Grå tinningars charm

Hade tänkt färga håret innan det är dags att åka till mässan.
Öppnade förpackningen och hittade allt, utom färgcremen, som någon så behändigt verkar ha stulit i affären.

Så här följer en beskrivning, om någon letar efter mig:
Enåenhalv meter lång, svarta jeans, Jack-t-shirt och kort, gråsprängt hår.

Av jord...

Så.
Nu är det över. Det värsta.
Inte fullt lika jobbigt som jag förfarat. Hela ceremonin var istället ganska ljus och positiv (om nu en begravning kan vara det), inte alls så tung och mörk som jag förväntat mig. Kapellet var litet och intimt, det var vackert med alla ljusen och blommorna. Prästen gjorde självfallet sitt till, med sin utstrålning och sitt personliga tilltal. Alla vi som var där, var fullständigt enade om vilken bra präst han är. Att jag också hade stöd av en nära vän gjorde mycket. Bara vetskapen om att hon satt där bakom min rygg, gjorde att jag kände mig lugn.

Så. Nu är det över. Nu finns bara minnen kvar. Många negativa, åtminstone för min del. Vill inte tänka på dom. Vill försöka minnas det som var positivt och lägga det mindre positiva bakom mig.
Det var som det var och det blev som det blev.
Nu är det inte mer.

Kontrasternas dag

Förmiddagen spenderades nära Gud. Eftermiddagen utspelade sig på motståndarsidan. Syndarnas sida. De förtappades.
Jag har byggt monter på Öl & Whiskeymässan.
Det jag numera inte vet om Jack Daniel's whiskey, är inte värt att veta. Mina kunskaper skall sedermera praktiseras under årets mässa - en hel massa dagar - speciellt nästa helg.
Kom förbi och säg hej, vetja! Det är jag med det ultrakorta, svarta håret...

Möte med präst

Min bror och jag träffade Den Trevlige Prästen, Lasse, idag. I hans tjänsterum på prästgården, vid den (icke tända) öppna spisen - i varsin bekväm fåtölj - satt vi och samspråkade. Det var lugnt, tyst och han satt med händerna lätt hoppressade framför munnen och tittade, ömsom på mig och ömsom på min bror. Han sa inte speciellt mycket. Hans tystnad fick oss att prata desto mer. Och berätta saker. Jag tror bestämt att jag grinade lite också. Till slut sa han: "Oj, det låter som om ni gått igenom rätt mycket. Om ni behöver någon att prata med kan vi hjälpa till med sån't"... Och orden som han sedan riktade till mig, sätter nog ganska exakt fingret på hur jag känner: "Du låter ändå inte bitter; det låter som om du har stor insikt hur det var och att du accepterat situationen och gått vidare". Det är inte helt med sanningen överensstämmande - jag är inte där fullt ut än men på god väg. Frågan är om det är värt att gå i terapi och riva upp allt och kanske en hel massa annat som man förträngt. Kanske är det bättre att acceptera, lägga bakom sig och gå vidare.
Att skriva är också terapi.

Fiskinvasion

Tillåt mig kaskadkräkas!
Det är som reklamen - "om du får oväntat besök" - men dom här jäklarna ska INTE få nå't kaffe!
Hela undervåningen kryllar av små vidriga, äckliga silverfiskar av varierande storlek. Jag trodde i min enfald att dom höll till i fuktiga utrymmen som badrum och tvättstugor, men där har jag tydligen helt fel. För vår undervåning är allt annat än fuktig. Snarare tvärt om. Det är ganska kallt och torrt. Och dom är överallt! I Körsbärsblommans rum, i vårt sovrum, bland leksaker och under mattor. Det är så äckligtäckligtäckligt!!
Jag far fram som en furie med dammsugaren och har kastat ut trasmattor och i princip slickat golvet rent. Men rätt var det är, smiter en äcklig liten krälande sak undan precis framför ögonen på mig. Imorgon stundar total genomgång av lillskruttans rum. Här ska kastas leksaker och varenda låda och gömma ska desinficeras. Om jag så ska kasta upp lunchen...

Söndagsresumé

Liten Söt Sambo kom hem från tre hårda arbetsdagar och -nätter i Berlin igår. Gissa vem som somnade som ett litet barn i soffan runt halv nio. Jo, jag! Det är ju nästan så man skäms.

