Huvet upp och fötterna ner, eller...

Efter en helg med badhusbad, Disneyprinsessor, svärförälderbesök, massor av fettdrypande mat och en måndag med ett intensivt studsande mellan blivande schlagerstjärnor och finska metalkillar, är jag helt urlakad och tom i skallen.
Jag hoppas att dom rapporter jag har skickat till berörda instanser stämmer, och att jag inte blandat ihop projekten. Kan bli aningen förvirrande för de inblandade - för att inte tala om för mig själv...

Ja, det var ju det där med Disneyprinsessorna. Jag hade en lite syrlig blogg på gång, om att det inte är så konstigt att vi sitter så stenhårt fast i våra könsroller. Vi undrar varför det ska vara så svårt att ändra mönster och invanda roller - "varför blir tjejer så tjejiga; jag har väl aldrig...".
Men vi gör ju det, hela tiden! Vi uppmuntrar våra små prinsessor att klä sig i rosa små pralinklänningar; "för dom ääääär ju så söta!", vi är där och klär på dem kjolar och rosa klänningar, för det är ju inte så roligt när utomstående frågar den nyblivna flickfamiljen: "Och vad heter han!?".
Ibland händer det att jag sminkar mig vid frukostbordet och genast är Lilla Körsbäret där: "jag vill också sminka mig!". När vi gick till Globenarrangemanget i söndags, ville hon prompt ha lila ögonskugga (det fick hon, kan jag tyvärr berätta). Ungen är nyss fyllda fyra!

Jag hade en tämligen bra slutkläm och en ståndpunkt på gång också, men nu är jag så trött så att jag har tappat allt. Vet bara att jag tyckte att den där Disneyprinsess-föreställningen kändes aningen unken efteråt.
Fast tårar i ögonen fick jag förstås, ändå...