Hej, hej sommar del 2

Cala Honda
Situated half way between Marbella and Fuengirola with a good sandy beach, easy access to numerous championship golf courses and an excellent selection of bars, shops and restaurants.

Och lägenheten och katterna omhändertas och klappas av våra polisgrannar, vänliga själar.

Blåsningen

Blev stoppad i en poliskontroll imorse. En hel patrull stod längs vår väg till dagis och vinkade in alla förbipasserande.
"Har du körkort?" frågade den trevliga, kvinnliga polisklockstapeln som stod utanför min bilruta.
"Ja, jag tror det" försökte jag skämta nervöst och klev ur bilen på skakiga ben för att nå körkortet i handväskan i baksätet. Det är faktiskt första gången någonsin som jag blivit stoppad i en poliskontroll och jag reagerade som om jag inte hade helt rent mjöl i påsen. När hon granskat körkortet ett tag, utan att garva, var det dags att blåsa. Tankarna började rusa: "Undrar om den där 33 cl ölen jag drack igår kväll framför datorn, kommer att ge utslag?" Kände mig jättetöntig och dum och förbannad på mig själv över att jag reagerade som jag gjorde. Så när det var dags att blåsa, orkade jag blåsa i ungefär en halv sekund, bara för att jag jagat upp mig så mycket. Sen tog luften slut. Well, det räckte tydligen, och bevisade uppenbarligen att jag var grön, för hon släppte iväg mig. Framför oss stod en manlig polis och samtalade med en man, som definitivt inte blev ivägsläppt...

Vad var det jag sa?

Sa jag inte det? Sa jag inte att man inte ska skriva ut namnet på dom [artister] man jobbar med? Artister behöver bekräftelse varje sekund, och googlar sitt namn/bandnamn flera gånger om dagen. Och så hittar dom till min blogg...
Nu kommer jag ju inte att kunna skriva hur dåliga jag egentligen tycker att dom är...

Skämt åsido;
Micke, om du läser det här - Hej!

Besatt

Jag borde packa.
Jag borde sondera terrängen inför företagsuppstartandet.
Jag borde vika tvätt.
Jag borde dammsuga.

Det gör jag inte.
Inte.

Nänä. Här sitter jag. Och är besatt.
Det där jäkla "kulspelet". Det går bara inte att sluta! Jag sitter och skjuter kulor hela dagarna. Hela kvällarna. På jobbet. Hemma. I drömmen. Nu har jag dessutom kommit så långt, att jag ett par gånger skjutit bort alla bollar. Jag vann! Utmaningen nu är att få spelet att "gå ut" varje gång. Det går fan inte!

Jag borde verkligen packa.

Return of the spammers

Det är inte bara på Essingeleden som det märks att semestern är slut. Spammarna verkar ha kommit tillbaka från sommarledigheten, dom med.
Det lutar åt att dom sjösjuka bokstäverna måste återinföras.

Inga kommentarer!

Jaha. Så har han också erkänt. Mr "alltid på fjärde plats".
Jag har så svårt att fatta varför alla, som så uppenbart är skyldiga till det dom anklagas för, bara MÅSTE gå ut och förneka, förneka, förneka. "Wasn't me!". "Men kära, du ertappades ju med handen i kakburken!". "Nope, wasn't me!". Borde det inte vara bättre att hålla lögntruten stängd? Det finns faktiskt ett uttryck som heter "Inga kommentarer!", som tagits till många gånger. Måste man prata med journalisterna, innan man har tänkt igenom sin situation, pratat med sina nära och kära och insett att det kanske är läge att knipa igen en stund?
Nu blir han, åtminstone i mina ögon, inte bara betraktad som en patetisk snortare, utan även en lögnare.

Han jobbar ju åtminstone med en smartare PR-människa, som intalar honom: "jomenvisst, det är bara att gå ut och begära avbön, säg att du ångrar dig och att det var väldigt dumt gjort, att du tänker söka hjälp, och du får folkets förlåtelse". Hur länge ska vi gå på den prylen!?

