med Michael Jackson...

Ljuva festivalminnen

Så här i festivaltider blir jag alltid lite nostalgisk. En och annan festival har det blivit genom åren. Några Hultsfred och ett par Roskilde. En hel del hårt arbete i form av artisthandhavanden, bevakningar och genomförande av intervjuer. I Roskilde arrangerade jag t ex en stor presskonferens för Underworld, och höll ett par inledande ord, innan ordet blev fritt för journalisterna och bandet. Det var pirrigt, vill jag lova och inte helt strulfritt... Och många, många roliga, bizarra och något dimmiga minnen... Som t ex:
...min dåvarande pojkvän festade med bandets representant och blev så full så att han somnade under pressläktaren under Oasis spelning...
...några otrevliga medlemmar från Blur och Pulp försökte skära av snöret på vår stora heliumballong backstage...
...när samma heliumballong senare skulle tömmas på helium, och orsakade veritabel skratt-kramp...
....när Cypress Hill-låten "Insane In The Brain" spelades om och om och om igen och vi partajade med bl a dom trevliga tjommarna i This Perfect Day...
...min kära kollega Martina skulle kissa bakom en bil på vägen hem och satte händerna för ögonen samtidigt som hon kissade. Hon trodde att hon inte syntes då...
...när vi på väg till vårt boende i Målilla sista natten stannade vid skylten "MOK-stugan" (som står för Målilla Orienteringsklubb) och ritade två prickar över O'et...
...när vi dansade som besatta i stora tältet backstage, till klockan 5 på morgonen...
...när Vanessa försvann, jättefull, men senare blev återfunnen i ett helt hus fullt av skittuffa, svenska rappare...
...när det hölls minnesstund för de som så fruktansvärt tragiskt avled under Pearl Jams konsert i Roskilde. Något starkare och mäktigare har jag aldrig någonsin upplevt. Ett helt hav av männskor som slöt upp och hedrade med tyst minut. Endast vindens sus hördes...
...när jag upptäckte Håkan Hellström och grät under hans konsert i Roskilde...
...när jag och Helene såg favoriterna Turin Brakes i Hultsfred. Dom hade blivit av med alla sina instrument på vägen, och körde ett helt underbart akustiskt set istället...
...alla tältljumma Pripps Blå man bjudit på och själv hinkat i sig...
...när Fredda blev jättefull och kissade på boden bredvid vår backstage...
...och hånglet. Hånglet, hånglet, hånglet... Han var gudomligt vacker, hette Christian och var upprinnelsen till att jag senare åkte hem och gjorde slut med min pojkvän sedan 8 år tillbaka. Det blev aldrig något mellan oss, kanske mer pga olyckliga omständigheter, men jag har indirekt honom att tacka att jag sedan träffade min älskade Johan och idag sitter här med familj och barn...

TV'n - onödig möbel

I den här lägenheten finns för tillfället inte mindre än tre TV-apparater. Två står i vardagsrummet, på en långsmal bänk, tätt intill varandra. Det är inte speciellt snyggt. Dom står inte så för att vi lider av något mystiskt dubbelseende här, utan för att den ena är på väg bort, till någon annan lägenhet, där den kommer att göra större nytta. Den bara väntar på att bli hämtad och bortforslad.
Den tredje står på undervåningen, i det som i folkmun, åtminstone min, kallas "allrummet". Det är ett stort åbäke, 42 tum tror jag, widescreen och hemmabiosystem och hela paketet.
Och dom här apparaterna står nu mest och samlar damm. Åtminstone när jag är hemma. Jag har nästan helt slutat titta på TV. Och det kommer från en som för några år sedan såg i princip all dynga som visades. Nu är det helt kört. Jag ville så gärna följa The 4400, Desperate Housewives och Lost t ex, men det gick inte. Jag klarar inte längre av att låta TV'n styra mitt liv. Och det känns skönt. När jag tittar nuförtiden blir det mest Bolibompa. SupersnällasilverSara och StålHenrik, det var åtminstone en serie jag följde!

Jenny, den här är till dig...

Caucasian-Jenny: Den här är till dig!
Fast om någon annan vill dela glädjen, står det fritt!
Varsågod -
Här är Schnappi!

Att blogga - en tripp

Tänk att så lite kan göra så mycket! Det gör faktiskt en hel del för självförtroendet att blogga. Det faktum att man skriver något, som någon annan läser och kommenterar gör att man finns, i en helt annan dimension, även om meningen med bloggen från början kanske inte var just att synas, utan mest för att lindra en skrivklåda. Men helt plötsligt; folk läser, kommenterar och länkar till ens sida... Det är lite skrämmande, samtidigt som det kittlar... Hur många läser, utan att kommentera? Och kommer man att förändra sitt skrivande, när man vet att det faktiskt finns människor där ute som läser det man skriver? Och, faktiskt, ibland känns det nästan som om man får nya vänner genom bloggandet...

Nu är den uppe...

...sa pojken...
Näe, det sa han inte; det var ju jag som sa det. Vad jag syftar på, av den händelse någon trodde något annat, är att världens bästa och roligaste blogg finns uppe nu! Surfa genast till Blunders och bekännelser - Bloggarnas biktbås och ge ditt eget bidrag...

