Bara, bara jag - häromveckan

När jag ändå är inne på pinsamheter...
Häromveckan var jag hemma hos väninna som fyllde år. Hennes svärmor var där och hade present med sig. Den bestod av frottéhandukar, som var nedpackade i en jättefin kartong som jag med ett halvt öra hörde att födelsedagsbarnet tyckte var jättefin, och skulle sparas till dottern, att ha saker i.
Något lite senare på kvällen är jag på väg hemåt och står i hallen. Där ligger kartongen, och på kartongen ligger en penna. Jag är något av en kladdoman, och kan sällan hålla fingrarna i styr när jag fått tag i en penna. Då ska det kladdas! Jag greppar pennan och skriver ett fint och snirkligt GRATTIS på kartonglocket. Bredvid mig står svärmor och stirrar på mig, och precis när jag krokat till det sista S'et lite snajdigt, minns jag konversationen vid presentöppningen.
Snacka om att jag kände mig dum...

Paradiset ligger i Högdalen

I söndags upplevde min dotter, och till viss del även min sambo, Paradiset.
Det var verkligen inte så långt dit, som jag hade föreställt mig. Ungefär 10 minuter med bil, och detta då inklusive två felkörningar av chaufför (jag) som har ett lokalsinne lika välutvecklat som hos en snöblind i Antarktis. Fri parkering var det också, man behövde inte trängas och det fanns fika och bulla. När vi bara hade varit där en liten, liten stund, utbrast dottern med ren och skär lycka strålande ur alla porer: "Mamma, här vill jag stanna LÄNGE!".

Här är Paradiset!

Tyrckfelsnise

Även om det många gånger är skitbra att vara flink maskinskriverska, så måste man alltid försöka hålla tungan rätt i mun (eller var det 'tungan i rätt mun'?). Ibland går det fort men fel. Och ibland blir det så ohyggligt, pinsamt fel. Skickade nyligen iväg ett mail som avslutades enligt följande:

Bästa hälsningar
Birgfitta

Färdigknådat

Snabbkurerad som jag är, är jag redan tillbaka på hemmaplan igen. Hade nog behövt en dag till för att landa riktigt ordentligt i vilan, men så var det inte bokat.
Vi stack från våra respektive jobb redan kl 15 och gav oss av ut på vägarna. Fredagsrusningen hade inte riktigt tagit fart, så det tog kanske en timme att komma på plats, med ett litet stopp på Trosa Järn & Färg, där en gammal jobbarkompis till min väninna skulle hälsas på.
Snabb incheckning och besiktning av rummet. Swosch! Av med kläderna och på med frottébadrocken och dom konstiga frottétofflorna som alltid är ungefär 7 nummer för stora. Ner till Spa-avdelningen för lite relax (jag) och massage (Sirrppa-Liisa). Efter en timme bytte vi - jag fick knåd och hon fick relaxa. Blev masserad av en kille, 35 kanske. Sirrppa pratade med honom ganska mycket under sin behandling, men nu fick han tji! Varför måste man hålla på och småsnacka under en massage (om man inte vill påtala en massa onda ställen, förstås)? Jag är där för att koppla av och få knåd på kroppen. Inte för att socialisera med personalen. Så jag var tyst som en mus i (nästan) 50 minuter medan han knådade för brinnade livet. Det var mycket behagligt; han var ganska mjuk och snäll och tog inte i så hårt. Ett tag låg jag nästan och dräglade ner på golvet, när jag låg med huvudet i det där hålet i britsen. Mmmm.
Efteråt var det snabbt upp på rummet för en avduschning och ombyte till middagen.
Fördrinken hette Limetto, någon sorts ny Cinzano, som drygades ut med lite tonic och pressad lime. Den slank ner fortare än fort. Till förrätt parmaskinka med getostfyllning på kronärtskockbotten. Måste jag säga att det var läskigt gott? Som huvudrätt fick vi gös och gösses (torr humor? Jag?) vad gott det var! Såsen var gudomlig och fisken var mjäll (heter det väl?) och fin. Potatis och krispiga grönsaker serverades också. Till det drack vi ett Riesling-vin som jag helt tappat bort namnet på, men det gjorde sig jättebra till fisken. Mitt spa-sällskap är i spritbranschen, och det var jättekul att höra henne prata om olika vinsorter, -druvor och -odlingar hon besökt runt om i världen. Det är så roligt att hon blivit en så'n konnässör; när jag lärde känna henne för 12-13 år sedan hängde hon efter rockmusiker och var lite halvstökig.
Ja, efter den goda middagen tog vi kaffe med oss upp på rummet och la oss på sängarna och fnittrade lite. TV'n stod på och vi tittade med varsitt halvt öga på Hey Baberiba och fnissade lite till. Klockan kvart över 11 släckte vi lampan och somnade omgående.

På lördagens morgon vaknade vi, åt frukostbuffé och tog en promenad i den urgulliga staden med sina låga, fina, gamla hus. Promenerade längs Trosa-ån, upp till torget och köpte lite presenter till våra barn i leksaksaffären.

Nu sitter jag här hemma och väntar på mina gullegryn som haft det mysigt idag och varit på bio. Längtar efter att pussas!

Till världens ände

Idag ska jag åka till världens ände. Ja, dom kallar sin lilla stad så, Trosa-borna. Där ska jag, och medhavd väninna Siirrpa-Liisa, späka våra kroppar under kvällen. Dom ska knådas, nedsänkas i bubblande vatten och stuvas fulla med mat och dryck. Sedan ska dom bäddas ner i skön hotellsäng och försöka bjudas djupsömn för att lindra husmorsmödorna lite.

