Om tankar om en pappa

Det snurrar fortfarande många tankar i huvudet om pappa, om hans sjukdom och hur det slutade. Jag har så svårt att sätta ord på det. Jag känner mig... jag vet inte... beklämd? Att jag var feg som inte orkade besöka honom när han flyttats över till geriatriken, att jag var feg som valde bort att se honom en sista gång; att ta någon sorts sista farväl. Jag beundrar min bror som satt vid hans sida, matade honom och bara, ordlöst, fanns där.
Samtidigt ångrar jag inte mina val. Jag tror att jag skulle mått ännu sämre om jag handlat annorlunda. Ändå kan jag i tankarna ibland känna, föreställa mig, hur han låg där och var arg på mig. För att jag var den elaka jäveln som såg till att han hamnat där. Arg på mig för att jag inte var där, för att jag inte ställde upp när han behövde det som mest.