Om att välja att inte se

Ett barn i min närhet.
Hon är sex år. Hennes föräldrar är "sån'a där" - lyckade, framgångsrika. Perfekta.
På ytan.

Två barn - en kille och en tjej, naturligtvis - hus, han är erkänd och respekterad i sin bransch och hon är också luttrad, framgångsrik och erfaren.
Men hur mår dom? Egentligen? Mest undrar jag hur den brådmogna, otroligt lillgamla, sexåriga tjejen känner sig, där innanför pannbenet.
Hon är gapig, hon syns och hörs hela tiden. Hon vill gärna bestämma, kallar sig stolt "chefen" och bossar runt med Lilla Körsbärsblomman och hennes kompis. Hon trashar, hon krossar chips och det ser ut som en tornado gått igång där hon drar fram. Och det märks att hon är van att få som hon vill. Dessutom har hon, ända sedan hon var liten bebbe, totalt uppfuckad dygnsrytm. Hon är vaken, med sina föräldrar, på nätterna och kan sova till elva-tolv på dagarna.
Det sjukaste är att föräldrarna inte ser, det som är så uppenbart. Tjejen mår dåligt. Och hon får fortsätta må dåligt, eftersom föräldrarna bara skrattar, ler och säger "jag förstår inte hur hon...".
Fan, till och med en idiot som jag förstår.