Hårig

Mamma och Lilla Körsbäret i badrummet. Mamma framför badrumsspegeln med pincetten i högsta hugg, angriper hårstråna på hakan.
- Vad gör du mamma?
- Jag tar bort hår.
Med lätt anklagande röst:
- Har du skägg, eller?

Sångfåglar

Negativa trenden håller i sig. Jag fortsätter gnälla, nu när jag ändå är igång.

Varje gång jag hör en intervju med en artist, blir jag så irriterad, när vederbörande kommer dragande med den gamla klyschan: "jag började sjunga redan i tvåårsåldern".

Varför drar man till med den? Nästan alla små barn sjunger! Med mer eller mindre skön stämma visserligen, men sjunger gör nästan alla barn jag har träffat. Favoritlåtarna hemma är allt med Crazy Frog, Höjdarna och möjligen "I aschlet på en ko, där växer ett fågelbo" (som kan varieras med olika rim i det oändliga, och ja, jag är troligen en dålig mamma som lär mitt barn en sån sång...).
Varför måste man utmåla sig som sångare redan innan man vant sig av med blöja?
Och när ska en reporter våga ifrågasätta den här klyschan? Är det ens nån som tänker som jag?

Ja, det är måndag morgon... igen...

Möööög!
Jag är trött, grinig och ovillig att arbeta.
PMS? Nej, inte ens det kan jag skylla på.

Jag skyller istället på:
- hösten som snart kommer att gå över i vinter som kommer att vara i ett halvår
- att det är svinkallt på kontoret och jag fryser
- att jag är en obotlig pessimist och en negativ människa i största allmänhet.

Eller också behöver jag en kväll på stan.
Sprit, anyone?

Saknad

Det är inte bara jag som saknar Liten Söt Sambo.
Mitt under fredagsmyset; ostbågar, saft och "Stuart Little" (som ju handlar en hel del om längtan och mys med familjen) brast det för Körsbärsblomman. "Paaaaappa!" pep hon och började grina. "Jag vill gosa med pappa!". Sedan satt hon och snörvlade resten av filmen och fick nästan mig att börja grina också. Jag föll till och med till föga när hon bedjande sa: "sov en liten, liten stund med mig!" vid läggdags, trots att hon är avvänjd och somnar själv på kvällarna sedan snart två månader tillbaka.

Men nu är det tydligen över för den här gången. (Har vi ju inte sett ännu, sa hon med ett stänk av bitterhet).
Inga mer resor förrän i januari. Åh, vad vi ska mys-tanka tills dess!

Skål

Inte förrän jag fick veta att en av artisterna jag jobbar med ska vara med i programmet, visste jag att det existerade. Läser man på hemsidan, förstår man att det rullat ett tag, men det har gått mig spårlöst förbi.

När jag var yngre och gick på gymnasiet, var jag hemligt förälskad i en av programledarna (till vänster på bilden). Micke var skitcool; han var punkare och hade alltid jätteballa kläder och spret-frilla i varierande kulör. Trots den stentuffa ytan, var han väldigt, väldigt snäll. Något mer än en hemlig romans från min sida, blev det naturligtvis inte. För några år sedan stötte jag ihop med honom i en bar där han jobbade. Vi kände igen varandra, och pratade om gamla, goda tider och uppdaterade varandra kort om våra liv. Borta var punkfrillan och dom trasiga brallorna men där buspojksglimten i ögat hade han mycket kvar av...

Mera höstblues

Ensam torsdagkväll kommer även att bli ensam fredagkväll. Visst, Lilla underbara Körsbärsblomman finns ständigt vid min sida, men just nu trånar jag mer efter vuxet, socialt umgänge. Liten Söt Sambo reser till Mariestad med TKU för en videoinspelning.

Och imorgon har jag planerat att städa ur pappas lägenhet. Den sista oktober roffar hyresvärden åt sig den. Dom står redan i tamburen och stampar för att renovera den lilla hyresrätten och sälja den som bostadsrätt.

Hoppas en god natts sömn kan göra mig på bättre humör.

