Giftemålschock

Fick just ett samtal från min allra bästaste vän, Åsa. Hennes kille tog igår mod till sig och friade till henne! På knä med en knippe nyutslagna syrener vid armen, levererade han frågan. I mitten av september ska det förmodligen ske. Nu blev jag alldeles jätteglad; det är så skönt att hon äntligen hittat "rätt" kille; inga fler "berg-och-dalbane-killar", som har problem med spriten, humöret och/eller ekonomin. Bara en helt vanlig kille (men med ovanligt långt hår; ner till rumpan faktiskt) som hon är lugn, harmonisk och trygg med. Så, han har min välsignelse. Och skulle han genomgå någonslags Dr Jekyll och Mister Hyde-förvandling efter att ringarna utväxlats, då ska han banne mig få med mig att göra!

Åh, nej! Inser just att jag kommer att bli tvungen att hålla tal igen... Hatar att prata inför folk - "tala högre, vi hör inte", "ställ dig på stolen, vi ser dig inte"...
Nåväl, jag får försöka bita ihop, ta en hoper lugnande piller (alternativt en SSIB - se nedan för förklaring) så ska det nog gå bra.

Nu har man verkligen något att se fram emot, sådär i höstmörkret.