fredag, februari 09, 2007

Om barn som blir föräldrar

Jag känner en man. Han har en dotter. Hon är 15 år. Igår fick mannen och hans fru beskedet. Dottern är gravid.

I åttonde månaden.

Ingen, inte ens dottern själv, har vetat (fast jag hävdar med bestämdhet att det kallas 'förträngning'). 'Hon har ju alltid varit lite mullig', som den blivande morfadern uttryckte det.
För dryga halvåret sedan var hon illa ute; hamnade i fel sällskap, skolkade mycket, hängde på stan och sov borta flera nätter i veckan. Familjen känns inte helt stabil och hennes agerande har hela tiden känts som rena protester mot det hon har omkring sig i hemmet. Nu är hon dock på bana igen och skötsammare än någonsin.
Och så nu, det här. Jag hör tragiken i det han berättar, men jag hör också det tragiska i hur han berättar det och vad han säger. Och någonstans förstår jag hennes flykt, hennes protest.
Så många unga tjejer och killar som går där ute och mår dåligt. Bara för att vi inte ser, inte lyssnar, inte bryr oss. Det måste vara vidrigt att växa upp idag.

Nu går jag och lägger mig - nära, nära min sovande dotter. Den där mjuka, varma armen och handen som smyger sig runt nacken ger lindring mot såna här tankar.

4 Comments:

At 11:08 fm, Blogger Åsa Mitt i Världen said...

Jag känner igen mig i ditt tänk runt det här. Jag undrar ofta varför folk krånglar till det så väldigt. Det är som att de medfödda, naturliga reaktionerna och beteendena trycks undan i en del familjer. De är själva med och gör sin tillvaro mycket svårare än vad den skulle behöva vara.

Det är väl antagligen gamla rädslor som ligger och spökar och som påverkar deras beteende så att deras barn blir olyckliga. Och tragiken växer.

 
At 10:49 em, Blogger Batbut said...

Stackars lilla tjej, hur ska det gå för henne i framtiden? Hur ska hon lyckas möta framtiden med tillit och glädje när hon inte ens får det hemifrån. Usch och fy, hoppas hon har någon vettig (typ Biggis) vuxen i sin närhet som kan ge henne tilltro på vuxenvärlden. För när man är 15 år man ett barn. Även om man själv ska ha barn

 
At 8:11 fm, Anonymous Christina W said...

Så tråkigt...men mitt i allt elände kan det finnas ljus. Exakt en sådan händelse med inte helt stabila hemförhållande inträffade för några år sedan i min närhet. Jag blev förkrossad och bekymrad över hur det skulle gå. Givetvis inte kul att bli mamma när man kanske inte ens gått ut grundskolan. Men i det här fallet har det gått över all förväntan. Så det kan gå bra ... jag hoppas det gör det i det här fallet också. Men jag säger som du att det finns en oerhört många unga som mår väldigt dåligt där ute.

 
At 11:07 fm, Blogger B*i*g*g*i*s said...

Åsa: Gamla rädslor, missbruk och ett olyckligt förhållande är troligtvis det som ligger bakom beteendet i det här fallet. Och det är ju onekligen många komponenter som skulle göra vem som helst olycklig. Jag tror ingen i den familjen mår speciellt bra, tyvärr.

Batbut: Jag känner egentligen ingen i familjen, han är bara bekant, och dottern har jag träffat bara en gång. Så jag vet inte hur det sociala nätverket runt omkring ser ut. Men för hennes skull, hoppas jag det finns någon där som kan ge henne stöd och hjälp. Jag har förstått att hon efter det trassliga kommit sin pappa lite närmare, så man får hoppas att han växer till sig...

Christina: Ja, man är ju liksom tvungen att ta sitt ansvar, och det kanske går bra i det här fallet också. Det är ju säkert så att allesammans fått sig en rejäl chock också, och behöver tid att smälta och acceptera. Men tragiskt är det, att dom ens hamnat där...

 

Skicka en kommentar

<< Home