Ikväll är han utflugen igen. Hockey först, som senare avrundas med en titt på Blind Guardian. Har inte riktigt bestämt mig för om jag ska spendera kvällen med Micke Persbrandt (för etthundraförtifjärde gången, känns det som) eller om jag ska försöka jobba. Jag har en begynnande nackspärr, så jag antar att Micke vinner. Synd bara att han är så dålig på att massera...

Trots det snuskigt vackra vädret, har vi mestadels varit inomhus idag. Lilla Körsbärsblomman ville så gärna åka till Junibacken, och vilken pappa (som varit bortrest i treochenhalv dag) kan motstå en sådan önskan? Tyvärr hade dom rivit bort hela Mamma Mu-utställningen och är i full gång med att bygga nytt, så dom där 110:-- i inträde kändes rätt dryga. Dessutom lider dottern fortfarande av sviterna efter ett Sagotågstrauma runt 1,5-årsåldern och totalvägrar den resan. Men förrummet innan tågstationen har fått en schysst upprustning och kändes fin. I klosshörnan stod dessutom två ryska, vuxna besökare och spontanbyggde oerhört vackra kreationer på både höjden och bredden.
När vi kom hem bakade vi. För att vara bakade av en treåring med en mamma som är köksanalfabet och bakblind var dom värda dagens guldmedalj. Plåt nummer två blev tyvärr lite bränd. Jag kanske kan ta med dom till jobbet?

Försöker förbereda mig på att det blir en splittrad och jobbig vecka. Hårt arbete och så den där begravningen...

Dags för en film

Philip Seymour Hoffman är bländande bra i den här filmen. Jag har läst "Med kallt blod" och det är en rätt vidrig bok om ett vidrigt brott. Innan jag såg den här filmen, hade jag ingen aning om hur Truman Capote var som människa; hur han talade, agerade eller gick och stod, men i filmen ÄR Hoffman Capote. Och Truman verkade inte vara en människa jag skulle stått ut med någon längre stund. Känslokall, egocentrerad, högfärdig. Men gott självförtroende, det hade han. Och en bra film om hans liv blev det.

Köptvång

Skrivare. Almanacka. Pärmar. Register. Gem. Kaffebryggare. Dator. Pennor. Anteckningsblock. Linjal. Hålslag. Häftapparat. Tippex. Plastfickor.

Jag är troligtvis galen, men jag älskar kontorsmaterial. Vet inte riktigt varifrån jag fått denna böjelse. Jag måste hålla i mig ordentligt för att inte kuta över Nynäsvägen och öppna ett företagskonto i den lilla kontorsmaterialaffären som ligger där, på behändigt avstånd från mitt hemmakontor.

Kontorsmaterial-fetischister. Finns det såna?

Prästbyte

För ett par veckor sedan var jag i kyrkan i pappas församling för att lyssna när de "läste" för honom. Det är en fiiin församling, en massa tanter med blått hår och damer med tjusiga blusar. Många pussar smackade i luften kring öronen på församlingsmedlemmarna och det var nästan fullsatt i kyrkan. Innan gudstjänsten gick prästen runt och tittade vänligt på sina små lamm, log till höger och vänster, tog i hand och verkade känna varenda en av dem. Mig tittade han lite nyfiket på; utbölingen, den förtappade själen, syndaren, som inte varit i samma kyrka sedan jag konfirmerade mig för en miljard år sedan. Han kom fram och tog i hand och presenterade sig, där jag satt ensam i bänken.
När han började predika, förstod jag ganska snabbt varför det var övervägande damer i församlingen. Han var en riktig charmör och en god, naturlig talare. Påminde lite om en åldrande Henrik Schyffert, utan hans ocharmiga ironi. På lätt göteborgsdialekt förkunnade han evangeliet (eller vad det heter...) på ett sånt sätt, att tanterna satt och fnissade blygt i bänkraderna.
Jag hade tänkt att byta ett par ord med prästen som snart ska hålla i pappas begravningsceremoni, men visste att det skulle bli en kvinnlig präst, och alltså inte den präst som just avslutat gudstjänsten. Därför tänkte jag gå direkt, och dessutom var jag rätt tagen av stunden. Utanför stod prästen i samtal med en yngre gentleman med rosa v-ringad cardigan och jag passerade förbi. När jag kommit en bit, hör jag någon ropa "hallå!" men tog ingen notis. "Hallå, jag tänkte bara..." hörde jag igen och där kom han, farbror Präst. Han tog i hand igen, och frågade om jag möjligen var anhörig till den han just läst för. Jo, så var det ju, erkände jag. "Jag hoppas det blir en fin stund", sa han och jag sa ingenting, jag fann mig liksom inte, och hade jag sagt något hade jag säkert börjat grina, så jag bara sa, "tack" och så gick jag.
Idag ringde min bror, och sa att det bytts präst för pappas begravning. Och gissa till vilken präst?