Höstblues

Hösten är verkligen inte min tid.
När mörkret sänker sig över tillvaron, då dalar mitt humör. Jag blir grinig, trött och tappar geisten och självförtroendet. Då vill jag gömma mig för omvärlden, gömma mig undan mig själv. Hur mycket smink jag än smetar i ansiktet, ser jag trött och glåmig ut. Håret verkar ständigt i behov av klippning, fastän det nästan är nyklippt. Dom grå stråna lyser envist och retsamt igenom färgningen. Utbudet på TV är obefintligt. Hyr jag en film så somnar jag. Böckerna i bokyllan står olästa.

På lördag ställer tillvaron om sig till vintertid. "Jag ser tillbaka på sommaren" - alltså ställer vi tillbaka klockorna. Själv vill jag ställa in mig på vinterförvaring.

Visst kan jag hämta dig!

Ensam hemma del 379

Jorå. Jag var förvarnad. Vi har talat om det, Liten Söt Sambo och jag. Den här månaden var öronmärkt åt mycket kvällsarbete. Men det är så jääääävla tråkigt att vara ensam hemma igen...

Idag är det spelning med ett av deras - känns det som - miljarder band på Debaser Medis. Enligt dagens Metro kan det vara den första, och sista, spelningen för konstellationen ifråga.

Jag får väl betala räkningar, jag...

Tråkslag!

Våningssäng

Vab

Det är inte bara mig det är synd om.

Lilla Körsbärsblomman brast ut i storgråt när jag hämtade henne i tisdags eftermiddag. Helt plötsligt kom hon på att hon hade fantastiskt ont i ena örat. Inga klagomål hade hörts under dagen, sa personalen, men jag, som är så blödig och orolig så fort hon klagar över minsta småkrämpa, ringde fort som blixten till vårdcentralen på orten. Eftersom jag i princip redan var där, fick vi en akuttid och en myndig och korrekt läkare tittade henne i örat och tog halsprov, eftersom hon också klagat på halsont.

Visst, trumhinnan var lite röd, men buktade inte och halsprovet (åh, vad jag hatar halsprov - jag var tvungen att blunda för att inte klappa till honom när han kom med den där låååånga topsen och körde in den i munnen på henne!) visade inga bakterier.
Hon är hemma för andra dagen nu, och har inte sagt ett knyst om vare sig öron- eller halsont.
Däremot uppvisar hon hela dagarna prov på sin stora fantasi: en ljusblå filt blir en bäck och hon drar raskt på sig sin baddräkt och dyker i. Samma filt blir sedan en bil som hon kanar runt på i rummet. En fröjd att titta på!

Och jag får absolut inget jobb gjort.

Ramlar

Och det är lång väg ner
Och jag skulle aldrig ramla mer
Och jag ramlar Glada Gatan fram, sen ramlar jag tillbaks igen
Nu har jag ramlat gatan klart, men jag är ändå inte riktigt lika glad - själv
Håkan Hellström, "Ramlar"

Första eller andra dagen på semestern i Spanien ramlade jag. I helt nyktert tillstånd, mitt på ljusa dagen, slog jag en praktfull vurpa, med hala skor på en mjuk och hal trottoar. Axeln slogs nästan ur led, och det gjorde djävulskt ont. Så här nästan två månader senare knäpper det lite charmigt i axeln och den är inte fullt lika rörlig som förut.

Och nu hände det igen!
För en halvtimme sedan gjorde jag en sån där bananskal-halkning i trappen ner till undervåningen. I helt nyktert tillstånd, med på tok för långa byxor, slet någon undan trappsteget för mig. Jag slog i bakhuvudet, skulderbladet och, av någon konstig anledning, hakan. Och luften liksom bara gick ur mig, och jag blev sittande någon minut och bara kände efter om jag levde.

Det gör jag. Det knastrar lite oroväckande i nacken, så jag försöker undvika att ruska alltför mycket på huvudet. Det ömmar strax över vänster skulderblad och jag känner mig lite, lite kallsvettig och lätt illamående. Lite läbbigt var det allt, men lever gör jag.

Körsbäret sover, och sambon jobbar sent.
Det är synd om mig!

Byracka

På kontoret där jag fördriver den största delen av min, mer eller mindre, vakna tid finns en hund. Hund är kanske synd att kalla den. Skulle nog hellre sortera in den i facket 'ohyra'. Det är en sån där liten, ettrig variant av något som Paris Hilton då och då brukar stoppa under armen när hon trippar omkring på stan.

