söndag, oktober 23, 2005

Människor jag mött som berört mig - del 1

När jag var femton-sexton hängde jag på "Jumpen". Jump-In var discot på Gröna Lund, och det var det häftigaste man kunde hänga på, på somrarna i slutet av sjuttiotalet. Niklas Strömstedt var DJ, Allan Edwalls son, Mattias, stod i dörren. Publiken var oerhört blandad; popsnören, punkare och tivolibesökare hittade hit, dansade, spelade flipper och åkte Flygande Mattan i Lustiga huset, eftersom det jobbade en skitsnygg kille där som hette Rade, och som lät oss åka gratis, hela tiden. Här grundlade jag mitt musikintresse; allt som spelades på skivtallrikarna där, sprang jag och köpte på singel på Wolfie's på Gamla Brogatan.
Jag blev kär. Han hette Larssa. Han var lång, blond, hade fly- (uttalas flajj) frissa och en röd collegejacka med vita ärmar. Varje gång vi sågs fick jag gelé-ben och rodnade. Ibland kramade han om mig och pratade länge med mig, ibland gav han mig bara ett ögonkast och gick förbi utan att hälsa. Jag trånade. Ett par somrar i rad var han det vackraste och mest oåtkomliga jag mött. Åren efter att Jumpen stängde, sågs vi ute flera gånger och han var fortfarande vacker och åtråvärd.
Ungefär 10 år efteråt, stötte vi på varandra av en slump. Jag jobbade på sjukhus och han låg inlagd för ljumskbråck. Jag hälsade på honom ett par gånger under sjukhusvistelsen och till slut bestämde vi "date". Herregud! Min stora tonårsförälskelse och jag! Minns att jag var fruktansvärt nervös den kvällen. Alla minnen från kvällen är väl inte helt sorterade, men det hela slutade i hans armar, i hans lägenhet strax utanför Stockholm. Fick lite senare höra att han var tillsammans med en tjej redan, men att det inte var helt bra mellan dom. Nåt mer blev det heller inte mellan oss, och jag minns faktiskt inte nu om jag ens ville att det skulle blivit det. Det kändes mest som något som bara var tvunget att hända, förr eller senare.
Bara en kort tid efter dog Larssa. Han var sjuklig och avled, vad jag minns, av en hjärninfarkt, jag tror knappt han var fyllda 25. Varje gång jag går på Gröna Lund, tänker jag på honom.

3 Comments:

At 1:14 fm, Anonymous Gnosan said...

Vilken livs-historia du kommer med,ungdom,längtan, kärlek och smärta..och allt för tidig död.
Förstår att det finns ett speciellt rum i ditt hjärta som öppnar sig hos dig då du vandrar på Gröna Lund och tänker på honom.

mvh G

 
At 9:24 fm, Blogger Mamselamsen said...

Jag har också en liknande historia. Men "min" kille dog i en bilolycka.

 
At 10:43 em, Anonymous Lena said...

Det här är smärtsamma upplevelser flickor...att gå vidare är inte alltid så lätt...

 

Skicka en kommentar

<< Home