Jag var inne på Trosas hemsida och tittade runt lite och jag måste säga att jag blev lite orolig för de små barnen i kommunen. Min mamma sa alltid till mig att man inte skulle leka med plast; plastpåsar t ex, var jättefarliga. Dom fick man absolut inte trä över huvudet på sin lillebror när han blev för jobbig... Men i Trosa, där verkar man tydligt och klart ha insett att barn behöver plast:

"Klicka på länkarna nedan om du vill se översiktliga kartor över var det finns lekplaster i våra tre orter".

Karisma

Shit! Iris och hennes åttamannaband klev just innanför dörren för att säga hej då innan de åker till Italien för att spela på festival i Lavarona. Jag bara säger det: vilken grym utstrålning! Alla var långa, svartklädda och det liksom sprakade i luften när de kom... Ojojoj, vilka uppskruvade förväntningar jag fick inför spelningen på onsdag nu!

Musik - vad vore livet utan?

Jenny skrev i sin blogg att hon tänkte titta in här hos mig och få lite musiktips. Det påminde mig om att jag faktiskt har några på lager, som jag legat och lurat lite på.

Jag har någon konstig aversion mot musik som blir hypad av såna där förståsigpåare. Det tar lång tid och tar emot ordentligt innan jag lyssnar. Och då händer det högst oväntade; att man faller pladask! Jag vägrade t ex länge lyssna på Håkan Hellström just när han blev riktigt stor och Per Bjurman fick den där kyssen... Sen spelade jag "Känn ingen sorg..."-plattan i ett halvår och hade säkert friat om jag hade stött ihop med honom. Alltså till Håkan, inte till Per. Tack.
Och nu har jag hört tjatet om I'm From Barcelona och "Treehouse" så länge, att jag var tvungen att lyssna. Och ta mig f-n om jag inte gillade det jag hörde! Lyssna själv!

Hos MusikLisa fick jag en annan påminnare, som jag måste kolla upp och införskaffa. Det är The Sonnets, som också låter som något jag skulle kunna tycka om.

En helt ny och, för mig, fullkomlig främling är Thomas Tjärnkvist. Från och med igår älskar jag låten "Hard Rain", hans a-r-t-i-k-u-l-a-t-i-o-n och den försiktiga sången. Lite som Robbie Robertson. Mums! Lyssna själv!

Depeche Mode-plattan är ett måste, också. Säger jag sen högt att jag tänker köpa Darin också, får jag säkerligen på skallen, så jag håller tyst om det...

Ettor och nollor

På lunchen idag berättade jag om en man som just ringt mig och klagat på en CD han köpt via oss. I inspelningsbakgrunden kunde man tydligt och klart höra "buller" av oklart ursprung. Detta föranledde berättelser om en del andra, liknande incidenter som uppkommit vid digitalisering av gamla inspelningar.
T ex när den engelska versionen av "Jesus Christ Superstar" skulle bli CD-skiva: hela projektet försenades drastiskt, eftersom man vid genomlyssning av mastern, tydligt och klart kunde höra en telefon ringa, mitt i inspelningen. En telefon som stått väl dold och undangömd bakom en massa uppställda kulisser i studion, där inspelningen gjorts. Eller när man digitaliserade en gammal inspelning med Louis Armstrong och hör ett konstigt, bullrande läte i ljudbilden, som inte har med det som försigått i studion att göra. Efter intensiva efterforskningar uppdagades att det varje dag passerade två tåg i närheten av studion. Det var ljudet av ett av dessa förbipasserande tåg som hördes i inspelningen...

Jag fick rosor

Jag har fått blogg-rosor! Tänk att bara några snabba valssteg på tangentbordet kan resultera i det här! :-)

Den eminenta och givmilda bloggaren heter Christina, och hennes blogg hittar ni här. En alldeles självklar favorit hos mig just nu!

Lundell

Har just hämtat ut Lundells senaste bok, Värmen, som kom med posten. Är inget hängivet fan, jag har så svårt för människor som tar sig själva på alltför stort allvar, som aldrig kan kliva ett steg åt sidan, slappna av och garva lite åt sig själv. Dessutom tycker jag hans syn på kvinnan luktar rätt unket. Två anledningar till att jag, by the way, inte äger en enda bok av Jan Guillou...
Men, senaste Lundell-boken har jag, denna åsikt till trots, införskaffat. Än så länge får den ligga i högen "oläst", en hög som skjuter i höjden som en hormonstinn trettonåring. Någon dag ska jag... Tills vidare njuter jag av påbörjade Linn Ullmans "När jag är hos dig" - är bara ett par sidor in i den, men hittills är jag nöjd.
Under tiden vill jag bara bjuda er på en historia, som inte direkt polerar upp och bättrar på min syn på hr Lundell.
Historien utspelar sig på en bensinstation strax utanför Stockholm, där en bekant till mig dåförtiden jobbade. In genom dörrarna kliver nämnde författare/artist, fullt "stassad" med solglasögon och stjärnattityd. Han tar fram sitt bensinkort och lägger dessutom en kvällstidning på disken. Därefter utspelar sig följande:
Kassören/bekanten: *drar bensinkortet och ler mot kunden* Det blir tio kronor, tack.
Lundell: *lite surt* Men jag tar tidningen på kortet, också.
Kassören/bekanten: Du kan inte betala kvällstidningen på bensinkortet, du kan bara betala bensinen med det. Du får betala kontant för tidningen.
Lundell: *drar ner solbrillorna och spänner ögonen i min bekant* Men...du ser vem jag är, va?
Kassören/bekanten: *glatt* Ja, det är Ulf Lundell, va? Det blir tio kronor, tack!