Jag är ingen hundmänniska. Jag gillar inte hundar. Inte så att jag avskyr dom, men någon form av hundaversion lider jag av. Alldeles utomordentligt specifik är jag när jag säger att jag inte gillar den här hunden. Varje besökare på kontoret får en rejält ettrig utskällning av denna lilla varelse. Det är särskilt killar som ligger på minus. Hundens matte tillrättavisar lite lojt ett par gånger, men verkar ha resignerat. Och varje gång jag äter lunch på kontoret, svassar den lilla besten runt benen och tittar uppfordrande på mig: "Jag vill ha! Jag ska ha!".

Funderar på att ta med resterna av en riktigt stark chili con carne imorgon...

Hjärtsnörp

Utanför kontorsfönstret ruvar hösten. Gula och bruna löv täcker den förut så gröna grässlänten. Det blåser lite lojt bland trädgrenarna.
För fem minuter sedan lyfte en skock duvor från gräsmattan, och en av dem flög med en hög duns in i fönstret, rakt framför näsan på mig.
Farligt nära en hjärtinfarkt.

Om att vara hård

Jag har gått och grunnat på en sak ett par dagar.
Smör, margarin och bordsmargarin. Alla dessa smörgåsattribut har olika grader av hårdhet. Varför, undrar jag? Ta t ex Lätta, eller varför inte låt-oss-smaksätta-Niveakrämen-med-olivolja-så-kanske-vi-kan-sälja-skiten-Lätt&Lagom. När man öppnar locket har innehållet en ganska krämig konsistens och är inte alls speciellt svårsmetad på mackan. Steget vidare är t ex Bregott. Här är det bäst att låta paketet stå ute i rumstemperatur fem minuter innan påsmetning. För att inte tala om riktigt smör eller margarin (om man nu skulle få för sig att lägga ett halv centimeter tjockt lager av det på sin smörgås). Då kräver smörpaketet en par karusellvarv i micron innan det är smetvänligt.

Det är förbryllande.
Jag måste nog kontakta P3 och "Bra fråga"-redaktionen.

Hycklare

F d handelsministern flyr Sverige. Om anledningen är medias hetsjakt tycker jag det är fruktansvärt tragiskt.

Huset i Djursholm ska säljas och en kommentar i dagens tidning fick mig att haja till lite:
- Flera mäklare har blivit ombedda att sälja villan i Djursholm, men sagt nej. Vi vill inte sälja den eftersom vi inte vill förknippas med den verksamhet som Borelius varit inblandad i, säger en mäklare på en av de största firmorna i Stockholm.

"...den verksamhet som Borelius varit inblandad i...". Hon anlitade barnflicka svart. Hon betalade inte sin TV-licens. Det där uttalandet låter som om hon var lierad med maffian, eller nåt.

Om mäklarna i stan inte vill göra affärer med andra än liljevita, oskuldsfulla människor kan de lika gärna klappa igen för gott! Och förresten har man ju hört ett och annat om mäklarbranschen också...

Om varuhus, frukt och grönsaker

Missa inte Dagens Visdomsord från Eddie Izzard.

Jag - ett (o)party animal

Jag vet inte hur ni tillbringar era lördagkvällar.
Själv har jag, samtidigt som jag badade en oavbrutet babblande Liten Körsbärsblomma, rensat handfatsavloppet i badrummet ("mamma, på Evas funkarprogram, då åkte vattnet upp och ner i röret, å in i väggen, ner i golvet å så upp igen!"). Därefter plockades Liten Körsbärsblomma upp, serverades Tomas & Vännerna och Percy ser spöken i bokform och därefter Puh & Tigger som insomningssaga i CD-spelaren. Efter denna lilla vilopaus fortsatte så min härliga avloppsrensarlördag i badrummet med stor rengöring av badkarsavloppet. Om jag skulle torka allt hår och annat mysigt grejs som jag grävt fram, skulle jag kunna virka en vinterpäls. Dessutom höll jag på att åsamka mig själv en grav hörselskada alternativt amputation, när teleskopskaftet på moppen trycktes ihop och höll på att penetrera min trumhinna. Men, nu är det rent, vattnet flyter som en klar bäck och rinner t o m genom rören som det ska.

