söndag, oktober 02, 2005

Kartongeländet är över

Äntligen! Irritationsmomentet är borta ur mitt liv.
Kanske någon tror att jag använder dessa lättnadens ord om min far, men det gör jag inte. Jag har under en längre tid, närmare bestämt sedan inflyttningen i den stora lägenheten i maj, gått och irriterat mig på dom triljoner ouppackade kartonger som stått utposterade lite här och var i vårt hem. Sambon är största boven; han har haft ungefär 15 kartonger med CD-skivor stående, som samlat damm i massor. Han verkar ha gått och väntat på att ett skåp av något slag skall trollas fram ur tomma luften. Ledsen grabben, Joe Labero bor inte här! Och så till slut, efter mycket tjat från mig, har vi löst förvaringsfrågan (eftersom den stoora lägenheten saknar källarförvaring - vi bor i det som varit källarförrådet...). Idag har, helt sonika, ungefär 20 kartonger och lite annat löst skräp, forslats över till sambons farmor i Årsta. Hon har ett jättelikt förråd, som vi får låna av henne tills vidare. Tack! Denna utrensning medförde att jag, under en del tandagnisslan, slängde en hel drös av mina, hittills kartongförvarade, gamla kläder. Jag klarar inte av att slänga kläder! Tänk om jag vill ha något av dom där jättefula plaggen om ett par år? Va!? Det kan ju bli mode igen med midejkorta kavajer och moonboots? Och mammakläderna?! Tänk om jag skulle bli på smällen igen? Inte slänga! Till slut var det bara att bita i det sura äpplet och hiva eländet i stora, svarta plastsäckar. Nu står de, dumpade, i grovsoprummet. Jag hinner fortfarande ångra mig!

Snart måndag igen. Jag hoppas att den här sköna, avslappnade känslan kommer att hänga med mig till jobbet imorgon. Torsdag kväll blev någon slags förlösare för mig, vet inte vad det beror på, men det kändes som en vändning efter bloggningen. Tror också det berodde på att jag jobbade undan lite av det värsta hemifrån också. Konstig känsla egentligen; att känna sig så liten, ynklig och uschlig ena sekunden och sedan vakna upp och allt känns som om det bara varit en mardröm. Weird! Fredagen var ganska soft även om det fortfarande var mycket att göra, och helgen har varit mysig, trots lördagkvällens känslostormar.

Nu ska vi toppa det hela med en film, The Life Aquatic med Bill Murray, och lite myspys i soffan. Har hört att den ska vara bra. Vi får se.

14 Comments:

At 7:56 em, Blogger Lyckliga Grodan said...

shong fehoj så det stänker om det.. way to go biggis.. jag blir lite avundsjuk.. kanske ska jag slänga nåt så det blir fart på den gamla grodan...

 
At 9:25 em, Blogger Mamselamsen said...

Visst känner man som om ett tungt ok har lyfts av axlarna, när man gör sig av med en massa mög.

 
At 9:29 fm, Blogger Anna P said...

Det är en befrielse när man kommer till skott och slänger! Av hundra kastade prylar saknar man på sin höjd två under närmaste femårsperiod. Och av dessa två hade bara en stämt överrens när man väl stått med den i handen!

 
At 8:11 em, Blogger Ola said...

Vad tyckte du om Life Aquatic? Själv tyckte jag att den var rolig, rörande och helt obeggriplig samtidigt.

 
At 8:19 fm, Blogger B*i*g*g*i*s said...

LG: Det är skönt att slänga saker, men mindre skönt att packa ner saker som behövs i hemmet.

Mams: Japp!

Anna: Precis så resonerar jag också. Troligen hade vi kunnat kasta mer än hälften av kartongerna från början, men vi börjar så här!

Ola: Hmmm. Jag tyckte inte om den. Bitvis var den rolig, men det hände inte så mycket, och jag har svårt att bli (be)rörd av en film med Bill Murray i huvudrollen (förutom Lost in Translation, kanske). Har man varit med i en film som Tom i bollen, så blir det svårt... :-) Roligast var killen som satt och spelade Bowie-klassiker i nästan varje scen...

 
At 3:31 em, Blogger Ola said...

Biggis: Förstår vad du menar. Man blir berörd mer på ett intellektuellt plan än på ett känslomässigt, hur det nu går till. Däremot gillar jag Murrays dämpade spel.

