Om att brinna

Ibland tycker jag att lever ett så futtigt, trivialt liv (särskilt tycker jag det, märker jag, när jag har mens...). Jag har inga speciella intressen, ingen hobby (blogga, räknas det?), inget jag brinner för. Jag har aldrig varit någon drömmare, har aldrig satt upp några mål i livet. Bara lunkat på, framåt i sakta mak. Omkring mig ser jag människor med visioner, drömmar, planer, kall. Och jag, jag känner mig trist, och önskar att jag hittade något som jag kunde vurma och brinna för. SOS Barnbyar, värna om delfinerna, rädda regnskogen, strida för att lokala parkleken får vara kvar... Visst, jag försöker. Jag har varit medlem i Världsnaturfonden och även lättat på plånboken till allehanda välgörande ändamål men djupare än så har aldrig mitt engagemang varit. Istället lyssnar jag, storögt, hängivet och beundrande, på människor i min närhet som tar strid för katter, barn, grönområden, världsfreden. Och gör ingenting.