Hjälp. Jag behöver socialt umgänge.

När katten är borta...

Liten Söt Sambo har åkt till Göteborg för att arrangera signering och stort releasekalas med dom där killarna han var i Umeå med häromdagen. Sveriges näst största stad må taga sig i akt framåt kvällskvisten - det kan gå hett till på Trädgår'n inatt...

Under tiden får vi försöka roa oss så gott vi kan på hemmaplan. Och det kan vi väl, trots att en av våra näsor rinner och en av våra munnar då och då kväker ur sig en härligt slemmig hostattack...

Musikblogg

När dom slog igenom, jobbade jag på det stora skivbolaget, där dom gav ut sina skivor. Jag var med och upplevde hysterin, den strålande skivförsäljningen, fansen - storheten. E-u-ro-p-e var verkligen Sveriges Största Rockband, och det funkade ju rätt bra utomlands också...

Sitter just nu och lyssnar på nya plattan som släpps på onsdag. Plattan är bra. Det är Joey's karaktäristiska röst; men den har mognat på något vis och vibrerar inte så där, enligt mitt tycke, irriterade, längre och det är tyngd och kraft i låtarna. Spår 2 låter som en hit, trean rockar på bra och dåliga musiker är de ju långt ifrån.
Jag tror den här plattan kommer att ge dem ny stjärnglans igen.

Lite kuriosa runt omslaget:
Du som kan lite om musik i allmänhet och Pink Floyd i synnerhet, kan möjligen skönja att att omslaget är gjort av Storm, som gjort de flesta av PF's omslagsbilder. När omslaget var klart utbrast skivbolaget: "men band-loggan, då!? Den måste ju vara med...!", varvid omslagsmakaren svarade: "Logga!? Det här är ett konstverk!".

Kompromissen heter "albumstickring", d v s man sätter en liten 'sticker' med logga och albumtitel på CD-asken...

Avdelningen Man lär sig något nytt varje dag...

Vitvaror. Det vet ju både du och jag vad det är. Spis, kyl, frys, disk- och tvättmaskin och såna prylar.

Men nu.

Lyssna.

Brunvaror.

Häromdagen fick jag lära mig att det faktiskt heter så. Med brunvaror menas hifi- och ljudanläggningar och sånt. Anledningen till att det heter just brunvaror är att slika tingestar förr om åren var just bruna.

Brunvaror.

Tänk. Jag får helt andra associationer. Men det är nog bara jag...

Om att lukta fisk

Eftersom vi var gräsänkor igår, jag och Lilla Körsbärsblomman, fick vi äntligen fisk till middag. Liten Söt Sambo äter inte saker från Havets Äckelheter. Sålunda tillagades det fiskgryta i hemmet igår - fisk, purjolök, curry, ägg, tomat och pressad potatis. Gott! Resten av grytan förtärdes som Dagens Lunch på kontoret.

Jag luktar. Nej, jag luktar inte. Jag stinker fisk! Det började redan på kontoret. Timmarna efter lunchen luktade det ungefär som om jag suttit på min lunchtallrik. Lukten av fisk och curry sitter överallt. Kläder. Hår. Näsan. Och jag kommer inte att äta den där fiskgrytan på ett tag.

Om att jobba hemma

Det är inte bara katterna som kan vara ett (eller två) problem när man jobbar hemifrån. Dom är visserligen ett par söta, gosiga och keliga problem som jag oftast har överseende med. Vad som däremot är fruktansvärt enerverande, är dessa - och nu tar jag till kraftuttryck - jävla telefonförsäljare som ringer precis hela tiden! Tre, fyra gånger om dagen ringer telefonen och den ena inställsamma rösten efter den andra säger, "Heej Biggis, får jag fråga; har du bredband", "...är du intresserad av...", "...jag ringer från xYZ-klubben och kan erbjuda...".

Nejtack. Jag är inte intresserad. Inte intresserad. Nix.nu!

Nämen...

Tjugotvå minuter över tjugotvå, med näsan begravd i en handlingsplan, kommer jag på.
Shit, Persbrandt! Jag har glömt våran dejt!

Nåväl, jag har hört att han har fullt upp med hon den där Reneé...