Förnedrande extrajobb

Oh, himmelriket är nära! Sambon är hemma, hel och hållen, från Hultsfred...

Det har varit en hektisk helg. Så blir det när man är gräsänka. Upp i ottan på lördagen. Lång bussresa ut till min mor på "landet", Värmdölandet that is. Lite gull med mor och min dotter innan det är dags för bilfärd (i lånad bil) in till stan igen. Dock utan barn, eftersom det är lördag och dags för mitt äckliga extrajobb. Igen.
Jag har spenderat de senaste 2 årens lördagar i en antingen svinkall (på vintern) eller bastuliknande (på sommaren) mataffär i Stockholms innerstad. Tog det här extrajobbet medan jag var mammaledig; när man låg på ekonomiskt existensminimum (tyvärr hjälper extrajobbet bara nämvärt, man är inte direkt högavlönad som snabbköpskassörska). Kvar har jag bara blivit eftersom dom där extra 2-3.000 spännen per månad faktiskt är ganska lockande.
Mataffären är Mataffären Från Helvetet. Den drivs av två, rent ut sagt, idioter som borde pyssla med något annat än att vara chefer för en butik. De har ALDRIG någonsin gett mig, eller någon av dom anställda, någon form av beröm eller uppskattning. Dom har hybris, och lider av förföljelsemani, eftersom de misstänker hela personalen för att stjäla från dem. För några månader sedan satt följande lapp på kontoret: "Kassadiffarna är tillbaka! Sluta stjäl från mig, så slutar jag stjäla från er när jag betalar ut era minimilöner!". Den där lappen säger verkligen allt.
Man är också en jävla idiot själv, som inte fräser ifrån. Utan här tuggar man och sväljer bara. Och finner sig. Själv jobbar jag som sagt bara en dag i veckan och kan slå dumma kommentarer ifrån mig, och så slipper jag oftast se dom, men tänk dom stackare som jobbar där på heltid. Jag skulle kunna fylla en hel blogg med idiotuttalanden från dessa makalösa chefer. Don't get me started, säger jag bara!
Eftersom jag den 1 augusti börjar jobba heltid på en ny arbetsplats (fortfarande i musikbranschen) jobbar jag min sista lördag vecka 27, 2005. Och igår åts det lite extra mycket lösgodis medan det "frontades" i affären...

"Var é brudarna?"

Vart tog dom vägen, tjejerna? Kompisarna, mina bekanta, väninnorna? Hallå?!
Sen jag fick barn och Johan och jag helt plötsligt gick från att vara ihop, till att bli en familj, har dom lyst med sin frånvaro. Jo, dom finns där ute, någonstans i periferin. Ibland rings vi, ibland kanske vi till och med ses för en fika, en öl eller bara ett "tjejsnack". Men ofta är det tyst i dagar, ibland veckor. När det ringer är det bara min jobbiga pappa som är på lyset och måste snacka av sig om min bror, eller: "Hej, det var från DN, får det lov att vara en prenumeration?". Snacka om att man tappat i attraktionsvärde! Jag har bara blivit mamma, jag lider inte av någon smittsam sjukdom. Jag tycker inte ens att vi har "cocoon'at" oss speciellt mycket under dom här två och ett halvt åren som har gått. Visst, jag har inte lika lätt att komma ifrån, sådär spontant, längre, men med lite framförhållning går det ju hur bra som helst. Och vem vet, kanske jag får för mig att vara lite "wild and crazy" nå'n kväll, så ringa och försöka kan man ju alltid.
Ska väl slutligen säga, till brudarnas försvar, att jag inte är världens bästa på att höra av mig heller...
Nej, nu har jag varit gräsänka alldeles för länge. När Johan kommer hem från Hultsfred (där det f ö ösregnade tidigare idag) ska jag ha en kväll på stan. Nå'n som är sugen på att följa med!?

Våld - en historia om kärlek

Åh, vad jag är glad att jag valde att stoppa tillbaka Per Hagman in i bokhyllan! Han kan gott stå där och skämmas! Istället fick jag nu läsa, och har läst ut, Joyce Carol Oates "Våld - en historia om kärlek". Den var vidrig, men fantastiskt bra. Men kort. Nu måste jag ju försöka hitta en ny bok, illa kvickt. Har flera olästa i hyllan, så det ska nog inte vara några problem. Sneglar lite mot Maj-Gull Axelsson...

Har äntligen fått Johans mp3-spelare att funka, så nu frotterar jag mig i bra musik på tunnelbanan till jobbet. Imorse blev det Keane "Hopes And Fears" och lite annat smått och gott. Jag är verkligen periodare när det gäller musik; eftersom jag i jobbet lyssnar på en hel massa, så vill jag gärna att det ska vara så lite musik som möjligt hemma (tyst är det dock aldrig, det spelas Schnappi för fulla muggar i stereon, och dansas dotterns egenhändigt uppfunna Schnappi-dans - "kom vi dansar, mamma!").

Och blogga hinner jag knappt; jag har vansinnig abstinens men kvällarna går åt till bad i parkleken, middagsfixande, badkarsbad och nattande. Och på jobbet jobbar jag. Oj...

Och tårtsmulan har bränt sig på ena armen. Hon satt tydligen länge i sandlådan, i kortärmat igår. Alldeles röd på lillarmen. Måste ila till Apoteket och köpa kylbalsam. Men det verkar inte göra ont i alla fall...

