Om att röra på påkarna

För lite drygt en vecka sedan såg det ut så här:

Imorse klockan 05:59 såg det ut så här.

Jag börjar få in rutinen ordentligt nu. Det är inga problem att gå upp (oh, well - en sanning med en liiiten modifikation kanske) på mornarna, även om det är tidigt, tidigt. Dom där extrakilona jag la på mig på semestern är borta nu. Kanske något extra också.

Viljan att röra på sig finns där. Jag har till och med börjat fundera på att ta tag i simningen igen och till den kommande födelsedagen ligger ett par hantlar högt på önskelistan.

Att ta steget fullt ut och pallra mig iväg till ett gym, känns däremot inte lockande. Den biten klarade jag av, med råge, när jag var dryga tjugo. Jag tränade styrketräning fyra-fem dagar i veckan - jag var helt besatt (och, måste jag erkänna, ruggigt vältränad). Men den där besattheten har gjort att jag idag har fått en lätt avsmak för skivstänger, bänkpress och svettiga gym. Hela styrketränings-grejen i slutet av 80- och början på 90-talet var äcklig; jag tränade på ett gym där flera tävlande bodybuilders späkte sig och det var inte direkt gröt och grönsaker som formade deras kroppar. I killarnas omklädningsrum hittades kanyler och tomma pillerburkar. Några av dem stoppade i sig piller som var avsedda för djur. En kille jag dejtade ett tag, en vanlig kille som styrketränade för att komma i bättre form, köpte anabola steroider för att påskynda resultatet och blev dum i huvudet som följd.

Det är bra att ta hand om den, men att bli extremfixerad av sin kropp är inget att rekommendera.