Jag - en stalker

En liten anekdot ur mitt liv, inspirerad av Caucasianbladder och hennes kärlek till Simon LeBon: När jag var ett tretton- eller fjortonårigt litet popsnöre (jag gjorde i alla fall allt jag kunde; Paxsjal, Baboo-skjorta, knallrosa kilklackssandaler, Marilyn-jeans, tokhög, hårdsprejad lugg åt höger och ungefär 20 hårspännen med olika motiv åt vänster) kände jag mig lite dragen till Magnus Uggla. När jag tänker efter är "dragen" en lätt underdrift; säg "besatt" och vi börjar närma oss sanningen. Han var så cooool, hans platta "Va ska man ta livet av sig för när man ändå inte får höra snacket efteråt" var bland det bästa jag hört, "Bobbo Viking" var också en stor favorit. Jag och min, redan då, bästaste bästa kompis Åsa, såg hans konsert på Domino vid Hornstull och lyckades förirra oss ner backstage efter den kaotiska spelningen. Vad vi hade där att göra vet jag inte, för så fort någon i bandet tittade på oss höll vi på att kissa på oss av skräck. Efter konserten gick rykten om att "raggarna" väntade utanför för att banka på stackars lille Magnus, något som inte inträffade.
Via initierade källor fick vi till vår stora förtjusning reda på var herr Uggla bodde. En eftermiddag efter skolan tog vi oss till adressen i Gamla Stan. Väntade. Och väntade. Och väntade. Och så, hjälp, där kom han ju. Svartklädd med skinnpaj och boots stod han helt plötsligt där vid sin port, och vi höll båda på att svimma.
- Får vi komma upp till dig, pep vi med ljusa flickröster som darrade lite.
- Näe, jag e´ trött, blev det något förståeliga svaret. Han var omåttligt populär vid den här tiden och det formligen drällde av fans överallt, hela tiden.
- Jo, snäääälla, försökte vi.
Men nej, det blev inget av det, inte. Men skam den som ger sig. Vi stannade. Varför gå, nu när han äntligen fanns där, så nära, men ändå så långt borta.
- Uuuuuggla, stod vi och skrek nere på Västerlånggatan. Uuuuuggla...
När han efter en stund öppnade ett fönster och avmätt sa att nu fick det faktiskt vara bra, insåg vi att det nog var kört för vår del. Vi lomade iväg, hojtande "Uggla e´ en apa, Uggla e´ en apa!".
Ungefär tio år senare började jag jobba på det Stora Skivbolaget, och javisst var det herr Ugglas skivbolag jag hade hamnat på! Titt som tätt stötte jag ihop med min Stora Kärlek i korridorerna. Besattheten hade vid det laget svalnat betydligt så efter några månader tyckte jag att jag kunde bjuda på den roliga historien över en fikarast. Vänligt nog var det någon i sällskapet som tyckte att det var en hemskt rolig historia att berätta för Magnus själv, något jag själv inte helt och fullt höll med om.
Det händer att jag någongång ibland stöter ihop med honom på stan. Vi hälsar vänligt på varandra och han har antagligen inget minne av mig alls, jag är bara ett bekant ansikte som han inte kan placera, och jag är inte den som påminner: "Jo, du, det var jag; -77, utanför din dörr"...