Jag borde...

...förbereda och förenkla morgonen genom att plocka fram barnets och mina kläder
...vika tvätt
...slakta CD-skivor (har just inhandlat 500 st CD-plastfickor)
...dammsuga

Men...

Jag tänker:
...gå och lägga mig!

G'natt!

Nytt bloggtema?

Kanske är det så att jag ska byta tema på min blogg? Istället för att bara skriva om vardagliga, triviala små händelser kan jag fylla den med alla mina klavertramp och missöden? Jag lovar, jag skulle få skriva för brinnande livet...!

Kan dela med mig av följande, som hände för några år sedan:
Jag hade just varit och köpt en stor, jättefin röd resväska på Åhléns. En i kraftigt tyg och med hjul. Tog bussen hem. Det var en blå ledbuss och den var ganska full, så jag ställde mig just i själva "dragspelet" med väskan bredvid mig. Hann åka ungefär två hållplatser innan bussen skulle göra en skarp vänstersväng. Det sa "brak" och på något vis klämdes väskan fast mellan stolparna och gick självklart totalsönder... Det var bara att, med blossande kinder, kliva av bussen och åka tillbaka till Åhléns. Dom gav mig faktiskt en ny väska. Dom sa att det berodde på att jag var "så ärlig". Tror mest att dom tyckte synd om mig...

Ingen kassler, men...

Vaknade med bruna och somriga ben (vilket under!) men upptäckte att jag har en vit rand på låret. Det kommer sig av att jag, strax efter det febrila insmetandet, borstade tänderna. Och, eftersom det är mig vi talar om; bruden som det alltid, alltid, ALLTID går fel för, kom det en liten droppe vatten som rann lite längs framsidan på låret. Torkade bort det så fort jag upptäckte det men det hjälpte tydligen inte... Nu ser jag ut som om jag har en käck, vit diagonal bristning på låret. Nåväl, det fick bli knälång kjol idag. Underbenen är ju bruna. Och ena hälen. Den är jättebrun och står i fin kontrast till min vita fotsula... Dessutom lyckades jag tydligen kleta in underarmarna med krämen också, så nu är jag fläckvis brun där med... Det är bara jag som lyckas med sån't här. Så fort jag ska göra något, blir det bara fel. Ska jag lägga upp ett par brallor, klipper jag av för mycket, eller olika mycket. Ska jag flytta ett skåp från vardagsrummet till köket, då gör jag stora repor i parketten och får en dopskål i huvudet, som dessutom går i tusen bitar (inte huvudet, skålen).
Det är bara jag... Fast jag är nästan alltid glad ändå.
Johan sa att han tagit hem borrmaskinen från jobbet nu. "Få inga idéer nu när jag är borta...". Så väl han känner mig...

Brun?

Har just smetat på mig (benen) ett lager av Åhléns brun-utan-sol. Nu törs jag knappt sätta mig ner, med risk för att få streck i solbrännan. Inser att jag måste gå och lägga mig innan verkningstiden har gått ut. Jag kanske vaknar och ser ut som en kassler imorgon?

På min shoppingrunda idag (två kjolar och en klänning, fina kuddfodral från Indiska och två par skor från Din Sko) stötte jag ihop med Daniel, sångare i ett medelstort svenskt band och innehavare av Sveriges i särklass vackraste röst. Han var nyss hemkommen från Frankrike, där dom tydligen har en stor hit just nu. Det blir en hel del resande dit och nyligen var dom med i franska NRJ-galan och spelade inför 150.000 i publiken. Stort. Och så ska dom spela på Roskilde.
Bakis som en örn var han också. Hmmmm...
Det är nästan 2 år sedan vi sågs, och ännu längre se'n som vi jobbade ihop och jag kände mig lika personlig som en frågvis journalist, när jag frågade hur han mådde och hur det gick för dom. Så trist, för vi har haft en hel massa kul ihop och det är tråkigt att det blir så stelt.

Imorgon bilar min bättre hälft ner till Hultsfred med jobbet. Själv får jag stanna hemma, men det kvittar egentligen. Jag trivs bättre här, där jag kan ha det lugnt och skönt. Och lukta på blommorna. Och blogga.

Rädsla

Den här låten (klicka på 'Click for audio') skrämde fullkomligt skiten ur mig när jag var runt 10-11 år. Jag kunde bara lyssna på den i sällskap med andra; hörde jag den själv fick jag panik och rädsel-knottror över hela kroppen. När jag lyssnar idag rycker jag mest på axlarna och tycker att det är en ganska kul låt. Men en eller ett par knottror får jag på armarna...

Att komma hem - ingen schlager

Jag tragglar och jag försöker. Läser. Somnar. Läser. Kan inte somna. Nu har jag försökt ta mig igenom Per Hagmans "Att komma hem ska vara en schlager" i flera veckors tid och det går inte! Jag hör ingen jäkla schlager! Det är bara pretentiöst, styltat och krystat. Nej, Per får säga vad han vill, nu blir det f-n i mig bokbyte!

Dålig karma?

