En midsommarnatts mardröm

Midsommar är över för den här gången. Och jag vill inte ens tänka på hur det hade kunnat sluta...

Den två timmar långa båtresan till slutdestination Edö gick förträffligt bra. Det mumsades medhavd massäck, vinkades till båtar och pekades på fiskmåsar. Solen strålade. Vi blev mottagna vid båtbryggan av våra värdar och installerade oss i vårt lilla gästrum. Sedan var det bara att sätta igång med bestyren. Johan och Michelle härjade omkring på gräsmattan. Det var egentligen dags för sovstund, men hur får man en uppvarvad liten tjej att slagga in, när det pågår full aktivitet runt om? Johan försökte lägga henne i det lilla medhavda soltältet på gräsmattan, och började bära ut bord för midsommarlunchen. Jag skrubbade färskpotatis med värdinnan. Efter en stund kommer Johan in och jag frågar var Michelle är. "Jag trodde faktiskt hon var här med er", svarar Johan och sedan utspelas det som bara förekommer i ens värsta mardrömmar. Hon var borta! Efter ungefär 10 sekunders irrande hit och dit på den stora tomten, börjar min panik. Jag springer hit och dit, helt ostrukturerat och tappar helt begrepp och sans. Ropar, skriker, gråter. Hon är borta, min lilla skrutta, jag kommer aldrig att få se henne igen... Tack och lov att någon hade koll. Vår värd försvinner iväg, medan jag ylar omkring runt huset och bara skriker. Efter någon minut skriker någon: "Vi har hittat henne!". Vattnet! Det är en gåta för mig, fortfarande, att jag inte gick ner till vattnet för att leta allra först. Hon hade knatat iväg, 50 meter, och stod nere vid strandkanten och kastade sten. Jag kan fortfarande inte tänka på det; vad som kunde ha hänt, om... Jag lovar att vi höll ett vakande öga på henne resten av helgen. Och förmanade, kramade och pussade... Jag ber till högre makter att jag aldrig, aldrig, aldrig någonsin ska få behöva uppleva den där mardrömskänslan igen.