Deja-vu

Fick ett SMS från kära, kära väninnan, som är på semester i Spanien med sin mamma och sin moster. "Pappa har åkt in på sjukhuset för en mindre hjärtinfarkt". Men dra åt helvete! Vad är det som händer egentligen?
Hennes pappa, åtminstone när jag träffade honom senast, är i bra trim och grundform, och allt verkar, efter omständigheterna, under kontroll.
Men jag förstår hennes oro. Och jag fattar hur hon känner.
Och jag ryser.

Ny, uppdaterad musiksmak

Just när jag trodde att jag inte kunde gilla annat än än britpop, indie light eller Håkan Hellström, inser jag att faktiskt sitter och "diggar" till doom/ambient metal. Om man nu kan digga till "musik som är mörkare än dödsskuggans dal", som jag läste någonstans...

Fort, fort fram!

Oj! Det fullkomligt rasslar in förslag om jobb.
Jobbar för fullt med det första projektet. Ytterligare ett projekt november-januari är säkrat. Väntar besked om ett jobb oktober-november. Ska på ett möte med en filmproducent kl 12, som är inblandad i ett skivprojekt med release i slutet av december.

Jag står som en fågelholk. Med hjärtat i halsgropen, eftersom jag ännu inte fått fullt klart för mig hur mycket jag kan värdera mina tjänster till, utan att den som ska betala garvar ihjäl sig. Men lycklig över att det verkar funka. Kanske, kanske vågar jag ta ytterligare ett litet kliv mot självständigheten? Det finns något som heter tjänstledighet...

Jag darrar.

Mer djupandning

Tar djupa andetag. Begravningen närmar sig.
Igår satt dödsannonsen inne i DN, och på födelsedagsfesten jag var på under eftermiddagen, stacks den i handen på mig.

Begravning, förresten. Eftersom pappa inte var medlem i Svenska Kyrkan, blir det bara en enkel minnesstund i ett litet kapell. Min bror har skött nästan alla förberedelser i samband med det här, och jag erkänner det; han har stigit i min aktning och respekt. Han har varit otroligt lyhörd och haft järnkoll på det hans pappa har önskat kring sin bortgång. D v s att han velat bli kremerad, med bara en enkel ceremoni. Han har haft koll på var hans pappa troligen skulle vilja ha en eventuell träff efteråt. Min bror kom också med förslaget vad som ska spelas under minnesstunden och när han föreslog titelmelodin från den danska serien "Matador", som pappa tyckte mycket om, grät jag nästan. Dessutom har han tänkt på att låta blomsterarrangemangen gå i rött och vitt, med anspelning på hans danska rötter. Sådana saker hade jag aldrig tänkt på, och det visar verkligen vilken fin relation dom två hade, även om de bodde 35 mil ifrån varandra. Själv känner jag mig som om jag knappt kände honom.

Välkommen till Nya Sverige?

Jag ska inte orda så mycket om valet. Det är det så många som gör så mycket bättre och mer insatt än jag. Det enda jag känner, är att det ska bli mycket intressant att se hur detta kommer att påverka oss gräsrötter. Och så ska det bli oerhört skönt att slippa se den socialdemokratiske ledaren lägga ut texten i tid och otid. Honom har jag sett alldeles för mycket av. Jag undrar om inte många av hans partikamrater känner likadant...

Att kunna välja

Samtliga röstberättigade i denna familj, har nu fullföljt sin medborgerliga plikt. Den med snopp gjorde det i fredags, den med snippa gjorde det för drygt 5 minuter sedan. Viktigt är att påtala att den med snoppen gjorde det, röstade alltså, för allra första gången och jag tycker att han är värd en liten eloge för det. Killen har aldrig någonsin brytt sig om politik, men den här gången vaknade han till.
Själv är jag politisk analfabet, men röstar gör jag ändå. Där jag känner att det passar och där jag känner att mina tankar och värderingar passar in.