Dagens Metro har en intervju med Dalai Lama (sid 8). Där frågar intervjuaren "Hur kan tibetansk buddism trösta människor efter stora trauman som tsunamikatastrofen?" och Laman svarar att "de som dog hade dålig karma" och att "lidandet beror på våra egna missgärningar och misstag". Vad menar karln? Att dom dog för att dom hade "levt fel", d v s att det var deras eget fel, "det kunde dom ha, eftersom dom hade varit dumma", typ? Eller är det mitt fel, eftersom jag (ibland) är en dålig människa? Jag fattar inte vad han menar! Tänker på (och gråter över) alla dessa små barn som fördes bort av vågen. "Dålig karma"!? Lägg av! Journalisten tyckte tydligen inte att det var värt att gräva vidare i det, eftersom han raskt gick vidare till nästa fråga. Fattar inte...

Memorable moments 1.0

Ibland sker saker. Det kan vara små, på ytan obetydliga, konstiga, irriterande, udda, roliga saker som gör att vardagen plötsligt ter sig lite annorlunda, utöver den vanliga lunken. Ibland duggar dom tätt, och ibland händer ingenting. När det händer nå't sån't där extra, ska jag försöka skriva om det här.

Jag var på väg hem idag med tunnelbanan och hamnar på sätet framför en man i keps. Jag hajar till, för han är nästan en kopia av Billy Bob Thornton, komplett med armband och lite "hippie-stuk". Han tittade en gång på mig, och jag stirrade. Han tittade en gång till och jag måste ha fortsatt stirra. När han sedan tappade sin keps, och jag påpekade detta för honom, sa han:
"Du, jag måste fråga: vad tänkte du på när du tittade så där på mig?"
Jag rodnade, som jag alltid gör i lite lätt pinsamma situationer, och talade om för honom att han var en spitting image av en stor skådis i Hollywood. Han visste inte riktigt vem Billy Bob var, men han frågade om han var bra. "Ja", svarade jag, nu på väg mot tomatstadiet, "han har fått en Oscar" (vilket ju var totalt fel av mig, men han kunde ju ha fått en, tycker jag, för Sling Blade).
"Jag är i alla fall bra", svarade mannen. Han log, gav mig en slängpuss med pekfingret, och sen gick han av. Kvar satt jag, och rodnaden.
Tycker att det var kul att bli ställd mot väggen, faktiskt. Folk har all rätt att fråga varför man stirrar!

Sveda och värk

Jag undrar om jag vågar dricka en kopp kaffe? Håller troligtvis på att återutveckla en grym magkatarr, som legat och sovit sött i 10 år. En kopp kaffe med två bitar socker, mycket mjölk och fyra Brago-kex rakt in i lilla magmunnen? Undrar vad den säger om det!? (Själv börjar jag luta åt att det tyvärr är cigaretterna som är boven i dramat...) Jag kanske blir tvungen att plocka fram kräkpåsen på vägen hem?

Limerick-time

Här kommer en liten limerick (skriven av Hasseåtage), inspirerad av Hakke, som limerickade så fint på en annan blogg jag ibland tittar in på...

Det var en flicka från Gränna
som sin stjärt så kunde spänna
att hon i detta hål
kunde strypa en åt
och till och med vässa en penna!

Häpp!

Jag behöver söka hjälp

Jag blir galen! Jag sliter mitt hår och blir bara mer och mer frustrerad. Här har ni mitt kök, men jag vet inte vad jag ska göra i det! Vad jag än försöker tillaga, skral kock som jag är redan från början, så ratas det av den lilla tårtsmulan i familjen. Det är inte så att hon matvägrar, hon äter kanonbra på dagis, ibland både en och två portioner, men mammas mat, nej, den tar hon en tugga av och sen säger hon "bläh!" och spottar ut. Hon börjar bli som sin far, som får något tomt och uttryckslöst i blicken när han kommer hem och upptäcker att jag har lagat mat. Han är snäll, den gode herrn, för han håller god min och äter, men när jag frågar om det var gott, svarar han ibland inte. Det är väl helt enkelt så att jag inte ska laga mat.
Tillbaka till lillsmulan, för nu behöver jag faktiskt hjälp av er. Har ni några recept som alltid går hem? Det enda hon äter riktigt mycket av för tillfället är grillad kyckling, Kelda örtkryddad sås och ris. Men det kan väl inte vara nyttigt att äta kyckling varje dag? Herregud, jag tycker redan att hon börjar tona lätt i gult, och att det växer en och annan liten fjäder på henne. Och hon skrattar inte längre, hon kacklar... Hon är en sån som varken gillar pannkaka, plättar eller blodpudding, så man har inte dom där enkla knepen att ta till.
Så snälla ni som har något kul, enkelt och snabbt recept att dela med er av, dela med er innan jag blir tvungen att uppsöka en (självklart matkunnig) psykolog!

Bulor och maraton

Egentligen skulle jag gå och lägga mig punkt nu, men eftersom jag hittade maraton-frågorna hos Mamselamsen, så får det bli en snabbis. Sitter här efter en helt vidrig dag som höll på att börja med en spya (från mig; har mått skit hela dagen - värk i magen och illamående och jag vet inte vad det är, det går inte över), och utmynnade i 7 timmar på världens hemskaste extrajobbsarbetsplats och slutade med en tung dopskål rakt ner i huvudet på mig. Jag skulle flytta ett skåp och... ja, vi går inte närmare in på det.

