Slö och slapp

Aj. Direktör Biggis har ont i håret.
Det botas förhoppningsvis med två videofilmer, en stor påse smågodis och en massa (alkoholfri) vätska. Samt den här på repeat; om och om och om och om igen - och skråla, för full hals! Det är mycket man kan göra när man är ensam i lägenheten. Imorgon kväll kommer mina gullrumpor hem. Längtar.

Igång

Trevligt avslut på den här veckan. Jag har just fått mitt första uppdrag som 'egen'.
Tur att det är fredag, för jag tänker fira!

Torrt

Lyssna. Om ni har riktigt god hörsel, kan ni höra hur det liksom sprakar och knastrar. Det är humorn på fikarasten på min arbetsplats. Den är så torr, så torr. Eller vad sägs om följande smakprov ang de utländska bärplockarna som varje sommar invaderar Sverige:
"Hur dom än bär sig åt, så vet dom ju aldrig att det bär sig".

Ibland vet jag inte om jag ska skratta eller gråta. Jag är bara glad att jag har semester. Men, lite roliga är dom. Ibland.

Depp

Oj. Torsdagen bara flög förbi. Snart är min gräsänke-vecka slut, och det har inte ens varit särskilt jobbigt. En lätt tråk-känsla har gnagt i mig, bara. Tomt och tyst har det varit i den stora lägenheten.
Och inte ett bus så långt ögat nått. Om man inte räknar en dejt med Fru Forsberg som bus, en dejt då vi båda satt och hyperventilerade och saglade över Johnny Depp i "The Libertine". Okej, jag medger att det saglade mindre och mindre, ju närmare slutet vi kom, men cheezus, va' han ändå är snygg, den karln! Filmen i sig var väl inte den bästa jag sett, men mister Depp strålar, som vanligt. Tar mig friheten att länka till Monicas - Mitt Aktuellt - recension, som speglar ungefär vad jag tycker.

Israel

Jerusalem.
Mytomspunnen.
Vallfärdad.
En gång var jag där.

Mitt ex, som jag precis träffat, beslutade sig för att göra FN-tjänst i början av 90-talet. Efter tre månaders frånvaro blev längtan så stor, att jag bestämde mig för att åka ner och träffa honom. En resa bokades i hast till Eilat och helt plötsligt befann jag mig i Israel.

Ett besök i Israel kan inte göras utan att man reser till Jerusalem. Så tillsammans med exet, en av hans FN-polare och hans flickvän, hyrde vi en bil och for genom ökenlandskapet till en stad som jag aldrig trott jag skulle besöka. Vi passerade Döda Havet, vi stannade och beskådade det bibliska berget Masada och några timmar senare var vi framme.

Vi såg klagomuren, Oljeberget, Golgata och hel massa andra platser, dit troende från hela världen vallfärdar. Efter att ha vandrat runt ett par timmar, beslutade vi oss för att åka till Betlehem och titta på Födelsekyrkan. Hur man hittade dit var det ingen som visste, men någon kom på den smarta lösningen att följa turistbussarna. Sagt och gjort. Efter en stund kom den smarte chauffören, mitt ex, på den något mindre smarta idén att göra en avstickare och ta en genväg. Den breda, asfalterade vägen blev smalare och smalare, gränderna blev trängre och trängre. Till slut fann vi oss körande på en smal åsnestig mellan två vita hus. Helt plötsligt kommer vi ut på ett litet torg och hamnar mitt i en skrikande folkmassa - ett gäng uppretade, vitklädda, turbanförsedda män med plakat och röda armbindlar. Att sitta i en israelskyltad bil, kändes inte helt klockrent och när t o m ex'et började se lite orolig ut, blev jag rädd. Jätterädd. Det skreks och slogs på bilen och vi satt och försökte se så 'turistiga' ut som vi bara kunde, samtidigt som vi krypkörde genom folkmassan.
Och lika plötsligt som vi hamnat där, var vi ute igen. Framför oss reste sig Födelsekyrkan och vi steg ur bilen med skakiga knän. Det tog en lång stund innan jag kunde koppla av; när gatuförsäljarna utanför kyrkan närmade sig, skyggade jag undan. Men faktiskt, icke-troende som jag ändå är, blev jag lugn och fick t o m en tår i ögat, när vi klev ett par trappor ner i kyrkan och hamnade mitt i ett sällskap med norska turister. Helt plötsligt var det någon som tog ton och rummet fylldes av en stämningsfull tolkning av "Silent Night". En sällsam upplevelse.
I Israel.