Närhet

Ordningen är återställd i en utsjasad Gammelmammas hem. "Legolas" är tillbaka på hästryggen och dottern klättrade, nyvaken och salig, upp i sängen hos honom imorse och började snurra hans långa hår mellan sina fingrar, precis som hon alltid gör när hon befinner sig i hans närhet. Låter dom gosa ensamma ett tag, den korta stunden innan det är dags för nattning. Städar undan maten och ser dem där tillsammans - nära, nära varandra, i "puffen" framför Alladin-filmen. Inte många ord sägs. Det behövs inte. Inte så länge man får ligga sida vid sida bredvid sin pappa, känna värmen från den kropp som varit frånvarande och efterlängtad, och snurra in sina fingrar i hans långa, blonda hår.

Legolas och jag

Jag, sambon och dottern gick på bio och såg "Heffaklumpen" strax efter att den hade premiär för något år sedan (jag tror i alla fall det var "Heffaklumpen, det är den enda barntillåtna film jag sett på senaste tiden). När filmen var slut och det var dags att lämna biografen, såg jag i ögonvrån hur det viskades och pekades mot oss, bakom mig i kön: "Mamma, mamma titta! Det är Legolas!".
Och faktiskt, dom är ganska lika, min sambo och Orlando Bloom i Sagan Om Ringen.
Fast J har mer hår i ansiktet. Och bara ett, ihopvuxet ögonbryn...

Något senare: - passerade just datorn med dottern i släptåg. Jag pekade och frågade om hon visste vem killen på skärmen var: "Pappa!", svarade hon glatt. Så nog är han lik, alltid... :-)

Människor jag mött som berört mig - del 1

När jag var femton-sexton hängde jag på "Jumpen". Jump-In var discot på Gröna Lund, och det var det häftigaste man kunde hänga på, på somrarna i slutet av sjuttiotalet. Niklas Strömstedt var DJ, Allan Edwalls son, Mattias, stod i dörren. Publiken var oerhört blandad; popsnören, punkare och tivolibesökare hittade hit, dansade, spelade flipper och åkte Flygande Mattan i Lustiga huset, eftersom det jobbade en skitsnygg kille där som hette Rade, och som lät oss åka gratis, hela tiden. Här grundlade jag mitt musikintresse; allt som spelades på skivtallrikarna där, sprang jag och köpte på singel på Wolfie's på Gamla Brogatan.
Jag blev kär. Han hette Larssa. Han var lång, blond, hade fly- (uttalas flajj) frissa och en röd collegejacka med vita ärmar. Varje gång vi sågs fick jag gelé-ben och rodnade. Ibland kramade han om mig och pratade länge med mig, ibland gav han mig bara ett ögonkast och gick förbi utan att hälsa. Jag trånade. Ett par somrar i rad var han det vackraste och mest oåtkomliga jag mött. Åren efter att Jumpen stängde, sågs vi ute flera gånger och han var fortfarande vacker och åtråvärd.
Ungefär 10 år efteråt, stötte vi på varandra av en slump. Jag jobbade på sjukhus och han låg inlagd för ljumskbråck. Jag hälsade på honom ett par gånger under sjukhusvistelsen och till slut bestämde vi "date". Herregud! Min stora tonårsförälskelse och jag! Minns att jag var fruktansvärt nervös den kvällen. Alla minnen från kvällen är väl inte helt sorterade, men det hela slutade i hans armar, i hans lägenhet strax utanför Stockholm. Fick lite senare höra att han var tillsammans med en tjej redan, men att det inte var helt bra mellan dom. Nåt mer blev det heller inte mellan oss, och jag minns faktiskt inte nu om jag ens ville att det skulle blivit det. Det kändes mest som något som bara var tvunget att hända, förr eller senare.
Bara en kort tid efter dog Larssa. Han var sjuklig och avled, vad jag minns, av en hjärninfarkt, jag tror knappt han var fyllda 25. Varje gång jag går på Gröna Lund, tänker jag på honom.

Bäst just nu

Det här fick jag som word verification när jag kommenterade en blogg alldeles nyss...

Tjoff!

Tjoff! sa det, och så var helgen nästan slut.
Är jag pessimist eller är jag pessimist?

Fredagen gick åt till jobb, och jobb, och jobb. Gullsambon hämtade på dagis, så jag hann med ett besök hos pappa, som nu blivit flyttad till korttidshem på obestämd tid. Den utredning som gjorts har gett honom en diagnos nu. Demens orsakad av vaskulära förändringar i hjärnan, han lider brist på någon substans jag inte minns namnet på, men det var något med "vit". Den är icke behandlingsbar och orsakad av antingen stroke eller långvarigt alkoholmissbruk. För tillfället verkar han okej, hans oro för att han inte ska bli frisk i den gipsade hälsenan överskuggar det mesta. Vi får ta en dag i taget. Den 31 okt ska han tillbaka till Sös för en ny bedömning och trolig omgipsning. Då blir det gips i fyra veckor till. Efter det vet vi mer. Bror har återgått till de småländska skogarna men har lovat att börja svara i telefon och höra av sig ibland, något han varit lite dålig på tidigare. Så även jag, ska erkännas. Vi klickar liksom inte, min bror och jag... Heller.

Gräsänka är jag också. Sambon tog tåget till Göteborg imorse för att iscensätta och medverka i In Flames releaseparty ikväll. Göteborgarna bör passa sig, det kan gå vilt till i stan inatt... Jag saknar honom, lite mys i soffan hade suttit fint nu.