Här är svaren, y'all!

Vem är du mest avundsjuk på nu och varför?
Min dotter, som sover som en stock i sin säng.
Säg tre hemliga önskningar, svara ärligt och privat. Önska ingen chokladglass liksom.
* Ekonomiskt oberoende
* Jag vill ha en biiiiil
* En date med Brad Pitt
Vad gjorde dina päron för största misstag?
Min pappa var rätt vidrig när jag var liten, och var inte sen att ta till stryk om han tyckte att det krävdes. Idag är han bara gammal. Mammas största misstag var att hon stod ut med honom i över 20 år.
Säg en dålig sida hos din svärmor/svärfar.
Svärmor: Hon slutar aldrig prata när man väl fått igång henne, och det är inte så svårt. Svärfar: Han har en lite otrevlig ton mot min svärmor.
Vad skäms du mest över dig själv?
Hm... Att jag är så konflikträdd, kanske. Men jag vet inte riktigt om jag skäms över det...
Vad är du mest mallig över dig själv?
Att jag lyckades få ett barn, som dessutom verkar arta sig fint!
Vilken är ditt livs största sorg?
Att min mormor och morfar (och sambos mormor) inte hann få träffa sitt barnbarnsbarn.
Beskriv varför du är en stor bluff.
För att jag ljuger för min pojkvän och säger att jag har slutat röka, när jag inte har det. Looooser!

Den som vill får ta över stafettpinnen härifrån. Vet inte riktigt vem jag skall överlämna den till...

Jag - en stalker

En liten anekdot ur mitt liv, inspirerad av Caucasianbladder och hennes kärlek till Simon LeBon: När jag var ett tretton- eller fjortonårigt litet popsnöre (jag gjorde i alla fall allt jag kunde; Paxsjal, Baboo-skjorta, knallrosa kilklackssandaler, Marilyn-jeans, tokhög, hårdsprejad lugg åt höger och ungefär 20 hårspännen med olika motiv åt vänster) kände jag mig lite dragen till Magnus Uggla. När jag tänker efter är "dragen" en lätt underdrift; säg "besatt" och vi börjar närma oss sanningen. Han var så cooool, hans platta "Va ska man ta livet av sig för när man ändå inte får höra snacket efteråt" var bland det bästa jag hört, "Bobbo Viking" var också en stor favorit. Jag och min, redan då, bästaste bästa kompis Åsa, såg hans konsert på Domino vid Hornstull och lyckades förirra oss ner backstage efter den kaotiska spelningen. Vad vi hade där att göra vet jag inte, för så fort någon i bandet tittade på oss höll vi på att kissa på oss av skräck. Efter konserten gick rykten om att "raggarna" väntade utanför för att banka på stackars lille Magnus, något som inte inträffade.
Via initierade källor fick vi till vår stora förtjusning reda på var herr Uggla bodde. En eftermiddag efter skolan tog vi oss till adressen i Gamla Stan. Väntade. Och väntade. Och väntade. Och så, hjälp, där kom han ju. Svartklädd med skinnpaj och boots stod han helt plötsligt där vid sin port, och vi höll båda på att svimma.
- Får vi komma upp till dig, pep vi med ljusa flickröster som darrade lite.
- Näe, jag e´ trött, blev det något förståeliga svaret. Han var omåttligt populär vid den här tiden och det formligen drällde av fans överallt, hela tiden.
- Jo, snäääälla, försökte vi.
Men nej, det blev inget av det, inte. Men skam den som ger sig. Vi stannade. Varför gå, nu när han äntligen fanns där, så nära, men ändå så långt borta.
- Uuuuuggla, stod vi och skrek nere på Västerlånggatan. Uuuuuggla...
När han efter en stund öppnade ett fönster och avmätt sa att nu fick det faktiskt vara bra, insåg vi att det nog var kört för vår del. Vi lomade iväg, hojtande "Uggla e´ en apa, Uggla e´ en apa!".
Ungefär tio år senare började jag jobba på det Stora Skivbolaget, och javisst var det herr Ugglas skivbolag jag hade hamnat på! Titt som tätt stötte jag ihop med min Stora Kärlek i korridorerna. Besattheten hade vid det laget svalnat betydligt så efter några månader tyckte jag att jag kunde bjuda på den roliga historien över en fikarast. Vänligt nog var det någon i sällskapet som tyckte att det var en hemskt rolig historia att berätta för Magnus själv, något jag själv inte helt och fullt höll med om.
Det händer att jag någongång ibland stöter ihop med honom på stan. Vi hälsar vänligt på varandra och han har antagligen inget minne av mig alls, jag är bara ett bekant ansikte som han inte kan placera, och jag är inte den som påminner: "Jo, du, det var jag; -77, utanför din dörr"...