Att köra eget

Fuskjobbar med mitt eget på nuvarande jobbets arbetstid. Fy mig!
Plattan jag jobbar med känns onekligen som om den har stor potential, och hans lilla värmländska sommarturné slog rekord (fan, jag skulle ha tagit mer betalt!) och det känns som om dokumentären i SvT i påskas hade ganska stor genomslagskraft. De flesta jag pratat med har sett den, till och med min musikaliskt totalhandikappade bror. Det blir någon slags releasefest i Karlstad i slutet av september eller början av oktober, och det vore jättekul att åka. Så får det bli!

Om ett åldrande hjärta

Den som inte orkar läsa om sjuka, dementa föräldrar bör hålla sig på behändigt avstånd från denna blogg den här veckan. Jag antar att jag kommer att älta, älta, älta en hel del innan jag lämnar landet. Men, det är min blogg och jag gör precis som jag vill!

På förmiddagen idag fick pappa en hjärtinfarkt.
Jag har pratat med förstående, kvinnlig överläkare på geriatriken som säger att dom har satt in adekvat behandling och kommer att ha honom under uppsyn. Han har varit "mycket orolig och plockig". Jag har inte orkat åka dit, bara ringt ett par gånger om dagen till personalen. Har också kommit till någon form av insikt som jag ursäktar mig med - eftersom han triggar igång ett beteende hos mig, triggar även jag igång ett beteende hos honom (det var faktiskt läkaren som tog upp det). Min bror gör honom lugn, rätt sansad och efter omständigheterna redig - jag gör honom agressiv, gnällig och lätt uppretad. Därför ser jag det som ytterligare en anledning till att hålla mig därifrån. Eftersom hans humör och temperament är en trolig anledning till infarkten.

Även om jag känner att tajmingen är helt urusel för den här semesterresan, så tänker jag åka. Min kära, söta, underbara mor tvivlar på att min bror kommer att kunna hantera situationen om "någonting händer" och jag har förklarat på sjukhuset att han inte riktigt förstår hur sjuk hans pappa är; hur illa det är ställt. Men jag tänker INTE ställa in resan. Händer något, får något lokalt skyddsnät kring honom rycka in.
Framtiden får utvisa vad som ska ske.

Djupandas.

Illav-arsl(e)-ande

- Mamma, jag pruttar hela tiden!
Jag håller på att bli pruttsjuk, tror jag!

Släkten är värst!

Ringde just SöS för att höra hur det var med 'pappa'.
Undrar när min bror hade tänkt tala om att 'pappa' blivit flyttad till Nacka-geriatriken...
Rikspucko!

Lördagsdejt

Måååånga flamsiga, snackiga timmar blev det.
Trevligt var det.
Och en hel massa öl lyckades jag få i mig.
Tack alla söta, goa brudar för att jag fick träffa er!

Dagen idag, torsdag

Allt känns som en enda soppa i skallen (inte enbart negativt, faktiskt), så dagens blogginlägg får också bli en riktig Gazpacho. En salig blandning av en hel massa (o)nyttigheter.

På pappafronten har tillstött någon form av ryggåkomma, förutom hjärtsvikten, det höga blodtrycket och lunginflammationen. När jag pratade med honom i telefon igår, skulle ha resa sig upp och det resulterade i att han bara slängde ifrån sig luren och sedan kved "aj, aj, AJ!" och "hjälp!" i nästan en minut. Dessutom kan personalen inte behandla honom. Han sliter ut katetrar, nålar och vägrar ta sin medicin. Han är paranoid och tror att alla är ute efter att döda honom och vill honom illa. Eftersom min bror är den enda han lyssnar och litar på, har jag ringt och bett honom ringa och försöka prata honom tillrätta. Det är besökstid ikväll, och jag har lovat hämta en del saker i hans lägenhet. Jag stålsätter mig. Och skapar en aura av ogenomträngligt material runt min kropp.

Hann prata lite inatt med Liten Söt Sambo, som jag sett extremt lite av den här veckan. Han berättade att han fått rapport från vår semesterdestination. 33 grader varmt, strålande sol MEN badförbud i havet har utlysts. Tydligen har hela kusten invaderats av jättestora brännmaneter. Nåväl. Det gör inte så mycket. Det finns ju pool.