Här har det också varit full fart. Dotterns bästa kompis, hennes mamma och 2 månader gamla lillasyster kom hit på förmiddagen. Det målades med ansiktsfärg, käkades lunch, badades, tittades lite på film. Sen blev vi medbjudna hem på eftermiddagen och det visade sig att mamman i huset fyller år idag, något jag totalt hade glömt bort/missat. Lite pinsamt, faktiskt. Vi bjöds på finmiddag med kött och potatiskaka. Tjejerna busade som besatta, åt lördagsgodis och fnittrade. När dom inte puttade lite ilsket på varandra och tog varandras leksaker... För att sen bli bästa kompisar igen. Eftersom dom här två småtjejerna har "umgåtts" sedan dom var tre månader gamla, är dom i princip som syskon. Till och med dagispersonalen säger att det är ovanligt att så små damer är så fästa vid och nära varandra. När jag sa till tårtsmulan imorse att "Flisen" skulle komma, spärrade hon upp ögon och mun och drog efter andan: "Flisen är min bästa, bästa, bästa kompis!".

Inbjudan

Har ni ledig kväll och vägarna förbi Stockholm den 2 november?
Då vill jag härmed bjuda in er alla till en spelning på O'Baren/Sturehof kl 21:00. Jag har nämnt hennes namn förut - Iris. Göteborgs egen Dusty Springfield ska spänna de musikaliska musklerna inför stockholmspubliken. Jag tror att det kan bli hur bra som helst.

Du är välkommen! Kom och upplev musik som den ska upplevas - live (och gratis är det också)!

Fem år se'n

För fem år sedan spenderade jag ett par arbetsdagar i Köpenhamn och Malmö med en kille (och bandet han spelade i) som heter Pontus. Vi samåkte hem, medan hans kompisar tog tåget hem och under den 7 timmar långa bilresan avhandlade vi allt. Relationer, livet i det stora hela, var man står och vart man är på väg. Hans stora dilemma då, var ett val han var tvungen att göra. Skulle han fortsätta med bandet, eller skulle han välja vägen bort? Han hade funnit en ny och outforskad nisch inom musiken; att göra låtar åt andra, något som inte sågs med alltför blida ögon av resten av medlemmarna i bandet och gav honom dåligt samvete och känslan av att behöva fatta ett stort och avgörande beslut. Tänk om bandet nu var på väg mot ett genombrott? Skulle han ångra sig? Skulle han få komma tillbaka om han ångrade sig?

Igår var det superexklusiv radiopremiär på Madonnas nya, svenskproducerade singel. Killarna bakom heter Avant (aka Pontus) och Bloodshy.

Snacka om att den killen gjorde rätt val i livet...

Och Pontus, om du någonsin skulle läsa det här - du är fortfarande skyldig mig pengar för den där trimmern vi köpte i Köpenhamn! Vårt hysteriska skrattanfall på hotellrummet, när du rakade av dig allt hår minns jag än, och flinar brett...

Mitt liv - en kort resumé

Mitt liv. Ibland känns det som en långfilm, som aldrig tar slut. En så'n där seeeg film, som är så tråkig att man inte ens kan somna ifrån den. En som där som det känns som om man sett förut, nå'n slags tråk-deja vu-känsla.
Status: jobbet - pest. Fortfarande. Kan sammanfattas: "I'm available...".
Fadren - pausknappen är intryckt. Det är skönt och jag har inte dåligt samvete.
I övrigt har jag missat allt i bloggvärlden den senaste tiden, känns det som. Hinner inte med att läsa alla mina favvisar och hänger inte med i svängarna. Trist.

Fast när jag är hemma är jag glad. Jag har ju världens goaste små gullgrisar här hemma. Dottern, sambon och katterna.

För att det är sköna, loja söndag...

...sambon är på ishockey och körsbärsblomman tar en liten tupplur...

Vilket är det populäraste preventivmedlet i Irak?
Muslim
-------------------------------------------
Vad är höjden av slöseri?
Att fotografera en zebra med färgfilm.
-------------------------------------------
Varför var Hitler världens sämsta golfspelare?
Han kom aldrig ur bunkern.
-------------------------------------------
Var kan man köpa kor billigast?
Korea.
-------------------------------------------
Vad är en groda utan ben?
Hopplös.
-------------------------------------------
Vad är en nyckelring?
En grej som gör det möjligt att tappa alla nycklar på en gång.
-------------------------------------------
Vad gör fröken Sverige på ICA?
Misshandlar.
-------------------------------------------
Vad ger en ko efter en jordbävning?
Milkshakes.
------ -------------------------------------
Varför kan inte hjortar ångra sig?
Gjort är gjort.
-------------------------------------------
Hur vet man att en skotte är naken under kilten?
Han har mjäll på skorna.

Glad skit

Allt är faktiskt inte neråt och depp, även om man kan tro det när man läser allt jag skrivit. Ofta är jag faktiskt en glad liten skit som står pall för det mesta. Och nu är det ju lördag, och allt.

Men det där vinet, det tyckte jag inte om. Det var inget att rekommendera.

Pärs

Morgonens besök på sjukhuset för fortsatt demensutredning blev en katastrof. Nu sitter jag här och känner mig som ett utskitet äpple. Rent ut sagt.