Om jag får se din, får du se min

Nu blir det vågat!
Sitter här; gräsänka (raringen är på Sweden Rock Festival i Sölvesborg), nyduschad, nyrökt (nej, inte som böcklingen) och med ett glas Falcon 3,5% bredvid mig, och nu tänker jag utmana dig. Om jag får se din, får du se min! "Visa mig vad du har i din handväska, så ska jag säga dig vem du är" som någon vis kvinna har sagt (här kan jag nog vara ute på djupt vatten). Här kommer kvinnans allra hemligaste gömmor att öppnas och dissekeras. I dare you! :-)
Okej, jag börjar:
* 1 st påse Vicks Blue, double Action Eukalyptus, tom.
* 1 st Puccini plånbok, svart, med 725:50 i, samt kreditkort, legitimation och en del andra livsnödvändiga kort (helårsentrékort till Junibacken, t ex).
* 1 st kalender 2005, Lilla Plan. Blå. Lätt dammig.
* 1 st penna, Luxor Roller Ball, 7. Svart.
* 1 st rabattkort, Yves Rocher, fått av pojkvännen.
* 1 st stort paket Marlboro Light med stor varningstext "Rökning dödar"
* 1 st burk hårvax/gele D:fi D:struct - nästan renskrapad, mycket bra produkt.
* 4 st Ipren 400 mg.
* 2 st tomma Ipren-fack.
* Ojdå, 4 st tomma Ipren-fack till.
* 1 ask Solstickan. Brända tändstickor åt ett håll, obrända åt det andra.
* 4 st Vicks Blue, Double Action Eukalyptus. Dom borde legat i påsen, eller hur?
* 1 st Nokia mobiltelefon med egenhändigt tillverkad skalillustration (dottern på baksidan, något konstigt mönster fram)
* 1 st IsaDora Velvet Touch Compact Powder, som inte längre är så kompakt. Öppnar man locket ser det ut som något odefinierbart pulver inuti...
* 1 st IsaDora ögonbrynspenna, brun.
* 1 st Makeup Store Lipgloss, "Jam". Med glitter.

Sådär ja! Nu får du gissa vad jag är för typ!
Och nu är det din tur!

I väntans tider

Ha, man skulle nästan kunna tro att jag var med barn, där... Men det var jag ju inte. Sitter och väntar på en sambo och en film. Den ene vet jag ju vem det är, undrar vilken den andra blir...
Under tiden vill jag berätta om något som gjorde mig lätt upprörd under seneftermiddagen. Min kära moder och hennes make var på besök för att klappa barnbarnet och medan vi satt och åt middag (de vuxna åt, barnet sa efter två tuggor "nu e´ jag klar") halkade samtalet in på företagsbilar och krockar. Moderns make berättade då att för några år sedan krockade en kille med en av deras firmabilar, en helg på fyllan (fyfyfy, vad jag inte tycker om folk som kör när dom har druckit). Hans ultimatum blev: fixa en ny firmabil eller lämna ditt jobb omedelbums. Valet var inte så svårt, han stack som en avlöning. Hans fru jobbade tydligen i det polisdistrikt där hans "fall" handlades, och, ojhupp, hans blodprov kom helt plötsligt väldigt lägligt "bort i hanteringen"... Fü fahn, jag blev skitarg när jag hörde det! Istället för att straffas, så gick den jä**eln helt fri och kör säkert rattfull än idag. Undrar just hur mycket det hålls bakom ryggen när det gäller andra gärningar inom poliskåren?

Morr!

Giftemålschock

Fick just ett samtal från min allra bästaste vän, Åsa. Hennes kille tog igår mod till sig och friade till henne! På knä med en knippe nyutslagna syrener vid armen, levererade han frågan. I mitten av september ska det förmodligen ske. Nu blev jag alldeles jätteglad; det är så skönt att hon äntligen hittat "rätt" kille; inga fler "berg-och-dalbane-killar", som har problem med spriten, humöret och/eller ekonomin. Bara en helt vanlig kille (men med ovanligt långt hår; ner till rumpan faktiskt) som hon är lugn, harmonisk och trygg med. Så, han har min välsignelse. Och skulle han genomgå någonslags Dr Jekyll och Mister Hyde-förvandling efter att ringarna utväxlats, då ska han banne mig få med mig att göra!

Åh, nej! Inser just att jag kommer att bli tvungen att hålla tal igen... Hatar att prata inför folk - "tala högre, vi hör inte", "ställ dig på stolen, vi ser dig inte"...
Nåväl, jag får försöka bita ihop, ta en hoper lugnande piller (alternativt en SSIB - se nedan för förklaring) så ska det nog gå bra.

Nu har man verkligen något att se fram emot, sådär i höstmörkret.

Inget mera kräks

Ängeln har hållit sig kräkfri hela dagen, men kategoriskt vägrat äta något, t o m glass. Det enda som gått ner har varit nyponsoppa, och det har hon fått behålla. Nu har hon tryckt i sig en stor portion grillad kyckling med örtsås och makaroner, och lite avokado. Vi ber till dom högre makterna och hoppas att det inte blir några mer uppkastningar... Sorry, alla kräsmagade...

Kräks

Lillsnuttan kräktes imorse. Klockan 5 vaknade hon, hostade ordentligt och sedan kom det kräks över hela henne och hela kudden. Hon sov hos mig så gissa om jag blev omruskad ordentligt, pigg och vaken som en mört, trots den tidiga timmen. Inget mer kräks har kommit, och hon har ätit en halv macka och druckit nyponsoppa. Men nu sitter jag här och känner efter; är jag inte lite bubblig i magen? Mår jag inte lite illa? Joho, nu känner jag att jag mår lite illa... Och så där håller man på, när man lider av kräkfobi. Fast jag vill ge mig lite cred för att jag var väldigt lugn och sansad imorse, torkade kräk och baddade panna utan att må det minsta dåligt. Det är efteråt som det kommer...
Håll en tumme för att det inte kommer något mer.
Tack!

