Gammelmamman tycker till

Det är för djävligt att en populär presidentkandidat utgör ett så pass stort hot för vissa människor, att han riskerar att mördas. Att man pratar om honom att följa i JFK's och MLK's tragiska fotspår. Jag förstår inte.

Hur kan man kunna jobba som försvarsadvokat och sova gott om nätterna? Jag förstår inte.

Tycker inte om hur det resoneras i samband med det senaste offret för ungdomsvåldet; killen som knivskars till döds och dumpades utanför ett sjukhus för att sedan dö av skadorna. "När en kille på Kungsholmen dör, får dom uppmärksamhet till och med av statsministern...".
Har killen blivit dödad för att att mördarna vill ha uppmärksamhet, för att bli omskrivna i tidningen och få helsidor? Självklart fattar jag ju vad dom menar, men det låter så... korkat. Nu kommer en antivåldsmanifestation att hållas och det första den intervjuade kvinnan som (jag tror) är en av medarrangörerna, nämner, vid frågan om vilka som skall medverka, är "artister som ska uppträda". Som om det viktigaste är underhållningen. Sådana galor och manifestationer kan man arrangera för undvika att sånt här händer, för att engagera och förebygga.

Min artist är i Varberg och skriver låtar och, har jag blivit förtäljd, försöker ha ihjäl småbarn. Ett litet snedsteg, och så föll han rakt ner i en barnvagn. Han var förkrossad, och hoppades att barnet inte var detsamma. Krossad, alltså.

Höll på att glömma: förra veckans rysligaste rys var i måndags, på galapremiären av den där stora, svenska filmen. Scenen där den unga flickan slickar blod från golvet och tittar upp i kameran och plötsligt har ett annat ansikte (som någon sa till mig var Suz4nne Reut3rs): då reste sig min kropps samtliga hårstrån unisont, från de längst ut på tårna och ända upp på hjässan. Såna rysningar får man tack och lov inte varje dag. Äckligt, samtidigt som det var en mycket fascinerande känsla.

Under tiden leker Lilla Körsbärsblomman hemma hos sin pojkvän. Jag hoppas dom fnittrar lika hysteriskt som förra gången... (Och precis i samma ögonblick som jag skrev det, kom ett SMS: "dom leker och fnittrar...".)

Dagens hjälte

Jag är så imponerad av tioåringens styrka, mod och förmåga att tänka klarsynt och förnuftigt, när han samtidigt måste ha varit liten, rädd och ensam där ute i Kvikkjokk-skogarna. En eloge till hans fantastiske morfar också, som lärt honom överlevnads-tänket. Kommentaren "blåbär är ett av de näringsrikaste bären som finns i skogen" låter som en typisk morfarskommentar.

En liten känga åt lärarna vill jag ändå ge. Lämnar man sina barn i deras vård och förtroende, tycker jag ändå att de borde ha mer koll när de ger sig ut på utflykt. Lite märkligt också, att ingen av hans små kompisar märkte att han saknades.

Så möttes vi

Året var 2001, juni månad närmade sig slutet.
Jag hade just berättat för min dåvarande pojkvän sedan 8 år, att jag inte var säker på att han var mannen för mig. Anledningarna var många. Han ville definitivt inte ha barn, något han sagt från dag 1 i vårt förhållande. Som tjej rycker man självklart på axlarna åt sånt snack, "jamen, han kommer att ändra sig, såklart", men den här gången hade jag fallit för Mannen Med Principer.
Samtalsämnet barn kom på tal med jämna mellanrum, gärna när det var lite halvtaskigt mellan oss. "Ja, om du vill ha barn, tycker jag att du ska göra slut, för jag har liksom inte ändrat mig". Precis som om han egentligen ville bryta upp men inte vågade.
Jag stod just i begrepp att fylla 40 det året och vaknade plötsligt upp en morgon och insåg att livet höll på att rinna ifrån mig. Jag var fast i ett förhållande jag allt som oftast inte ville vara i, med en något dominant kille som inte hade några ambitioner att ta "nästa steg", en kille som levde livet, tog dagen som den kom och inte kändes särskilt stabil. Ett par gånger ute på krogen hittade jag honom i intima situationer med andra tjejer och jag var inte sämre, jag. Vi var helt enkelt inte bra för varandra.

Jag bröt upp, han åkte två veckor till USA och jag skulle använda tiden att flytta tillbaka till min lilla lägenhet söder om Söder (bara att jag hade den kvar vittnar ju onekligen om att vårt förhållande var dömt från början).

Jag packade, jag grät och jag undrade i en veckas tid om jag gjorde rätt som gjorde slut.

På fredagen bestämde jag mig att gå ut. Hängde en del på Kvarnen på den tiden, och just den här fredagkvällen var inget undantag. Efter någon öl eller två på Bröderna Olson gick jag dit. Träffade bekanta, och bekantas bekanta och helt plötsligt stod han där. En tvärhand hög, med långt, blont hår i hästsvans. Han pratade. Oavbrutet. Och jag bjöd honom på White Russian. Och han pratade. Och jag lyssnade. Och skrattade. Och blev så överraskad över att denne lille Duracell-kanin, som jag på avstånd kände till sen tidigare genom jobbet, visade intresse för tjejer. För mig. Jag kände honom bara som en arbetsmyra, som inte ens såg åt brudar.

Mig såg han åt. Och jag åt honom. När Kvarnen stängde den kvällen, åkte vi till lägenheten jag då bodde i, den där flyttkartongerna stod staplade på varandra och ordet "separation" stod målat med osynligt bläck på väggen. Jag gjorde något som kan ha varit världens starkaste gin & tonic åt honom, vi tittade på filmen The Cell och han stannade kvar, sov i sängen som jag under åtta år delat med en annan.

Och här är han.
Kvar i mitt liv.
Just nu ligger han och Lilla Körsbärsblomman i rispuffen och spelar Ap-Buzz.
Han är kärlek.
Dom är kärlek.
Vi är kärlek.

Om du vill - berätta gärna hur ni möttes.
Lägg en länk i kommentarsfältet, så ilar jag till din blogg!

Bäst just nu

Lilla Blomman har fått en ny favo-låt; den hemska, hemska "You've got the sweetest ass in the world". Under dagens besök på bilverkstan satt hon och sjöng, med hög röst och på perfekt engelska: "Ass in the world, ass in the world, ass in the world...!".