Ge upp, för fan!

Sluta nu! Inte ett ord till om svarta barnflickor, någon som fått ett par kronor extra för att ha gått och handlat åt en bekant eller putsat någons fönster. Jag vill inte höra. Jag vill inte läsa. (Och här sitter jag och skriver om det...)

Förresten. Jag vill träda fram. När jag var yngre, satt jag ofta, ofta barnvakt. Åt flera familjer. Jag kanske var 13-14 år. Jag fick pengar direkt i handen. Jag vill minnas att det var höginkomsttagare som anlitade mig. De betalade ingen arbetsgivaravgift. Jag betalade ingen skatt. Ingen sa någonsin någonting om det. Pappa och mamma tyckte tvärtom att det var kanon att jag drygade ut veckopengen.
Och innan jag fyllde 15 fick jag mitt första jobb på en hamburgerrestaurant.

Finns det någon kvällstidning jag kan träda fram i? Jag känner mig faktiskt kränkt och utnyttjad...

Not.

Date med Persbrandt, igen

Inte utan att jag är litelite glad att Liten Söt Sambo är bortrest (med H'a'm'm'e'rfall i Umeå) just imorgon kväll. Imorgon har jag nämligen en liten tete-a-tete med Micke P. Nära, nära ska jag sitta och titta. Synd att hon den där Rene Nyberg ska va' me' också...

Alla fuskar

Läser i Dagens Media att över 6.000 personer anmält TV-innehav, efter de senaste dagarnas skriverier, däribland en chefredaktör på en stor skvaller-, förlåt kvällstidning (vad sa jag om det där glashuset!?). Så jag tror nog att Radiotjänst kan ta och äta upp dom där orden: "Det har skadat oss enormt!".

Bitterljuvt

Det är aldrig roligt att vara borta från dom man älskar. Särskilt inte från hon, den där allra minsta. Däremot är det jättemysigt att höra det lätta dunsandet från små fötter, när man kliver in genom dörren, och ett glädjetjut: "Mamma!". Strax därpå tittar man in i två strålande ögon och två mjuka armar lindas kring halsen och utdelar en stor kram. Flera gånger idag har hon dessutom stannat upp i det hon hållit på med och vrålat: "Mamma, kraaaamas!".
Man kanske borde åka bort oftare?

Med sola' i Karlsta'

Karlstad var kul.
Utsålt. Gemytligt. Charmigt. Eftersom artisten och bandet inte spelar ihop särskilt ofta, lät det lite kul emellanåt och det var inte alltid lätt att avsluta låtarna på ett snyggt sätt. Men vem bryr sig? Där och då var det grymt bra ändå! Själv blev jag hela tiden omnämnd i mycket positiva ordalag och som "XX's promotor". Fick ett jättefint tack från scenen. Åh, det är så lätt att få hybris...

Pappas lägenhet är snart tom. Min bror har varit gäst i den stora huvudstaden över helgen, för ett födelsedagskalas, och blev fly förbannad på mig, när jag berättade att jag inte varit där och gjort något sedan begravningen. Den sista oktober ska lägenheten vara tömd och färdigstädad. Det är inte så att jag gjort det för att djävlas med någon, framförallt inte med min bror, och det är ju ändå 14 dagar kvar. Men han hade tydligen någon inre bild och dröm om att allt skulle vara klart när han kom upp igen.
Efter att ha fått honom att förstå (fast jag tror ändå att han tror att jag kommer att skita i det) att han måste försöka lita på mig, eftersom jag lovat, träffades vi i lägenheten. Han och hans sambo tog ett par kartonger med sig och sen skrubbade vi lite i den otäckt smutsiga lilla lägenheten. Jag har lovat att låta min granne, antikaffärmannen, titta på ett par saker och sedan köra resten till tippen.

24 kvadratmeter olycklig pappa.

Karlstad by night

Sitter med salladstallriken i knät. Lunch framför datorn för att hinna med det sista. Sedan en dusch, en snabb packning och så iväg till Karlstad. Fredagen den 13:e och en Biggis ute på motorvägarna... Hm. Jag säger ingenting, så har jag ingenting sagt...