Läkaren sa i klartext: Det här provet var riktigt dåligt. Din far är mer än lovligt förvirrad (jag klarar snart inte längre att kalla honom pappa. Dessutom är han ju inte det, rent biologiskt). Han fick svara på en del mycket enkla och något lite svårare frågor. Han vet inte vilket år det är ("3000?"), vet inte vilket sjukhus han befinner sig på ("Eskilstuna?"), i vilken stad han är ("Katrineholm?") men han vet att det är höst, vilken månad det är, nästan vilket datum och vilken veckodag. Jag förstår att det måste vara fruktansvärt för honom när minnet sviktar, men när han blir elak mot mig (som han mer eller mindre alltid varit), klarar jag det inte längre. Jag försöker ställa upp så gott jag kan med den tid jag har, men jag har inte tid att ränna runt på stan och göra ärenden. Jag har ett jobb, och en egen familj, att ta hand om! Han bad mig i princip att dra åt helvete; han vill inte gå till några fler läkare och han vill inte ha någon hjälp eller bromsmedicin. Han bara längtar tills min bror kommer, för "då tar han ju tag i det så att det händer något!". Jag sa till honom att jag inte tänker komma tillbaka så länge han är elak. "Det skiter jag i!", sa han och jag gick. Hela vägen ut till bilen grät jag, mascaran sved i ögonen och jag kände mig liten, ynklig och ensam. Strax innan vi lämnade läkaren, frågade hon mig i förbifarten: "Hur mår du av det här, Birgitta?", och redan då var det nära att brista. Jag mår som en skit, och jag tänker tvinga min arbetslöse bror att stanna här och reda ut det här. Jag tänker inte låta honom trycka ner mig till en osäker liten flicka igen, som han alltid gjort ända sedan jag var liten. Jag har så mycket inom mig som rör honom och min jobbiga uppväxt med honom, och jag försöker ta mig förbi det, försöker förlåta, men det behövs så lite, så lite för att allt ska komma tillbaka igen.
Jag gråter när jag skriver, sitter på jobbet och är 12 år igen.

Sa jag "en flaska vin" i mitt förra inlägg? Ge mig en till, i sådana fall.

Sjukhus, fågelinfluensa och vin

Dagishämtning. Djuraffärsbesök. Sjukhusbesök. "Mamma, jag tycker inte om å' va' på schukhuset. De' e' lite läskit'..." Fast lite roligt var det förståss att sitta i morfars säng och trycka på den där fjärrkontrollen som gjorde att sängen åkte upp och ner, upp och ner, upp och ner... Wok-middag i närbeläget litet shoppingcentrum. Inköp av liten väska i form av en häst (H&M) till liten, tålmodig gullsnutta.
Hem till två galna småkatter, som just nu är i färd med att ha sönder det mesta tillverkat av glas och porslin i hushållet. Sambons fina, blå lampa har just lämnat jordelivet...
Imorgon bitti ska jag tillbaka till "schukhuset" igen. Det är dags för etapp II i demensutredningen, d v s vi ska få svar på datortomografin och proverna som tagits. Det kommer att bli mer prat över huvudet på förvirrad far, och det tycker jag inte om. Hoppas också få höra något från kommunen, som ska ordna fram ett tillfälligt boende under konvalescenstiden.

På tal om konvalescens - läser med fasa på text-TV att fågelinfluensan nått Turkiet. Är det nu man bör få panik? Det är inte någon kul läsning för en gammal hypokondriker som undertecknad...

Tack och lov att det snart är fredag igen. Funderar på att köpa en flaska gott vin, företrädesvis något rött som passar till grillad kyckling och ris, som är en del av fredagsmysritualen. Det ska dessutom passa till ostbågar. Och kunna fraktas med till tvättstugan. Någon som har något att rekommendera?

Förresten, vi borde kanske sluta med den där kycklingen på fredagar. Med tanke på fågelinfluensan, menar jag...

Känner mig lite...

Ramlade på kontoret imorse. Fotleden bara vek sig. Jag bar på en stor kartong skivor och hade ingen möjlighet att ta emot mig i fallet. Stöp i backen; knäet rakt ner i golvet och armbågen in i en annan kartong. Som tur var hade ingen annan kommit ännu och jag kunde skrika rätt friskt. Men efteråt skrattade jag lite, det måste ha sett ganska roligt ut. Hoppas dom inte har dolda kameror på lagret...

Det finns hopp om (arbets)livet

Idag berättade min chef, C, att han nu vidtagit åtgärder för mitt välbefinnande i arbetslivet. En del av mitt jobb kommer förhoppningsvis att outsource'as fram till årsskiftet, samt att en kollega kommer att avlasta mig med ytterligare en liten del av sån't som bara lagts på hög nu. Kvar blir en del skivshop-arbete, inmatning av artiklar i databas och, förhoppningsvis, lite mer tid över till promotionarbete. Säljer vi riktigt mycket skivor i vinter, har vi i bästa fall råd att anställa ytterligare en person efter nyår.

Så, nu kan jag somna gott och försöka låta bli att drömma om skivfakturor och streckkoder och Sveriges alla P4-stationer...

Demensrapport

Här är det tvära kast: hårdrock ena dagen, möte med sjukvårdspersonal och kommunala handläggare den andra.

När jag kom till det inbokade mötet på sjukhuset idag, berättade personalen att pappa och den han delat rum med har varit stökiga under natten. Haft sönder glas, kissat i varandras sängar och varit allmänt oroliga. Detta resulterade i att pappa placerades i ensamrum och fick lugnande medicin. Och jag sänder en tacksamhetens tanke till Ilva, som förvarnade att sjukhusvistelsen kanske kunde förvärra situationen. Det har den sannerligen gjort. T o m den kommunala handläggaren reagerade och sa att han förändrats väldigt mycket på den korta tid som gått sedan hon träffade honom. Och med detta nya tillstånd och en vänsterfot i paket, vågade hon inte släppa hem honom, utan nu kommer han att placeras på ett tillfälligt boende under tiden han går gipsad. Det är ingen rolig situation, och jag tror att det kommer att göra att han kommer att bli ännu mer förvirrad, men det känns som den enda lösningen. Jag kan inte få ur honom vad han själv vill, han bara pratar osammanhängande och minns snart inte längre hur det ser ut hemma där han bor, säger han. Men vad jag kunde förstå av hans prat, så verkar han inte riktigt vilja vara hemma i lägenheten med hemhjälp. Min bror masar sig motvilligt upp från de småländska skogarna. Han har fortfarande inte förstått hur illa ställt det är, utan har pratat med pappa när han varit klar och redig och kunnat ringa själv. Nu får han själv märka hur det ligger till. Själv tänker jag ta pappaledigt.

