Dialekt och adrenalin

Trevlig släppfest, med skön och rätt ovanlig musikalisk underhållning.
En artist och ett "riktigt" piano. Sköna harmonier och toner som inte följer något utstakat mönster, framfört med lite darr på rösten. I början pga nervositet - det är ju inte varje dag man har släppfest för vänner och bekanta - men sedan ett mer stabilt och säkert vibrato.

Trevligt var det också att helt plötsligt höra en hel hoper människor prata norrländska. The Artist Formerly Known As Tjärran kommer ursprungligen från Piteå, och så även flertalet av gästerna på tillställningen. Jag gillar den norrländska dialekten. Den känns så... vänlig på något vis.

Mindre vänlig var jag, när jag - två pruttar hög - mellan två låtar, stegade fram till en rätt påstruken kille som stod och försökte överrösta musiken och impa på två tjejer i baren. Tror inte att dom hörde till det inbjudna sällskapet och han stod och gjorde sig lustig över situationen: "Jamen, va'fan, han är ju ingen Bob Dylan...", "här har han sina '15 minutes of fame'...". På mindre, intima konserter som inte har volymen uppskruvad på tio, tycker jag att det är så respektlöst att stå och prata högljutt medan någon spelar. Prata gärna men stå inte mitt framför scenen och gör det. Nåväl, eftersom han blev mer och mer högljudd och folk började titta lite irriterat på honom, kunde jag inte hålla mig längre. "Snälla, kan inte ni gå någon annanstans och prata?". "Åh, förlåt, vi ska tagga ner!", blev svaret och efter ett par minuter gick dom.

Det konstigaste var min reaktion efteråt. Jag fick flera tacksamma blickar från folk runtomkring, men när jag stod på min plats igen, skakade mina knän och jag hade hjärtklappning. Av att säga till någon att vara tyst!

Shit, vad det är jobbigt att vara en räddhågsen, mesig liten fis ibland...