Det är ett spännande val, ett viktigt val och det ska bli intressant att se utgången ikväll.

Gnag, gäst och GI

Trött och sliten efter veckan. Lätt gnagande, irriterande känsla i kroppen. Något hände på jobbet och jag fick en liten, liten uppsträckning av chefen. Även solen har tydligen fläckar... :-) Går omkring med en lätt olustkänsla, vet vad jag gjort för fel men gjort är gjort. Bara att lägga bakom sig och gå vidare.

Snart väntar kär gäst, tacos, rött vin och ostbågar. Det är helg och GI-ätandet läggs på hyllan ett par dagar. Inte så att jag tänker frossa i socker och kolhydrater, men den där extrema kosthållningen som jag hållit i 14 dagar nu (och som gjort att byxlinningen och byxbaken inte stramar fullt lika vidrigt som tidigare) får vila lite en stund. Har ingen våg, så jag vet inte hur mycket det handlar om, men det har definitivt gett resultat, det känner jag.

Judge & jury

Ikväll har jag blivit inbjuden att vara jurymedlem i en rocktävling. Lite pirrigt. Vi ses där!

Fem minuters paus

Har egna uniformen på och jobbar hemifrån idag. Det är oerhört skönt, även om man måste ha lite pli på sig. Gå ifrån datorn ett par minuter då och då; fixa lite kaffe. Har man däremot för mycket pli, börjar man hålla på med helt andra saker. Tvätta, städa (det här hemmet är i KONSTANT behov av städning) eller 'fiffa'. Något ovan är jag också vid att ha två katter vid arbetsplatsen, som ständigt söker uppmärksamhet och kel när man försöker jobba. Fem minuters kelpaus varje timme instiftas härmed i arbetsupplägget. Definitivt inget jag kommer att ta med mig till min andra arbetsplats, dock.

Har just haft en trevlig lunch i stan med en f d chef. Han berättade om ett eventuellt kommande, stooooort projekt som han trodde kunde vara något för mig. Det han berättade lät jävligt intressant, innebär stor massmedial uppmärksamhet och en hel massa jobb. Ska bli spännande att se om det kan bli något av det. Det är stora drakar inblandade och en hel del kvarnhjul måste dras runt innan det kan rulla igång. Jag är smickrad och glad att han tänkte på mig.

Bloggbrist

Det har blivit svårare att blogga. Jag blir läst av människor som känner mig, personligen eller professionellt, och den där anonymiteten som kändes så befriande från början finns inte riktigt kvar att gömma sig bakom. Den där som gör att man ibland kan få för sig att skriva om lite känsligare saker, små världsliga eller ovärldsliga ting man går och funderar över. Inte för att det direkt finns några (kvar), men för tillfället känner jag mig lite strypt på bokstäver och bloggämnen.

Och ja... hrm... ett litet tillkännagivande

Beklagar den fasansfullt oskarpa bilden, men...
På ett strandkafé i Marbella, den sista dagen på semestern, förlovade vi oss, Liten Söt Sambo och jag.
Totalspontant tog vi bussen till Marbella, gick in i första bästa juvelaffär och tittade ut ett par ringar som vi båda tyckte om. Lilla Körsbärsblomman agerade förlovningsförättare och trädde på ringarna, och sedan firade vi i färskpressad apelsinjuice och jordgubbsglass.
Två års tjat bar äntligen frukt och jag tror faktiskt att han tycker att det är minst lika roligt som jag.

Respekt 2

I helgen var det som sagt bröllop. Vigselakten var vacker, avspänd och troligen det snabbast avklarade bröllop jag varit på. Ingångsmarschen var dagens överraskning till bröllopsgästerna: Metallicas "Nothing Else Matters" framförd på kyrkoorgel. Mäktigt!

På festen träffade jag en man som också kräver respekt. En man som för snart fem år sedan klev ur sitt förhållande, ut ur garderoben, och berättade för sin omgivning att han faktiskt föredrog killar. Han berättade att det svåraste var att berätta det för sin 22-åriga dotter, men hon varit totalt förstående och inte tyckt att det varit speciellt konstigt. Ganska snart träffade han sin nuvarande sambo, och för inte så länge sedan förlovade de sig och han formligen strålade när han sa: "Jag kan säga att jag aldrig varit lyckligare!".
Så snart blir det nog bröllop igen...