Det löser sig, sa han som sket i vasken

Jobbet är slut för idag. Tack och lov. Höll på att få något slags "bryt" ett tag. Sedan fick jag ta ett hastigt samtal med chefen och säga att det inte håller att fortsätta så här. Han förstod mig till fullo och säger att det troligtvis/förhoppningsvis löser sig till nyår, om jag kan stå ut till dess. Den som lever får se. Det finns ju andra jobb. Jag har ju redan blivit erbjuden tjänst som nanny i Australien eller allt-i-allo i Italien. Vedstaplare åt lycklig groda låter också som ett alternativ. Däremot ber jag, för allas skull, få slippa sån't som har med matlagning att göra (fan, där rök nog jobbet som nanny i Australien!). Inser att jag fått andra prioriteringar i livet sedan jag sist befann mig i arbetslivet. Det är ju trots allt bara runda plastbitar med ettor och nollor på, som jag jobbar med. Inget som handlar om liv eller död.

Nu ska jag gå och rensa skallen med lite hårdrock. The Doits och Hellacopters på Cirkus. Mormor passar körsbärsblomman.

Lite headbang, någon?

Ansökan

Nån som har ett jobb till mig?

Män va' kul!

Fick det här via mail från en riktig kompis. Ni får det av mig, bara för att det är fredag.

Till skillnad mot normala kedjebrev så kan du inte förlora något, du kan bara vinna!
Skicka bara detta Email vidare till minst 9 väninnor.

Instruktioner:
Packa ner din make/pojkvän/motsvarande i en stor kartong. Glöm inte att göra lufthål och skicka honom till personen överst på listan.

Snart så kommer ditt namn att vara överst på listan och då kommer du att få 823 542 män. Statistiskt så kommer det att finnas:

0,5 - 1 Mister World
2,5 - 3 Toppmodeller
463 Idrottsstjärnor
3 234 Sjövilda män
20 198 Män som gör allt Du begär
40 197 Män som står sig hela natten

Totalt så kommer du att erhålla 64 294 män som är mycket påhittigare, läckrare och mer potenta än skrothögen som du redan har. Och bäst av allt så kommer garanterat ditt originalpaket inte tillbaka till dig.

VARNING
Bryt inte detta kedjebrev. En kvinna som gjorde det fick tillbaka sin man i samma gamla kalsonger men mycket elakare än förut efter att ha suttit i en papplåda i 3 veckor. Dessutom så blev hon tvungen att skicka sin nya Toppmodell, som precis hade flyttat in, till sin väninna. Du måste tro på detta Email.

Det är ett utomordentligt bra sätt att förbättra livet utan tråkiga fotbollsmatcher, jobbiga middagar och långa diskussioner om städning. Medan jag sänder detta Email så har kvinnan som är nummer 6 på listan redan erhållit 837 män och hon har 452 oöppnade paket i hallen.

Med vänliga hälsningar
En riktig väninna

Mamselamsen - bästa bruden!

Tack Mamselamsen - den galna pennan kom just med posten! Den är hur ball som helst, även om det var en spindel på den... :-) En riktig fredagspartypenna!
Du är en gullplutta, tack igen!

Gettebra!

Åh, vad jag gillar att gå på teater! Jag springer inte på salongerna var och varannan dag, men när jag väl kommer iväg, är det en så'n skön känsla att sitta där, i den knarriga fåtöljen och insupa dofterna, atmosfären och förväntningarna. Att uppleva aktörerna "på riktigt", och avgöra om de verkligen är bra skådespelare eller inte. Film är ju ofta så tillrättalagt och "omtaget"; nästan vem som helst kan bli en bra skådis, om man har möjlighet att göra om och om igen. På en teaterscen är det live and direct och är man inte bra, så märks det ganska tydligt. Igår hade jag återigen turen att gå på en bra föreställning (här är lite om den förra jag bevistade): "Geten" med Suzanne Reuter och Mikael Nyqvist. En pjäs som tar upp tabubelagda ämnen kryddat med humor och ironi. Bizarrt och tankeväckande på samma gång. Är vi instinktsstyrda djur eller människor som råder och styr över sin sexualitet och sina känslor? Suzanne Reuter är en av de bästa kvinnliga skådisar vi har, tycker jag. Att se henne agera är en fröjd. Man riktigt ser och känner hur illa och dåligt hon mår av sin makes bekännelse, alla känslor som strömmar genom henne. Mikael Nyqvist är också duktig, spelar inte ut fullt lika mycket men förmedlar ändå en känsla som gör att man känner sympati med honom, trots det han gjort och gör. Bäste vännen, som spelas av Jacob Ericksson är duktig, men jag har alltid uppfattat honom som lite hal, och den här rollen gjorde inte direkt att jag ändrade uppfattning. Sonen, spelad av Albin Flinkas, känner jag inte alls till nå't om, men jag tyckte inte han var speciellt bra i sin roll.

Åh, nu vill jag gå mer på teater!

