"Var é brudarna?"

Vart tog dom vägen, tjejerna? Kompisarna, mina bekanta, väninnorna? Hallå?!
Sen jag fick barn och Johan och jag helt plötsligt gick från att vara ihop, till att bli en familj, har dom lyst med sin frånvaro. Jo, dom finns där ute, någonstans i periferin. Ibland rings vi, ibland kanske vi till och med ses för en fika, en öl eller bara ett "tjejsnack". Men ofta är det tyst i dagar, ibland veckor. När det ringer är det bara min jobbiga pappa som är på lyset och måste snacka av sig om min bror, eller: "Hej, det var från DN, får det lov att vara en prenumeration?". Snacka om att man tappat i attraktionsvärde! Jag har bara blivit mamma, jag lider inte av någon smittsam sjukdom. Jag tycker inte ens att vi har "cocoon'at" oss speciellt mycket under dom här två och ett halvt åren som har gått. Visst, jag har inte lika lätt att komma ifrån, sådär spontant, längre, men med lite framförhållning går det ju hur bra som helst. Och vem vet, kanske jag får för mig att vara lite "wild and crazy" nå'n kväll, så ringa och försöka kan man ju alltid.
Ska väl slutligen säga, till brudarnas försvar, att jag inte är världens bästa på att höra av mig heller...
Nej, nu har jag varit gräsänka alldeles för länge. När Johan kommer hem från Hultsfred (där det f ö ösregnade tidigare idag) ska jag ha en kväll på stan. Nå'n som är sugen på att följa med!?