Och så, det mest äckliga, vidriga jag hört: Vi diskuterade Aftonbladets förstasida igår, där man publicerade nyheten om norska Mayhem (för övrigt ett av banden Sambon jobbar med, såklart) och deras användande av grisblod och grisdelar på scen. Jag blev inte riktigt klok på om det var bandet och rekvisitan eller det faktum att man inte begärt tillstånd att använda det, som man ondgjorde sig över. Själv tycker jag det är såå äckligt, och håller mig så långt borta som möjligt från såna tillställningar. Det vidriga var vad Sambon sedan berättade. Det handlade om ytterligare ett band som han varit nära att "sajna", ett svenskt band som förgyllde sin scenshow med dylika attiraljer. Bandet hade just kommit hem från en utlandsturné, och varit hemma någon eller ett par veckor. Så blev det dags för ytterligare en konsert hemma i Sverige, i Linköping om jag inte minns helt fel. Och tydligen hade det varit fullbokat i tvättstugan hemma hos sångaren, för när han packade upp resväskan och skulle ta fram sin artisttröja, så kryllade den av små, vita likmaskar. Nåväl, a man's gotta do... osv så han drog tröjan över huvudet. Sedan var det dags att "sminka" sig, d v s dränka in sig själv i blod. Märk väl; blod som stått i rumstemperatur sedan senaste spelningen utomlands. Lagrat blod är tydligen inte att leka med... Sambon berättade att samtliga i bandet och övervägande delen av publiken spydde sig igenom hela konserten...

DET skulle vara något för Aftonbladet att oja sig över!

Och ja... skyll inte på mig... jag sa ju att det var äckligt...

Och nu... över till något helt annat...

Apropå det nystartade företaget:
Är det någon artist jag aldrig någonsin kommer att jobba med, så är det L*i*s*a E*k*d*a*l. Jag klarar bara inte av hennes röst!

Ordergivning - verkställ!

Nu måste, nu ska, jag göra något radikalt med mig själv. Ta mig själv i kragen, nypa mig själv i örat eller kanske till och med örfila upp mig, för att ta mig ur det här ekorrhjulet med pappa.
Hade vår relation pappa/dotter varit en bra relation från början, hade det säkert varit enklare att ta till sig situationen, enklare och mer självklart att ställa upp, hjälpa och "vara där" och bara inse att han är sjuk, när han är elak.
Men det var jobbigt när jag var yngre, förmodligen så jobbigt att jag har förträngt en hel massa, eftersom jag knappt har några minnen av min barndom förrän jag är runt 11-12 år. Jag växte upp och mer eller mindre hatade min 'pappa'. Han har alltid varit elak, så hans elakheter nu är ju ingen nyhet och jag reagerar därefter. Jag blir ledsen, sur och jag regredierar och blir den där hunsade, strykrädda lilla flickan igen. Samtidigt som jag tycker synd om och vill hjälpa. Den lilla flickan brottas med den vuxna kvinnan. Det får bli ett slut på det här! Jag känner hur jag håller på att falla tillbaka till "offer"-stadiet, och jag vägrar vara ett offer för en jobbig uppväxt. Jag har vuxit, jag har lagt det bakom mig. Jag är stark och jag klarar att stå över det. Igår, i telefon, sa min bror till mig, när jag berättade om det senaste som hänt: "Låt inte så formell!" men det är precis vad jag ska bli nu. Jag ska inte låta honom trycka ner mig igen, som han lyckades så bra med när jag växte upp. Han ska inte få sabba det jag byggt upp. Han ska inte få bryta den den jag, trots allt, blivit.