Kul

Igår kväll tittade dottern på sin nyfådda, tecknade film: "Tarzan & Jane". Hon älskar tecknad film, och eftersom hennes far är av samma skrot och korn, kläms det en och annan ny film emellanåt. En kompis kommenterade nyligen, vid ett besök: "Man behöver ju inte gå till videobutiken, det är ju bara att komma hem till er och låna!".
Well, det var en liten avstickare från ämnet. En bit in i Tarzan-filmen råkar Janes pappa ut för en brand, och blir alldeles sotig och svart i ansiktet, vilket föranledde följande fråga från dottern: "Mamma, är han färgad"?

Ikväll ska jag på teater. Det ska också bli kul.

Spolierade planer

Ikväll skulle jag ha gått med kompis på Mosebacke. Trodde jag, i min enfald. Ett bra band som jag ville se, för jobbets räkning, spelade där och tjejdejt var bestämt. En öl var jag sugen på att inmundiga också. Men, men... Det blir inte alltid som man tänkt sig, tydligen. Trots att jag lämnat meddelanden hit och dit, och sms'at och ringt så har den j--la tjejdejten vägrat att ringa tillbaka. Och nu går jag och lägger mig!
Istället för Mosebacke fick det bli uppsättning av tyger i vardagsrummet. Tyger som ska bilda någon slags fondvägg i vardagsrummet, från golv till tak. Skitsnyggt och ballt, tyckte jag. Världens roligaste leksak, tyckte katterna. I skrivande stund hör jag hur gardinerna rasslar omkring på stålvajern där uppe. Här sitter jag, grinig och sur och orkar inte springa upp och duscha dom med blomsprutan en gång till...

Music maestro, please

Andreas Johnson är tillbaka. Shit, vilken sängkammarblick! Dessutom är han en skittrevlig och smått ödmjuk kille. Låten, hm... ja. Ge mig ett par lyssningar till så sitter den säkert som en smäck. Under tiden: titta och njut!

Har hittat en ny, bra låt. Måste, lite motvilligt, erkänna att jag inte håller det här bandet särskilt högt i vanliga fall. Dom är intetsägande och tråkiga, pretentiösa och tar sig själva på stort allvar. Men Stereophonics nya singel "Superman" är riktigt, riktigt vass.

Tillklippt

Har klippt mig. Fluffat till frippan lite. Fått det där som sitter högst uppe på huvudet att se lite mindre ut som om det satt på Michael Bolton. Ni vet: fnas, fnas redan från hårbotten, för att sedan tona ut i något slags extremtorrt och tunt ingenting. Nu känns det bättre. Ska ila hem och inleda Operation Akuthårinpackning Grande, för annars är det snart risbuskläge igen. Rädda det som räddas kan!

Har haft en bra förmiddag. Pratat med ett par väldigt trevliga mediamänniskor; ett tag var jag rädd att sådana inte existerade längre, men en av dem, en "bildkille" från DN gav till och med upphov ett riktigt flatgarv. Så'nt är trevligt.

Lyckats få i mig skrivbordslunchen, bestående av en stor leverpastejsmörgås och en flaska Loka. Nu ska jag ringa vidare. Får se hur eftermiddagen artar sig. Ett besök på sjukhuset ska dottern och jag hinna med också.

Pappa-status

Pappa ligger på sjukhus. En (nästan) brusten hälsena har gipsats och gipset ska sitta i 8 veckor. Demensutredningen kommer troligen och förhoppningsvis att påskyndas nu, efter samtal med sjukhuset - har annars en tid för utredningsstart 14 oktober. Igår ringde han och trodde att klockan var nio på morgonen, när den i själva verket var 21:00. Idag när sjukhuset ville ringa mig och berätta att han blivit intagen, kom han inte ihåg mitt telefonnummer. Min brorsa kommer upp om ett par veckor och stannar nå'n vecka. Av-lastning, eller be-lastning? Det får vi se... Min bror är som han är...

Nu ska jag ta mig en trappa upp och bada körsbärsblomma!

Bara, bara jag - imorse

Strax innan det var dags för Sambo Söt att gå till jobbet imorse, kom han in i köket och ställde en fråga. Jag hörde att hans röst lät trött, efter att ha ställt liknande frågor många, många gånger förr.
"Biggis, var är min jobb-väska?".
"Eeeeeh, den har jag inte sett..." säger jag och svävar lite osäkert på målet. Känner hur det börjar knollra sig lätt längs med ryggraden. Nu har jag gjort det igen. Flyttat på något, och ställt det på "det där bra stället", där ingen någonsin, allra minst jag själv, kommer att hitta det igen. Jag sliter mig från frukostbordet och gör ett fruktlöst försök, och så, med ens, tänds en liten låga långt där bak i hjärncentralen. Vänta lite... Nu tror jag att jag vet...
"Den ligger nog nerpackad i en av kartongerna ute i förrådet hos farmor i Årsta!"

Kartongeländet är över

Äntligen! Irritationsmomentet är borta ur mitt liv.
Kanske någon tror att jag använder dessa lättnadens ord om min far, men det gör jag inte. Jag har under en längre tid, närmare bestämt sedan inflyttningen i den stora lägenheten i maj, gått och irriterat mig på dom triljoner ouppackade kartonger som stått utposterade lite här och var i vårt hem. Sambon är största boven; han har haft ungefär 15 kartonger med CD-skivor stående, som samlat damm i massor. Han verkar ha gått och väntat på att ett skåp av något slag skall trollas fram ur tomma luften. Ledsen grabben, Joe Labero bor inte här! Och så till slut, efter mycket tjat från mig, har vi löst förvaringsfrågan (eftersom den stoora lägenheten saknar källarförvaring - vi bor i det som varit källarförrådet...). Idag har, helt sonika, ungefär 20 kartonger och lite annat löst skräp, forslats över till sambons farmor i Årsta. Hon har ett jättelikt förråd, som vi får låna av henne tills vidare. Tack! Denna utrensning medförde att jag, under en del tandagnisslan, slängde en hel drös av mina, hittills kartongförvarade, gamla kläder. Jag klarar inte av att slänga kläder! Tänk om jag vill ha något av dom där jättefula plaggen om ett par år? Va!? Det kan ju bli mode igen med midejkorta kavajer och moonboots? Och mammakläderna?! Tänk om jag skulle bli på smällen igen? Inte slänga! Till slut var det bara att bita i det sura äpplet och hiva eländet i stora, svarta plastsäckar. Nu står de, dumpade, i grovsoprummet. Jag hinner fortfarande ångra mig!