Och där jag, några stenkast från Globen, köpte min sallad idag, tyckte jag att såg ett visst Superkryp. Hade stor lust att gå fram och fråga, men det är så lätt att sånt blir pinsamt. "Eeeeh, är det du som är Superkryp?". "Vem, sa du?". Och så hade jag ju inte duschat... :-)

Från 1 november går jag ner till 40% i min fasta anställning.
I mailboxen i förmiddags kom en förfrågan från ett litet skivbolag som ville höra om jag kunde jobba med en artist, som verkade mycket intressant. Tyvärr - eller så kanske jag inte ska säga? - börjar det tjockna till rejält i kalendern nu: jag jobbar för tillfället med fyra projekt och ett femte på gång i november, så det känns som om jag måste säga nej. Det tar emot, men jag måste tänka på att kunna göra ett bra jobb också.

Så, Karlstad - here I come!
Beware, alla värmlänningar!

Skandaler

Nu börjar jag innerligt tröttna på medias skandalrapportering om politikerna. Det har pågått så länge jag kan minnas, och rubrikerna blir bara svartare och större. Först var det sossarna som skulle hängas ut och avrättas offentligt, alternativt säga "snälla söta svenska folket, förlåt mig, jag ska aldrig någonsin göra om det!". Nu är det alliansen som är i blåsväder. Journalisterna har säkert flera månader före valet grävt och luskat och hittat den ena lilla godbiten efter den andra. Varenda liten allianspolitiker har granskats med lupp. Men den som spar han har: "det här väntar vi med till efter offentliggörandet av ministrarna, då blir det stora rubriker".

Det är bara att inse - ALLA fuskar. Det spelar ingen roll om man är sosse, vänsterpartist, moderat eller kristdemokrat. Det finns små, små skelett i de allra flesta politikers garderober. Bara man går in i den tillräckligt långt. Alla har varit små; kastat sand på någon i sandlådan, haft sönder någons leksak, blivit tonåring och rökt något olämpligt, tagit något och glömt betala.

Jag är så trött på medias ensidiga bevakning av politikerna. Det är jantelagen, all over. Det är alltid den som sitter i topp, som ska tas ner på jorden igen. Medan de som sitter i opposition sitter där, också med garderobsskelett. Men dom väntar vi med att gräva fram, för det ger större rubriker och svider mer att fälla dom, när DE sitter på toppen.

En ytterligare, liten passus bara. Ibland får jag lust att säga "look who's talking!" För ibland är det mycket sten som far omkring i glashusen. Jag har sett journalister in action, och vi snackar inte söndagskoleuppförande då...

Ovanlig känsla

Så underbart att jobba i medvind!
Helt plötsligt får jag jobba med en artist, där man måste sålla bland intervjuförfrågningarna. Jag säger inte att det andra, motvindssättet, alltid är negativt, för det ger en jäkla kick när man lyckas istället, men det har varit tillräckligt mycket motvind det senaste året.

Nu blåser vi på!

Stort

Jag visste redan att det skulle bli mycket jobb med det nya projektet jag jobbar med fr o m igår. På eftermiddagen visade det sig att det kommer att bli MYCKET jobb. Artisten ifråga ska nämligen vara med ett i stort årligt musikspektakel nästa år.

Jobbigt kommer det att bli men säkert också ganska kul.
Så det är bara att kavla upp ärmarna och förbereda sig.

Svälj...

Bäst - på alla sätt

Jag är ihop med - hrm ursäkta, förlovad med - ett unikum.
För jag tror han är den enda killen i världen som självmant föreslår: "ska vi åka till Ikea, älskling?".

Bäst i test - sushi

Nu kan det sägas.
Till lunch har jag inmundigat Stockholms, ja kanske t o m Sveriges, bästa sushi. Måhända är jag en smula partisk i målet, eftersom han är en god vän. Men jag tycker ändå det faktum att sushimäster himself, Peter, är förbjuden att delta i kommande sushi-SM säger en hel del. Anledningen var, enligt juryn, att han står i en klass helt för sig...
Har ni vägarna förbi Tegnérgatan 43 och gillar god sushi, är detta något man inte får missa.

Mäss-slut

Det är slut, det är slut, det är över nu. Jag minns inte vem det var som sjöng det, men det är vad jag gärna vill stämma upp i just nu, medan jag sitter här och stinker wokad älg, whiskey och humle. Det är över nu.

