Åh, vilket party!

Jag må vara 40+ men i själ och hjärta kommer jag alltid att vara tonåring. Och en kul fest i musikbranschen, är en riktigt KUL FEST. En sån där som det pratas om i flera veckor efteråt.

Det började lite trevande; det kändes inte helt skönt att vara själv och mingla runt på förfesten, bland skivbolagsjättarna, P3-folket och artisterna. Men efter en stund hittade jag det ena bekanta ansiktet efter det andra, och när jag blivit introducerad för och skakat hand med coole, snygge Brett Anderson (från Suede) blev det bara bättre och bättre.
Själva galan, ledd av en superduktig och stundtals riktigt rolig Howlin' Pelle från The Hives, såg jag från en balkong högst uppe nära Storans tak, och fick se artist efter artist uppträda live, och göra det så himla bra! Mando Diao (som rättvist vann Guldmicken för Bästa Liveband) inledde med en rockrökare som kröntes med en nära femtiohövdad kör på slutet. Anna Ternheim tillsammans med Max Peezay var grymma, Timbuktu och Laleh var också skitbra. Dom enda som jag var lite besviken på, var faktiskt The Ark, som framförde nya singeln. Har aldrig sett dom live, men hade liksom väntat mig... något bättre.

Efteråt drog Festen igång. Fick höra en f d kollega, extremt flygrädd sådan, som flugit till Göteborg i ovädret på morgonen, bara för att få vända och åka tillbaka till Arlanda igen, eftersom det inte gick att landa. Väl på Arlanda hade de hamnat i en jättestark jetström från ett annat plan och landningen blev en riktig mardröm. Jag är glad att jag valde tåget...

Hamnade i samspråk med sångaren, Anders, från det nominerade göteborgska hårdrockbandet som Liten Söt Sambo allt som oftast brukar hänga med. Jag beklagade att de inte fick det pris jag tyckte att de borde fått, och framförde en hälsning från Sambon. Under kvällen språkade vi sen med jämna mellanrum, och varje gång jag stötta ihop med honom, blev han just bjuden på en öl av något fan.

Stämningen var hög och dansen och minglandet fortsatte långt, långt in på småtimmarna. Stötte ihop med många damer och herrar som jag inte träffat på länge och tiden bara flög. När klockan var fem, och jag just berättat för den lokale stjärnreportern att jag har en Liten Söt Sambo och faktiskt är "hands off", insåg jag att jag faktiskt var tvungen att gå och lägga mig om jag skulle hinna med det där tåget som avgick kl 10:02 från Göteborgs central i förmiddags.

Jag hann. Och här sitter jag nu. Trött men glad och full av nya, roliga minnen. Har dessutom upptäckt att jag figurerar och omnämns som "vän kvinna" i den lokala stjärnreporterns blogg...
Och att jag inte ska gå på Grammisgalan i år, gör absolut ingenting. Den här festen var bättre än (nästan) alla dom grammisgalor jag varit på. Det enda jag saknar nu är Liten Söt Sambo, som just meddelat att han går iklädd t-shirt på gatorna i Cannes. Grisen!

På onsdag sänds galan i SvT - den är värd att titta på.