Tjoff!

Tjoff! sa det, och så var helgen nästan slut.
Är jag pessimist eller är jag pessimist?

Fredagen gick åt till jobb, och jobb, och jobb. Gullsambon hämtade på dagis, så jag hann med ett besök hos pappa, som nu blivit flyttad till korttidshem på obestämd tid. Den utredning som gjorts har gett honom en diagnos nu. Demens orsakad av vaskulära förändringar i hjärnan, han lider brist på någon substans jag inte minns namnet på, men det var något med "vit". Den är icke behandlingsbar och orsakad av antingen stroke eller långvarigt alkoholmissbruk. För tillfället verkar han okej, hans oro för att han inte ska bli frisk i den gipsade hälsenan överskuggar det mesta. Vi får ta en dag i taget. Den 31 okt ska han tillbaka till Sös för en ny bedömning och trolig omgipsning. Då blir det gips i fyra veckor till. Efter det vet vi mer. Bror har återgått till de småländska skogarna men har lovat att börja svara i telefon och höra av sig ibland, något han varit lite dålig på tidigare. Så även jag, ska erkännas. Vi klickar liksom inte, min bror och jag... Heller.

Gräsänka är jag också. Sambon tog tåget till Göteborg imorse för att iscensätta och medverka i In Flames releaseparty ikväll. Göteborgarna bör passa sig, det kan gå vilt till i stan inatt... Jag saknar honom, lite mys i soffan hade suttit fint nu.

Här har det också varit full fart. Dotterns bästa kompis, hennes mamma och 2 månader gamla lillasyster kom hit på förmiddagen. Det målades med ansiktsfärg, käkades lunch, badades, tittades lite på film. Sen blev vi medbjudna hem på eftermiddagen och det visade sig att mamman i huset fyller år idag, något jag totalt hade glömt bort/missat. Lite pinsamt, faktiskt. Vi bjöds på finmiddag med kött och potatiskaka. Tjejerna busade som besatta, åt lördagsgodis och fnittrade. När dom inte puttade lite ilsket på varandra och tog varandras leksaker... För att sen bli bästa kompisar igen. Eftersom dom här två småtjejerna har "umgåtts" sedan dom var tre månader gamla, är dom i princip som syskon. Till och med dagispersonalen säger att det är ovanligt att så små damer är så fästa vid och nära varandra. När jag sa till tårtsmulan imorse att "Flisen" skulle komma, spärrade hon upp ögon och mun och drog efter andan: "Flisen är min bästa, bästa, bästa kompis!".