Jag har inte mycket till övers för fulla människor, särskilt inte när jag är helt nykter själv. Dom är bara jobbiga. Det var många fulla människor på mässan när jag gick därifrån. Mycket stökigare än förra lördagen. Ett par gånger vägrade vi t o m servera. Fick dessutom ett helt gäng mc-killar som stammisar vid vår monter, som tydligen fattade tycke för mig och kom tillbaka precis hela tiden. Ingen annan vågade gå fram så länge dom stod där...
Well, det lägger vi bakom oss nu. Ska först försöka landa med mina bultande fötterna på hemmajord igen. Sen ska jag tryna som den lilla gris jag är.

Öl och whiskey

Mäss-dagen är över. "It was a mess". Måste erkänna att jag gillar att stå och snacka med folk så där, över disk. Det är ju en tacksam produkt man erbjuder, så alla är glada, trevliga och lite lätt salongsberusade. Och jag märker att ju säkrare jag blir, desto lättare flyter snacket och man kan slappna av och bli mer naturlig och mindre försäljaraktig. Jag gillar inte säljare.
I Mackmyramontern står en otroligt trevlig kille från Gävle, som är en jävel på att snacka. Och snacka på "rätt" sätt. Han är rolig, personlig och låter aldrig inrepeterad.

Ett par gånger idag har jag faktiskt fått beröm; "tack för en trevlig och bra presentation" och det gör mig extra glad, eftersom jag aldrig någonsin skulle drömt om att stå och prata på det här viset för tio år sedan. Då, när jag blev röd i ansiktet så fort någon tilltalade mig. Jag tror det har med åldern att göra; nuförtiden skiter jag i (sanning med modifikation; men jag bryr mig inte lika mycket i alla fall) om jag gör bort mig eller det blir fel.

En oändlig massa människor har passerat revy. Stod och pratade väldigt länge med ett par från Kumla. Jag berättade att jag just läst "...och Piccadilly Circus ligger inte i Kumla" av Håkan Nesser och det visade sig att damen var kusin med honom.

En sista klunk av min Zlatopramen, som jag fick med mig hem från mässhallen. Sedan är det dags att krypa ner i den sköna sängen. Imorgon är sista dagen, och det lär bli kaos...

Lite om lite

Har inte ens börjat jobba på mässan än, och jag har redan ont i ryggen och fötterna... Jag vet, man ska inte klaga, men nu blev det så ändå.
Oh, well. Håret är numera kolsvart i alla fall. Och jag har gått ner fem kilo.
Och "mitt projekt" fick en helsida i Filipstads tidning.
Och på fredag åker jag till Karlstad.
Och Calle Bildt blev ny utrikesminister. Jag gillar Calle. Han är bra. Torr men bra. Och jag tror att han är aktad och respekterad ute i världen. Bra val, Fredde!

Öl & whiskey

Passet på torsdagens Öl & Whiskeymässa blev kortare än planerat. En av oss Jack-brudar var helt enkelt överflödig, och den som fick gå hem blev jag. Det var bara att tacka och ta emot! Nåväl, åtta timmar hann jag klämma in där, ändå. Imorgon blir det ännu fler. Det blir nog inte något snack om att gå hem, då...
Hann med ett par provsmakningar idag. Av Jack Danielssortimentet kan jag klart rekommendera Gentleman Jack. Synnerligen behaglig whiskey (nej, JD vill inte vara en bourbon!) med lång, vänlig, varm och rund smak, till skillnad mot originalet, som är rå och kantig.
Vägg i vägg med vår monter ligger svenska whiskytillverkaren Mackmyra. Där är det totalt fullsmetat med folk hela tiden. Det lockar med svensk whisky, onekligen. Och onekligen är den alldeles för stark för mig...

