Sorgearbete

Talade med min bror. Han bearbetar sin sorg, sina tankar och sina minnen. Han har min fulla respekt och förståelse. Har börjat inse hur nära dom två verkligen stod varandra och kan förstå lite av dom tankar som far genom min brors huvud nu.
Samtidigt står jag på något sätt vid sidan om och betraktar, bara. Visst, jag känner också en viss sorg, men över helt andra saker. Jag har inga minnen, annat än mindre glada, som jag kan tänka tillbaka på och småle åt. Inte så att jag tycker synd om mig själv, det är inget ömkande det handlar om. Vi hade ingen relation, bara. Han som kom in i mitt liv när jag var ett år, känns nästan som en främling för mig. Ju mer min bror berättar om han som blev min pappa, desto mer inser jag att jag inte kände honom alls. Det sörjer jag.