Big time gräsänka, dag 2

Det börjar närma sig sänggående. Visserligen har jag dragit i mig en stooor kopp kaffe ute på vår fina, lummiga gård, tillsammans med ypperligt trevlig polisgranne; den kan möjligen inverka menligt på insomningen. Dagens Strömstadrapport sa något om "vattenrutschbana", "grillning", "simglasögon som såg ut som grodor" och andra tråkigheter.
Jaja, jag har i alla fall tagit ett litet steg för näringslivet men ett stort kliv för Biggis-heten. Och så får jag gå till sängs med Giles Blunt.
Förresten, det där efternamnet... Blunt... Varför ger det mig kväljningar? Jag hoppas inte att dom är släkt på något vis...

*******
Uppdaterad, med dagens musikaliska aha-upplevelse: Leon Russell. Han må se ut som Charles Manson light, men oj, det här visste jag inte att jag gillade! A Song For You.

Klart!

Jag var tvungen att få lön innan jag kunde skicka iväg min FA-skattsedelansökan/bolagsregistrering. Och tack, du söta vän, som hjälpte mig med de sista, krångliga siffrorna förra veckan.

Så - nu är det klart! Ivägskickat, betalt - ansökt!

Nu ska jag fira med en Billys Pizzabit och en liten, liten slurk Cinzano-bubbel.

Service

När slutade vi att sätta en heder i att ge service i jobbet?

De allra flesta jobb handlar, i de allra flesta fall, om service i någon form. Men ordet service har onekligen tappat sin betydelse. I dagsläget handlar det i första hand om att Tjäna Pengar. Så Mycket Pengar Som Möjligt. Hur dessa skrapas ihop är betydelselöst; vissa affärs- och rörelseidkare verkar kunna gå över lik för att fylla plånboken. Det är så sällan man träffar på någon som trivs i sin yrkesroll, som tycker om att ge bra service. Egentligen spelar det ju ingen roll vad du pysslar med; det är så lätt att bjuda på ett leende, ett vänligt ord eller en hjälpsam gest. Det är service! Jag blir så trött när jag bemöts av suck och stön, nonchalans, ignorans och, många gånger, ren okunskap. Av servitörer, kioskbiträden, kassörskor, taxichaufförer, telefonröster - you name it! Visst, jag fattar att alla inte trivs med det dom sysslar med, men livet blir så mycket mer uthärdligt om man ändå försöker vara trevlig. Det är inte fult och tråkigt att vara snäll!

Dagens i-landsproblem

Antingen har jag stock-tjocka vader eller på tok för små händer.
Resultatet?
Brun-utan-sol-kräm som ger ett solbrunt skimmer över hela benet, förutom på en 10 cm bred sträng längs med vaden. Vanvettigt snyggt! Rentav ett nytt mode, kanske?
Nu blir det långkjol eller dito byxor ett par dagar.
Härligt i hettan!

Big time gräsänka, dag 1

Jag tror aldrig jag sett den lilla morgontrötta damen som delar mitt och sambons liv, kliva upp ur sängen med gladare min. Knappt någon frukost fick hon i sig, men hon klädde på sig själv i ett rasande tempo. En halvtimme efter uppstigandet, två timmar innan tåget skulle gå, stod hon med sandalerna i hallen: "Kom nu pappa!". När det var dags för avfärd tog jag en av väskorna för att hjälpa till: "Men du ska inte med!", kväkte hon ur sig, den lilla (söt)grisen och tittade lite surt på mig. Hon visste minsann att hon och pappa skulle rå om varandra en hel vecka.

I skrivande stund har Liten Söt Sambo och Lilla Körsbärsblomman förhoppningsvis klivit av på perrongen i Strömstad. Och här sitter jag. Varm som en kamin, med stinkande fötter och på första vidriga dagen av den där kvinnliga cykeln som, nuförtiden, drabbar mig med full kraft en gång i månaden. Soffläge med en katt, eller möjligen två, på magen har jag ordinerat mig till kvällen. Kanske en videofilm eller två. Lights out!