Diskmaskinen som gud glömde

Någon som kan svara på varför min disk inte blir ren när jag diskar den i diskmaskinen? Varje gång jag öppnar den för att tömma den på disk som ska vara "skinande ren" (enligt reklamen för diskmedlet) sitter det gamla matrester lite här och där, som dessutom är vanvettigt svåra att få bort, eftersom de etsats fast av värmen i maskinen. Jag har gjort rent det filter jag kan hitta, men sitter det något dolt filter någonstans, som är igenslamsat av gamla matrester, som sedan slungas omkring vid nästa diskning? Blärk, jag vill inte ens tänka på det, för det låter ju hur äckligt som helst. För inte ska det väl vara meningen att jag ska behöva handdiska nu, när jag äntligen fått en diskmaskin?

Andra existensiella frågor som också kräver svar:
- Varför måste killar alltid säga "jag ska bara ta en öl" eller alternativt "en öl till" och sedan komma hemsnubblade klockan halv fyra på morgonen?
- Varför somnar man alltid i soffan när det är den där "bästa filmen" som man alltid velat se på TV?
- Varför är det så mycket månad kvar i slutet på pengarna?

Musikaliska funderingar

Så, nu sitter jag här igen. Dottern sover, sambon är tvärsöver gatan hos en kompis och spelar XBox (ja, så går det när man lever ihop med en 13 år yngre kille!) och vad är då inte roligare än att sätta sig ned framför datorn och filosofera lite.
Jag gjorde ett litet besök hos Günther och stal musikfrågorna från honom (han sa att man fick!). Vill någon ta dem från mig och fortsätta är det fritt fram!

1. Hur stor datamängd på din(a) dator(er) upptas av musikfiler? alt. Hur många cd- och vinylskivor äger du?
Oj! Faktiskt bara en eller två filer på datorn men i hyllor, på bord, på golvet, slaktade och packade i plastfickor i IKEAs små förvaringsbyråer finns ungefär 2.000 plattor. Och då pratar vi bara mina exemplar. Pojkvännen har minst lika många. Måhända får jag någondag tid och kläm på mitt mp3-nedladdande och då smäller det!

2. Senast inhandlade skiva?
Måste erkänna att jag väldigt sällan köper skivor. Jag tigger dem från mina vänner på skivbolagen... :-) Den senaste jag köpte var Håkan Hellströms "Ett kolikbarns bekännelse" och John Legends album. Efter det har jag fått lite annat smått och gott, Aimee Mann bl a.

3. Senast spelade låt?
Schnappi, Das Kleine Krokodil (för dottern).
Republic Of Loose: Comeback Girl - om och om och om och om igen. Skön!

4. Nämn fem skivor som betyder mycket för dig.
Sannerligen säger jag eder: detta är en maaarig fråga, men jag gör ett försök:
Håkan Hellström "Känn ingen sorg för mig Göteborg"
David Bowie "The Rise and Fall of Ziggy Stardust and the Spiders from Mars"
David Bowie "Hunky Dory"
Moses "Tales For The Better Known" (Svenskt och oupptäckt av de flesta. Superskön platta!)
Oasis "What's The Story Morning Glory"

5. Nämn tre låtar som inte finns med på skivorna ovan, men som betyder mycket för dig.
Travis "Sing"
Prince "Purple Rain"
Malta Lindeman "Sången om Albert och Orvar och den fina Fiolin" - jag skrattar så jag gråter, varje gång!

Åh, så svårt det var! Mycket svårare än med böckerna, faktiskt!

En alldeles speciell dag

Den här dagen, 6 juni, har alltid legat mig varmt om hjärtat. Jag tycker om att fira på den här dagen, tycker att man inte kan fira för mycket just idag. Vifta med flaggor, sjung och skåla och fira av hjärtans lust. "The more, the merrier", "ju mer vi är tillsammans...". Som sagt, det finns en stor anledning till att den 6 juni är en dag av stor betydelse.

Min mamma fyller år idag. ´
Grattis, lilla mamma. Älskar dig.

Och det varde söndag...

Nu är jag upprörd! Här hade man sett fram emot att gå på en firmafest i syndens tecken, men vad fick man? Jo, en mossig, träig tillställning där middagskonversationen bestod av samtal om grodyngel och den största skandalen var att "vårt bord" inte vann tävlingen. Som sagt, jag är upprörd!

