söndag, augusti 31, 2008

Så möttes vi

Året var 2001, juni månad närmade sig slutet.
Jag hade just berättat för min dåvarande pojkvän sedan 8 år, att jag inte var säker på att han var mannen för mig. Anledningarna var många. Han ville definitivt inte ha barn, något han sagt från dag 1 i vårt förhållande. Som tjej rycker man självklart på axlarna åt sånt snack, "jamen, han kommer att ändra sig, såklart", men den här gången hade jag fallit för Mannen Med Principer.
Samtalsämnet barn kom på tal med jämna mellanrum, gärna när det var lite halvtaskigt mellan oss. "Ja, om du vill ha barn, tycker jag att du ska göra slut, för jag har liksom inte ändrat mig". Precis som om han egentligen ville bryta upp men inte vågade.
Jag stod just i begrepp att fylla 40 det året och vaknade plötsligt upp en morgon och insåg att livet höll på att rinna ifrån mig. Jag var fast i ett förhållande jag allt som oftast inte ville vara i, med en något dominant kille som inte hade några ambitioner att ta "nästa steg", en kille som levde livet, tog dagen som den kom och inte kändes särskilt stabil. Ett par gånger ute på krogen hittade jag honom i intima situationer med andra tjejer och jag var inte sämre, jag. Vi var helt enkelt inte bra för varandra.

Jag bröt upp, han åkte två veckor till USA och jag skulle använda tiden att flytta tillbaka till min lilla lägenhet söder om Söder (bara att jag hade den kvar vittnar ju onekligen om att vårt förhållande var dömt från början).

Jag packade, jag grät och jag undrade i en veckas tid om jag gjorde rätt som gjorde slut.

På fredagen bestämde jag mig att gå ut. Hängde en del på Kvarnen på den tiden, och just den här fredagkvällen var inget undantag. Efter någon öl eller två på Bröderna Olson gick jag dit. Träffade bekanta, och bekantas bekanta och helt plötsligt stod han där. En tvärhand hög, med långt, blont hår i hästsvans. Han pratade. Oavbrutet. Och jag bjöd honom på White Russian. Och han pratade. Och jag lyssnade. Och skrattade. Och blev så överraskad över att denne lille Duracell-kanin, som jag på avstånd kände till sen tidigare genom jobbet, visade intresse för tjejer. För mig. Jag kände honom bara som en arbetsmyra, som inte ens såg åt brudar.

Mig såg han åt. Och jag åt honom. När Kvarnen stängde den kvällen, åkte vi till lägenheten jag då bodde i, den där flyttkartongerna stod staplade på varandra och ordet "separation" stod målat med osynligt bläck på väggen. Jag gjorde något som kan ha varit världens starkaste gin & tonic åt honom, vi tittade på filmen The Cell och han stannade kvar, sov i sängen som jag under åtta år delat med en annan.

Och här är han.
Kvar i mitt liv.
Just nu ligger han och Lilla Körsbärsblomman i rispuffen och spelar Ap-Buzz.
Han är kärlek.
Dom är kärlek.
Vi är kärlek.

Om du vill - berätta gärna hur ni möttes.
Lägg en länk i kommentarsfältet, så ilar jag till din blogg!

Etiketter: , , ,

5 Comments:

At 10:26 em, Blogger e said...

Härligt, ett inlägg man blir varm i magen av. Precis vad som behövdes idag. Imponerad av din förmåga att fånga det stora i en kort text med alla känslor kvar.

 
At 12:58 fm, Blogger Cicki said...

Vilken underbar historia. Du inspirerade mig att skriva ner min så vill du läsa den så hittar du den här: http://cickisdesign.blogspot.com/

 
At 9:42 fm, Blogger Gammelmamman said...

E: Tack. Det fanns oerhört mycket känslor i hela processen, med uppbrott och gråt och så helt plötsligt stor lycka och glädje. Det finns en hel del som hände därefter, som inte var speciellt roligt men det besparar jag er...

Cicki: Din egen historia var inte så tokig den heller. Den gav mig ett stort fånigt leende på läpparna. Tack.

 
At 8:30 fm, Blogger Lyckliga Grodan said...

vi möttes på krogen..
den som då hette monarch..
i kungsan mittemot NK..
jag var nykter och ute med ett tjejgäng..
vi satt vid ett långbord med en massa andra bekantingar..
2 killar kom och satte sig vid bordets andra ände rätt sent på kvällen, och jag noterade snabbt att den ena av dem hade stora bruna fina ögon..
när alla började bli för tjatiga bestämde jag mig för att gå hem..
och när jag passerade killen med ögonen tänkte jag " man borde ge komplimanger oftare"..
så det gjorde jag..
det var instant love..
och jag var säker på att jag hade hittat mannen jag ville dela mitt liv med när jag vaknade nästa morgon..
med honom...
och jag vaknar fortfarande med honom 20 år senare..

ganska turligt för mig....

 
At 6:39 em, Blogger Gammelmamman said...

Lyckliga, Lyckliga Grodan: Både din och min historia vittnar om att man faktiskt kan träffa sin sin livskamprat på krogen. Jag önskar att jag hade varit där, som en liten fluga på väggen, och sett er mötas. Jag har ju följt din blogg länge, och tror mig ana hur tokmycket ni älskar varandra.Det är så fint.

 

Skicka en kommentar

<< Home