19:05-kärran från Riga

Om tio minuter landar ett plan från Riga. På det sitter Liten Söt Sambo. Han borde vara hemma någon gång runt halv nio. Han kommer att vara trött. Vi hinner träffas i, kanske, två vakna timmar. Imorgon bitti halv tio åker mina små sötnosar med ett tåg till västkusten.
Jäklar i min lilla låda; jag känner redan nu att jag kommer att längta mig sönder och samman!

Gårdagens bästa

Mamma: Sötnos, mamma sa ju att du måste sitta still och inte springa runt när du hade godis i munnen!

Körsbärsblomman: Men mamma, jag har det inte i munnen längre, för det sitter fast i tänderna!

Clear for take-off

Jag hoppas under helgen (eller möjligen kommande vecka) kunna räkna på och offerera mitt första jobb, som i sådana fall startar redan innan jag själv går igång officiellt, 1 september.
Vi får väl se om Den Store Värmländske Trubaduren (snart på en värmländsk väg nära dig) och jag kan komma överens om något som låter bra för oss båda...

Mitt (arbets)liv, del 3

Vi fortsätter.
Jag har klarat av hamburgarna och det där stora, tyska teknikföretaget. Klivet i arbetslivet går vidare.

Ett behov av och en vilja att förkovra och vidareutbilda mig uppstod. Men förkovra och vidareutbilda mig till vad? Idag minns jag inte vad det var som förde in mig i sjukhusvärlden; jag har aldrig drömt våta drömmar om stiliga läkare i vita rockar eller sett något charmigt i att gräva i magen på folk men det var i alla fall där jag hamnade. Inte i magen på någon, men efter en KomVux-utbildning på en termin fann jag mig helt plötsligt vara nuytexaminerad Läkarsekreterare, med nyvunna kunskaper i medicinsk terminologi och latin. (I magen på någon förresten; i utbildningen ingick att vara med på både en operation och en obduktion, så visst har jag varit där... I magen på någon... Den halvkokta rödspättan vi åt till lunch nästan direkt efter obduktionen, smakade sådär...)

En helt ny värld uppenbarade sig. Jag fick jobb på Huddinge sjukhus; först i den s k sekreterarpoolen och hade nya uppdrag, på nya avdelningar, nästan varje dag.
Det var liv och rörelse. Sjukdom och lidande. Smärta. Men också glädje. Nästan alla jag jobbade med under den här tiden, var glada, entusiastiska och tyckte om att jobba inom vården. Tyckte om att hjälpa.
Flera gånger hoppade jag in på IVA, intensivvårdsavdelningen. Här satt jag, bildligt och bokstavligt talat, mitt i eländets öga. Här hamnade ju de svårast sjuka som behövde omedelbar och akut vård. Unga som gamla. Minns gången då jag satt bakom min skärm och knattrade på min skrivmaskin och plötsligt hör någon lyfta en telefonlur på andra sidan, slå ett nummer och sedan säga: "Hej, det är jag. Han är borta nu...".

Hamnade slutligen, med fast anställning, på ortopedmottagningen som sekreterare åt klinikchefen/professorn (jojo, det var ett riktigt avancemang för en ung snärta som jag!) - en butter grekisk äldre man med skolios som specialkompetens, som blev något av en pappa för mig. Jag hjälpte till med att anordna läkarstämmor och disputationer, skrev avhandlingar på vårdens första ordbehandlare (på floppy disc, om någon minns) och utvecklade en särpräglad, initierad hypokondri. Det var också här jag skaffade mig den magkatarr som höll i sig i många, många år.
Och det var här jag lärde mig att läkare faktiskt också är människor. Skämt åsido, men att träffa och umgås med läkare, både arbetsmässigt och ibland även privat, har gett mig en helt annan syn på denna yrkesgrupp.
Och när jag slutade, efter fem år och många utslitna träskor, gav professorn på ortopedmottagningen mig det bästa arbetsbetyg jag någonsin fått och som jag nästan gråter varje gång jag läser.

