Ramlar

Och det är lång väg ner
Och jag skulle aldrig ramla mer
Och jag ramlar Glada Gatan fram, sen ramlar jag tillbaks igen
Nu har jag ramlat gatan klart, men jag är ändå inte riktigt lika glad - själv
Håkan Hellström, "Ramlar"

Första eller andra dagen på semestern i Spanien ramlade jag. I helt nyktert tillstånd, mitt på ljusa dagen, slog jag en praktfull vurpa, med hala skor på en mjuk och hal trottoar. Axeln slogs nästan ur led, och det gjorde djävulskt ont. Så här nästan två månader senare knäpper det lite charmigt i axeln och den är inte fullt lika rörlig som förut.

Och nu hände det igen!
För en halvtimme sedan gjorde jag en sån där bananskal-halkning i trappen ner till undervåningen. I helt nyktert tillstånd, med på tok för långa byxor, slet någon undan trappsteget för mig. Jag slog i bakhuvudet, skulderbladet och, av någon konstig anledning, hakan. Och luften liksom bara gick ur mig, och jag blev sittande någon minut och bara kände efter om jag levde.

Det gör jag. Det knastrar lite oroväckande i nacken, så jag försöker undvika att ruska alltför mycket på huvudet. Det ömmar strax över vänster skulderblad och jag känner mig lite, lite kallsvettig och lätt illamående. Lite läbbigt var det allt, men lever gör jag.

Körsbäret sover, och sambon jobbar sent.
Det är synd om mig!