Mental härdsmälta, del 2

Flexade från jobbet redan halv 2, för att åka upp till pappa på SöS.
Han sov när jag kom, och jag önskar att jag låtit honom göra det, för när han vaknade upp och såg att det var jag, blev jag utkastad hals över huvud. Någon hade tydligen precis försökt sätta en kateter på honom, och han var rosenrasande; självklart var felet mitt, det var ju jag som sett till att han hamnat där, jag ville honom allt ont i världen och han ville aldrig någonsin se mig igen, jag kunde lika gärna gå därifrån på en gång.
Fick prata med en vänlig och mycket ung underläkare, som lät mig gråta och snörvla en stund, och sedan lugnt och sakligt förklarade att man inte kommit vidare långt i utredningen. Det berodde på att pappa gapat, skrikit och kallat folk för kvacksalvare och idioter och inte låtit någon komma i närheten. Läkaren sa att man skulle ge honom haldol, för att överhuvudtaget kunna undersöka honom och få honom lugnare. Efter det blir det behandling av det mest akuta och sedan kommer han troligen att skrivas över på rehab, observera honom en kortare tid och och därefter göra en ordentlig vårdplanering på honom.
Jag har lugnat ner mig nu, men eftermiddagen var hemsk.
Jag försöker dra mantrat: "han är sjuk Biggis, han är sjuk" och det funkar sådär.
Den där spanienresan kommer att bli totalt urhärlig och jag bara längtar efter att komma härifrån.

Inlagd

Fick ett kvällssamtal från pappa igår. Han klagade över att han inte mådde bra, och jag trodde först att det var det vanliga gnället. Men ju längre vi pratade, desto mer fattade jag att något var galet. Han flåsade som en blåsbälg när han andades, och flera gånger tappade han luften nästan helt. Han har Larmtjänst-knapp hemma, och jag bad honom trycka på den, så att någon kunde komma och titta till honom. Tjugo minuter och tre knapptryckningar senare hade fortfarande ingen kommit! Det var bara att ringa en ambulans, och så blev han transporterad till Södersjukhuset, där jag mötte upp honom. Han fick syrgas och det togs en hel massa prover, lungröntgen och inskrivning på hjärtavdelning. Akut hjärtsvikt och vätska i lungorna, möjligen lunginflammation, säger den senaste rapporten på morgonen. Mellan 14 och 15 är det besökstid; då får vi se vad dom andra proverna visar.

Betydande skillnad

Vi åt middag framför TV'n idag. Det blir lätt så när man bor ihop med en idrottsfanatiker och själv gillar friidrott. Studsade till när resultaten från en semifinal redovisades. Jag trodde EM och idrott var rumsrena och icke sexistiska företeelser, men här satt dom - på bästa sändningstid - och sa att det faktiskt hänger på storleken om man ska ta sig till final!
Tills jag såg skylten som redovisade resultaten och insåg att dom faktiskt sa "...dom med stort Q går vidare...".

Förbättring

Uppsökte apoteket på förmiddagen. Det var av nöden tvunget. Handen såg ut som något blåst en hel massa luft i den. Ska äta allergitabletter ett par dagar och smörjer mig med alsolgel mot det infernaliska kliandet. Den värsta svullnaden har lagt sig men det är fortfarande ganska ömt, svullet och rött. Jag säger bara det - akta er för getingarna i sommar!

Men aj!

Var med dottern i lekpark idag. Klockan 11 kröp en elak liten fan in under mitt breda klockarmband och stack mig. Klockan tjugo minuter över sex, nu alltså, är min handled jämntjock från knogarna och ner till halva underarmen. Ser inte skymten av några handleder, det är bara tjockt och det värker och kliar. Jäklar, vilken giftig geting!

Grusade planer

Det blev inget slappande i solen på bryggan. Det blev inget jordgubbsvin.
Kattkärringen drabbades av solsting alternativt uttorkning alternativt migrän och mådde pyton när vi klev in genom dörren. Det var bara att vända igen, så att hon fick vila bort det.
Istället blev det poolbad, glass och solvarm kexchoklad vid lokala badet. Ända tills en uppmärksam bekant kom och tog mig försynt i armen och sa att det var bäst att kliva ur poolen. Någon liten knatte hade gjort nummer 2 och nu flöt det omkring två glada bajskorvar i vattnet. Den poolen lämnades öde ganska omgående, kan jag säga. Kvällen avslutades med en liten cykeltur (nu när den kära cykelhjälmen är åtbördad) och en snabb sammanstrålning med söta, goa, bästa Fru Forsberg.