Dagens lärdomar

Ska du bada i rent vatten, bada i Malawisjön.
Victoriasjön är troligen jordens smutsigaste vatten.
Ju större underläpp, desto fler kor är du värd.
Kissa aldrig på lagerchefen.
Dålig på matte, kan tyda på att du har lätt för att lära språk.
Gå inte på jazzfestivalen utan extratröja, det ger ryggvärk.

Ännu en arbetsdag är till ända - och tänk vad mycket nytt jag har fått lära mig!

Jag - en filmälskare

Jag gillar inte bara musik. Jag tycker om film också.
Barnfria som vi var igår, jag och Liten Söt Sambo, klämde vi en rulle efter en hård arbetsdag. Ingen av den seriösare sorten - här fick det bli en riktig äventyrsfilm: "Pirates of The Carribean - Dead Man's Chest". Två timmars skön avkoppling. Och om Batbut tycker att jag är lik Winona Ryder (det är jag inte), så skulle hon se vem jag lever och bor ihop med. Orlando Bloom!

Tillbaka i sadeln

Redan innan lunch igår var jag less på mitt jobb. Tag då i beaktande att jag kom in först klockan tio. När jag startade upp Outlook för att ta emot nya mail, lyckades jag på något vis radera alla gamla mail i min inkorg, mail som skulle tas tag i efter min ledighetsvecka, åtgärdas. Medan dom nya mailen rullade in, såg jag bara - swoooosch - hur dom gamla försvann. Vart dom tagit vägen är fortfarande en gåta. Inte i 'borttaget' eller i någon undermapp. Rätt ut i cyberspace, bara! Så om ni sett dom, är det bara att hojta till. Hej spejs!

Sista chansen

Sista dagen på min lilla minisemester. Försöker suga ur det mesta jag kan av den, även om jag börjat klippa oroväckande med dom isblå redan. En liten bagatell att sysselsätta mig med innan jag loggar ur:

3 saker som jag gillar:
Min lilla familj (tråkigt, givet svar men det bjuder jag på)
Musik
Sushi

3 saker som jag tycker illa om och som skrämmer mig:
Att flyga
Spindlar
Arrogans och högdragenhet

3 viktiga saker i mitt rum/hus:
Datorn
Sängen
Soffan

3 slumpvis valda fakta om mig:
Jag är morgonpigg
Jag har en piercing i näsan
Jag målar gärna mina tånaglar blå

3 saker jag vill göra innan jag dör:
Simma med delfiner
Förlova mig
Eeeeh? Jag kommer inte på något mer...

3 saker som jag kan göra:
Sjunga "Lilla Snigel" med stängd mun
Skriva på tangentbordet fortfort, och rättstavat
Förlåta mina vänner

3 saker som jag inte kan göra:
Stå ut med elaka människor
Sy, sticka och handarbeta
Sluta röka

3 saker som jag säger mest:
Jahaja!
Tjenare italienare!
Har jag sagt att jag älskar dig?

3 kändisförälskelser:
David Bowie
Prince
Brad Pitt

Well, det kändes ju inte helt inspirerat det där heller. Det är nog bäst jag går och lägger mig... Och jag behöver ingen ytterligare påhälsning från den där Micke P inatt. Visst, det är ju trevligt och så, men det får inte bli för mycket och för ofta. Vi kan ju tröttna på varandra... Lyssnade med hänförd min och ett fånigt flin på läpparna på hans sommarprogram idag, så risken/chansen är, om inte stor så möjligen befintlig...

Hej hej sommar

Tack Nic Scröder för att du satt ord på det:
"Para Dej Hotel".
Världsklass!

In the near future

Inser att jag de närmaste 14 dagarna kommer att:
- jobba hårt
- vara utan bil
- bli tvungen att åka kommunalt till jobbet
- knappt se röken av min dotter och min sambo

Min bror och pappa lånar bilen och åker på en veckas semester i Danmark från måndag. Det gör mig glad att han, pappa alltså, får komma iväg någonstans, få lite miljöombyte och aktivera sig lite. Lilla Körsbärsblomman ska vara hos farmor hela veckan (om det nu funkar) och från torsdag blir jag helt solokvist, eftersom Liten Söt Sambo åker till Tyskland på Earthshaker-festival. Efter det drar mina två sötisar till Strömstad tillsammans med Blommans bästis och hennes familj.
Gräsänka - här ska det bli raj-raj med Fürst!
Nåväl, det blir nog bra.
Dom två första dagarna...

