Gårdagkvällen i ord

Efter att ha beträtt röda mattan och uppvisat biljetten, fick vi tillträde till fördrinken. Någon sorts rekord i antalet deltagare sattes tydligen, och det var trångt om saligheten. Det är en salig, sanslös blandning människor som möts på denna gala - folkmusikanter, jazznördar, synth-killar och -tjejer, hårdrockare och dragspelare. Årets klädfärg var svart - supertrist, tycker jag, som i och för sig inte bidrog med någon färgklick själv. Klädsel kavaj är det ingen som tar särskilt hårt på - här återfinns både jeans och flanellskjorta.

Efter förminglet, när alla ska hälsa på alla, blev vi slussade över till Hovet för att inta våra middagsplatser. Jag och min dejt blev placerade vid bord 53, allra längst bort på parkett, så långt från scenen som det bara var möjligt. Oh, well - det finns ju jumbotron... Dessutom kunde man smita ifrån och pudra näsan och feströka hur mycket man ville utan att störa direktsändningen.

God mat, lax till förrätt och chevrekyckling till huvudrätt. Glass med hjortron till dessert. När kycklingen serverades fick jag en liten deja-vu-känsla; förra gången det åts kyckling på en grammisgala, var det flera av besökarna som var övertygade om att vi blev drogade på något vis, eftersom många blev väldigt konstiga efter middagen, det utbröt slagsmål och folk somnade på toaletterna.

Tack och lov inträffade inget dylikt igen. Maten var förvånansvärt god och servitörerna cirklade runt borden som ettriga myror. Jag hade en f d eurovisionsschlager-vinnare, Per, till bordet. Dom där guldskorna hade han dock plockat av sig för länge, länge sedan. Eller som brodern uttryckte det under prisutdelningen: "...för 20 kilo... förlåt, år... sedan".

Povel Ramel fick stående ovationer; alla hyllade honom. Han är cool och det var kul att han kom för att ta emot sitt pris.

Efter middagen släpptes betalande publik in. Grammisgala i all ära, men att direktsända den i tv har jag inte riktigt förstått nöjet med. Och att betala dyra pengar för att sitta på läktaren och bevittna den, skulle jag inte göra. Den är långdragen och blir rätt seg efter en stund.

När kamerorna slockat gjorde "branschen" det den är allra bäst på. Festade och röjde! Själv var jag klok nog att inte följa med in till stan för vidare festiviteter. Klockan hann ändå blir tre innan vi blev utkastade. Den där tiominuterspromenaden jag tog hem, var skön...

Fullast på festen: Vi bekantade oss med varandra för första gången på P3 Guld-galan, men då var Anders på hemmaplan och höll sig städad och skötsam. Inte den här gången. När han tackade för priset var han redan i fin form, och det blev inte bättre... En "Fullast på festen-Grammis" får han.

Gladast på festen: Timo, även han poppojk från Göteborg. Han var glad redan på den festen. Vad är det med dom där musikaliska spolingarna från Götet? Alla är glada och trevliga! "Jag ska k****a hela Sverige" sa han med ett stort leende när han refererade till sin kommande platta i september, någongång. Om han menade bokstavligen eller bildligt är jag osäker på, men kramades gjorde han, flera gånger...

Sämst klädda: Patrik, Patrik, Patrik! Vad tänkte du på med den skjortan och den slipsen... Jag gillar dig, men klädvalet var inte vackert!

Bäst klädda: Det var mycket svart och svårt att hitta någon som stod ut. Jag är dessutom ingen mode-guru och vägrar uttala mig i saken.