torsdag, januari 11, 2007

Om tankar om en pappa

Det snurrar fortfarande många tankar i huvudet om pappa, om hans sjukdom och hur det slutade. Jag har så svårt att sätta ord på det. Jag känner mig... jag vet inte... beklämd? Att jag var feg som inte orkade besöka honom när han flyttats över till geriatriken, att jag var feg som valde bort att se honom en sista gång; att ta någon sorts sista farväl. Jag beundrar min bror som satt vid hans sida, matade honom och bara, ordlöst, fanns där.
Samtidigt ångrar jag inte mina val. Jag tror att jag skulle mått ännu sämre om jag handlat annorlunda. Ändå kan jag i tankarna ibland känna, föreställa mig, hur han låg där och var arg på mig. För att jag var den elaka jäveln som såg till att han hamnat där. Arg på mig för att jag inte var där, för att jag inte ställde upp när han behövde det som mest.

3 Comments:

At 6:09 fm, Blogger Ilva said...

Jag hade ju inte ett sådant förhållande till min pappa som du hade men jag har precis samma typ av tankar som surrar. Jag satt hos honom när han dog men det hindrar inte att jag ändå känner skuld, skuld för att jag lät honom dö trots att han ville, skuld för att jag bor i ett annat land, skuld för de gånger jag hade kort tålamod (o då talar vi om hela mitt liv) men jag försöker minnas de gånger jag faktiskt gav honom något istället. Jag tror att det är en del av sorgeprocessen att känna skuld Biggis för min pappa var absolut inte en som la skuld på mig så jag kan ju inte skylla på honom s.a.s. Tänk på alla gånger du ställde upp för honom istället! Och din bror som inte gjorde det fick chansen att ställa upp på slutet. pusss

 
At 11:30 fm, Blogger Mamselamsen said...

Jag tänker också på ibland, att jag inte gjorde en speciell grej när min mamma dog.

Men vad hjälper det... inget kan göras ogjort. Och den enda som mår lite dåligt av det ibland, är jag... för min mamma skiter i vilket nu när hon sitter på ett moln och dinglar med benen.

 
At 10:53 em, Blogger B*i*g*g*i*s said...

Ilva: Tack för tröstens ord. Ja, skuld verkar vara något vi alla mer eller mindre går runt och släpar på. Jag ska försöka gjuta in i min dotter, att aldrig någonsin känna skuld när jag dör. Hur man nu gör det...

Mamselamsen: Precis. "Vad hjälper det?". Det bara skapar negativ energi. Bort med tankarna, bort bort!

 

Skicka en kommentar

<< Home