Orättvisa

Jag har en jämngammal vän som jag lärde känna i början av 80-talet. Vi träffas emellanåt; ibland går det lång tid mellan mötena, men varje gång vi ses blir det en hel massa gagg och snack. Trevligt. Ikväll var hon här ett par timmar och jag tror det var ett och ett halvt år sedan vi sågs senast.
Den jämngamla vännen är sjuk. Väldigt sjuk. Hon lider av en ovanlig, reumatisk sjukdom som heter SLE. Dessutom har hon en hel massa andra vidhängande symtom och syndrom. Hon har ätit kortison sedan hon var 11 år och för tillfället äter hon 15 olika mediciner varje dag. Varje gång jag träffar henne, beundrar jag henne för att hon är så otroligt tapper. Hon har ont hela tiden, överallt, men hon har alltid nära till skratt och ironiserar gärna över sin situation och alla sina krämpor.
Men idag kändes det lite annorlunda. Hon är så otroligt trött, både fysiskt och psykiskt. Trött på att ha ständig värk och en sliten kropp. Trött på att behöva ringa runt till alla olika instanser - försäkringskassan, färdtjänst, sjukhus, apotek... "Det är verkligen ett heltidsjobb att vara så här sjuk!".
Mitt hjärta blöder för henne. Mitt hjärta blöder för alla svårt sjuka människor som kämpar vidare i ett samhälle som mer och mer bara anpassas för de unga och friska. Och jag värdesätter varje dag jag (och min lilla familj) vaknar upp, frisk och pigg och utan krämpor.

Livet är fan så orättvist ibland...

Sorgearbete

Talade med min bror. Han bearbetar sin sorg, sina tankar och sina minnen. Han har min fulla respekt och förståelse. Har börjat inse hur nära dom två verkligen stod varandra och kan förstå lite av dom tankar som far genom min brors huvud nu.
Samtidigt står jag på något sätt vid sidan om och betraktar, bara. Visst, jag känner också en viss sorg, men över helt andra saker. Jag har inga minnen, annat än mindre glada, som jag kan tänka tillbaka på och småle åt. Inte så att jag tycker synd om mig själv, det är inget ömkande det handlar om. Vi hade ingen relation, bara. Han som kom in i mitt liv när jag var ett år, känns nästan som en främling för mig. Ju mer min bror berättar om han som blev min pappa, desto mer inser jag att jag inte kände honom alls. Det sörjer jag.

Status of the silverfisks

Dosorna från Anticimex har fortfarande inte kommit. Nytt samtal till dem idag. De lovade återigen skicka.

Gammelmamma: Usch, det är så hemskt med dessa silverfiskar överallt!
Lilla Körsbärsblomman: Men mamma, det är väl bra att vi har fått gäster...

Om att snooza

Timmen börjar bli sen.
Två av familjemedlemmarna är trötta. Den ene drar timmerstockar i soffan strax bakom mitt högra öra. Själv har jag blivit en hejare på det där bubbelspelet - lyckas tömma skärmen på bubblor flera gånger om dagen, fast jag egentligen borde göra annat. Prison Break har avverkats och det ryktas om dubbelavsnitt nästa måndag. Trevligt.

Surfade in en snabbis på Aftonbladet och läste om en ny dödsskjutning på en skola i USA.
Ibland vill jag bara sätta mig ner och gråta över att jag satt barn till den här världen.
Utanförskap. Mobbing. Övergrepp. Miljöförstöring. Mord. Krig. Hur sent ska syndar'n vakna, egentligen? Hur länge ska vi, halvsovande, fortsätta treva med handen över väckarklockan och trycka 'snooze'?

Live and direct

Mitt första, egna jobbprojekt talar ut i P4 Extra as we speak.
Han är bara för go'!

12 timmar senare

Jorå, serru att va'hettere...

Skallen är totalt urblåst efter att ha stått på mässa och serverat rock'n'roll-whiskey i över 12 timmar. Om jag böjer mig ner, har jag stora svårigheter att räta på ryggen igen. Fötterna värker och rösten är nästan helt borta. Men roligt var det ändå, faktiskt. Och så mycket värdelöst (whiskey/bourbon)vetande jag har matat in i skallen. Och så det stinker om hela mig! Spritlukten sitter i kläder, hår och näsa... Urk...
Är man singeltjej ska man verkligen satsa på att jobba på spritmässa. 85% av besökarna är killar. T o m en gammelmamma som jag blev stött på. Riktigt söt var han, och nyskild. Tyvärr funkar det ju inte på en som är nyförlovad och har en liten Söt Sambo liggande utslagen på soffan hemma...