Att blogga - en tripp
Tänk att så lite kan göra så mycket! Det gör faktiskt en hel del för självförtroendet att blogga. Det faktum att man skriver något, som någon annan läser och kommenterar gör att man finns, i en helt annan dimension, även om meningen med bloggen från början kanske inte var just att synas, utan mest för att lindra en skrivklåda. Men helt plötsligt; folk läser, kommenterar och länkar till ens sida... Det är lite skrämmande, samtidigt som det kittlar... Hur många läser, utan att kommentera? Och kommer man att förändra sitt skrivande, när man vet att det faktiskt finns människor där ute som läser det man skriver? Och, faktiskt, ibland känns det nästan som om man får nya vänner genom bloggandet...
posted by The Female Dinousaur @ 11:19 fm
11 comments
11 Comments:
yo
man kan också låtra bli att bloggra också gåut i solen och täncka nu är jag en friare männniska än när jag bloggrade för dåvar det som en hinck över huvudet av ord
också var jag inne i hincken och orden
hur kommer man ut det undrar jag nu yo
med konservöppnare
Embryo: Sant! Och den tiden kommer säkert också; soltiden och icke-blogg-tiden... Fast just nu tycker jag bara det är kul...
och så kan man få utlopp för så mkt känslor. Skönt att skriva av sig, det är som terapi
Hej på dig!
Eftersom du nu skrev så här idag tänkte jag att det är lika bra att ge sig till känna :)
Jag läser din blogg mest varje dag och gillar den!
Ann-Catrin, hej på dig själv! Oj, vad roligt med en smygläsare! Tack för ditt lilla inlägg, och att du gav dig tillkänna. :-)
Agnes: Eftersom jag är precis som du, (läser ofta men kommenterar inte överallt) såg jag hos dig att det fanns en positiv variant av frågorna. Jag kommer att stjäla dem av dig och lägga ut svaren inom kort.
Ja, Biggis du har så rätt på allt. Det känns som man får nya vänner som man bryr sig om och som plötsligt är del av ens liv. Och det är verkligen en kick för själförtoendet att se kommentarer på sin blogg.
Ett tag kändes det dock som jag var lite väl beroende av bloggandet och var tvungen att ta lite distans.
Två saker har jag lärt mig av bloggandet. Det är riktigt skönt att skriva ner saker som jag funderar på och tycker är jobbiga. Än så länge ligger dom dock in the draft folder och kommer troligen inte postas, men vad gör det. Det andra är att svenska språket använder betydligt mer ä:n än å:n, vilket är struligt om man har ett engelskt tangentbord...
Jenny: Ja, bloggberoende-tendensen känner jag väl igen. Det kan bli lite för mycket ibland, så privatlivet nästan blir lidande...
Jag tycker det är skitkul att skriva, men jag har aldrig förstått mig på det där med kommatecken. Jag sätter in dom där jag tycker det ser snyggt ut.
jag får väl med ge mig till känna, läser ofta, men kommenterar sällan. men jag håller med, det har blivit ett nytt beroende, men det är en otrolig kick när det visar sig att det finns personer som läser och följer ens vedermödor och håller tummarna för att man ska lyckas med sina så eller stora projekt....rätt häftigt faktiskt =D
Mamselamsen: Ja, man märker onekligen att du gillar att skriva... Med eller utan komma, är det ialla fall väldigt underhållande!
Anna: Kul att du läser här också! Tittar in hos dig med jämna, och ibland ojämna, mellanrum.
Skicka en kommentar
<< Home