Idag är det lördag

Lunch stundar. Kyckling, ris och currysås. Barnets bästa.
Klockan ett ska vi träffa han som vi kallar för morfar. Inget varken jag eller Lilla Körsbärsblomman ser fram emot. Däremot ser vi gärna fram emot fortsättningen. Sol, samvaro, slappande på bryggan i sällskap med nio katter och en kattkärring. Lite gott jordgubbsvin har utlovats också.

Alone again, naturally

Knappt en vecka hann han vara hemma innan han stack igen, Liten Söt Sambo. Den här gången har han åkt till de småländska skogarna för ytterligare en festival. Oh nej, nu kom jag på: det är ju därneråt som Galna Kräksjukan blossat upp... Tänk om han kommer hem med den!? Får låta bli att pussa på honom när han kommer hem på söndag... Gulp.

Så, här sitter jag. Matt och trött efter dagens vedermödor. Tre timmars bevistande av Barnadiset tar knäcken på vem som helst, och allra helst en Gammelmamma. Lägg därtill en Liten Körsbärsblomma som inte var ett dugg trött, trots dagens aktiviteter, ingen vila och sent sänggående igår. Hon stannade uppe med mig och tittade på Jurassic Park III, totalfascinerad. När det kom utgrävningsscener, utbrast hon "Åh, mamma, titta! Paleontologer! Va' kul!" och dessutom klämde hon namnet på tre, fyra dinosaurier i filmen. "Men mamma, det är en sån där Spintosaurus, den har som en fläkt på ryggen!".

Förresten, dagens glädjeämne: Den saknade cykelhjälmen är tillbaka!

Humörsmässig härdsmälta

Huka er. Här kommer en Gnällblogg Grande. Den som inte gillar barn som talar illa om sina föräldrar, torde sluta läsa precis just nu...

Jag är så jävla, jävla trött på att höra min pappas gnäll!
Ingenting duger åt honom. Innan han åkte på sin lilla danmarkstripp med sin son, gnällde han över att den inte skulle bli av. Nu gnäller han för att han tyckte det var jobbigt. Han gnäller över att jag inte hjälper honom tillräckligt mycket. Han gnäller för att han tror att hans pengar ska ta slut (och jag lovar, det GÖR dom inte!). Han gnäller för att han tror att maten ska ta slut. Han gnäller för att han vantrivs i sin lägenhet. Och folket runt omkring honom vänder ut och in på sig för att tillgodose hans virriga önskemål. Hans två barn. Hemtjänsten. Kommunen.
Han är grinig för att det springer för mycket hemtjänstfolk hos honom. Jag föreslår att vi drar ner antalet besök per dag. "Neeeej, det vill jag inte...". Han får utökad hemtjänsttid, s k ledsagning, för att få komma ut bland folk. Fika, åka och fiska, promenera eller shoppa. "Ååå, jag har inga kläder, nej det blir jättejobbigt, vadå, det vill jag inte...". Idag hade vi ett telefonsamtal på förmiddagen som urartade å det grövsta. Jag, som aldrig någonsin vågat höja min röst mot honom i min barndom, tar ut det nu, med ränta. Jag skrek och kallade honom snål, gnällig, grinig, bitter gubbe som aldrig blir nöjd med någonting. Som försökte få honom att en gång för alla fatta att det inte är MITT problem att han är bitter på hela sitt liv. Det var han som sabbade sin relation. Det var han som inte skaffade sig några vänner, någon hobby eller något intresse. Det var HAN som ville byta sin fina lägenhet i Fina Förorten mot en sunkig liten etta i Mindre Fina Förorten, bara för att han ville spara pengar. Spara pengar till VAD?! Han unnar sig aldrig någonting, han gör aldrig någonting!
Förra veckan under en samtal med min mamma, nämnde hon två episoder ur deras förhållande och det fick mig - enbart dessa två episoder ur en tjugoårig samvaro - att till fullo inse vilket jävla skitäktenskap dom hade. Vilken inskränkt, snål, psykiskt nedtryckande och nästan psykotisk människa han var mot henne och sin familj.
Jag förstår, jag försöker hjälpa - men jag tänker fan inte ta skit!

Apropå Pridefestivalen

Det måste ju onekligen vara kärlek på gång här.
"Mamma, när jag blir stor ska jag gifta mig med Felicia! Hon ska ha sin blåa prinsessklänning, och jag ska ha min rosa!"