Softish

Softar med bloggandet.
Tar det lugnt.
Har semester.
På måndag börjar eländet igen.
Men ett par dar till...
Softar.

Apan bland aporna

Heldag på Skansen. Jag fick betalt för att gå in, 20:--. Fick 520;-- tillbaka i växel på en femhundralapp. Jag var så fräck så jag sa inte ens till. Och hundringen fick dom ju tillbaka ändå, på sätt och vis. Det är inte gratis att vara på Skansen en hel dag. Fast egentligen tyckte jag att dom gott kunde bjuda på entrén. Inte ett djur såg vi, förutom katterna och getterna på Lill-Skansen, ett par sömniga björnar och en seg älg. Lynx Lynx och vargarna lyste med sin frånvaro.

Jag och Micke P, igen

Men, va'ere frågan om?
Inatt hände det igen - vi föll för varandra, monsieur Persbrandt och jag! Vi stötte ihop på tågstationen vid Slussen, han var farligt sliten och bakfull och iklädd Gunvalds beige trenchcoat. Efter en hel massa menande ögonkontakt började vi prata och sedan var det liksom vi. En väldigt platonisk relation, mycket utmanade blickar och sånt, men jag minns inte ens lite hångel (grymt besviken!). Vad jag kan erinra mig var det ingen lätt relation; min kompis var inte helt inne på samma linje som jag.
Jag måste sluta se Beckfilmer. Jag känner mig riktigt besatt.

...och svett

Underbart att Italien fick vinna fotbolls-VM.

Och jag skulle verkligen, verkligen vilja veta vad Materazzi sa till Zidane...

Forza Italia!

Vett?

Framåt eftermiddagen ringer telefonen igen. Jag vet precis vem det är. Första gången svarar jag inte. En timme senare stålsätter jag mig och lyfter luren. Hans röst är först orolig: "...och imorgon ska jag till tandläkaren!"... Jag lugnar och säger: "det är på tisdag, den 11:e är på tisdag!". Hans röst blir med ens så len och mjuk och han säger "åh, jag skulle kunna krama dig...".
Och jag mår nästan illa.

Ovett

Blev just, av min sjuke far, ombedd att gå och hänga mig.
Det svider. Som fan.
Och så är det där dåliga samvetet igång och hackar mig i skallen igen.

Semme

Semester. En hel vecka.
Har bara ett par "jag-ska-bara..." på måndag-tisdag. Sen ska jag ha seme...
Meh! Sen är ju semestern nästan slut...

Torsdagsmys

Efter välförrättat värv (jag höll faktiskt på att skriva värm...) bestämde vi träff vid Medborgarplatsens utehaksmyller. Jag hade just tryckt i mig en stor sallad, och satt och ströbläddrade i den totalt intetsägande tidningen Tove, när Liten Söt Sambo kom släntrande över torget med sin svarta hårdrocksväska nonchalant över magen, knäkorta brallor och svart (jätteskönt i värmen *not*) t-shirt med sedvanligt hårdrock-tryck och med det långa, blonda håret i hästsvans.
Det tog en stund innan han lossade det krampaktiga greppet om sin kära mediamaskin (mail, internet, mobil); den allestädes närvarande Q-Tech'en. Dessutom fick jag dela honom med ett par musiker längs vägen, men sedan var han bara min. En snabb enchilada på tacohaket, lite avstämning av hur dagen varit och vad Lilla Körsbärsblomman sagt och gjort under dagen, och sedan dök vi in i det svala, sköna biomörkret. Klämde senaste Beck-rullen, "Skarp läge", och den gillade jag jättemycket, även om handlingen var vidrig. Mycket bra skådespelarinsatser, och så den där Persbrandt då, som jag tycker så mycket om.
Efter den sena filmen intogs en öl på ett mycket varmt hak vid brofästet. Därefter promenerade vi hem över bron, hem till den svala lägenheten (åtminstone nedre våningen). Lite nattligt prat med grannen som satt ute och läste en bok på gården och sen var kvällen nästan till ända. Vi är barnfria så sällan, och varje gång har man skyhöga förväntningar; allt ska bli så kul, så roligt och mysigt. Den här gången var det precis lagom avslappnat, roligt och inga förväntningar alls. Bara han och jag. Mysigt var ordet.

