Inskolning

Inskolningen går finfint, Lilla Körsbärsblomman gråter åtminstone inte över att behöva gå dit.
Idag är första gången som hela barngruppen träffas. Tjugofyra barn som ska samsas på liten yta och guidas i förskoleverksamheten av tre unga förskollärare (jag tror ingen av dom är över trettio).

Det kändes lite underligt vid första träffen i måndags, att ingen av de lärare vi träffade i våras var kvar. Tre helt nya ansikten mötte oss. Det visade sig att en av dem blivit erbjuden en lärartjänst strax innan sommaren, en är sjukskriven på obestämd tid och en var redan i våras vikarie. Lite oroväckande tycker jag, jag har ingen lust att ha min dotter på en förskola där personalomsättningen är hög. Vi får se hur det går.
Fritidspersonalen verkar skitbra - en av föräldrarna hade t o m sökt till den här avdelningen för att hon var så förtjust i en av dem, och tyckte att han var "helt fantastisk" med barnen.

Lilla Körsbärsblomman är tyvärr inte sån att hon kommer hemrusande och berättar: "idag gjorde vi si och imorgon ska vi göra så", eller "jag lekte jättemycket med XX". Jag får försöka så gott det går att pumpa henne på information om lekkamrater och vad dom pysslat med under dagen. Hon är onekligen sin pappas flicka. Hon gillar inte att prata känslor. När det drar ihop sig till "känslo-snack" säger hon antingen ingenting, drar hellre en vits eller säger något roligt, för att leda in samtalet på annat. Jag tror inte att hon på något vis mår dåligt, det är bara sådan hon är. Jag försöker vara uppmärksam på hur hon mår och hur hon känner och tar upp saker jag tycker behöver ventileras. Försöker göra det på ett sätt så att det inte ska uppfattas som tjat eller något jobbigt. Jag vill ju att hon ska kunna prata med mig - om allt.