Det är över

Tackålov. Vid tvåtiden i eftermiddags var inventeringshelvetet över! Enligt dom som varit med förr, var detta den överjävligaste inventeringen, alla kategorier. Någon - och jag nämner inga namn, men han har varit med vid flertalet inventeringar, tog fram inventeringslistorna i leverantörsordning istället för nummerordning. För er som inte har en susning om vad jag pratar om, kan jag bara upplysa om att det var, som Brasse skulle uttryckt det: FEL, FEL, FEL! Och upprinnelsen till att hela kalaset tog ungefär 3 dagar längre tid än vanligt. Så det kan gå...
Inser att jag blir tvungen att säga upp mig i lagom tid till nästa års inventering.

En sak som förresten fascinerar mig något oerhört på mitt nuvarande arbete:
Ingen törs/vill/orkar göra något eller fatta beslut i någon form, utan hänvisar hela tiden till tesen "det får chefen avgöra" eller "fråga chefen". Jag fattar inte varför det är så...

Bror på besök i stora staden. Varje gång jag pratar med honom känner jag hur det börjar krypa i hela kroppen. Egentligen är det nog tur att vi bor 35 mil ifrån varandra. Jag skulle förmodligen klösa ögonen ur honom om han bodde i min närhet.

En urmysig kväll med lillsmulan, som trallade, skrattade och skuttade omkring mest hela tiden. Bra dag på dagis, antar jag. Mindre bra dag förra veckan, dock. I torsdags blev hon biten på ryggen; en viss liten herr G hade tagit en rejäl tugga på höger skulderblad... Ingen sa något när jag hämtade henne (dom bad om ursäkt för det idag) så jag blev lite chockad när jag klädde av henne på kvällen. Han är en av dom nyinskolade, som inte riktigt trivs på dagis. Vi får se hur det utvecklar sig.

Om fem minuter börjar Prison Break.

* * * * * * * * * *
Grammis-status: Min käre, underbare, galet snälle kollega R har pushat för att jag ska få gå. Chef C frågade honom hur vi gjort tidigare år, och R sa att han varit den som gått, men att han tyckte att jag och C var dom som var berättigade att gå. Ååååå, det börjar brännas...
29 dagar kvar.