Snart måndag igen. Jag hoppas att den här sköna, avslappnade känslan kommer att hänga med mig till jobbet imorgon. Torsdag kväll blev någon slags förlösare för mig, vet inte vad det beror på, men det kändes som en vändning efter bloggningen. Tror också det berodde på att jag jobbade undan lite av det värsta hemifrån också. Konstig känsla egentligen; att känna sig så liten, ynklig och uschlig ena sekunden och sedan vakna upp och allt känns som om det bara varit en mardröm. Weird! Fredagen var ganska soft även om det fortfarande var mycket att göra, och helgen har varit mysig, trots lördagkvällens känslostormar.

Nu ska vi toppa det hela med en film, The Life Aquatic med Bill Murray, och lite myspys i soffan. Har hört att den ska vara bra. Vi får se.

Innan sömnen

Innan jag faller i koma vill jag bara besvara uppmaningen från Batbut, kära Batbut.
Här kommer

3 saker:

3 saker jag gillar:
- mina närmaste
- sushi
- att skriva och läsa

3 saker jag tycker illa om och som skrämmer mig:
- när barn blir illa behandlade eller far illa
- medveten ondska
- folk som mår illa (jag har en lätt släng av kräkfobi)

3 viktiga saker i mitt hem (och ej personer alltså):
- datorn
- stereon
- badkaret

3 slumpvis utvalda fakta om mig:
- jag har en guldring i näsan
- jag födde vårt barn med (akut) kejsarsnitt
- jag är lite drygt en och en halv meter lång


3 saker jag vill göra innan jag dör:
- simma med delfiner
- hinna säga "jag älskar dig" till alla jag älskar
- Se Sundbyberg? Äh, jag vet inte...

3 saker jag inte kan göra:
- klappa en spindel
- sy
- laga mat

3 saker jag säger mest:
- Mmmhmmm... (sägs ofta i telefon, istället för jaha)
- Stäng av tv'n nu! (till soffpotatisen/sambon)
- Men pappa! (när jag lägger av en rap inför min dotter)

3 kändisförälskelser:
- Brad Pitt, alltid
- Matt Dillon
- Prince

Konfronterad

Åh, vad det är jobbigt att bli ställd mot väggen (hej Helene!). Det är asjobbigt att höra att man är för snäll, när man brottas med så mycket känslor. Jag hatar att vara snäll! Det är nog dags att konvertera - jag ska bli en riktigt elak jävel snart. När katterna är jobbiga, ska jag stänga in dom i micron och låtsas att dom är en påse micropopcorn. När min dotter är skrikig och grinig, ska jag säga till henne att ingen älskar en grinig liten unge, allra minst hennes mamma. När min sambo är trött och somnar tidigt om kvällarna, ska jag hoppa upp och ner på hans mage och hälla vatten på honom.

Eller. Nej. Det ska jag inte. Men någon gång, snart, kommer jag kanske att inse att jag är för snäll ibland, och försöka göra något åt det. Men det måste komma för att jag själv inser det. Annars är det för döva öron och bortslösad energi. Och man vet ju aldrig, jag kanske bara vaknar upp en dag och ligger där, med en lååång näsa med vårta på, kvasten bredvid mig och den svarta struthatten på huvudet. Och då ska ni få se på andra bullar!

Innan det miraklet inträffar, ska jag bara sammanfatta den här dagen. Den har varit bra på alla vis. Faktiskt så har jag varit på samma tillställning som en annan bloggare idag. Han gick dit för att träffa Kalle, och jag för att träffa Kalles sambo, som slagit ihop sin födelsedag med sin kära pojkvän. Trevligt var det; träffade flera gamla bekantingar, vars ansikten jag ser allt för sällan. Kalles flickvän, min gamla chef, är smalare än någonsin och har en galen hund som håller på att driva dom anställda till vansinnets gräns. Jag vill hävda att det beror på ett valptrauma. När han var liten, liten valp fick han följa med sin nyblivna matte till Hultsfredsfestivalen och tyvärr tror jag det var där den stackars ettriga hunden la' oss. Att sova i en bod på backstage-området på en stökig rockfestival är ingen bra grund att stå på för en liten voffsing... En kall öl och trevligt sällskap fick vi sitta och njuta av också. Härligt! Efter det gick jag och min lilla familj och såg på Madagaskar. Dottern var trollbunden under en och en halv timme och satt i biofåtöljen, helt still, med stora ögon. Det är hennes andra biobesök, och hon har inte ens fyllt tre ännu. Hon älskar det, och hon pratar redan om att gå och se Monsters, Inc. II, eftersom hennes pappa glappat om att det kanske kommer en uppföljare. Madagaskar var rolig, men bitvis kändes den mer som en film för oss större barn. Jag är lite villrådig inför dessa datoranimerade filmer, klippen blir snabbare och snabbare, och ibland tycker t o m jag att det går för fort.

Nu är dagen trots allt slut, och jag ska krypa till kojs. Kanske jag hinner läsa ut "Isprinsessan" innan ögonlocken ramlar igen? Bara några få sidor kvar...