Bowie-grejen gillade jag också. Han som spelar och sjunger gör även en av huvudrollerna i City Of God (hette den va?.

 
At 7:41 em, Blogger B*i*g*g*i*s said...

Ola: Problemet/grejen med Murray är att man ibland inte vet om han skämtar eller är allvarlig. City of God har jag inte sett. Sevärd?

 
At 8:46 em, Blogger Ola said...

Biggis: City Of God är en brutal och hemsk film, men ytterst sevärd.

Murray i Life Aquatic är, som du skriver, i gränsladet mellan allvar och humor. Filmens brist är kanske att den är lite för smart för att man ska bli berörd. Man anar en slags distanserad ironi i hela skådespelet som kan göra det svårt att ta till sig den. Den är väldigt "medveten" om sin form. Man tror man tittar på ett drama och helt plötsligt blir det piratattack.´

Har du sett Wes Anderson tidigare filmer Bottle Rocket, Rushmore och The Royal Tennenbaums?

Förståelsen för Life Aquatic kan öka om man "kan" regissören, så att säga.

 
At 5:50 em, Blogger B*i*g*g*i*s said...

Ola: Du beskriver precis vad jag känner för Aquatic. Det där med distanserad ironi kan vara väldigt, väldigt svårt. Åtminstone för mig. Sådär svårt som jag har för t ex Henrik Schyffert. Jag gillar liksom inte tanken på att någon skrattar bakom ryggen på mig... :-)

Den enda jag har sett av Andersons tidigare är The Royal Tennenbaums, och den tyckte jag mycket om. Både Angelica Huston och Gene Hackman är suveräna i sina roller. Bottle Rocket har gått mig helt förbi, och Rushmore har aldrig talat till mig från video/DVD-hyllan. Tyvärr.

 
At 3:36 em, Blogger Ola said...

Biggis: Distanserad ironi bygger till stor del på att man faktiskt "känner" komíkern i fråga, ja. Schyffert har jag ju vuxit upp med. Jag var fjorton, tror jag, när Hassan började sändas. Jag gick på gymnasiet när NileCity slog till. Sen är jag en sådan där elak typ som gärna skrattar bakom ryggen på folk. Förhoppningsvis skrattar någon bakom ryggen på mig, så slipper jag ha dåligt samvete.:)

Tennenbaums är den Anderson-film med störst hjärta, helt klart, och även hans bästa. Men jag vill även rekommendera Rushmore. Och om det då visar sig att du gillar den så kan du väl lika gärna se Bottle Rocket också.

Annars borde du se Fletch (inget försök att skratta bakom din rygg, Chevy är svårt underskattad). Men den är nog beroende av att man är på rätt humör.

 
At 10:29 fm, Blogger B*i*g*g*i*s said...

Ola: Jag älskar valda delar av Hassan, men ibland driver man drivandet med andra lite för långt. Jag tycker inte det är kul när man ringer till en gammal tant och låtsas vara Lasse Berghagen, det är bara taskigt... NileCity var också bra och jag älskade I Manegen...
Nog kan jag också garva lite rått bakom någons rygg, erkänner jag.
Fletch har jag sett både en och två och tre gånger, och Steve Martin-filmerna (Dr Hfuhruhurr's dilemma är en av de roligaste filmer jag vet). Gillar sjuk humor.

 
At 3:44 em, Blogger Ola said...

Det värsta med att bli äldre är att man får ett samvete. Ibland kan jag komma på mig själv med att tänka "nej, men det där var väl onödigt" i humorsammanhang. Det slutar väl med att man sitter framför Allsång På Skansen och klappar i otakt.

Steve Martin har jag aldrig riktigt fastnat för, men Blues Brothers gillar jag. Det är väl lite samma Saturday Night Live-tradition (och samma sak med Chevy). Det kan inte vara lätt att göra en tvåtimmars-film med max sju sidor manus, en biljakt som tar upp halva speltiden, och ändå få det att fungera. Lysande.

 
At 9:30 em, Blogger B*i*g*g*i*s said...

Allsång... Never! ;-)

 
At 5:43 em, Blogger Ola said...

Det finns alltså hopp även efter trettio (det finns bara två ålderskategorier: före och efter trettio). Bra!

 

Skicka en kommentar

<< Home