Lundell

Har just hämtat ut Lundells senaste bok, Värmen, som kom med posten. Är inget hängivet fan, jag har så svårt för människor som tar sig själva på alltför stort allvar, som aldrig kan kliva ett steg åt sidan, slappna av och garva lite åt sig själv. Dessutom tycker jag hans syn på kvinnan luktar rätt unket. Två anledningar till att jag, by the way, inte äger en enda bok av Jan Guillou...
Men, senaste Lundell-boken har jag, denna åsikt till trots, införskaffat. Än så länge får den ligga i högen "oläst", en hög som skjuter i höjden som en hormonstinn trettonåring. Någon dag ska jag... Tills vidare njuter jag av påbörjade Linn Ullmans "När jag är hos dig" - är bara ett par sidor in i den, men hittills är jag nöjd.
Under tiden vill jag bara bjuda er på en historia, som inte direkt polerar upp och bättrar på min syn på hr Lundell.
Historien utspelar sig på en bensinstation strax utanför Stockholm, där en bekant till mig dåförtiden jobbade. In genom dörrarna kliver nämnde författare/artist, fullt "stassad" med solglasögon och stjärnattityd. Han tar fram sitt bensinkort och lägger dessutom en kvällstidning på disken. Därefter utspelar sig följande:
Kassören/bekanten: *drar bensinkortet och ler mot kunden* Det blir tio kronor, tack.
Lundell: *lite surt* Men jag tar tidningen på kortet, också.
Kassören/bekanten: Du kan inte betala kvällstidningen på bensinkortet, du kan bara betala bensinen med det. Du får betala kontant för tidningen.
Lundell: *drar ner solbrillorna och spänner ögonen i min bekant* Men...du ser vem jag är, va?
Kassören/bekanten: *glatt* Ja, det är Ulf Lundell, va? Det blir tio kronor, tack!