Om gummi

Eftersom jag är tjej kan jag göra två, eller rent av ännu fler, saker samtidigt. Så när jag kör bil, kan jag faktiskt tala i telefon också. Ännu bättre går det när jag skaffat mig blåtand till mobilen. Då kan jag hålla båda händerna på ratten och tala vänligt, alternativt ovänligt om nöden så kräver, rakt ut i luften. Blåtanden är av den sorten man stoppar in i örat, och den lilla hörsnäckan är skyddad av en liten, liten gummituta. Eller ska vara.
Min lilla, lilla gummituta har ramlat av. Nu får jag stoppa in den vasskantade lilla öronsnäckan rakt in i örat och riskerar att skada vitala delar där inne varje gång jag gör det.
Det är en liten sak, den där gummitutan. Och den är rackarns svår att få tag i, har det visat sig. Jag har varit inne i varenda telebutik jag kunnat uppbåda, och dom bara skrattar åt mig när jag talar om vad jag behöver. "Dom där finns inte att få tag i någonstans!"Jag har ringt SonyEricsson och bönat och bett om att få en hemskickad, men näe: "du måste kontakta din återförsäljare".
Och nu, äntligen! Spenderade förmiddagen med att ringa runt till lite olika butiker och heureka: Teliabutiken på Kungsgatan hade flera stycken! Trots att det visade sig att dom små rackarna är otäckt dyra (nittio kronor per tuta) har jag bett dem lägga undan ett par stycken.
Snart kan jag ringa riskfritt igen, utan att riskera att få skavsår i öronen.