Tropisk värme

Torsdag eftermiddag. Den blixtrande huvudvärken hade just börjat bedarra, efter en dubbel treo. Jag hade precis parkerat bilen hemma, för att möta Liten Söt Sambo för en Barnfri Dejt.

Damen i t-banespärren: Så du hade ett leende i värmen i alla fall?!

Jag: Visst, det har jag nog nästan alltid, hur varmt det än är.

D: Jag ser så mycket folk som kommer från jobbet så här på eftermiddagen. En del verkar inte ha det lätt med värmen! Men jag tänkte 'där kommer en fräsch människa' - jag har inte sett många sådana idag!

Själv satt hon inne i sin kur och såg fräsch, glad och avspänd ut. Tacka för det - hon hade en stor klimatanläggning på väggen därinne!

Whiskeyprovning på arbetstid

Det förtärs alkoholhaltiga drycker på företaget. Redan vid eftermiddagsfikat stod det helt plötsligt tre flaskor whiskey på fikabordet och det inmundigades treor och t o m en och annan fyra här och där. Skötsamma nyblivna tvåbarnspappor ringer hem och låter osedvanligt lena på rösten: "dom tvingar mig att stanna kvar och dricka whiskey på jobbet, men vad säger du?". Den soliga altanen är nu intagen av fyra herrar som beundrar utsikten över flygfältet och industriområdet och sippar Smokehead.

Nämnde jag att chefen har semester?

Jag e olyckan, ole-dolyckan

Så här har min dag börjat:
Höll på att meja ner en ung, manlig mopedist när jag åkte hemifrån.
Tappade en mjölktetra, som numera bara innehåller en halv liter mjölk, i golvet när jag skulle låsa upp och larma av på jobbet.
Och nyss var jag tvungen att gå och tvätta mina stinky, stinky fötter, som utsöndrade en odör som hotade att få färgen att flagna på väggarna. Jag måste ju tänka på mina två rumskamrater som kommer om en timme...

Mitt (arbets)liv, del 2

Från hamburgergrillen bar det, efter fullgången tvåårig gymnasie-pina, iväg till mitt första "riktiga" jobb. För ungefär 200 år sedan, när jag gick i gymnasiet, hette utbildningen Distribution- och Kontorslinjen. Jag valde inriktning 'kontor' och direkt efter avslutningen hamnade jag på som kontorsassistent på ett stort, tyskt företag som huserade på Norra Stationsgatan. Vi talar slutet 70/början 80-talet. Vi talar om att jag som 17-18-åring kammade ner punkluggen, tog bort säkerhetsnålarna från skinnpajen och iklädde mig gabardinkjol och knytblus. Här arbetade Tjänstemännen och vi snackar Respekt, med stort R. Jag nästan neg när jag mötte någon chef i korridorerna. Sekreteraren på försäljningsavdelningen var en parant, välklädd och ganska vacker kvinna, 50+, som gick och lade håret varje fredag. Hon kom tillbaka med upptouperad, välsprayad och i princip helt orörlig frisyr. Jag kommer ihåg att hon alltid snöt sig när vi åt lunch, och att det inte passade henne: fina damer snyter sig inte vid matbordet. Minns också att jag fick ett hedervärt uppdrag - att ta tåget till Norrköping för att överlämna en stor offert till Försvarets Materielverk. Minns hissarna och lukten av kontorspapper, tippex, knattret från skrivmaskinerna och den oändliga bussresan från Norra Stationsgatan via Slussen till Saltsjöbaden.

Att registrera ett företag

Det är inte lätt, det här med företagsregistrering, har jag börjat inse. Särskilt inte för en tjej som jag, som hade 2'a i allmän matte på gymnasiet och som börjar hyperventilera och totalblockerar all hjärnaktivitet, så fort jag måste göra uträkningar och kalkyler, eller något annat som har det minsta med siffror att göra. Min sifferdefekta hjärna har gjort att, så snart det krävs minsta huvudräkning, så tar det bara stopp. Jag blir stel, stockdum och slutar tänka helt, bara intalar mig själv "jag kan inte, jag kan inte!".
Så nu sitter jag här. Kan inte koncentrera mig, kommer inte vidare, fast jag borde skicka iväg anmälan den här veckan, innan jag går på min (enveckas) semester.

