Grammis 2006

Allmänna åsikten verkar vara, både inom branschen och i media, att detta är den sämsta Grammisgalan någonsin. Vad vet jag. Det här var bara min tredje. Fast jag instämmer delvis i kritiken - det måste väl gå att ordna så att galan hålls i en och samma lokal hela kvällen. Att skicka folk från Tyrol till Cirkus till Hasselbacken, känns inte som det smartaste upplägget i världshistorien...

Det hela började alltså på Tyrol, för det som av berörda kallades för "B-galan". Här möttes vi upp och intog den första välkomstdrinken, och tuggade på en torr lax- alternativt renkötts-wrap. Det bjöds på underhållning i form av Shirley Clamp (vansinnigt bra röst!), Jimmy Jansson, Göran Söllscher med flera. Här träffade jag bl a Lisa, som jag jobbade med på Det Stora Skivbolaget en gång i tiden. Hon jobbar numera som marknadschef på Samma Stora Skivbolag, numera hopslaget med Annat Stort Skivbolag. Vi har alltid mycket att prata om eftersom vi ses alldeles för sällan, så det var med en tår i ögat vi skildes åt för att inta våra platser för prisutdelningen.
Är det bara jag, eller visst känns Ulf Elfving lite grand som en parodi på sig själv?

15:30 gav jag upp. Det var vaaarmt på Tyrol och i sanningens namn är det ju festen man vill åt. Därför slog jag följe med Lille Söte Sambo och hans kolleger till hotellbaren på Hasselbacken, där vi förtärde en öl eller två, i glatt samspråk med fler och fler som droppade av från "B-galan". Eftersom nästa prisutdelningsrond inte skulle börja förrän kl 20, minglades det friskt. Träffade de glada flickorna från MTV, balla Tony och Joel från ZTV, en och annan hårdrockare såklart, och lite radiofolk från P3 som jag inte träffat på länge.

Klockan 20 var det då dags att inta sina platser inför TV-sändningen. Hade förnämliga platser ganska långt bak på parkett, och blev placerad bredvid söta Sandra Dahlberg (Fame Factory) och hennes lika söte pojkvän Jimmy Jansson (fast extremt putig mun hade han). Och så delades det ut priser. Och fler priser. Och så lite priser till. Men sluta nu, tänkte jag och längtade efter mingel och öl. Robyn tog emot sitt pris i någon slags karamellgrön Sagan om Ringen-utstyrsel. Laleh imponerade stort på mig genom att verka vara bright, lagom kaxig på ett ödmjukt sätt och göra sin låt "Forgive But Not Forget" på ett helt underbart sätt. Liksom Moneybrother. Kanon. Och Håkan H var söt, som vanligt. Det var väl ungefär där som jag gav upp och lämnade direktsändningen. Det är så stelt, krystat och dom där försöken att krydda med humor går helt käpprätt åt skogen. Det är för lite rock'n'roll och glam, för tillrättalagt och TV-anpassat för att bli riktigt kul.

Så jag vimlade runt lite planlöst i väntan på middagen, som serverades 21:45. Satt vid ett trist och tråkigt bord och skyndade mig att tugga i mig den något torra köttbiten (förrätten var god) och sedan cirkulera. Ungefär samtidigt bestämde sig samtliga för att det var en kul idé att försöka knöka in sig allihop i Cirkus-caféet och prata med varandra. En helt idiotisk lokal att samla så många människor i. Nu var klockan ungefär 11 och min käre hårdrockande sambo hade totalt struntat i middagen och istället tillbringat tid i baren med kunder, leverantörer och sina artister. Lätt förfriskad var hans förnamn just då, och en timme senare, klockan 12, smög han fram och ville gå hem. Det ville inte jag. Jag hade precis kommit igång, dansen hade just börjat och jag hade precis träffat Marcus, Johanna och några andra bekantingar och flamsat runt lite. Fick honom att hänga kvar i ungefär en timme till, men sedan var det kört. Han ville inte vara kvar, och så här efteråt är jag glad att jag åkte hem. Det hade kunnat bli mycket, mycket sent och jag hade kunnat vara mycket, mycket (mer) bakfull idag.

En trevlig kväll, men så speciellt upphetsande var den inte. För oss som vill mingla, träffa folk och garva lite är det ingen perfekt tillställning, eftersom man ska hålla sig på sina platser och applådera vackert i TV.

Roligast var nästan att jag fick hälsa på "Paggan" (Leif Pagrotsky). Två gånger till och med, eftersom min pojkvän "glömde" att han presenterat mig fem minuter tidigare. Bosse Sundström (Bo Kasper) ser alltid lika glad och lycklig ut när vi träffas. Och Billy Butt VAR faktiskt där. Extra roligt var också att Lille Söte Sambo's In Flames fick ta emot Regeringens Exportpris. Deras tacktal var också bra, uppläst av bandets fotograf (eftersom de själva är i USA och turnerar): "Tackar ödmjukast. Det var fan på tiden!".