Tullar

Lyssnade på "Programmet som fortfarande inte får heta Bögradion" med Özz och Bobbo tidigare idag. Det gör jag inte ofta, eftersom den där Bobbo verkar vara en osedvanligt vidrig typ. Visst, jag förstår att dom är type-castade och att det mesta förhoppningsvis/säkert är draget till sin spets men ändå - han är hemsk! Nåväl, lyssnade gjorde jag likväl, under min biltur ut till Värmdö. Özz tog upp det här med biltullarna: när försöket avslutades var bilköerna helt plötsligt långa igen. Men, han poängterade också att det helt plötsligt, just den här veckan, påbörjats en hel massa vägarbeten överallt. Jag gillar konspirationsteorier (tror t ex aldrig att människan varit på månen; det är en stooor, amerikansk fejk) och det här är något som jag faktiskt tror han har helt rätt i. Folk ska tutas i att det var bra med biltullar. "Vi drar igång vägarbeten precis när försöket är avslutat - då kommer köerna. Dessutom väntar vi till efter industrisemestern, när biltrafiken kommer igång på allvar - då kommer köerna, garanterat. Då kommer folk att tycka att det här med biltullar, det var ju mycket bättre!".
Jag vill inte ha biltullar. Varför ska helt plötsligt innerstadsmänniskor få bättre luft, och vi utanför - och vår natur och vårt vatten - få all skit? Är vi som bor i förorten mindre värda? Bygg istället ut kollektivtrafiken, sänk priserna eller ge oss gratis kollektivt resande, gör människan mindre benägen att använda sin bil! Avgaser är avgaser och förstör för djur, natur och människan - oavsett var de sprids!

Att lägga bort saker

Den här sommaren tar kål på min blogglusta. Vi får se väl hur hösten artar sig. Den kan ju bli mörk, kall och alldeles, alldeles... vidrig... Och på tal om vidrig: Läste i något blad att min kräkfobi kommer att gå på högvarv från september. "Kräkepidemi väntas". Jag måste gå i terapi!

Något annat jag borde ta upp med den där eventuella terapeuten, är min benägenhet att förlägga saker. Jag gör det hela tiden. Dagen har gett vid handen en plånbok som jag glömde hemma, när jag tänkte handla. Och när jag väl hämtat den jäkla plånboken och cyklat med dottern till närmsta mataffär, glömde jag hennes cykelhjälm någonstans i den jäkla affären! Jag vet att hon tog av sig den och gav den till mig någongång, någonstans i butiken men när, var, hur och varför jag la ifrån mig den, minns jag inte. Vi gick genom den svettiga affären tre gånger, fram och tillbaka, hyllmeter efter hyllmeter - ingen hjälm. Ringde strax innan de stängde - ingen hjälm.

Hjälp. Jag behöver hjälp.

....eller kanske, rättare sagt...

Hjälm. Jag behöver hjälm.

Min dotter - en Messerschmit

Det är när hon är borta ifrån mig några dagar, som jag märker hur stor min lilla Körsbärsblomma har blivit. Inte kroppsligen - med en morsa och en farsa som, stående på varandra, knappt är två fisar höga, är det en fysisk omöjlighet - utan mentalt. Ibland är det skrämmande hur "vuxet" hon uttrycker sig. Hon kan säga något med en liksom "vuxen" knyck på nacken. Eller när hon ska berätta något och alltid inleder med "Men vet du...". Eller när hon skulle beskriva en orm idag: "den var typ så här lång". Liten blir stor... Eventually.
Både mamma och pappa Körsbär är noga med att poängtera saker man inte bör eller får göra, och det går in, märker jag. Idag när vi var i parken märker jag att den lilla damen börjar få Besserwisser-tendenser. "Nico, skrik inte, jag får ont i öronen!" sa hon med bestämd röst till sin kompis när dom åkte rutschkana. Nico kontrar: "Så säger man inte till små flickor". Körsbärsblomman parerar: "Men Nico, du är tre år. Du är faktiskt stor!".

Själv satt jag på fem-sex meters avstånd och kved av skratt...