Mitt (arbets)liv, del 1

Jag har pysslat med en hel massa saker i (arbets)livet.
Som fjortonåring (får man verkligen jobba när man är så ung?) fick jag mitt första jobb: extraanställd på kvällar, helger och skollov, som hamburgerbiträde, på det som dåförtiden hette Clock och låg vid Fridhemsplan. Jag är glad att jag klarade av hamburgerrestaurant-anställningen såpass ung, och med en utomordentlig fettförbränning, för det åts hamburgare, french fries och andra vidriga kaloribomber i parti och minut. Jag undrar hur många kilo pommes frites jag satte i mig varje arbetspass...
Arbetspassen blev oftast väldigt långa, liksom restiden till och från jobbet. Bodde dåförtiden i Saltsjöbaden och det gällde att passa dom sista kvällstågen hem.
Minns rå men hjärtlig stämning.
Minns min fasa inför huvudräkning och att ge tillbaka rätt växel - och kassadiffarna...
Minns den unge, snygge restaurantchefen som alla brudar på jobbet var tända på.
Minns Pelle som jag jobbade med en period, och som några år senare blev popidol.
Minns (oh well, minnesbilden är inte helt kristallklar) en helt galen personalfest på Kvarnen där det (över)konsumerades både det ena och det andra.
Minns kunden som ville ha en cheeseburgare utan ost, och att jag, superstressad, skrek grillordern till köket och hur jag snabbt och härligt sarkastiskt fick svaret "en hamburgare, alltså?".
Minns sniglarna i isbergssalladen.
Och, framförallt, minns jag stanken av gammal, stekt hamburgare - i håret, i kläderna, ur porerna - på tunnelbanan och tåget hem.

Robbie for president

Det formligen haglar getingar och plus över Robbie Williams efter helgens två göteborgsspelningar. Själv såg jag honom live för 3 år sedan, på Stadion. Jag och väninnan var sura och skeptiska, särskilt som han kallat oss för "shitty Sweden" i tidningen samma dag. Det tog ungefär 3 låtar; sen gick det inte att sitta med armarna i kors och se sur ut längre. Tre gånger bad han om ursäkt och levererade sen något av det bästa jag sett live.

I helgen hade jag kunnat uppleva det igen. En jobbarkompis hade två biljetter som han inte kunde använda. Det hade bara varit att lätta lite på plånboken, sätta sig i bilen och åkt dit och uppleva den där magin som det skrivs om i tidningarna idag. Det är inte utan att jag ångrar mig lite, lite grand...

En sak undrar jag bara över recensionerna i Aftonbladet. De är totalt översvallande positiva och söndagens recension avslutas, efter alla superlativer, med "Det liknar ingenting. Ingenting". Och så ger dom 4 plus. Jag undrar bara lite stillsamt vad som då krävs för en femma?

Filmtajm

Jag har sagt det förut och jag säger det igen:
Adrien Brody; vilken kille!
Har just sett "The Jacket", som jag till slut blev tvungen att köpa på Ginza, eftersom vår lokala lika videoförättning inte har den i sortimentet, och den var så bra. Han är härlig på ett extremt fulsnyggt sätt; den där jättenäsan mitt i det smala ansiktet... Men hans ögon och hans leende lyser upp hela TV-rutan. Även om han kanske inte log så vansinnigt mycket i just den här filmen. Han var bara, med rätta, ångestfylld. Och fulsnygg.
Väl investerade 129,--, dock. Nu kan jag ju se på honom när jag vill.

Bakom min rygg sitter Liten Söt Sambo och fnittrar åt en annan film: en western a la värsta italiano-spaghetti: "A Fistful of Dynamite". Liten Söt Sambo är inte fulsnygg, han är bara söt. Och gratis.

Introducing....

...in the right (blog) corner:
The outstanding,
the remarkable,
the one,
the only,
Fru Forsberg

Knock'em out, babe!