Demensrapport

Här är det tvära kast: hårdrock ena dagen, möte med sjukvårdspersonal och kommunala handläggare den andra.

När jag kom till det inbokade mötet på sjukhuset idag, berättade personalen att pappa och den han delat rum med har varit stökiga under natten. Haft sönder glas, kissat i varandras sängar och varit allmänt oroliga. Detta resulterade i att pappa placerades i ensamrum och fick lugnande medicin. Och jag sänder en tacksamhetens tanke till Ilva, som förvarnade att sjukhusvistelsen kanske kunde förvärra situationen. Det har den sannerligen gjort. T o m den kommunala handläggaren reagerade och sa att han förändrats väldigt mycket på den korta tid som gått sedan hon träffade honom. Och med detta nya tillstånd och en vänsterfot i paket, vågade hon inte släppa hem honom, utan nu kommer han att placeras på ett tillfälligt boende under tiden han går gipsad. Det är ingen rolig situation, och jag tror att det kommer att göra att han kommer att bli ännu mer förvirrad, men det känns som den enda lösningen. Jag kan inte få ur honom vad han själv vill, han bara pratar osammanhängande och minns snart inte längre hur det ser ut hemma där han bor, säger han. Men vad jag kunde förstå av hans prat, så verkar han inte riktigt vilja vara hemma i lägenheten med hemhjälp. Min bror masar sig motvilligt upp från de småländska skogarna. Han har fortfarande inte förstått hur illa ställt det är, utan har pratat med pappa när han varit klar och redig och kunnat ringa själv. Nu får han själv märka hur det ligger till. Själv tänker jag ta pappaledigt.