Skämt åsido, det var faktiskt en hyfsat rolig fest. Vi började redan kl 17 med fördrink och mingel på Hasselbacks-terassen. Vädret var väl inte det allra bästa, men det regnade åtminstone inte och vi skulle ju faktiskt inte spendera kvällen utomhus. Efter en något krystad och invecklad bordsplacerings-ritual hittade vi till slut vårt bord. Eftersom jag är nykläckt på företaget och bara jobbar 40% så känner jag ingen, knappt ens någon av de som sitter på samma våningsplan som jag. Det beror på att det företag jag jobbar på egentligen bara hyr in sig i lokalerna och inte har så mycket med de övriga att göra, mer än att vi äter våra luncher och tar våra fikapauser tillsammans. I sådana träffa-varje-dag-men-ändå-inte-känna-lägen blir jag lätt lite stel, och det kändes inte som om det var läge att lätta på den stelheten genom en SSIB (=supa skallen i bitar). Så det blev en lite segdragen middag vid ett bord för 6, som dessutom kombinerades med en musiktävling, där vi fick tre A4-ark med utdrag ur olika låtar. Sedan skulle vi med ledning av dessa 5-6 rader gissa vilken låten var, vilken artisten var och vilket år som låten kom. Det är sånt vi roar oss med på våra personalfester, vi i musikbranschen. Jag har inte varit på en enda julfest, sommarfest eller kick-off där det inte har frossats i dessa musikaliska små uppdrag. Fast det är ganska kul. Speciellt om man kan briljera och klämma några stycken. Vid just det här tillfället kunde jag det, och det var väl det enda kreativa jag bidrog med den här kvällen. I övrigt höll jag mig lugn, stillsam, lite betraktande, hyfsat nykter och skötsam. Så, tyvärr - inga klackmärken på bordet efter mig - den här gången.

Vårfest

Jag ska på firmafest. Om en timmes tid skall hela vårt stora företag samlas på Hasselbacken på Djurgården och fira våren, den där som envist håller sig långt, långt borta. Kanske kan jag återkomma med någon kul anekdot, vem vet? Eller kanske dom t o m serverar champagne, så att jag slutar kvällen dansande på ett bord? Den som lever får se.

Sommar?

M'allå!? Vad hände med sommaren?
Det är grönt men inte speciellt skönt. Det kvittrar i varenda buske, men solen lyser med sin frånvaro. Det blomstrar i rabatterna men det droppar regn från den grååååå himlen.
Näe, kom igen nu - ge oss lite sol och värme!

Mamma Mia och sommarprat

Igår var jag på väckelsemöte. Nej, nu ljög jag - jag var på Cirkus och såg Mamma Mia, men mot slutet kändes det faktiskt som något av en religiös sammankomst. Jag ska villigt erkänna att jag inte är någon musikalmänniska. De enda två musikaler jag någonsin har velat se, är de engelska upplagorna av Phantom Of The Opera (med underbare Michael Crawford och Sarah Brightman) och Rocky Horror Picture Show (och då företrädesvis föreställningen från 70-talet, den svenska har jag faktiskt sett). Att ens tänka på att gå på musikal har gett mig den något udda blandningen känslor av att vilja kräkas, sjunga och sjunka genom jorden. Jag vet verkligen inte vad det är. Jag är dessutom ingen sång- och danskvinna (om jag inte druckit tre glas champagne för mycket - då har jag t o m befunnit mig på ett bord på en klubb/bar i centrala Stockholm för några år sedan); jag sitter gärna ner och diggar, precis som en vanlig, töntig stockholmare som inte kan slappna av och släppa loss.

Alltnog och sedan: Jag är redo att kapitulera! Ingen kan ju ha undgått att missa hypen kring Mamma Mia-uppsättningen och där började ju varningsklockorna klämta och förväntningarna skruvades upp. Men faktiskt, det var verkligen helt suveränt! Uppväxt som jag är med ABBA är ju hela repertoaren redan fastlimmad i huvudet, och Niklas Strömstedt har verkligen lyckats med den svenska översättningen. Sångarna och dansarna var onekligen superduktiga, och Sussie Eriksson och Charlotte Strandberg är helt självlysande i sina roller. Reuben Sallmander kan inte sjunga och dansa så speciellt bra, men snygg är han att se på. Som den oerhört blödiga typ man är, fick man faktiskt fälla en tår där i mörkret också... Sitter här och smånynnar nu, "Knowing Me, Knowing You"...

Listan över sommarpratarna är publicerade. Var en mer trogen lyssnare förr om åren, men i år vill jag inte gärna missa Babben Larsson, Christer Lindarw, Anders Wendin (Moneybrother), Claes Elfsberg, Pia Johansson, Sissela Kyle, Pigge Werkelin och framförallt inte Anita Ekberg. Start 19 juni (med Lars Norén, någon man kanske inte heller borde missa *svårmodsflaggen hissad*) P1 kl 13.05. Repris vardagar kl 22.15, helger kl 22.05. Det går säkert att lyssna via webben och man kan ju hoppas att Sveriges Radio lägger ut samtliga program på hemsidan om det är någon man missar.

Vänskap

Här hade jag tänkt göra ett inlägg om musikens betydelse i livet; hur man kan framkalla olika känslor och minnen genom att bara lyssna på musik.

Istället ringde telefonen. En röst, som jag inte hört på nästan ett år, hördes plötsligt i mitt öra. En mycket kär vän som jag, av flera anledningar, inte haft kontakt med på väldigt länge, ruskade om min tisdagskväll så till den milda grad att jag helt tappade fattningen. Ett ganska jobbigt, men ändå på något vis förlösande samtal, som kanske, förhoppningsvis, kan lösa upp några knutar och som kanske kan bli början till ett försök att hitta tillbaka till den stora vänskap vi delade.

Så det där om musiken får nog vänta lite... :-)

Gå ofta hem till din vän,
för en oanvänd stig växer
snart igen
Eddan