lördag, augusti 09, 2008

Om att idissla

Finns det någon gräns för hur mycket man ska behöva stå ut med utan att få säga till?
Någon limit för hur länge man ska bita ihop, försöka koppla bort och bara överleva?

På tåget till Arvika i torsdags, dröjde det fram till Södertälje. Då stoppade Pappas Lilla Älskling, en bastant nioårig gentleman som satt snett mittemot oss, med enorma läppar och en vansinnigt påfrestande röst, in fyra stora tuggummin i munnen och började smaska. Han smaskade och smaskade, samtidigt som han satt böjd över sin Kalle Anka-pocket. Han använde sin tunga på det mest fascinerande vis, han jonglerade runt den stora gummiklumpen i sin ständigt halvöppna mun. Jag visste inte att en nioårig trut kunde låta så mycket. Och så länge. Två timmar senare smaskade han fortfarande. Det charmerande barnet hade både mamma och pappa med sig. Ingen av dem bad honom försöka tugga med stängd mun och sluta smaska.

Vi frågade oss om vi i det läget hade rätt att kräva att ungen skulle spotta tuggummit i närmsta papperskorg. Eller om man just bara måste stå ut?

Etiketter: ,

4 Comments:

At 11:24 fm, Blogger The Pale Green Woman said...

Lyssna nu på en van tågresenär: Åk ALDRIG ALDRIG tåg utan mp3-spelare med stadiga lurar, samt öronproppar!
Det finns förfärliga låtande människor överallt! Häromdagen satt jag bredvid en man (i tyst kupé) som åt chips. Extra krispiga. I extra prasslig påse.

 
At 7:56 em, Blogger Gammelmamman said...

PGW: Av ditt svar förstår jag att man faktiskt får lov att bita ihop och stå ut. Inte slå små barn eller blänga surt på deras föräldrar. Attans också!

 
At 9:24 fm, Blogger Ola Claesson said...

I lördags var det en kvinna inne i "min" butik med två barn. De var väldigt lugna,sa inte mycket. Men deras mamma pratade hela tiden. Rör inte, man får inte röra något här inne, tyst, nej, sätt ner den, tyst, nej, fy, sluta, nej, tyst. Så höll hon på. Mig veterligen varken sa eller rörde barnen någonting. När mamman skulle gå ut sa hennes minsta dotter (ca 4-5 år skulle jag tro) "mamma, titta!" och pekade på en musmatta med Nalle Puh på. Då säger mamman "jaha, men jag går nu. Då lämnar jag dig här så syns vi inte mer". Barnen skriker "nej, mamma!" och mamman kontrar med "nej, just det. Där ser du".

Fy fan. Föräldrar har rätt till dåliga dagar som alla andra, men fy fan.

I ditt fall hade jag nog sökt ögonkontakt med föräldrarna och blängt. Inte för att jag tror det hjälpt. Å andra sidan åker jag aldrig tåg utan hörlurar.

 
At 4:29 em, Blogger Gammelmamman said...

Ola: Jösses. att du inte kastade ut kärringen... :-) Som du säger, ibland har man dåliga dagar men det där lät extremt.

Tro mig, vi blängde allt vad vi orkade. Inte f*n hjälpte det...

 

Skicka en kommentar

<< Home