Pärs
Morgonens besök på sjukhuset för fortsatt demensutredning blev en katastrof. Nu sitter jag här och känner mig som ett utskitet äpple. Rent ut sagt.
Läkaren sa i klartext: Det här provet var riktigt dåligt. Din far är mer än lovligt förvirrad (jag klarar snart inte längre att kalla honom pappa. Dessutom är han ju inte det, rent biologiskt). Han fick svara på en del mycket enkla och något lite svårare frågor. Han vet inte vilket år det är ("3000?"), vet inte vilket sjukhus han befinner sig på ("Eskilstuna?"), i vilken stad han är ("Katrineholm?") men han vet att det är höst, vilken månad det är, nästan vilket datum och vilken veckodag. Jag förstår att det måste vara fruktansvärt för honom när minnet sviktar, men när han blir elak mot mig (som han mer eller mindre alltid varit), klarar jag det inte längre. Jag försöker ställa upp så gott jag kan med den tid jag har, men jag har inte tid att ränna runt på stan och göra ärenden. Jag har ett jobb, och en egen familj, att ta hand om! Han bad mig i princip att dra åt helvete; han vill inte gå till några fler läkare och han vill inte ha någon hjälp eller bromsmedicin. Han bara längtar tills min bror kommer, för "då tar han ju tag i det så att det händer något!". Jag sa till honom att jag inte tänker komma tillbaka så länge han är elak. "Det skiter jag i!", sa han och jag gick. Hela vägen ut till bilen grät jag, mascaran sved i ögonen och jag kände mig liten, ynklig och ensam. Strax innan vi lämnade läkaren, frågade hon mig i förbifarten: "Hur mår du av det här, Birgitta?", och redan då var det nära att brista. Jag mår som en skit, och jag tänker tvinga min arbetslöse bror att stanna här och reda ut det här. Jag tänker inte låta honom trycka ner mig till en osäker liten flicka igen, som han alltid gjort ända sedan jag var liten. Jag har så mycket inom mig som rör honom och min jobbiga uppväxt med honom, och jag försöker ta mig förbi det, försöker förlåta, men det behövs så lite, så lite för att allt ska komma tillbaka igen.
Jag gråter när jag skriver, sitter på jobbet och är 12 år igen.
Sa jag "en flaska vin" i mitt förra inlägg? Ge mig en till, i sådana fall.
posted by The Female Dinousaur @ 9:37 fm
13 comments
13 Comments:
JÄTTE-KRAM!
Du har rätt, din bror får ta vid och du ska i första hand tänka på dig själv, din egen familj och att du ska klara din försörjning. Du har inte obegränsat med tid, kraft och ork.
Har din bror inte jobb, så har han mer tid än du *punkt*.
Du har ju stressat runt för att ordna handlig och annat till din pappa under de månader som jag har läst din blogg, nu är det hans tur att ställa upp. Du kan inte orka allt!
Torka tårarna och sätt ner hälarna även här (precis som du gjort på jobbet).
Hoppas du får en bra helg med familjen!
Humlan: Tack för jättekramen. Den, dina ord och din omtanke, värmer.
världens grodkram kommer här.. och köp den där vinflaskan.. inte för att den löser några problem.. men ett gott vin är alltid ett gott vin..
dementa föräldrar är pest.. och eller far- och morföräldrar för de delen. Jag kommer aldrig att glömma när vi fick reda på min farmors resultat på nåt demenstest.. hon hade hållit en fasad hemma så att vi inte fattat hur det var ställt.. Men det var godda yxskaft hela vägen..
Vi häll på att ramla av stolen..
Hon var dock snäll, så för din egen skull.. släpp taget lite, och låt någon annan ta ansvar..
Tack för kramen och medkännande ord, Grodis! Vinflaskan är inhandlad. Det blev en Rioja, Conde de Valdemar... Den fick jag rekommenderad av expediten. Som du säger, det löser inga problem, men gott är det.
Ja, det där med maskhållning och fasad tror jag han har lyckats med ganska länge. Nu håller det dock inte längre.
Jag ska släppa, försöker allt vad jag kan.
jag kunde ge mig f...n på att dy hette Birigtta!
Säkert född i fiskens tecken också.
Gumman, då säger det själv mellan raderna. Han har alltid behandlat Dig som skit och han får Dig och må dåligt. Vet Du, han kommer aldrig någonsin acceptera Dig även om Du knäcker Dig själv nu, i Dina försök att hjälpa honom. Det är bara Din bror som duger. Så ge upp! Du får inte hans respekt och framförallt, Du behöver den inte! Du är bra, jävligt bra utan hans godkännande så låt honom nu köra sitt race och så tar Du hand om Dig och de Dina. De som älskar Dig och har vett att uppskatta Dig! Lyd nu för annars måste jag komma och spöka för Dig.
Fladdermuskramar (jag blir lite generad när jag visar ömhet..)
Varför ska du göra din pappa glad om han aldrig gjort dig glad och inte ens uppskattar att du bryr dig. Det är bara att släppa taget.
Vore stor skillnad om han brydde sig.
Men det ligger många krav i våra ryggsäckar som svåra att göra sig av med, i det här fallet är det nog du som har det svårare än din pappa. Var stark! Du behövs för dom som bryr sig om dig!
Mams: Visst heter jag så... :-) Fast inte är jag född i fiskens tecken. Fortsätt gissa!
Batbut och Bloggblad och alla ni andra: Det är så fantastiskt att människor som inte känner varandra, kan vara så engagerade och komma med så kloka och vänliga ord och råd. Jag vill bara tacka för ni är så goa och gulliga allihop!
Läser och lider med dig. Vad ont det gör när någon som har varit en sån stor del av ens liv sårar en. Det spelar ingen roll om man är medveten om deras sjukdom och ev omständigheter. Deras ord sårar en så oerhört och de kan med bara ett par ord totalt bryta ner många år av vad har tagit många ar att bygga upp. Man vill inte bry sig men det är redan försent. Orden är sagda och man är tillbaka på noll igen.
Biggis-sag precis ditt inlagg. Jag tanker pa dig fast det hjalper ju inte for allt det emotionella som hanger med i sadana har situationer ar sa jakla svarstyrda. de har ju ofta en aggressiv fas o det ar hemskt, otroligt jobbigt att sta ut med. Jag minns nar min mamma sa at mig att dra at helvete (o hon har aldrig svurit at mig i hela sitt liv) och hur det kandes. Men du, jag tror inte att det ar lage att forlata just nu o det ar inget du behover gora forrens du kanner dig redo att gora det. Ibland undrar jag om man verkligen MASTE forlata allt...puss
Jenny: Du anar inte hur rätt du har... Tack för dina ord.
Ilva, rara Ilva: Jag är nog inne på samma linje som du; allt GÅR inte att förlåta. Tack, du med.
Så skönt att ha bloggen; för ventilation och medkänsla... :-)
Alla kloka ord verkar redan vara sagda, men du har min medkänsla också: Stå på dej och ta inte mer skit. Även om han är sjuk så behöver du inte förlåta allt. Kliv tillbaka och låt brorsan ta över ett tag. Du har dej själv och din familj att tänka på i första hand.
Kram
Cornelia: Tack för att du tar dig tid att kommentera mitt elände, du också. Som sagt tidigare, det värmer. Mer än man kan tro.
Skicka en kommentar
<< Home