Orättvisa

Jag har en jämngammal vän som jag lärde känna i början av 80-talet. Vi träffas emellanåt; ibland går det lång tid mellan mötena, men varje gång vi ses blir det en hel massa gagg och snack. Trevligt. Ikväll var hon här ett par timmar och jag tror det var ett och ett halvt år sedan vi sågs senast.
Den jämngamla vännen är sjuk. Väldigt sjuk. Hon lider av en ovanlig, reumatisk sjukdom som heter SLE. Dessutom har hon en hel massa andra vidhängande symtom och syndrom. Hon har ätit kortison sedan hon var 11 år och för tillfället äter hon 15 olika mediciner varje dag. Varje gång jag träffar henne, beundrar jag henne för att hon är så otroligt tapper. Hon har ont hela tiden, överallt, men hon har alltid nära till skratt och ironiserar gärna över sin situation och alla sina krämpor.
Men idag kändes det lite annorlunda. Hon är så otroligt trött, både fysiskt och psykiskt. Trött på att ha ständig värk och en sliten kropp. Trött på att behöva ringa runt till alla olika instanser - försäkringskassan, färdtjänst, sjukhus, apotek... "Det är verkligen ett heltidsjobb att vara så här sjuk!".
Mitt hjärta blöder för henne. Mitt hjärta blöder för alla svårt sjuka människor som kämpar vidare i ett samhälle som mer och mer bara anpassas för de unga och friska. Och jag värdesätter varje dag jag (och min lilla familj) vaknar upp, frisk och pigg och utan krämpor.

Livet är fan så orättvist ibland...