Respekt

Har en kusin på min pappas sida som jag träffade mycket när jag var mindre.
När vi blev äldre, drabbades större delen av hennes familj - inklusive hon själv - av psykisk sjukdom, och vår vänskap rann ut i sanden.
Nu är hon, tack vare medicinsk behandling, på bana igen. Och vilken bana! Med små, små medel slåss hon för de utslagna och hemlösa (något hon själv nästan riskerade att bli en gång) i sin hemstad. Förra året blev hon utsedd till årets medborgare i länet och börjar få mer och mer respekt bland näringsidkare och politiker. Hon är dessutom den enda tjej jag känner, som bett Göran Persson hålla truten under pågående valrörelse. Han var nyligen på valbesök i stan där hon bor, och hon var där och lyssnade på honom. "...och han snackade och snackade... så jag reste mig upp och sa: 'Håll tyst nu, för nu talar en stark kvinna!'".

Underbart!

Tassar in...

På mjuka, lätt dagen-efter-bröllopsfest-sega (inte vårt utan Liten Söt Sambos nära väns) fötter tassar jag in. Kan inte hålla mig borta. Behöver en ventil.

Vill först säga tack till alla er som ringt, skrivit, kommenterat och tänkt på mig. Sånt gör gott i knoppen och kroppen. Ni är raringar, allihop!

Fram till nu har allt känts förvånansvärt lätt. Pappa är borta. Vissa gånger har jag kunnat kommentera det med ett lätt axelryck och ett "jaha?", andra gånger har det känts tråkigt och sorgligt men inte svårt. När telefonen har ringt tidigt på morgonen eller sent på kvällen, har jag hunnit tänka "nu är det nog pappa", innan jag kommer på mig, men det har inte varit jobbigt. Han ÄR borta, och jag tror att för oss alla, pappa själv och oss efterlevande, var det nog bäst, det som hände. Mest, faktiskt, för honom själv. För vad hade det blivit om honom? Om han var grinig och bitter innan han blev sjuk? Jag tror dessutom någonstans att det var hans eget, helt medvetna, val. Han gav upp. Han pratade ganska ofta om att han inte ville vara med längre, och jag tror att han bestämde sig att nu fick det vara nog.

Men så igår. På bröllopet. I kyrkan. Då tänkte jag på pappa. Och så blev jag ledsen. Och idag var det gudstjänst i hans gamla församling, och jag var där för den lilla minnesstunden. Och då blev jag ledsen. Begravningen är den 28 september. Inte ett tvivel om att jag kommer att bli ledsen. Innan har jag känt mig ganska cool och distanserad. Shit, vad jag bedrog mig!

Men. Livet går vidare och mellan dom här små stunderna av - ja, faktiskt sorg - mår jag skitbra. Solbrännan börjar ju trilla av, midjemåttet har utökats så till den milda grad att jag har börjat GI-banta och funderar på att börja simma två gånger i veckan, men jag mår bra. Firman är up and running; jag jobbar på och har/ska lämna ytterligare ett par offerter, så det känns grymt kul. Mitt första projekt, den där värmlänningen, säger att han aldrig fått så mycket uppmärksamhet i media, så jag antar att han är nöjd. Vi får se vad det blir framöver. Jag kommer förhoppningsvis att synas i lite branschmedia inom kort, och det kanske ger utdelning. Det känns skitbra!

Ett slut, en paus

På natten mellan onsdag och torsdag, mitt under vår första varma, härliga semestervecka, dog pappa.
Många, många tankar har snurrat i huvudet under resterande semesterdagar. Sorg, förvirring, uppgivenhet, lättnad och smärta. Jag har försökt hindra allt vad samvetskval och ångest heter och verkligen försökt göra det bästa av tiden i Spanien, trots allt. För vad kunde jag göra? Vem kunde ana?

Nu tar jag en liten paus från bloggen. Jag kommer tillbaka, förr eller senare, inget tvivel om den saken. Ska bara försöka landa i tillvaron igen. Komma igång med livet som egen företagare, samtidigt som jag ska försöka ge pappa ett värdigt avslut och en sista vila.

Vi ses igen om ett tag.