måndag, januari 16, 2006

Om dom där med snopp

Jag gillar killar. Det är inget jag sticker under stol med. En och annan har figurerat i mitt liv. Det har funkat bra och/eller mindre bra. Jag har jagat några. Ett par har jagat mig. Jag har gjort snedsteg och vänsterprasslat, jag har haft ett och kanske t o m två one-night-stands. Men vad är det med mig och äldre män?
Jag gillar alltså killar. Killarna i mitt liv har alltid varit yngre än jag. Sedan drygt fyra år tillbaka lever jag dessutom ihop med en tretton år yngre kille - min hårdrocks-hjälte...
Jag och äldre killar funkar inte ihop. Jag vet inte varför. Vet bara att jag inte attraheras av äldre män.

Genom jobbet har nu en äldre man fattat tycke för mig och hela historien känns lite... Usch...

Jag har träffat denne äldre man en (1, uno, one, yxi) gång i mitt liv. Han är en hyggligt erkänd svensk kompositör och tonsättare som släppt flera skivor genom ett av våra distribuerade skivbolag. En gång i somras ringde han och bad att få köpa några av sina skivor och berättade samtidigt att han hade fått ryggskott. Min medkännande ådra gjorde sig påmind och jag bestämde att gå förbi med skivorna, istället för att posta dem, eftersom han bor precis i närheten. Jag var inte ens inne i hans lägenhet, jag stod ute i trappuppgången och vi bytte bara några hastiga ord. Det skulle jag uppenbarligen aldrig ha gjort, för efter den dagen har han med jämna mellanrum börjat ringa till kontoret.
I början tyckte jag att det var lite roligt och mina kolleger retades lite. Men han fortsätter ringa. Han vill bjuda mig på lunch, som tack för hjälpen med skivorna och han vill att jag ska lyssna på en av hans nya kompositioner. Han har uppenbarligen alkoholproblem, eller också äter han starka värktabletter, för varannan gång han ringer sluddrar han rätt ordentligt och dagen efter ringer han och har uppenbarligen glömt att han pratat med mig. Jag kan ta att han ringer på jobbet, men förra helgen ringde det hemma på fredagkvällen och där var han i luren. Och nu i lördags. Och det börjar krypa i kroppen på mig, det känns olustigt och obekvämt.

Nästa gång han ringer tänker jag vänligt men bestämt boka av den där lunchen och be honom att inte ringa mig mer. Hur jag nu ska våga det...

14 Comments:

At 9:40 fm, Blogger Ilva said...

du kan val saga att din 'make ' inte uppskattar alls att ni skall luncha osv??? Eller ar det fooor fegt??

 
At 9:55 fm, Blogger B*i*g*g*i*s said...

Ilva: Om jag blir tillräckligt upprörd, kan jag tänka mig att säga nästan vad som helst. Vi får väl se...

 
At 3:54 em, Anonymous Anonym said...

Jag föreslår att du inte säger att din "man" inte uppskattar, det kan han säkert tolka som att du gör det. Inte bra.
Förslår att du rakt på sak säger "Jag tycker att det är obehagligt att du ringer mig hem och till jobbet. Jag vill inte äta lunch med dig."
Lämna inget utrymme för misstolkningar. Det kommer att bli ett jobbigt samtal med det låter som att det är absolut nödvändigt. Herregud hur fick han tag i ditt hemnummer...väldigt obehagligt då det innebär att han har letat.
Kattkärringen med klorna ute nu :-)

 
At 9:12 em, Blogger B*i*g*g*i*s said...

Katt-tanten: Det är väl ungefär vad jag kommer att säga... Fast på mitt eget, snälla, mesiga sätt... :-) Numret tror jag inte han fått, han har nog bara - via sitt eget bolag - fått mitt efternamn och sedan luskat lite själv... Vad vet jag...

 
At 9:21 em, Blogger Lyckliga Grodan said...

du är en vuxen klok kvinna... du kan säga och göra vad du vill.. ffa behöver du inte göra sånt du inte vill...
stå på dig vännen..

 
At 9:24 em, Blogger Mamselamsen said...

Varför inte säga att du och din man ska på "kärleksmiddag"

Fast är han inte en klient Ni måste vara rädda om kan du bara säga det rakt ut... precis som de säger ovanför.

 
At 10:39 em, Blogger Batbut said...

Ruggigt! Snacka om att att krossa gränser! Så får man INTE göra. Kund eller inte, så formulera Dig lite fint men säg rent ut att jag vill inte att Du ringer hem till mi, det känns inte komfortabelt. Och föresten tycker jag att vi hoppar över lunchen, det är ingen bra idé. No more, no less. Funkar det inte får kattkvinnan och jag slå oss ihop. Vi kan nog skrämma slag på karln *s*

 
At 10:43 em, Blogger B*i*g*g*i*s said...

Batbut: Tack för stöd. Det är precis vad jag ska säga till honom nästa gång - och jag kommer att ta det ordagrant från dig (och den där sabla kattkärringen!). Du anar inte ens hur bra du och kattkärringen skulle komma överens...
Om ni inte är snälla, tar jag med henne till bloggträffen! :-)

 
At 10:04 em, Blogger Batbut said...

Biggis -tycker jag apselut! Att kattkäringen ska med till Bloggträffen. Vore skönt att inte vara den enda biatchen för en gångs skull *s*

 
At 4:16 em, Blogger Musiklisa said...

okej jag vet att alla koncentrerar sig på snuskgubben här... men jag skulle hellre vilja kommentera att du alltid har yngre killar.
fan vad rätt! det är omöjligt att dejta killar över 25, alla är despo = fruktansvärt avtändande. nej tack. eller som en bekant i england sa till mig: "you know, i like them young". hehe.

 
At 7:48 fm, Blogger B*i*g*g*i*s said...

Batbut: Haha! Vi får väl se. Ibland går hon inte att ha i möblerade rum... *skrattar rått*

Lisa: Min är ju inte direkt under 25, men yngre än jag är han likväl. Vissa "likes 'em young", andra vill ha den andra sorten...

 
At 1:39 em, Blogger Musiklisa said...

jaja man får ju flytta på gränsen med åren, hehe. min går just nu vid 25. tror jag.

 
At 12:29 fm, Anonymous Anonym said...

"Ibland går hon inte att ha i möblerade rum... *skrattar rått*"

jahaja *sur" - eller näe det är ju rätt korrekt kanske... fast jag brukar inte göra skillnad på möblerat eller inte. Fast det blir kanske tydligare om det är möblerat iofs? Fast jag är snäll ibland så det så!
Kattkärringen.
pst Batbut - ställer gärna upp :-)

 
At 9:04 fm, Blogger B*i*g*g*i*s said...

Lisa: Min med... Den 'lägre' gränsen...

Hörru katt-tant: Du är snäll nästan jämt. Faktiskt. Såväl i möblerade som omöblerade rum.

 

Skicka en kommentar

<< Home