Om att idissla

Finns det någon gräns för hur mycket man ska behöva stå ut med utan att få säga till?
Någon limit för hur länge man ska bita ihop, försöka koppla bort och bara överleva?

På tåget till Arvika i torsdags, dröjde det fram till Södertälje. Då stoppade Pappas Lilla Älskling, en bastant nioårig gentleman som satt snett mittemot oss, med enorma läppar och en vansinnigt påfrestande röst, in fyra stora tuggummin i munnen och började smaska. Han smaskade och smaskade, samtidigt som han satt böjd över sin Kalle Anka-pocket. Han använde sin tunga på det mest fascinerande vis, han jonglerade runt den stora gummiklumpen i sin ständigt halvöppna mun. Jag visste inte att en nioårig trut kunde låta så mycket. Och så länge. Två timmar senare smaskade han fortfarande. Det charmerande barnet hade både mamma och pappa med sig. Ingen av dem bad honom försöka tugga med stängd mun och sluta smaska.

Vi frågade oss om vi i det läget hade rätt att kräva att ungen skulle spotta tuggummit i närmsta papperskorg. Eller om man just bara måste stå ut?